Det går väldigt fort att vänja sig vid både bra och dåliga saker. Tittar vi på våra liv så finns det en uppsjö av privilegier och omständigheter som vi har fått utan att egentligen ha förtjänat dem, eller för den delen har rätt till, som det blir väldigt lätt att med tiden ta för givet. Det här ställs på sin spets när livet på något sätt drar in någon förmån som vi har haft länge. Det är ganska lätt att vara tacksam för sånt man har medan man har det, låt vara att även det glöms bort ibland i stirrandet på det vi vill ha, men inte får. Svårare, och viktigare för att må bra, är att vara tacksam för sådant man har varit med om men som nu är slut.
Jag har fått vara med om mycket fantastiskt roligt inom strongman, både när Sveriges Starkaste Man var som störst i svensk TV, och internationellt när World Strongman Super Series var bland det största som fanns. Är jag sur för att det är borta? Nej, det var ingen som var skyldig mig något, det var ingen rättighet att få åka till balla platser och spela in strongman-tv. Det var en förmån. Nu har jag inte den förmånen längre. Saknar jag det? Nej, faktiskt inte ens det. Jag har roligt med det jag har i livet nu, som jag inte heller egentligen har gjort mig förtjänt av, men som jag tacksamt njuter av. Man kan tycka att vi som lever i en klimatzon med de tydliga årstidsväxlingar vi har borde ha lätt för det här. Vi har lärt oss att uppskatta varje årstid för det den är, och när den är slut så ägnar vi oss åt nästa. Vi går inte surt och sparkar i snön i januari för att vi inte hittar några kantareller, och man får vara ganska liten för att sitta på en snowracer mitt bland vitsipporna i maj och vara tjurig över det dåliga föret.
Jag ska kanske vara tydlig med att jag inte saknar något inte betyder att jag inte uppskattar minnet. Jag älskar att sitta och prata gamla minnen över en whiskey med strongman som har blivit vuxna. Jag anför helt ogenerat mina personbästa i mark och bänk för ynglingar som undrar, även om det var 6-7 år sedan. Detta primärt i sammanhang med unga män som uppvaktar mina döttrar, i just strongmankretsar brukar siffrorna leda till ett försök till uppmuntran med ett illa dolt leende. ”Men det är ju bra”. Till er som känner igen er vill jag säga ett godmodigt ”Håll käften”. Det finns de som tycker att 220 och 140 är bra, faktiskt. Att jag för 3 år sedan var i mitt livs form med hjälp av Fredrik Carlsson och Joakim Bartoll är inget som vållar mig ångest nu, jag är glad över att ha fått vara med om det. Det handlar inte ens om att gå vidare, mer om att se livet rulla på omkring en, och vara tacksam för allt som passerar.
Det är försvinnande lite man har förtjänat av allt det man får vara med om. Har man inte gjort sig förtjänt av något så kan man heller inte klaga när det försvinner. Om det som har passerat tar för stor plats så kanske det är för att det är lite tomt i livet där du är, och då är det där du ska fylla på, inte i din personliga historiebok. Det som står där, står där. Det finns det som har evighetsvärde, men inte heller det har vi gjort oss förtjänta av. (Har du problem med att tänka på livsåskådningsfrågor får du väl bortse ifrån den här biten). I övrigt är det så att allting har sin tid. Det är ett bibelcitat, hela ämnet behandlas i Predikaren om du inte bortsåg från den biten. Det som inte är ett bibelcitat och som du sålunda inte behöver bortse ifrån för att det är jobbigt, är att allting har en ände, utom korven, som har två. Pannkakan har ingen, men den tar slut ändå.
