MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Okt
31

Vila trasigt, träna läkt.

Posted by Anders Axklo 0 Comment

En sanning som i princip alla som håller på med någon form av träning håller med om är att man ska vila skador. För att vara något som är så allmänt känt och vedertaget så är det anmärkningsvärt svårt att få folk att följa det. Det ständiga behovet att känna efter hur skadan känns leder ofta till onödigt lång läkningstid, i vissa fall läks det inte alls, eftersom man inte förändrar sitt beteende eller rörelsemönster så att något hinner läkas. Det kan ju naturligtvis finnas en masochistisk aspekt att man helt enkelt tycker att det är skönt att känna att det gör ont.

En annan orsak som säkert är vanligare är självömkan och uppmärksamhetsbehov, det är ju inte lika vanligt att folk tycker synd om den som är hel och frisk. Där har vi också förklaringen att folk gärna i åratal håller fast vid sina sår och skador, eftersom de ger en slags identitet, lite uppmärksamhet, och i bästa fall lite omsorg. Att det är så länge sen skadan inträffade att oförmågan att använda muskelgruppen nu beror på brist på träning snarare än den gamla skadan är inte en lika behjärtansvärd sanning att ta till sig. Att vara en 300-markare som är skadad känns säkert mycket bättre som identitet än att vara ihopläkt och klen på grund av träningsbrist.

Om vi överför det här på lite känsligare områden som relationer och motgångar i livet så hittar vi samma mönster. När man har blivit sårad så skulle man faktiskt må bra av att först låta det läka ifred, och sedan acceptera att vi behöver börja om med mindre ansvar och belastning för att hitta tillbaka till vår möjlighet att fungera fullt känslomässigt. Det gör man nämligen inte när man har åkt omkull i livet, lika lite som att man obekymrat kan bänka på runt 200 med en avsliten bröstmuskel. Nej istället är vi oftast lika klantiga där som vi är med träningsskador, vi vill bara känna efter, det kanske håller, kanske om man kör i den här vinkeln, eller i den här maskinen? I relationer kastar vi oss huvudstupa in i nya, river i oupphörligen i sår så att de inte ens hinner bli gamla genom att prata med varenda människa som kan tänkas hålla med oss eller tycka synd om oss. Åratal senare kan man fortfarande få höra om hur sårade folk är, hur ont i knät man har, eller hur oförmögen att köra mark man är för att man hade ont i ryggen -89.

I det skedet så vore det egentligen dags att börja belasta igen, istället för att lägga identiteten i den gamla skadan. Det gäller alltså att ha tålamod och ödmjukhet att ta det i rätt ordning. Färska sår och skador ska man låta vara ifred. När det sedan faktiskt är läkt måste man våga prova igen, men med insikten att man nu är otränad, och visserligen är hel, men svag. Vare sig det gäller ryggen eller själen.

Share

Leave a Reply


*