De allra flesta som tränar på någon slags seriös nivå är medvetna om nödvändigheten att variera sin träningsintensitet, både i cykler på lite längre sikt, tunga veckor, lätta veckor och så vidare. Dessutom så finns ju intervallträning i ordets mer direkta innebörd, kanske med huvudfokus konditions- och uthållighetsträning. Ni känner till konceptet, spring tills lungorna hänger ut genom mun, slå av och promenera tills man lyckas trycka ner större delarna av lungorna igen, och man börjar tro att man inte kommer att dö av att göra om det. Själva poängen med den intensiva intervallen är att den ska vara så intensiv att man ska tro att man dör om man gör det för länge.
Faktum är att många strongmangrenar egentligen är själva essensen av intervaller, full speta med en sten eller vad nu arrangören har lagt fram för objekt, tillbaka utan belastning, full speta med nästa, och så vidare. Tittar man på det i tävlingsformatet så förstår man vad poängen är, det skulle inte gå att gå för fullt i 90 sekunder med full belastning, möjligheten att lyckas utföra övningen med alla fem stenar eller vad det nu är, grundar sig på att emellan lyften har korta vilointervaller under vilka man förflyttar sig. Intervaller bygger på att man inte vilar helt, utan är så närvarande att man kan förflytta sig, eller fortsätta med rörelsen men med lägre intensitet tills man orkar slå på för fullt igen.
Strongman är faktiskt ett väldigt bra sätt att verkligen förstå skillnaden mellan jämn belastning på lägre nivå, och den intervalliknande med höga toppar. Om man skulle hålla sig till en belastning som man klarar att hålla över en lite längre tid, utan vilointervaller, så skulle en del stenar aldrig bli lyfta. De är nämligen så tunga att de kräver att man pressar sig så långt att man måste slå av lite efter, annars blir de inte lyfta. Den här principen är synnerligen tillämpar i livet i övrigt också, och mekanismen blir lättare att förstå om vi håller träningsexemplet i minnet. Om vi eftersträvar en livsnivå med lagom utmaningar som vi alltid kan hålla en jämn nivå vecka efter vecka, år efter år, så kommer det bli ett ganska mediokert liv.
Om vi däremot tillåter oss intervaller även när det gäller utmaningar i livet, där vi ibland kommer fram till utmaningar som är stora att det krävts att vi bildligt talat har promenerat en stund innan, och får promenera en stund efter, annars kommer det att misslyckas. Det är helt enkelt för tungt för att göra oavbrutet. Man orkar kanske inte ha en behövande vän inneboende jämnt, men får man vara för sig själv ett tag så klarar man det, och kompisen får hjälp. Det är viktigt att inte spränga sig så att man stannar av helt, det är varken man själv eller någon annan hjälpt av. Men det är också viktigt att inte leva jämnt på styrfart, utan inse att ibland behöver man slå på för fullt med allt man har i livet. Annars blir den där stenen aldrig lyft.
