MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Maj
01

Om det bara är du?

Posted by Anders Axklo 0 Comment

I en tid och kultur då vi alla odlar vårt bekräftelsebehov till absurda gränser så har det paradoxalt nog blivit det finaste som finns att inte göra något för bekräftelsens skull. Motsägelsefullt nog så fylls alltså numera sociala medier med poster och inlägg om det man håller på med just för stunden minsann är för sin egen skull och ingen annans. Vilket ju leder till att vän av ordning då undrar varför det var viktigt att göra det där inlägget. Det märkliga är inte i sig att vi vill ha bekräftelse, det ligger djupt rotat i vår natur att vilja tillhöra ett sammanhang där andra tycker om oss, det märkliga är det tvångsmässiga behovet att förneka det.

Den första maj tågar vänstern runt för att stå för sina politiska åsikter, och trots att jag stundtals är raljant så har jag stor respekt för den goda viljan även hos den politiska vänstern, även om jag inte delar åsikt om hur detta goda ska uppnås. Relevansen här är att man tågar just i grupp, och jag funderar på hur stor inverkan det har på viljan att stå för sin åsikt. Missförstå mig inte, i det här fallet är det inte politiken jag vill åt, jag har själv tågat i de mest skilda sammanhang, dock inte på första maj. Det jag undrar över är hur stark vår vilja och övertygelse är om den bara kan uttryckas i grupp. Om man inte går till gymmet om man är själv, så är nog inte viljan att träna riktigt så stark som man skulle vilja göra gällande. För övrigt räknas det inte som att vara ensam på gymmet om man facebookar om det, eftersom då bekräftelsebehovet igen rör till motivbilden.

Jag är inte riktigt säker på om jag tycker att det räknas som en speciellt stark politisk övertygelse heller, om det kräver tusentals skanderande för att man ska yttra sig, vare sig det är åt vänster eller höger, eller i någon annan livssynsfråga. Jag tycker att det är bra att folk står för sin åsikt, även om det är i grupp, liksom jag tycker att det är bra att folk tränar, även om det tvunget måste vara i grupp. Men det ensamma nötande på gymmet när alla andra har gått övertygar mer än aldrig så många facebookinlägg. Inom politiken finns det många jag beundrar, men kanske två mer än andra. Den ena är Rosa Parks, som i Alabama 1955 som ensam färgad kvinna vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. Hon frågade inte om folk skulle med på en manifestation, hon satte helt enkelt kvar.

Och den andra, som inte ens har fått sitt namn känt, inte har skapat sig en karriär eller rest runt och berättat om det efteråt. Det är den kinesiske student som under studentprotesterna 1989 ensam ställde sig i vägen för stridsvagnarna på Himmelska Fridens Torg. Han vände sig aldrig ens mot kamerorna, utan flyttade sig i sidled när stridsvagnarna försökte köra runt honom. Inget mer är bekräftat om hans öde, troligen fick han betala med sitt liv. Det är ställningstagande, det.

Share

Leave a Reply


*