MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Aug
07

Alibi att hata

Posted by Anders Axklo 0 Comment

När man som jag är intresserad av samhälleliga frågor så dyker naturligtvis ständigt en massa motsättningar upp att förhålla sig till, både i den offentliga debatten och i personliga samtal. Oftast är det i det gränsland mellan de två som sociala medier utgör som de tydligaste tendenserna syns. Finkänsliga skiftningar i nyanser kommer sällan till sin rätt på Twitter eller Facebook, eller för den delen på Instagram, där de som aldrig läst en bok men gärna tittar på bilderna håller till.

Nu har jag inget emot motsättningar, utan deltar gärna med liv och lust i diverse debatter, men det är ytterst sällan jag håller med någon i det debattklimat som råder. Inte för att jag inte ser poängen i det de säger, det finns ofta ett korn av sanning i det mesta, utan för att mitt medhåll alltför ofta kommer att användas som ett alibi för den egna extrema ståndpunkten, som oftast är mer känslomässigt grundad än saklig. Det här är naturligtvis mönster som finns inom träning, och framför allt inom kost och diet. När det gäller så triviala saker så är min vägran att helt hålla med någon oftast grundad på det enkla faktum att det ytterst sällan är en inriktning som representerar hela sanningen, och att det kan bli lite väl sekteristiskt beteende runt både LCHF, Crossfit, strongman och andra avvikelser från normalitet. Att jag undrar över skadefrekvensen inom Crossfit innebär inte att jag tycker att det ska förbjudas.

Även om jag inte tycker att det är jätteviktiga frågor så deltar jag gärna i diskussionerna, mest som sparring, eftersom samma principer om hur man bör förhålla sig är tillämpbara i långt viktigare frågor. Självfallet tycker även jag att vår integrationspolitik har havererat och att ett fungerande samhälle kräver ett rätt rejält omtag i frågan. Men eftersom det stora flertalet av de som debatterar med mig i frågan inte verkar drivas av en önskan att skapa ett samhälle som fungerar för alla, utan av motvilja och hat mot människor med annat etniskt ursprung än de själva, så vägrar jag att ge dem ett lillfinger. Jag vill helt enkelt inte släppa någon över bron och ge dem ett alibi att hata.

Samma sak med vänsterradikaler som söker mitt medhåll i tanken att ändamålen helgar medlen när det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Jag tänker inte ge dem carte blanche att hata, inte ens andra som har hatat först. Alla krig i världen har alltid börjat med att man delar upp sig i vi och dom, och sedan skapar sig fler och fler anledningar att hata dom, tills det verkar helt rimligt att börja skjuta och fälla bomber. Det här är inte svårt att dras med i, det har folk gjort sedan urminnes tider, och när det väl är framme vid bomberna så är det svårt att få stopp på det. Jag kommer aldrig att gå med på att säga ”vi och dom” eftersom det för många leder till att det är ok att ogilla ”dom” och om tillräckligt många tycker att det är ok att ogilla, så kommer de radikala tycka att det är anledning nog att börja hata. Och hat leder åt helvete.

Share

Leave a Reply


*