MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Sep
04

Misslyckas är nödvändigt

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Styrke- och träningsindustrin kan vara en av de största koncentrationerna av rädda människor som finns i västvärlden, kanske för att det finns så många som har börjat förändra sin fysik eller sin prestanda utifrån en känsla av att inte räcka till. Jag menar naturligtvis inte att det inte finns glada och trygga människor i vår subkultur, det gör det, det är inte så att lycka är ovanligt i våra kretsar. Inte heller mår man på något sätt bättre av att inte träna och sköta kosten, tvärtom. Men bakom många uttalanden om att träna och dieta för sin egen skull så finns en känsla av att inte räcka till för andra, och att framgången är helt nödvändig för att andra ska tycka om oss, och därmed att vi ska tycka om oss själva också.

Även om företeelsen är nog så vanlig inom träningskretsar, så är den inte begränsad dit. Orsaken att så många är rädda för att misslyckas, med jobb, idrott, karriär, studier, relationer eller annat är att vi är rädda för att det ska påverka vad andra tycker om oss. Rädslan för att misslyckas och därmed riskera att andra tror mindre om oss, rätt eller fel, leder i sin tur till att vi undviker situationer där vi riskerar att misslyckas, eftersom vi lyckas att inbilla oss att så mycket ligger i potten. Sanningen att säga bryr sig inte omgivningen tillnärmelsevis lika mycket om att vi misslyckas som vi själva gör, och ändå låter vi ofta rädslan att misslyckas och förlora det vi fått för oss ligger i potten styra oss. Problemet är att det är bara misslyckandet som låter oss hitta gränsen för vår förmåga.

Om vi byter ut ordet misslyckande mot motsvarande engelska ord så blir det lättare för träningsmänniskor att förstå, eftersom failure som låneord till svenskan inte är lika negativt laddat, utan bara en träningsterm. Vi vet att vi nu och då måste belasta våra muskler tills det inte går mer, annars kommer de inte att växa. Om man hela tiden stannar något repp eller kilo innan man bommar så kommer man alltid att ha några procent kvar som man inte använder, och därmed aldrig får veta sin fulla förmåga. Man vet helt enkelt inte var gränsen går innan man ha varit framme vid den, och då får man inte vara rädd för att råka kliva över den.

Det är otäckt att riskera att komma sist, och då är det tryggare att vara ”skadad” när det är dags att anmäla sig. Men att komma sist är inte alls så otäckt som oron för det, och viker man sig för rädslan en gång så vinner den mark, så kommer man att våga ännu mindre nästa gång. Mitt liv är fullt av monomentala magplask och misslyckande på alla möjliga områden, och självklart hade jag hellre lyckats med det jag företagit mig. Men det är tack vare alla dikeskörningar som jag blir bättre och bättre på att veta var vägkanten är, och som gör att allt oftare lyckas hålla mig på vägen, trots att det går rätt fort ibland.

Share

Leave a Reply


*