Jag får ofta kritik för att vara väldigt svartvit i mina uppfattningar, och de diskussioner jag har med mina vänner om det jag skriver handlar ofta om att de företeelser och problem jag beskriver inte alltid gäller, det kan vara på andra sätt, och ibland så, och om man tänker på, och så vidare. Så är det naturligtvis, de allra flesta regler har undantag, och ibland är undantagen till och med så många att man kan ifrågasätta själva regeln, jag vet. Så när jag nu beskriver småsinthet så är jag väl medveten om att det inte är så att en del människor alltid är det, och andra aldrig är det, utan som mycket annat så är de flesta oss bra ibland, och dåliga ibland, och knepet till att utvecklas lite som människa är att försöka få fram sina bra sidor lite oftare än de dåliga. Då växer man, och så kanske man slipper känna sig så liten, att man nästa gång man bevittnar någon annans framgång eller glädje inte behöver förminska dem för att själv slippa känna sig så liten själv.
När jag skriver det här befinner jag mig mitt i ett VM med över 800 deltagare från mer än 50 nationer. Självklart finns det de jag inte varken känner eller har någon som helst kunskap om, eller egentligen någon känslomässig relation till. De svenska armbrytarna skördar som vanligt stora framgångar, och en jämnhet genom klasser lovar gott inför framtiden och jag skulle inte kunnat vara stoltare. Bland våra juniorer blev det inget guld i år, och om jag hade valt en annan tankebana hade jag kunnat muttra lite tjurigt när länder med mindre bredd och svagare lag totalt sätt, ändå hamnar överst på pallen i en klass. Men faktum är att när jag tittar på skenet i den 16-åriga japanska flickans ansikte när hon överst på pallen breder ut flaggan med den uppåtgående solen, och stolt sträcker på sig när den allvarsmättade japanska nationalsången klingar ut i högtalarna för enda gången under mästerskapen så kan jag inte annat än att av någon märklig anledning delta i hennes glädje och stolthet trots att vi i just de klasserna inte har fått höra Du gamla du fria spelas i år.
Nu är det inte alla som det är lika lätt att känna så för som för Takenaka, hon hade fått vem som helst att bli supporter. Men oavsett vem det är som kliver upp överst på pallen så applåderar jag och ställer mig upp när deras nationalsång spelas. Dels för att det inte är gratis för någon att ta sig längst upp på pallen i ett VM, det kräver en avsevärd insats över lång tid, men också för att det inte en sådan människa jag vill vara. Jag är en oerhört fåfäng människa och blev larvigt glad när jag fick höra att en här inte nämnd norrlänning på fullt allvar hade omnämnt mig som en storkarl. Även om det sanningen å säga mer får betraktas som ett strävansmål än en sanning så gör det ändå att jag inte vill eller kan missunna någon annan deras glädje och framgång. Jag vill helt enkelt inte vara en liten människa.
