MAXstyrka

Jag har en mycket god vän som utöver att vara min arbetskamrat dessutom delar min humor, min fäbless för roliga citat och ett hälsosamt intresse för mina Captains of Crush som jag har liggande på skrivbordet. 1, 2 och 3, fyran har jag inte tyckt det funnits anledning att ha på ett kontor än så länge. Förutom att han på bra dagar klarar av att stänga tvåan så är han dessutom något av en arbetsnarkoman i så motto att han utöver sitt heltidsjobb också skriver böcker och tills helt nyligen varit champagneimportör. Då jag är en god vän så har jag både druckit av champagnen och håller nu på att läsa boken ”Uppvaknanden”, vilket för mig till mitt ämne.

Bokens huvudperson bor isolerad i en stuga i Norrland, och när han för första gången på väldigt länge får besök så resulterar hans ovana vid detta i tanken: Kan man verkligen släppa in någon i all denna tystnad? Utöver meningens uppenbart poetiska kvaliteter så pekar den på en naturlig reaktion hos oss människor, nämligen den att när vi hamnat tillräckligt långt in ett tillstånd så verkar det orimligt att börja ta tag i det. Bokens huvudperson har låtit sin tillvaro i tystnad gå så långt att han inte riktigt tror att det är möjligt att bryta den. Själva tystnaden har inte legat för mig, däremot det som ligger närmre vår krets, nämligen att vara så otränad att man inte tror det är någon idé att börja, eller släppa in någon som skulle kunna uppmuntra till det.

För många år sedan innan jag börjat träna alls blev jag sjukskriven pga någon variant på utbrändhet, och var hos doktorn för att jag inte förstod vad som hände. Någon egentlig behandling förelåg inte, däremot en uppmaning om att börja företa raska promenader. När man är så otränad att doktorn föreslår raska promenader då, mina vänner är det illa. Jag ska inte påstå att allt vände i och med det, men där någonstans blev det uppenbart att jag kanske måste släppa in någon i tystnaden, bildligt talat. Det är dock ingen lätt sak att acceptera att man inte ens brukar företa promenader, och frågan är hur i all sina dar man börjar släppa in någon form av aktivitet i denna kompakta stiltje.

De flesta av er lider troligen inte av någon generell aktivitetsbrist, men om man tänker sig att frågan handlar om något mer specifikt, som till exempel konditionsträning så blir det lite obekvämare. Du kanske lyfter en del, men blir andfådd av tanken på en uppförsbacke, och då är det ingen lätt sak att komma igång, för man tycker sig vara på en absolut nollpunkt. Faktum är dock att tanken ”Kan man verkligen…?” innebär att man har lämnat nollpunkten där man låg dikt an mot botten, och öppnat för möjligheten. Jag är visserligen inte vältränad nu, men ljusår ifrån där jag var den gången, för att jag började ställa mig själv frågan om möjligheten. Vill du veta hur det gick för han med tystnaden får du läsa ”Uppvaknanden” av Georg Ebert. En förträfflig karl, som nästan har tagit 120 kilo i bänkpress.