MAXstyrka

Den senaste veckan har jag fått den ena påminnelsen efter den andra om vilken utveckling jag gjort inom sporten men också privat. Mycket har förändrats men en del är sig likt. Så länge jag kan minnas har jag älskat tävlingar och utmaningar. Jag kommer ihåg blodsmaken i munnen när jag kutade ”slingan” på idrotten i grundskolan. Med en annan tjej hack i häl fanns där inga andra alternativ än att komma först över mållinjen, om jag så skulle spy upp mina lungor på köpet. Det enda som fanns i mitt huvud där och då var att vinna, och det gjorde jag. I alla fall den gången, de andra gångerna har jag förträngt… När jag började rida i 11-12 års ålder tog det inte många månader innan jag var med på min första hopptävling på en ridskoleponny och då var det nog det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Efter det spenderade jag nästan 10 år i stallet, tränade och tävlade tills jag för snart 4 år sedan sålde mitt lilla monster, mycket just av den anledningen att han inte var lika intresserad av att tävla som jag var.

Jag trodde nog inte att det skulle innebära att jag slutade rida men under våren 2012 hade jag börjat fixera mej vid min kropp, hur den såg ut och kanske framförallt vid hur mycket jag vägde. Jag hade några år tidigare haft en period av självsvält så detta var inte helt nytt, men den här gången lät jag inte bara bli att äta ordentligt utan började även träna helt galet mycket. Framför allt löpning. Jag sprang flera dagar i veckan, gick på det ena gruppträningspasset efter det andra och räknade mina kalorier in och ut med millimeterprecision. Jag började utveckla ett sjukt förhållningssätt till både mat och träning och drevs utav en ångest och besatthet, men jag kan ändå minnas lyckan efter att ha sprungit min första mil.

 

I början utav sommaren samma år hälsade jag på min bästa vän i Hälsingborg och passade på att följa med honom in på gymmet. Där presenterade han mej för de fria vikterna och introducerade mej för benböj, bänkpress och marklyft. Jag fascinerades på en gång av vikterna jag kunde lyfta, framför allt i marken där jag drog 60 kg som då var över min egen kroppsvikt. Tufft tänkte jag, åkte hem till lilla Bollnäs och fortsatte att lyfta. Nu jagade jag inte enbart en lägre vikt på vågen utan även tyngre vikter på stången, men trots ångesten som drev mej så var det roligt att lyfta. Som kärlek vid första ögonkast.

Det stod inte på förrän jag blev nerlurad på Dönje AK, en tyngdlyftarklubb i Bollnäs. Där fick jag klart för mej att jag ville lära mej ryck och stöt, ännu en utmaning, vilken lycka! Jag började träna med gänget där nere minst tre dagar i veckan och de andra dagarna härjade jag själv på gymmet, var ute och sprang eller promenerade. På hösten var det dags för mej att delta i min första OL-tävling, och som jag hade längtat efter att få tävla igen! Det värsta med att tävla i någon form av kraftsport är dock invägningen. Jag var tvungen att ställa mej på vågen, inför en annan människa och min vikt skulle också bli officiell. Ångest! Jag vägde in på 56 kg, på mina 171 cm, gjorde 28 kg i ryck och 35 kg i stöt. Med andra ord såg jag ut som ett långt snöre och var stark där efter.

Den här upplevelsen var inte på långa vägar lika fantastisk som min första hopptävling, men jag fortsatta att komma till gymmet, fortsatte att lyfta och fortsatte att äta minimalt. Jag hade helt tappat kontrollen över mej själv. Jag ägnade timmar om dagen med att räkna, mäta och väga min mat och var tvungen att äta på bestämda tider för att inte få panik över att min stackars kropp inte fick näring, för någonstans visste jag att mitt beteende inte var sunt. Jag började även få extrem prestationsångest över att det inte gick bättre att träna och som den tävlingsmänniska jag är ville jag ju ha bättre resultat – mer vikt på stången. Jag förstod att jag var tvungen att börja äta, men det tog emot. Att nitiskt begränsa mitt födointag gav mej en illusion av kontroll över livet och den vågade jag inte släppa taget om. Jag avskydde att äta när andra såg på, jag började få för mej att folk tyckte att jag var dålig om jag åt något jag inte räknat med och jag skämdes över att gå upp i vikt. Min kropp skrek efter energi och om jag åt mer ena dagen åt jag desto mindre den andra för att kompensera.

Jag gjorde ytterligare två patetiska tävlingar i tyngdlyftning men vid årsskiftet var det dags för mej att få min styrkelyftslicens och göra min SL-debut på serie 1an som lämpligt nog gick i Bollnäs. Jag tävlade i -63 kg och hade redan innan tävlingen kollat upp vad som krävdes för att kvala till SM. 260 kg totalt, vilket jag precis lyckades skrapa ihop med 95 kg i böj, 52,5 kg i bänk och 112,5 kg i mark. Lilla jag hade kvalt till SM och där och då visste jag att det här var min sport, det var det här jag skulle pyssla med. Jag kände samma lycka som jag känt på min första hopptävling, jag hade hittat hem. Men trotts denna framgång fortsatta jag att vara fixerad vid min kroppsvikt, vad jag åt och hur mycket jag tränade. Min andra SL-tävling blev på junior SM där jag tog ett silver i klass -63 och bekräftade för mej själv att jag var på rätt väg. Det här var roligt på riktigt och ganska precis ett år efter att jag testat böj, bänk och mark för första gången åkte jag ner till Halmstad och tävlade på SM. Jag slutade som 5a med och åkte hem med en enorm mersmak.

Jag hade ganska precis flyttat till Gävle och fortsatte att stressa kroppen mitt ambivalenta intag av mat samtidigt som jag tränade för mycket. Jag ökade både i vikt och styrka men efter ett tag började min kropp protestera. Det gjorde ont ungefär över allt men jag vägrade att lyssna på alla uppmaningar om att jag behövde vila. Kombinationen av smärtande axlar och att jag skämdes över att ha gått upp i vikt gjorde att jag hoppade över höstens DM och min sista tävling som junior. Någonstans på vägen började jag ändå tycka att det var rätt coolt att växa och bli starkare och när det var dags för serie 1an hade jag mer eller mindre accepterat att -72 var min viktklass och det var nog ingen annan än jag själv som tyckte att det var något märkvärdigt med det.

Under sommaren 2014 började jag erkänna mitt problem med maten och sökte hjälp hos ätstörningskliniken där jag bland annat fick förståelse för hur mycket en normal person äter och hur mycket jag själv borde äta. Det hjälpte mej en hel del och jag började kunna hålla vikten någorlunda stabil samtidigt som vikterna på stången ökade. Under hösten 2014 började det gå riktigt bra. Jag vann DM, satte några distriktsrekord och var rätt nöjd med mej själv. Träningen rullade på, jag åt bra och både serie 1an och Norrlandsmästerskapen 2015 bjöd på nya personbästan. Här drabbades jag dock av en ny skadeperiod. Min rygg började krångla och mina knän gjorde så pass ont att jag ville börja grina varje gång jag böjde på dem. Jag hade ett ende mål i siktet och det var en pallplats på SM. Kroppen skrek efter vila men jag vägrade åter igen att lyssna på den. Jag hade ju en tävling att förbereda mej för. Jag glömde helt bort att det skulle vara roligt att träna och tävla och tänkte att så fort SM var över skulle jag göra någonting annat.

När det väl var dags att kliva upp på flaket uppe i Sundsvall var varken kropp eller psyke med mej. Jag fick bara med mej ingångarna i både böj och mark och totalen blev 12,5 kg under var jag tidigare presterat. Och mest jävligt av allt, jag slutade som fyra, 2,5 kg efter trean. Med andra ord gick ingenting som det skulle och det var inte ens i närheten av roligt. Jag hade så gott som inget sug efter att gå tillbaka till gymmet och de år jag lagt på träning kändes totalt bortkastade. Tanken på att lägga av helt kändes dock som ett enormt svek mot mej själv och kanske var det just därför jag inte kunde sluta. Jag insåg att jag måste försöka hitta tillbaka till motivationen och ge det en chans till, för det var jag skyldig mej själv. Så jag bestämde mej för att bara göra sånt som var roligt och började helt enkelt att leka med Forsmarks strongmanutrustning. Detta påhitt visade sig både vara roligt och ha en positiv inverkan på mina knän som fortfarande gjorde gör ont för att jag skulle kunna göra en proper knäböj.

Vi bestämde oss för att arrangera en strongmantävling på Gävle Kraftsport och självklart var jag med och välte däck och flyttade vikter, och det var precis sådär roligt som det ska vara att tävla! Jag blev nykär i kraftsporten, träningen var rolig igen, jag hade fantastiska människor runt om mej och det var väl ungefär här som Stisse, Trucken, Bergquist övertalade mej att anmäla mej till Sveriges Starkaste Kvinna. Han lovade att coacha mej och jag tog emot utmaningen med öppna armar.

Så en lördag morgon i November 2015 satt jag på ett hotell i Kungsör och käkade frukostbuffé tillsammans med några av Starkaste kvinnor och undrade vad fan som hade hänt. De tre bästa atleterna i respektive viktklass skulle få en inbjudan till Arnold Amateur Strongwoman World Championships 2016 vilket kändes som ett solklart men ändå så avlägset mål. Tävlingen började bra för min del där jag tog en delad första plats i Stockpressen och en delad andra plats i marken men sen tappade jag poäng i de rörliga grenarna och slutade åter igen på en snöplig fjärdeplats.

I december fick jag veta att en av tjejerna inte skulle kunna åka och att jag fick ta hennes plats till Arnolds om jag ville och utan att tänka efter svarade jag såklart ja. Så de senaste veckorna har jag spenderat med att nöta grenar på gymmet, noga övervakad av mina fantastiska coacher Stisse och Nicklas. Hur mycket deras engagemang betyder för mej kan jag knappt uttrycka i ord men de står alltid vid min sida, peppar mej, ger mej konstruktiv kritik, påminner mej om att jag är stark och framförallt, de håller ihop mej när jag håller på att falla isär!

Så här är jag nu, ungefär 3,5 år efter att jag för första gången lyfte en stång, och väntar på att få kliva ombord på planet till USA. Starkare än vad jag någonsin har varit, 78 kg tung och helt ok med det. Galet.

Over and out.