MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Sep
30

11+2, strongbaby

Posted by Josefin Lundgren 0 Comment

Hej vänner,

Glädjen med att plussa en dag där i augusti var helt obeskrivlig. Jag minns när jag satt där på toa och bara väntade. Stickan låg på handfatet och blinkade. Jag tror jag tittade på Henrik och på stickan säker 50 gånger under de knappa minuterna stickan blinkade. Sen stod det där helt plötsligt. Gravid 2-3 veckor. Jag kände huden strama rund kinderna, ögonen drog ihop sig, glädjerynkan mellan ögonbrynen gjorde skäl för sitt namn. Det var en helt ny känsla. Jag ÄR gravid. Det efterföljande veckorna kunde jag inte tänka på något annat än graviditeten, den var absolut inte officiell och det snurrade i huvudet av att inte kunna göra annat än bara vänta och se, känna skräcken för missfall. Trots att jag aldrig upplevt missfall så kommer du om du googlar graviditet överösas med symtom och misstankar om olika typer av missfall under den första tiden. Hur skört embryot är, hur osäker graviditeten är, hur du ska hålla det hemligt. För min del åt den känslan upp min glädje till träning. Helt plötsligt vågade jag inte. Jag blev livrädd för känslan av att ta i, det kändes som att minsta muskel kopplad till bålen skulle pressa ut det lilla liv jag längtat efter så länge.

Veckorna gick och jag började må dåligt. Riktigt dåligt. Jag började gå hem från jobbet flera dagar i veckan, försökte undvika kollegornas frågande blickar och ringde barnmorskan både en och två gånger för att fråga om mitt mående verkligen var normalt. Jag tog blodprover, blodtryck och fick piller mot illamående utskrivet. Jag sov halva dagarna och hukade exakt såsom en katt gör precis innan en hårboll kommer upp. Det kände som att tiden stod stilla och ingen i världen förstod hur sjukt det kändes. Att gå från helt normalmående till detta inferno. Jag tyckte extremt synd om mig själv den här perioden och ville bara prata i telefon med min trygga, norrländska fader som varje dag berättade för mig hur stark jag var och att jag kommer bli starkast i världen en dag. Men sen, VIPS (så kändes det definitivt inte då men nu i efterhand) så var det värsta förbi. Jag hade precis berättat för rektor, kollegor och sedan även eleverna och där någonstans gjorde jag min första hela arbetsvecka. Jag firade med en stark kärlek till mig själv, för att jag på något sätt ändå klarat det och det där att bli starkast i världen en dag kändes inte lika långt borta.

Under tiden google fortsatte att visa missfallsprognoser och symtom så försökte jag läsa i gravid-boken jag fått av min barnmorska. Den som är lika käck som barnmorskan själv. Den som beskriver graviditeten som något som kommer hända av sig själv, inte som något en måste tacka för. Den har hjälp mycket och jag har följt veckornas utveckling i den nästan lika slaviskt som i mina fyra gravidappar (!). Bara att läsa och ta in att det utvecklas 200.000 nerv-celler i minuten kunde göra vilken elevs utbrott som helst till något väldigt fjärran, eller att den svans mitt lilla liv haft helt plötsligt utvecklades till en början på ryggrad. Jag minns att varje gång jag läste något sensationellt så tittade jag ner på magen, som om magen skulle svara på hur. HUR är det ens möjligt, hur skulle jag kunna göra något annat än bara vila och vänta resterande månader när det händer så mycket i kroppen?! Golvad av tanken har ändå jobbet varit någon sorts räddning när tankarna varit för oroliga, tro mig, femtonåriga elever kan verkligen stjäla ens fokus med de mest utomjordiska tankarna.. Elevernas glädje när jag äntligen berättade varför jag varit ”sjuk”, och äntligen fick dela den glädjen med dem var något jag verkligen längtat efter. Få berätta vad det är som händer i kroppen, få berätta om gener och celler och ALLT har gjort undervisningen så otroligt verklig. Det är en lyx att få berätta något för en person som denne aldrig hört förut, och nästan se tankegången explodera i blicken. Där har ni varför jag är lärare.

Men för att på något sätt knyta an detta till träning och inte göra detta till en novell så har jag nu när illamåendet inte golvat mig riktigt varje dag äntligen känt att träningen kan få komma tillbaka till mer än bara promenader (för mig med hund så känns det som bara). I detta finns det en kvinna jag tänker på direkt när jag hör mamma + strongwoman i samma veva. Josefin Brander. Nedan ser ni en länk till Seminoffs hemsida, till er som kanske befinner er i samma situation eller bara vill ha lite pepp i livet som strongmom. För mig har det varit ett mål sedan vi började försöka bli gravida i somras att göra graviditeten officiell och kontakta Josefin! Nu är jag här 🙂 så även om jag faktiskt aldrig varit hos Josefin och Seminoff så vågar jag direkt rekommendera henne. Mina förebilder inom Strongwoman är inte många men Josefin är en av dem.

Så framöver kommer min blogg vara lite mera inriktad till tankar om det nya livet som blivande strongbabyförälder (strongbaby är namn direkt taget från eleverna), hur jag ska bli starkast i världen och massa tankefluff utöver det.

En kram iaf, men en försiktig en för just nu mäter barnen ca 4 cm från huvud till stjärt och fingrar och tår har delat på sig. Barnet kan le, rynka pannan och suga på tummen <3

Strongwomanjossan

Josefin och Seminoff: http://seminoff.se

Share

Leave a Reply


*