MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Dec
02

Mot Europas Starkaste Kvinna.

Posted by Bobby Sundberg 2 Comments

Livet fortsätter att rulla i 170. Det har redan gått över en månad(?!) sedan Sveriges Starkaste Kvinna öppen klass avgjordes i Kungsör. För mej känns det som om det var igår trotts att så mycket annat har hunnit hända sedan dess. Hade det inte varit för att allt ståhej och flängande än hit och än dit står uppskrivet i almanackan så hade jag nog inte trott på att det har hänt. Och när jag bläddrar framåt i den där almanackan så kan jag bara konstatera att det kommer att fortsätta i samma rasande fart året ut.

Här borde man kanske se någon slags varningsklocka, dra lite lätt i handbromsen, stanna upp, andas och njuta av livet som det så fint heter. Men det är ju just såhär jag vill ha det. Det är nu jag njuter som mest. Jag får vara där det händer, jag får träffa fantastiska människor, jag får uppleva saker som många kanske bara drömmer om. Jag får vara en del av någonting som jag dessutom får vara med att skapa.

Jag tänker så klart på min sport. Alla timmar som spenderas i bilen är allt som oftast relaterade till träning på annan ort, alternativt för att få uppleva något träningsrelaterat event. Och jag älskar det.

15328374_1470132303015070_1591689392_n

För en tre veckor sedan så körde jag ner till min vän Stella i Katrineholm. Vi hann inte mycket mer än att slänga i oss lite käk innan vi skuttade ner till KAK och drog mark, precis som man bör på en fredagskväll sådär. På lördagen var det dags att köra vidare till Norrköping för att bevittna när giganterna slogs om biljetterna till WSM – Världens Starkaste Man.

Min vän och träningskolega Martin Forsmark var revanschsugen som få, hungrig som ett lejon och starkare än någonsin och hade det inte varit för att det redan skrivits både ett och tre reportage om Giants Live så hade jag gjort det, men nu lämnar jag det med att säga att jag är så förbannat stolt över Martins prestation, över att få säga att det är min kompis som drar lika många reps som självaste Benedikt Magnusson i bilmarken och som får Johannes Årsjö att svettas om nätterna. Bara någon poäng ifrån Johannes både på finalen i Sveriges Starkaste Man och nu på Giants så står han där på en så välförtjänt andra plats med goda marginaler ner till trean och visar att det är i världseliten han hör hemma.

15301144_1470099469685020_964376436_n

Kalla Lane var såklart också på plats och höll i diverse grepptävlingar så jag passade på att plocka upp 40 kg i en pinch grip mark och vann ett nytt Wahlandesbälte och lite andra godsaker. Det lönar sig tydligen att vara lite småstark i nyporna ibland.

Efter en oförglömlig efterfest med tillhörande armbrytning, för lite sömn och en härlig hotellfrukost bar det av hemåt igen. Tillbaka till verkligheten, jobbet och framför allt gymmet. Och det var ungefär där, på en mack i Västerås som jag kom på att hur rolig helgen än hade varit så såg jag lika mycket fram emot kommande vecka och vad den hade att ge.

EM närmar sig. Med stormsteg! Och när jag ser andra lyfta tungt med adrenalinet sprutandes ur öronen så kommer såklart det där härliga tävlingssuget smygandes genom min kropp med. Men det är inte utan den välbekanta prestationsångesten. Den som kommer före varje tävling, den som får mej att tvivla på mej själv, min styrka och min förmåga. Den ifrågasätter vad jag ska dit och göra. Tävla mot Europas starkaste kvinnor? Lilla jag? Varför?

Här är det en jäkla tur att jag har det fantastiska stödet som jag har runt om kring mej. Folk som från både det ena och andra hållet peppar mej och påminner mej om varför jag gör det här. För hur nervös jag än blir och hur jobbigt det än känns före en tävling så är det ju just precis det jag älskar att göra. Det är på tävling som jag får ett kvitto på att träningen har gått åt rätt håll. På att jag har blivit starkare eller snabbare. På att allt slit på gymmet har varit värt det. Och under den här tiden har det dessutom gått förjäkla bra att flytta vikter på gymmet. Även om min grenträning har vart under all kritik så har något hänt. Både det faktum att min kropp inte gör ont och att jag har nästan lite för roligt när jag tränar har gjort att kanske framförallt repsen har ökat men även vikterna på stången. Jag kommer inte ihåg när jag senast hade känningar i mina knän och även om ryggen blir sliten av allt lyftande så känns det inte sådär fel som det gjort till och från under hela året. Och bara det är en vinst i sig!

Men grenträningen då. Det kanske inte har varit så undermåttlig som jag tror? För de senaste veckornas flängande genom landet har ju trotts allt varit för att få möjlighet att träna på just grenarna. För två veckor sedan åkte jag och Stisse till Orsabjörnen och Horsepoop gym 2.0 för att gå med Conans och springa ikapp i Björnens hangarliknande lokal. Att vinna 55 m kapplöpning mot en Truck med vikter i händerna borde ju vara en sådan bedrift som man skriver på sitt CV, right?

15310510_1470099359685031_2045141841_n

Förra helgen fick jag något ryck och hakade på ett gäng till Fitnessfestivalen i Stockholm. Inte helt otippat fastnade jag först vid Matti Jörlén och Sweden Barbell Club’s monter och kramades lite med oket och stenarna och sedan vid Armbrytarna. För dagen till ära så gick WAL-kvalet, alltså brytning i världsklass där alla atleter stred för en plats till Europakvalet. Eller ja, kanske inte alla. Mina vänner Jimmy och Andreas hade efter lite mild hets från herr Axklo bestämt sig för att debutera i armbrytning på just denna tävling. Och ja, man får väl se det som en ganska lyckad bedrift att efter fyra förluster ändå ha kvalat till tävlingen i England, eller vad säger du Jimmy? Starkare än Andreas är du ju i alla fall.

Vad som var snäppet mer imponerande var att få se Fia, Sara och Jonna bryta. Och vilka jäkla brudar sen! Jag kan liksom inte med ord beskriva hur imponerad jag är över dessa tjejer som far land och rike runt och dominerar på tävling efter tävling. Så mycket mer än så såg jag inte av den där festivalen förrän det var dags att åka hem och vända. För på söndagen var det dags för genrep inför EM i Kungsör tillsammans med ovan nämnda tjejer, Linnea och Stella med flera. Det var självklart svinkallt och blåsigt som fan och vi hade planerat både Conans och bilmark utomhus. Men jag tror inte ens att en snöstorm hade kunnat stoppa oss. Påpälsade med dubbla tröjor, mössor och vantar stod vi och småhoppade mellan lyften för att sedan ge allt och lite till. För när några av Sveriges, för att inte säga världens, bästa atleter står och hejar på en så kan man inte bara ta i lite grann utan det är all in. Varje. Jäkla. Gång. Och resultaten blev därefter! Första gången jag testa att lyfta Punton, med extravikt i skuffen så tror jag att jag drog en trea. Den här gången, med samma vikt, fast i form av en snygg armbrytare istället för viktskivor i skuffen så blev det först en sexa och efter några sekunders vila så kom även sjuan upp. Vi fortsatte man att kasta omkring lite atlasstenar för att improvisera grenen då vi alla för första gången kommer att få känna på den omtalade stålstenen – Stone of Steel. Jag hoppas innerligt att den kommer att vara lättare att greppa än ett vanligt klot utan klister och det lär jag snart få veta…

15327802_1470099526351681_805812436_n

15301134_1470099429685024_1279757925_n

15327558_1470099413018359_71027576_n

15300505_1470099353018365_637051972_n15271392_10211874014472209_568954500_o

Idag är det fredag och mindre än en vecka kvar tills jag sitter på flyget till England. Men först. Fredagsmys på gymmet!

Kär i träningen och kär i livet så rullar jag nu vidare. Fort som fan, inte helt utan press men med ett leende på läpparna.

Over and out.

Share

2 Responses so far.

  1. Jimmie skriver:

    Helt klart starkare än Andreas.
    Du skriver i världsklass.
    Du borde vara våran flygande reporter du som är överallt
    och lite till.
    Kramar till dej

    • Karin Nilsson skriver:

      Tack Jimmie (lite sent sådär)
      Sjukt kul att skriva ju, och ännu roligare att jag får göra det här!
      Kram!

Leave a Reply


*