MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Dec
30

Vi vet inte vad som blir kvar

Posted by Anders Axklo 0 Comment

När jag ur minnet ska försöka lista vad jag har gjort under året så blir det av naturliga skäl mycket mikrofonjobb på evenemang. Inte så mycket för att det egentligen dominerar tidsmässigt, jag har faktiskt ett heltidsjobb också. Inte heller för att det är det viktigaste, jag har ju familj och vänner. De är bara lättast att komma ihåg, eftersom de är datumsatta och kvantifierade av andra utan att jag behöver försöka komma ihåg dem. Därför är det inte svårt att lista följande:
Golden Arm, SM I armbrytning, Bilsport Performance& Custom Show, EM I armbrytning, Gatebil Mantorp, Almedalen, SSM-kval Årjäng, Dalabrytet, 14 sändningar från Elitserien i Speedway på Eurosport, Sveriges Starkaste Man, Lastbilsträffen i Ramsele, Nordiska Mästerskapen i armbrytning, VM i armbrytning, Giants Live, Zloty Tur, Bankseminarium, Fitnessfestivalen, WAL-kval,
52 avsnitt av Cigarrpodden, 52 krönikor på Maxstyrka, 11 krönikor och 5 andra artiklar i BODY och 12 avsnitt av BODY Radio. Möjligen har jag glömt något, jag tror inte det.

Allt detta är jag mycket tacksam för, jag har haft nöje av allt, och är den första att tillstå att jag har oförskämt mycket roligt för mig. Men bara för att det var roligt så kanske det inte var viktigt. Jag har dessutom arbetat heltid som affärsutvecklare med finans- och försäkringsseminarier, brutit lite arm, tränat lite på Sweden Barbell Club, jagat en del, men framför allt har jag delat livet med min fru, njutit av att se mina barn bli mer och mer vuxna, gråtit, skrattat, samtalat med mina vänner, med visst vemod deltagit i mina föräldrars åldrande, varit med i tårar, saknad och tacksamhet när min faster flyttade till vårt himmelska hem, och en del annat som rört mig och påverkat mig.

Det är svårt för mig att bryta ut enskilda händelser som viktigare än andra, i alla fall så här i närtid. Tittar jag tillbaka några år så kanske jag kan göra det, eftersom jag då får hjälp av vad som faktiskt bleknar av tiden, och vad som fortfarande känns tydligt. För tio år sedan i år skilde jag mig från mina barns mor, något jag då aldrig trodde skulle blekna. Idag kan jag konstatera att det har det gjort, för att mina barn har kommit igenom det och jag har träffat min själsfrände som får allt annat i relationsväg att blekna.

Men det är också 10 år sedan Niklas Hult valde att sluta sitt liv, och jag tillsammans med andra vänner fick bära honom till graven. Det har inte bleknat, och få händelser har så påverkat mig de gångna tio åren som de dagarna. Det vi har varit med om förändrar oss alltid, en del saker utan att vi för den sakens skulle i efterhand kan redogöra för dem, och andra därför att de inte bleknar och vi minns dem i detalj. Jag vill inte att minnet av Nisse ska blekna, men jag hade hellre haft 10 år till av gemenskap och glädje som flyter ihop, än det tydliga minnet som nu präglat mig.

Share

Leave a Reply


*