MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Feb
10

Ödmjukhet ligger inte för mig

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Ödmjukhet är kanske ett av de tydligaste värdeladdade begrepp vi har i vårt nutida språkbruk, där i princip alla är överens om att det är oreserverat positivt. Så också jag, i mitt fall till viss del på religiös grund, men över lag så delar jag synen på ödmjukhet som något i det närmaste absolut bra. Så långt allt väl. Det är när vi kommer till frågan om vad ödmjukhet egentligen är som det kärvar till sig. Den definition som finns på Wikipedia är: En balanserad självuppfattning och en medvetenhet om sina egna begränsningar.

Helt plötsligt så blir det hela en tolkningsfråga, eftersom om självuppfattningen är balanserad och vilka begränsningar som finns ju är något som är direkt avhängigt av den faktiska sanningen. Huruvida jag har en balanserad självuppfattning eller inte kan jag förstå är diskutabelt, däremot är jag i all synnerhet medveten om mina egna begränsningar, på väldigt många av livets områden. Jag vet att jag inte kan hålla ordning på papper, städa, lyfta speciellt tunga saker eller dansa, och det finns många andra områden att lägga till. Däremot har jag väldigt svårt att ljuga om sådant jag faktiskt kan och vet. Att säga ”Jag vet inte” kan ju inte vara ödmjukt om man faktiskt vet. Om Zavickas säger att han inte är stark i axlarna så är det knappast ödmjukt, bara uppenbart osant. Om Eddie Hall säger att han inte är världens starkaste marklyftare så är det inte heller ödmjukt. Det kan inte rimligtvis anses som något positivt om någon av nämnda herrar skulle ljuga om sin förmåga för att framstå som ödmjuka.

Jag tror att det förekommer i ganska stor utsträckning att vi rör ihop ödmjukhet med jantelag, vilket blir oerhört förvirrande, de har inte med varandra att göra. Jantelagen handlar om att förminska, dra sig undan, undvika rampljus och uppmärksamhet för att ingen ska tro att man tycker att man är något. Ödmjukhet har inget med sådant att göra alls. Det är inte tron på att jag inte kan, utan att det finns andra som också kan. Vetskapen om att det kan finnas saker utanför min horisont, att min del av världen inte är hela världen, och att det kan dyka upp någon som jag inte har inte hört talas om som åker cirklar runt mig. När det händer så är ett bra mått på ödmjukhet hur man hanterar det. Om man verkligen inte trodde att den möjligheten fanns så brukar en världsbild raseras. Man vill sluta bryta arm, aldrig tävla mer i vad man nu håller på med, och andra liknande reaktioner.

Om man däremot reagerar med häpnad och oförställd glädje över att man nu fick se och uppleva något man inte visste om förut, så är det ett ganska bra sundhetstecken. Jag älskar upplevelsen av att plötsligt förstå något nytt, men det innebär inte att jag tvivlar på det jag redan vet. Ni som umgås med mig nu och då har säkert hört ett av mina favorituttryck:
”Visst ska man vara ödmjuk, men man kan ju inte ljuga för det.”

Share

Leave a Reply


*