MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Maj
26

Att vara i närheten

Posted by Anders Axklo 0 Comment

När man vill hjälpa och vara till stöd för sina vänner och medmänniskor så hamnar man ibland i en situation där man inte med sin insats förbättrar relationen till dem, utan försämrar. Detta alldeles oavsett den goda avsikten, och då riskerar det dessutom att bli en nedåtgående spiral eftersom man sedan blir sur av de inte fattar att man menar väl. Problemet är dock att de situationer där hjälp eller stöd behövs ofta är så pass pressade att man inte kan förvänta sig en rationell respons.

Under armbrytartävlingar av betydelse är det inte ovanligt med en ganska så rejäl besvikelse efter en förlust, och hur den besvikelsen hanteras är mycket individuellt. Gemensamt för de olika variationerna är dock att de inte alls bryr sig om hur väl du menar eller inte, dina avsikter är av helt underordnad betydelse just då. Efter att ha gått på ett antal minor runt både armbrytartävlingar och styrketävlingar tror jag ha lärt mig ett förhållningssätt som också är tillämpbart i livet. Man ser helt enkelt till att vara i närheten, både fysiskt och känslomässigt, så att man fånga upp om man behöver, men förhåller sig tillräckligt passiv för att inte försöka ta ifrån personen ansvaret att hantera sin egen reaktion. Det är den som har misslyckats som måste lära sig att hantera det, och många gånger så är ilskna reaktioner på tröstande ord just ett rättmätigt krav på att själv få ta sitt känslomässiga ansvar.

Men man måste finnas i närheten, för att en del av att ta det ansvaret är ibland att acceptera att man måste sträcka sig efter hjälp, och det är då man som vän ska finnas där. När väl frågan har kommit, ordagrant eller med kroppspråk så kan man bidra med tröst, korrigering eller verklighetspåpekanden. Dessförinnan finns det en ganska stor risk att du förvärrar situationen, oavsett hur klok du än är, eftersom du med ditt agerande antyder att de inte kan hantera en situation de själva har försatt sig i.

På gymmet är samma sak lika tydlig, även när det gäller rent fysiska ingripanden. Man står tillräckligt nära för att kunna gripa in, men gör det inte förrän man blir ombedd, eller vid det tillfälle personen tidigare har angett som signal att gripa in. När jag väl blir insläppt i någons process så brukar jag ändå vara rätt rå, eftersom varken armbrytartävlingar eller styrketävlingar ska tas på för stort allvar, och en rå men hjärtlig ton raskt bidrar till att understyrka det orimliga i att gråta över en förlorad lek, hur organiserad den än är. I den riktiga världen är jag lite försiktigare, när relationer har gått omkull, försörjningar och anställningar äventyras, och annat som faktiskt är viktigt ser ut att ha gått förlorat. Jag gör vad jag kan för att hålla mig i närheten, både känslomässigt och rent fysiskt, men jag griper sällan in på eget initiativ. Jag hoppas att de jag bryr mig om ser att jag är tillräckligt nära om de bestämmer sig för att de behöver någon att luta sig mot.

Share

Leave a Reply


*