MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Maj
19

Det är inte det förnuftiga man minns

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Jag är ganska dålig på att planera in saker och ting så att det inte krockar, eftersom det finns ganska många saker i helt skilda världar som jag tycker är roligt. Problemet uppstår ofta just eftersom de saker jag ägnar mig åt är just i olika världar, och därför planeras in efter helt olika premisser, och alltså inte tar hänsyn till varandra. Frågan är ändå om jag inte den här veckan har lyckats att slå rekord, då jag i någon mån har pendlat mellan Stockholm och södra Polen där EM i armbrytning avhålls, och där jag är speaker.

Samma vecka så är jag inblandad i en ganska prestigefylld konferens som mitt arbete arrangerar, och som jag gärna vill närvara på, och för all del, ur ett arbetsperspektiv bör närvara på. Det är inte precis smidigt och rationellt att försöka hinna med båda, och det ligger nära till hands att börja skylla på yttre faktorer, och på så sätt undandra mig mitt eget ansvar för min dåliga planering. Det är ju alltid trevligt att odla bilden av sig själv som oersättlig, men sanningen att säga så är det nästan aldrig sant. Även om jag verkligen fyller en funktion på båda ställena som jag med fog kan hävda är rätt central, så är det inte det som är orsaken. Att jag flyger till Polen för en kongress och en invigning av EM, för att sedan mitt i flyga hem för ett seminarium på jobbet, vara hemma i 20 timmar och sedan flyga tillbaka till Polen är faktiskt inte på grund av tvång.

Inget av de saker jag var på hade havererat utan mig, även om jag gärna vill tro det. Jag tycker helt enkelt om att vara behövd, att fylla en funktion och att bli uppskattad för det sätt jag gör det på. Alltså gör jag tappra försök att båda ha kakan och att äta den. Det blir alltid fantastiska historier om tidiga flyg, korta nätter och långa arbetsdagar med däremellan liggande sociala aktiviteter, som till exempel efterfester. Det händer att jag försöker få till mer eller mindre ihåliga förklaringar om varför jag är tvungen att göra som jag gör, ibland tror jag faktiskt på dem själv. Men det klingar falskt.

Precis lika falskt som den som beklagar sig över att vara tvungen att träna så intensivt, eller de svåra omständigheterna att hålla sin diet under för att lyckas med sin invägning. De är inte heller tvungna, de gör det helt enkelt för att de tycker det är roligt. Trots det faktum att vi gärna berättar om hur fruktansvärt kämpigt vi har haft det med det vi har valt att hålla på med så är det ju precis så vi vill ha det. Det är alla utmaningar, allt ologiskt kämpande med något vi har fått för oss som är det som ger färg. Om vi undviker sådant så må livet bli enklare och mer rationellt, vi skulle leva balanserat och utvilat, men vad skulle vi då berätta om?

Share

Leave a Reply


*