MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Jun
09

Avrundning är bedrägligt

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Vare sig det gäller försäljningssiffror eller resultat på gymmet så har vi en tendens att avrunda, ibland uppåt, ibland neråt, lite beroende på sinnesstämning för dagen. I kontaktannonser förekommer avrundning även när det gäller ålder, det finns många 38-39-åringar som är i 30-årsåldern. Det är naturligtvis inte formellt fel, men ska man definiera närmast hela tiotal så är det faktiskt snarare i 40-årsåldern man är. Avrundning behöver inte i sig vara ett problem, om syftet bara är att förenkla kommunikation, på så sätt att det blir enklare att låta bli decimaler. Om det är det vi egentligen vill så måste det dock för att bli trovärdigt avrunda neråt lika ofta som vi avrundar uppåt, men det gör vi sällan.

Det uppenbara skälet är att när vi avrundar så gör vi ytterst sällan det med ambitionen att förenkla, utan att försköna. Om någon har dragit 290 i mark, men nu känner sig starkare, så är det lätt hänt att återgivelsen blir att man drar runt 300. Om man däremot som genom ett Guds under och med hjälp av uppåtvindar, remmar, markdräkt och strongmanhitchade som gör ont i ögonen att se har fått upp 310 så kan du ge dig på att det inte kommer att avrundas ner till 300 när det återges. Det troliga är att det också kommer att läggas till att man inte visste riktigt vad de små fjäderklovarna vägde, så egentligen var det nog lite till.

Jag är den första att understyrka vikten av berättandets ädla konst, och då ligger ju naturligtvis en del förskönande i sakens natur. En porträttmålare envisas troligen inte med att måla dit vårtan på hakan på grevinnan, eftersom det troligen skarpt skulle påverka belöningen. Det är lite samma sak när folk avrundar och förskönar sina träningsresultat. Skulle de få med vårtan, markdräkten eller vad det nu är, så kommer det att påverka belöningen i form av minskad bekräftelse från vänner och hangarounds, och det vill man ju inte. Självfallet finns det de som redovisar sin träning ordentligt när det berättar, ungefär som om det vore en träningsjournal som skulle tredjepartgranskas, men det hör faktiskt inte till vanligheterna. Berättande är betydligt vanligare, och då är ofta vikterna angivna i märkligt hela tiotal eller till och med 100-tal.

Självfallet ska vi odla berättandet som den konstform det är, men som jämförelsematerial eller faktisk redovisning blir det då tämligen odugligt. Berättande är till för att underhålla, både den som berättar och den som lyssnar, påtagligt ofta så roar det den förra mer. Det ska inte behandlas som excelark eller tillmätas samma trovärdighet som en träningjournal nedskriven av en avlönad pt som faktiskt ska hålla ordning på vad som är sant. Braveheart är en fantastiskt underhållande film, men som historiskt dokument är den tämligen värdelös. Det gör inget, så länge vi kommer ihåg skillnaden.

Låt dig gärna underhållas nästa gång du hör någon återge sitt senaste mark- eller stenpass där vårtor som dräkt eller armskydd lämnas ute, och det är märkligt jämna kilotal som har lyfts. Kom bara ihåg att återgivelsen behöver förses med ett förtydligande i eftertexten.

”Den här berättelsen är baserad på verkliga händelser.”

Share

Leave a Reply


*