MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini
Sep
29

Av barn och dårar

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Det finns en uppsjö av källor och samlingar av lustiga barncitat, som oftast bygger på att barn använder ord och begrepp som de inte riktigt förstår, och så blir det väldigt lustigt eftersom det blir så väldigt tydligt att den verkliga betydelsen har undsluppit dem, lite som när kvällstidningarna ska skriva om träning. Men så finns det också de där som så i grunden klär av den vuxna världen all fernissa, allt påhittat och alla fasader. Inte för att de är så enormt kloka, utan för att de är så väldigt ärliga. Det krävs nämligen ofta ett barns totala prestigelöshet och undran över livet för att våga ställa de där frågorna som kanske alla ställde när de var små, men som man när man blev större slutade ställa, för man fick inget svar, i alla fall inget bra svar.

De som fortsätter att ställa frågan brukar ofta sorteras ut som konstig eller dåraktig, när de egentligen bara fortsätter att fråga det som inte besvarats. En sådan fråga som dök upp i en humorgrupp på Facebook häromdagen var samtalet mellan en far och ett litet barn som någon hade råkat höra på tunnelbanan. Det började med den till synes ofarliga frågan om varför dagarna heter olika. Pappan svarade att det berodde på att det var bra med olika namn så att man kunde skilja dagarna åt. Barnets följdfråga öppnar oavsiktligt upp nästan alla existentiella grubblerier som någonsin har funnits. ”Men om man ändå gör samma sak varje dag, vad spelar det då för roll vad de heter?”

Vad pappan svarade finns inte återgivet i gruppen, men kanske finns just i barnets sätt att följa tanken ett svar i sig. För barnet var det kanske inte en så djup existentiell fråga som jag väljer att tolka in i det, däremot har barn en nyfikenhet på var allting leder, en tankegång, en stig, en fråga, en dörr i en korridor. Om jag inte ser slutet på stigen så vill jag instinktivt följa den runt nästa hörn, för att se om jag kommer till något nytt där. Jag har alltid undrat över hur folk förmår sig till att göra något om de inte tror att det leder någonstans, eller hoppas på att hitta något nytt bakom hörnet. Folk som har slutat ställa barnets följdfråga, för man har accepterat tanken att det inte finns något svar.

Hur folk kan förmå sig att gå till ett gym utan en nyfikenhet på vad som går att göra, eller hur något utvecklar sig, eller vad man kommer att orka just idag är bortom min fattningsförmåga. Att i en Kafkaliknande tillvaro stå på en trappmaskin utan att veta varför, eller göra samma övning med samma belastning som de senaste 10 åren utan att fundera på vad som skulle hända om man gjorde på ett annat sätt skulle jag aldrig kunna göra. Vad pappan svarade det lilla barnet på tunnelbanan förtäljde som sagt inte historien men jag hoppas att han svarade det som verkligen är sant, och som faktiskt gör att barnet kan förstå tillvaron lite bättre. ”Dagarna heter olika, för att det är tänkt att vi ska göra dem olika. Det är inte meningen att vi ska göra samma sak varje dag. Vad säger du, ska vi äta glass till frukost idag?”

Share

Leave a Reply


*