MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Sep
27

He mått ha gulle, men he gall int…

Posted by Elin Janeheim 0 Comment

Nu kommer inlägget om senior 🙂

Under årets VM tävlade jag inte bara junior, utan senior också.

Målet var att komma top 5, men “he mått ha gulle, men he gall int.” Som betyder “Det skulle ha gått, men det gick inte.” på Sorselebondska.

Tankarna inför att tävla senior gick fram och tillbaka. Jag var inte rädd, men jag visste det skulle bli tufft. Tidigare på EM i våras hade jag tävlat senior och jag visste precis vad jag gav mig in på. Hade då som bäst kommit 5:a.

Första matchen gick jag mot en ryska, Luiza Gabueva. Det slipade ur och det blev remmar. Starten går igen och jag får över hon på min sida, men sedan blir det en armbågsfoul för henne (lyfter på armbågen). Sedan blev det omstart. Den här gången släppte hon pinnen så hon därefter kom över med min hand/arm på hennes sida och tillsist stoppade domaren matchen och gav henne vinsten.

Jag visste att det var något som inte stämde. Huvuddomaren var osäker. Så jag ställde mig kvar och protesterade den matchen. Sedan kom landslagskaptenen Jimmy Cembula och sedan en “högre” domare och jag förklarade vad som hade hänt. Jag vill att rätt ska vara rätt. Släpper man pinnen så innebär det att det blir en foul och får man två fouler den matchen så vinner motståndaren.

Protesten gick igenom.

Nästa match mot Ekaterina Afonina, en till ryska och vinnaren i seniorklassen i både höger och vänster. Förlorade den matchen, men hon var bättre.

Nästa match mot Elvira från Kazakhstan. Hon såg stor ut. Kan hon verkligen ha vägt in på 60? frågade jag mig själv. Fast jag samtidigt såg framemot att möta henne. Hon hade spöat en tidigare gammal motståndare åt mig så jag tänkte att det här blir kul!

Det blev domarns grepp och sedan remmar. Yes! Nu har jag det! Starten gick och det gick ovanligt lätt. Jag var vidare nu!

Nästa match skulle jag gå mot Victoria Karlsson. Jag har tagit hon i högern men inte i vänstern så det var väldigt nervöst.

Förlorade även den matchen. Besviken var jag. 2 förluster = ute ur leken. Kollar upp på resultattavlan och ser det stå: 6. Elin Janeheim, Sweden.

Sedan sprang jag bara ut därifrån. Jag kände mig så värdelös. Jag hade förlorat mot en svenska! Vi från den svenska dameliten är bland utav världens bästa så jag var inte besviken över det. Det var just för att jag har en sån sjukt vinnarskalle.

nya smeknamnet fick bli 6:an av pappa. Tur jag är van med han och hans skämt 😉

Det dröjde några timmar innan jag förstod hur bra det egentligen är. Jag försöker tänka att jag “bara” är 15 och mot de jag förlorade mot var  mellan 10-15 år äldre. Men det går inte när man bara har ett mål i sikte.

Tur att fler gånger kommer för det var inte sista gången  jag tävlade internationellt i senior! Fick verkligen blodad tand för det!

Foto: WAF

Jag mot Ekaterina.

 

 

Share

Leave a Reply


*