MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Feb
13

Gymmets 10 värstingar

Posted by MAXstyrka 0 Comment

Gymmet är som vi alla vet en samlingsplats för människor som vill bli starkare, smalare, friskare, större, snyggare eller bara må bättre. När så många människor samlas på ett och samma ställe är det ofrånkomligt att olika personligheter krockar. Man kanske inte kan tro det om man granskar min tillfälligt bristfälliga lekamen, men jag har faktiskt styrketränat på gym i 10 – 12 år till och från (periodvis mest från). Innan jag skaffade hemmagym kunde man tidvis se mig på olika gym där jag brottades med skivstänger och konkade runt med viktskivor för att bli lite mindre svag. Under dessa år fick jag bevittna saker som jag skulle klassa som regelvidriga otyg, saker (läs personer) som inte hör hemma i ett kommersiellt gym. Jag har här samlat tio olika profiler vars beteende borde leda till långa fängelsestraff och indraget gymkort.

Musikmarodören – Jag håller med om att musiken som spelas på gymmen oftast består av ren och skär dynga. Musik som hör hemma på Rix FM och andra reklamkanaler funkar sällan bra att träna till, och att ta med egen musik till gymmet kan vara avgörande om man vill få ut det mesta av sitt träningspass. Det är därför det finns hörlurar, denna fantastiska uppfinning som stänger ute oljud samtidigt som de låter dig lyssna på egenvald musik utan att störa människor i din omgivning. Det finns dock personer som gärna vill att hela gymmet ska träna till just deras musik. En gång var jag med om att ett grabbgäng om tre individer tog med sig högtalare och en förstärkare och spelade något som i folkmun kallas för gangstarap, alltså attitydspäckad hiphop direktimporterat från något amerikanskt ghetto. De stationerade sig i avdelningen för fria vikter, höjde volymen till max och bicepscurlade till bastunga “bitches n’ hoes” tills deras baskettishor blev dyngblöta. Att stereoanläggningen förblev intakt under hela träningspasset är ett smärre mirakel.

Maskinpaxaren – Att vänta på att någon ska bli klar med power racken, med benpressen eller vad det nu kan vara kan vara nog så jobbigt. Än värre blir det när personen i fråga har paxat fler än en maskin. Skräckexemplet var en man som hade paxat en bänkpress, ett par hantlar, en kabelhiss för latsdrag, en lårcurlmaskin och en magmaskin (jag kan säkert ha glömt ett par maskiner). När jag frågade om jag kunde använda en del av utrustningen mellan hans set, och träna under tiden han vilade, var svaret att det inte alls gick för sig då han körde cirkelträning och absolut inte kunde låta mig få träna under hans vila. Han tyckte sig ha rätten att ockupera halva gymmet trots att ett flertal människor stod och väntade på att han skulle bli färdig. Den giriga maskinpaxaren är en av gymmets mest irriterande personligheter, och förtjänar att förpassas till en zumbabunker.

Pausmästaren – Den här typen har man råkat ut för otaliga gånger. Man går fram till en maskin som är tom, ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan ska köra på den (försynthet är en dygd) och börjar sedan träna, för att ett par reps senare tvingas avbryta då personen som hade maskinen innan kommer rusande och skanderar att han “bara skulle fylla på vattenflaskan mellan seten”. Skräckexemplet är en kille som skällde ut mig för att jag hade snott hans maskin. Han stormade in efter att jag hade avverkat två set och undrade varför jag var så fräck. Han tyckte att en halvtimmes tarmtömning på toaletten (i omklädningsrummet) var fullt legitimt utan att någon skulle använda “hans maskin” under tiden. Jag hoppades att han bara fick mjuka paket den julen (innehållandes bajs).

Skrikpassaren – Att ha någon som både kan fungera som coach och passare kan vara guld värd om man kör bänkpress. Under en sexmånadersperiod brukade jag träna med en kollega som tyckte att det var festligare att dra blickar till oss än att pusha varandra. När jag skulle värma upp i bänkpressen stod han bakom och skrek; “Kom igen nu! Du kan fixa det här! Ta i nu!” Alla på gymmet vände sig om och tittade när jag skulle köra på 50 kg. Samma sak gjorde han när man skulle värma upp på 80 kg. “Det här kan nog gå! Var inte rädd! Jag står här bakom!” skrek han så saliven yrde i luften. Jag gjorde som standard 20 reps på den vikten innan jag gick upp på tyngre vikter. När man sedan körde tyngre och behövde en passare hade han smugit i väg för att köra bicepscurls. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på de potentiella drömresultaten i bänkpress som uteblev på grund av skrikpassaren. Jag hade ju haft både VM-guld och en iögonfallande barm om han bara hade gjort det han skulle…

Närgångaren – Om man fortsätter på temat passare och bänkpress så finns det en typ som inte har förstått vad intim zon innebär, och han vill man helst inte ha bakom huvudet när man ska köra bänkpress. När han ska agera passare står han nämligen så nära bänken att könet nästan nuddar ens panna, och än värre är det om personen i fråga tränar i shorts. I denna utsatta position som man befinner sig i kan man bara hoppas på att man orkar pressa upp skivstången själv så att passaren inte behöver böja sig framåt för att hjälpa till. Utan att vara onödigt fördomsfull så håller man instinktivt extra hårt i tvålen i duschen efteråt.

Tjejtjusaren – En bra tumregel på gymmet är att om någon inte frågar om hjälp så ska man inte hjälpa personen, hur illa det än ser ut. Det är något som tjejtjusartypen inte har förstått. Hans (för det är i 100% av fallen en ung man/kille) inställning är att om det finns en tjej inne på gymmet så är hon i nöd och behöver omedelbart hans expertis och en hjälpande hand eller två. Han skannar effektivt av gymmet så fort han kommer in, och hans “tights-radar” är lika känslig som nosen på en vithaj. Han visar gärna hur övningarna ska utföras, helst lika nära som närgångaren i avsnittet ovanför, men bara så länge det är en tjej. Som tack kan han tänka sig att få hennes telefonnummer. Det finns i snitt fem tjejtjusare per 100 gymmare på kommersiella gym, och man finner dem oftast framför spegelväggen på fredagskvällen innan uteställena har öppnat.

Mobilsurfaren“Det var bättre förr” är en favoritmening om man har nått medelåldern. Det man brukar mena med det är antagligen att det var bättre förr när man var på gymmet för att träna, och inte för att socialisera sig på mobilen. Jag kan förstå att vissa vill ta en bild så att de sedan kan visa deras Instagramföljare hur deras putande stjärt ser ut med hjälp av gymmets optiljus och dagens outfit, för tjugoåttonde gången den veckan, men det borde stanna vid det. Man kan också samtidigt snoka runt på Facebook, läsa det senaste kändisskvallret på Aftonbladet, lyssna igenom Ariana Grandes senaste skiva på Spotify två gånger om, snapchatta och kommentera Molly Sandéns hårfärg på Twitter. Det är inga problem om man gör sådant utanför gymmet, men att göra det när någon väntar på att personen ska bli klar med maskinen som han eller hon använder som mysfåtölj är inte ok, men det är allt för vanligt nu för tiden. En klen tröst är att dessa människor sällan befinner sig i avdelningen för fria vikter.

Blottaren – Alla man möter på gymmet är inte där för att träna, tro det eller ej. En del är där för att upprätthålla sin personliga hygien, en del är där för att träffa folk och en del är där för att spana in andra. Jag minns speciellt en kille som jag aldrig såg träna en enda gång under flera år. I stället stod han alltid i duschen, med ryggen mot väggen, och stirrade på alla som bytte om. Han sökte ständigt ögonkontakt medan han långsamt och metodiskt masserade sin “fläskpinne” med duschkräm. Det finns kanske inte så mycket mer att skriva om personen i fråga, mer än att beteendet kunde uppfattas som en aning störande och att han säkerligen la en hel del pengar på duschkräm.

Matsvullaren – “Äta bör man, annars tappar man sina gains” heter det, och det har matlådesvullaren tagit fasta på. Under åren har man sett många, säkert ett femtiotal, som inte har kunnat vänta med ätandet tills man har kommit hem, och inte heller nöjer sig med en medhavd proteindrink. I stället stationerar de sig i omklädningsrummet eller loungen och käkar sina medhavda matlådor, ofta bestående av kycklingfilé, ris och broccoli. Vid några tillfällen har man inte ens hunnit in till omklädningsrummet, utan sitter på en bänk avsedd för träning och mumsar i sig tonfiskburkar och makrillfiléer i tomatsås. Det här är, för att citera Brasse Brännström: “Fel, fel, fel, fel, fel!”

Avloppspridaren – Den sista profilen jag vill belysa är den typen som tycker att den personliga hygienen är en sekundär angelägenhet. Att vara allergisk mot tandkräm, parfym och rena kläder är en dålig kombination när man samtidigt svettas som en snattare när Martin Forsmark kommer in i affären. Jag minns speciellt en man som luktade fränt av cigariller och ond bråd död. Man kände på lukten när han kom in i gymmet, även om man var 50 meter från ingången. Det var som att träna bredvid ett två veckor gammalt lik, som någon hade spytt på. Om man hade haft en ammoniakdunk med sig hade man antagligen baddat näsborrarna med det för att försöka maskera bort hans odör. Om du vet med dig att gymmet måste saneras efter att du har varit där: sök dig till utomhusgym!

Share

Leave a Reply


*