MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Mar
09

Idrottsförälder är en balansgång

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Under förberedelserna för armbrytnings-SM så har vi varit en del i den idrottshall där mästerskapen nu i helgen går av stapeln, en alldeles utmärkt anläggning för ändamålet. Till vardags används den huvudsakligen till lagidrott för ungdomar vilket gör att en hel del av budskapen i hallen är fokuserade runt det. Bland det första man slås av är budskapet om på vilka villkor barn- och ungdomsidrott bedrivs, överhuvudtaget ett klokt och självklart budskap om vad som egentligen är viktigt och hur man bemöter funktionärer, ledare, sina egna barn och andras. Jag skulle nog säga att en del av budskapet är så pass självklart att för en någorlunda sund och tänkande människa så väcks en undran om vilka förekomna anledningar kan ha skapat behovet av det övertydliga budskapet.

Samtidigt som rollupperna och anslagen som kommunicerar det budskapet sitter färskt i minnet, så håller vi på och bedriver invägningen till de svenska mästerskapen, de största någonsin med 260 deltagare varav en försvarlig del är juniorer. Generellt sätt så vill vi inte att juniorer försöker att basta ner sig ens det minsta, men det är naturligtvis en glidande skala om det är en 17-åring eller en 13-åring. Det är något som är enkelt principiellt, men inte lika lätt när man står med en 15-åring som har ägnat det senaste halvåret åt att förbereda sig för SM, och har en badrumsvåg hemma som inte riktigt stämmer med verkligheten.

Föräldrar är inget problem inom armbrytningen, och de är betydligt lättare att skärpa tonen mot om det skulle vara påkallat. Med den unga idrottaren själv är det en annan sak. Oavsett hur mycket kloka anslag som sitter på väggarna om att det bara är en lek, så måste man som vuxen förstå att i ett barns värld så är det faktiskt känslomässigt livsviktigt i just det ögonblicket. Alla vi som har eller har haft tonårsbarn med krossade hjärtan vet precis vad jag talar om. I puberteten förekommer sällan något mellanregister i känslovärlden, det är enhörningsglitter eller Mordors gruvor, inget däremellan. Vare sig man är förälder eller ledare så har man att respektera detta, oavsett att man själv vet att det är bara några timmar kvar tills det totala mörkret i känslovärlden förbyts till kvittrande glädje, av någon eller annan för vuxna obegriplig anledning.

Någon som har valt att delta i en idrottstävling gör naturligtvis det på allvar, och det är lika olämpligt som förälder att påstå att det inte är viktigt som det är att vara oförskämd mot motståndare eller funktionärer. Det när nog därför de där anslagen i idrottshallen inte sitter i omklädningsrum och på planen, utan uppe på läktaren där föräldrar finns som försöker återuppleva sina svunna drömmar genom sina barn. Du ska inte ljuga för ditt barn och säga att det inte är viktigt, du ska delta och stödja dem till att göra det bästa de förmår, och att kunna erkänna sig besegrade när de möter bättre motståndare. Det är helt enkelt dem du ska ta på allvar, inte dig själv.

Share

Leave a Reply


*