Vi som jobbar med orden som verktyg vet vilken fantastisk kraft de kan innehålla, och söker ständigt efter de där formuleringarna som etsar sig in i åhörarens eller läsarens minne. En del för en tid, andra för resten av livet. När det lyckas så är det för att orden perfekt fångar och beskriver den känsla som redan finns. Sanningen att säga så är det ofta ett sökande efter en guldkruka vid regnbågens slut, och ju fler formuleringar man spottar ur sig desto mer urvattnat riskerar det att bli. Hur underfundigt eller klokt det än är så biter det sig inte fast om det inte på något vis beskriver och sammanfattar en känsla. Det är sökandet efter känslan som gör att vi också dränks av pseudokloka formuleringar på bilder av solnedgångar, örnar, vargar, vikingar eller lejon.
Folk vill så illa gärna att det de säger ska etsa sig fast att man glömmer bort den verksamma delen. Det är inte orden i sig som är kraftfulla nog att påverka folk i resten av sina liv, utan den känsla som de väcker hos den som hör eller läser. Orden kan inte plantera känslan, bara väcka den. Den måste finnas där latent, och gör den det så kan orden rätt använt skapa en betingad reflex som alltid kommer att framkalla den där känslan. Beroende på om det är en positiv eller negativ känsla så kommer sedan känslan i sin tur att påverka vad vi gör. Vill vi förstärka den, eller vill vi aldrig känna så igen?
Själv har jag några olika formuleringar som framkallar känslor jag inte kan värja mig för, de finns faktiskt i Astrid Lindgrens berättelser, men också i den oändligt sorgliga sången som Miriam Makeba tog med sig till Europa. Den om de skräckslagna barnen som sprang i gryningen i Sydafrikas kåkstäder när polisbilarna rullade in under apartheidtiden. Orden, och sången, är khawuleza mama. Det betyder fritt översatt Skynda dig, mamma. Skynda dig att gömma dig så att inte polisen tar dig ifrån oss. En tonårskamrat i södra Afrika som blev kroppsbyggare byggde hela sin träningsmotivation på det öknamn han fick som liten i skolan för att han var så tunn. Intensiteten i hans röst var tydlig när underströk att han aldrig mer ville att det skulle stämma. Det blev en rätt bra fysik av den känslan som kunde väckas av det enda ordet.
Precis som det i måndags blev ett ganska bra strongmanpass för min gode vän och kollega som för andra gången var med på Barbell. Han är själva sinnesbilden för för någon som lyckas vara både vuxen, sympatisk och übercool, det där som många försöker sig på men inte når fram till. Han har till och en bra fysik för någon som inte håller på med kraft eller styrkesport. Akilleshälen första gången han var med och tränade var cool-faktorn, det gick bara strax över tomgång. Den här gången var det ljusår därifrån, och det var som att se en annan man lyfta, med en helt oanad intensitet som jag tvivlar på att jag själv skulle förmå. Skillnaden är att däremellan han höra mig beskriva honom för en god vän som stark, men tycker inte om att ta i. Det var inte något han ville skulle vara sant, och tack vare känslan som de där orden framkallade så var det inte längre sant i måndags kväll. Leta inte ord, leta känsla och klä det i ord. Det är då det biter sig fast och förändrar.
hvala ?