MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Apr
27

Stödhjul är väl inget för vuxna?

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Promenerar man runt i vårsolens glans i den söderförort till Stockholm som jag bor i så blir man oundvikligen vittne till unga människors väg från renodlade söderhipsters till mer pragmatiska småbarnsföräldrar som helt enkelt börjar att rätta sig efter livet, snarare än sina idéer. Det är ganska trösterikt att inse att folk vågar gå vidare från sin subkultur och grupptillhörighet till ett mer verklighetsanpassat liv, något som också brukar synas bland styrketränande när de blir vuxna. Vår och småbarnsföräldrar brukar ofrånkomligen leda till cyklande, eller åtminstone en mycket uttalad vilja att cykla. För barn som är för små för att hålla balansen än finns trehjulingar, men det är ett mycket litet tidsfönster under uppväxten som barn nöjer sig med det, därför att det också är en brutal påminnelse om att man fortfarande är för liten för att cykla med de vuxna. Man vill alltså cykla på riktigt, och är skitarg för att man inte kan. Vips så uppstod stödhjul för att kunna låta barnen ljuga för sig själva.

En tanke värd att utforska är när det som förälder blev nödvändigt att möjliggöra för barnen att ljuga för sig själva, rimligen fanns det cyklande barn under i alla fall några årtionden innan stödhjul dök upp. Men självbedrägeriet är bara en av de negativa aspekterna, den andra är att de faktiskt försvårar det faktiska inlärandet. Man lär sig att cykla utan att egentligen kunna hålla balansen, och i värsta fall så får man in i motoriken och muskelminnet de rörelser som funkar med stödhjul men inte utan, till exempel vilket håll man ska luta sig åt när man svänger. Rätt grundläggande grejer som blir fel, helt enkelt.

Det i sin tur leder till att det tar betydligt längre tid att lära sig cykla utan stödhjul, och ungen riskerar att få hålla på med stödhjul när andra cyklar fritt och snabbt på två hjul. Lite som att kissa i byxorna för att hålla sig varm, det känns bra först, men sedan blir det värre. Nu kissar ju barn i byxorna ibland, och då får vuxna hjälpa dem att byta, eller ägna en hel vår att springa bakom och hålla i cykeln. Ju mindre de är, desto lättare är det, små barn kissar mindre och cyklar långsammare. Det är när man låter det gå för länge det blir ett större problem.

Parallellen här kan den som har följt mig något räkna ut med röven och en kritbit, för att travestera en god vän. Det finns mycket folk som är skitarga för att de inte är starka nog att lyfta med de vuxna, och således har dräkter, remmar, underarmsskydd, klister, knälindor, steroider och andra stödhjulsurrogat uppstått. Man ursäktar sig med att det är skadeförebyggande, vilket även curlande småbarnsföräldrar säger om stödhjulen. Ett annat sätt att skadeförebygga är att låta bli sådant man inte kan, och försöka lära sig istället. Lite tråkigare i början, mycket roligare sen. Jag kommer inte att vägra medverka runt utrustade tävlingar, men jag kommer alltid att se det som något för de som inte lärt sig än, och möjligen brista ut i ett krystat ”Men, vad duktig du är som cyklar med pappa!”

Share

Leave a Reply


*