MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Har man någorlunda koll på mig så är det ofrånkomligt att man får utstå en hel del armbrytning, både i teoretisk talad form och i en del handgripliga former för de som är så lämpade. Engagemanget har under åren vuxit sig så starkt att jag numera vanemässigt lägger två semesterveckor varje år på de internationella mästerskapen, i snitt någon helg i månaden året om på mindre tävlingar, lika många styrelsemöten, och därutöver ett mer oregelbundet antal andra möten och engagemang kopplat till armbrytningen, just nu också ett tvåårigt projekt med att omarbeta organisationsstrukturen i det internationella förbundet för att få det hela mer robust och demokratiskt säkert.

För den som bara vill hålla på och bryta arm så låter naturligtvis det här rätt tråkigt, vilket faktiskt brukar resultera i en ofta uttryckt tacksamhet för det vi som håller på med det organisatoriska gör för att saker ska funka. Det är visserligen väldigt trevligt och uppskattat med den uttryckta tacksamheten, men sanningen att säga så ser inte vi politrucker det vi gör som något nödvändigt ont, utan vi tycker allt som oftast om det. Det är helt enkelt vår hobby, som vi håller på med för att vi tycker det är roligt.

De flesta av oss tycker för all del att armbrytningen är rolig också, min ungerske ordförandekollega är ingen oäven tungviktsarmbrytare om han sätter den sidan till, men på tävlingar blir det inte så ofta nu för tiden, han har rätt mycket annat att ansvara för. Kvalitetsmässigt som armbrytare så är han ett undantag bland de officiella funktionärerna, några bryter inte arm överhuvudtaget, utan ägnar sig bara åt tävlingsledning, invägning, sekretariat, mediarapporterningen, tv-produktionen eller någon annan pusselbit som krävs när mästerskapen har uppemot 1200 deltagare under vecka, så alla ska få så optimala förutsättningar det går för att utöva sporten. Det skulle inte fungera utan dem, och hur kaotiskt ett EM eller VM än kan verka ibland, så är det inget emot hur det skulle bli om utövande armbrytare själva skulle göra saker som ett nödvändigt ont. Sånt man inte tycker är roligt att hålla på med blir nämligen sällan speciellt bra, och chansen att man under stress blir otrevlig och osams med folk är mångdubbelt större om man måste göra något man hatar redan från början.

Det har hänt, och händer fortfarande nu och då, när någon biter ihop och hjälper till av ren tjänstvillighet med något de varken kan eller tycker om. Det kan fungera i en kortare period, men det kostar mer än det smakar för alla inblandade när det blir stressigt. En av de viktigaste insikterna som är märkligt svår att ta till sig det växer i en klubb eller ett förbund är att den som är bäst på armbrytning faktiskt inte är bäst på allt bara därför. Likaledes är det sällan lämpligt att den som är starkaste på gymmet får ansvar för allt bara på grund sin styrka, även om det känns logiskt just på gymmet. Det finns faktiskt de som tycker att annat än att lyfta eller bryta arm är roligt, och det är sådana man ska få in i sin klubb om man vill växa. De är ovärderliga, även om de är klena.

Share

Leave a Reply


*