MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Ett av de vanligaste uttrycken och uppmaningarna på Instagram är att man ska “bli den bästa versionen av sig själv”. Ofta pryds den filosofiska meningen av en väl vald putbild på sätesmuskulaturen i tights eller bikini, och kompletteras med ett gäng moderiktiga hashtags. Syftet med inläggen är såklart att inbringa maximalt med likes, därav valet av den exponerade muskelgruppen, men det där med att bli “den bästa versionen av sig själv” låter onekligen väldigt lockande.

Jag vill, som alla andra, bli en bättre människa, och har därför tagit mig en rejäl funderare på hur jag är som person, noterat brister och förtjänster och vilken förbättringspotential jag har. För att bli “den bästa versionen av sig själv” krävs det nämligen vissa insikter. Den första insikten är väl den mest basala: Min sargade lekamen hade i dess nuvarande form inte fått speciellt många likes, oavsett hur många lager filter och optiljus jag hade nyttjat. Det råder ett underskott på mitt träningskonto, för att uttrycka sig milt.

Den andra insikten är att min självbild kanske inte alltid motsvarar verkligheten. Låt mig ta några exempel:

Självbedrägeri 1: Jag trodde inte att jag var gnidig.
Insikt: Jag drar mig inte för att ringa upp restaurangen om man har beställt hämtmat och upptäcker att beställningen inte motsvarar det man har beställt. Det kan vara så lite som att de har blandat i lök om jag har beställt mat utan lök. Dessutom blir jag lätt kränkt när jag inser att kiwin som jag har köpt för sju kronor visar sig vara omogen/övermogen.

Självbedrägeri 2: Jag trodde att jag hade höga mål i livet.
Insikt: Jag tränar armbrytning (ytterst sporadiskt) endast för att kunna bryta ner människor som inte tränar armbrytning. Att kunna vinna i något över någon som aldrig har tränat på just detta är lite som att skryta om att man är starkast på gymmet, när man tränar i ett hemmagym.

Självbedrägeri 3: Jag trodde att jag var en romantiker.
Insikt: Jag valde dramadokumentären Utøya 22. juli (som handlar om när högerextremisten Anders Behring Breivik metodiskt slaktade ungdomar på ön Utøya) när jag och frugan skulle ha en mysig biodate i Norge. Visst blev det kramkalas i biofåtöljen, men det var snarare på grund av tröst än romantik.

Såhär i backspegeln hade jag ju kunnat frångå mina principer och ätit upp den lökspetsade maten, jag hade kunnat anmäla mig till någon armbrytningstävling (även om det hade inneburit en garanterad sistaplats) och visst hade jag kunnat tagit en (något mer) romantisk film. Men, det här är val som jag har tagit, val som definierar mig som person och som öppnar upp för förbättring.

Men även om jag hade blivit lite mindre gnidig, satt upp högre livsmål och blivit mer romantisk hade jag ändå inte blivit den bästa versionen av mig själv. Om man drar det till sin spets så kan man aldrig bli den bästa versionen av sig själv, oavsett hur hårt man jobbar, för man kan alltid bli lite bättre. Man kan alltid bli mer vältränad, alltid bli lite snällare, alltid bli lite mer allmänbildad o.s.v. Om man hade nått den bästa versionen av sig själv hade ju alla parametrar varit i topp, och man hade därför inte kunnat bli bättre på någonting. Inte ens de bästa av människor har maxat sin potential, oavsett om du heter Moder Theresa, Leonardo da Vinci eller Zydrunas Savickas.

“Den bästa versionen av sig själv” kan också betyda det stadiet som överträffar alla andra stadier i ett specifikt liv. Den krassa verkligheten är då att när man har nått den absoluta toppen, och blivit “den bästa versionen av sig själv”, så kommer man alltid undantagslöst att bli en sämre version av sig själv. Den absoluta toppen är alltså konstant, och kan inte flyttas eller ersättas, för då hade den ju inte varit den absoluta toppen.

Man skulle också kunna tolka meningen som att man ska överträffa ens tidigare versioner, att bli bättre än man har varit tidigare. Meningen borde då istället vara: “bli en bättre version av dig själv”, och det är något som alla kan uppnå. Istället för att sikta mot stjärnorna och bli besviken när man bara når trädtopparna är det bättre att se till att man konstant befinner sig på en högre gren än man gjorde i går. Jag kommer kanske inte föreslå verklighetsbaserade slaktdokumentär nästa gång det vankas filmdejt, jag kanske inte kommer kommentera små slarvfel i min matbeställning nästa gång jag beställer Take Away och jag kanske inte kommer nöja mig med att piska människor i armbrytning som inte ens har koll på reglerna. Med det sagt lär ni även fortsättningsvis skonas från strandbilder på mig på Instagram. Jag har nämligen inte ens blivit en “bättre version av mig själv”. Än…

Share

Leave a Reply


*