MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Jul
20

Stenarna har inte ramlat av sig själv

Posted by Anders Axklo 0 Comment

För de som följer mig på sociala medier så dök nyligen en bild på en stenmur upp, upplagd med illa dold stolthet. I ärlighetens namn är det inte mycket att vara stolt över, inpassningen är så där, och det var en väl avgränsad bit som jag var ansvarig för, resten har stått sedan Moses gick i kortbyxor, och behövde alls inget ingripande av mig. Men den del som orsakat stoltheten har jag ändå själv förändrat från en liten raserad bit med sten liggande nedanför dit de rullat till en återigen fungerande stenavgränsning till den avsats som annars så småningom hade förvandlats till en liten backe av utrunnen jord och ogräs. Den är alltså återställd till sin ursprungliga funktion och nytta, om än inte med samma elegans och passform som den ursprungligen var. Jag är, som ofta påpekat, inte speciellt praktiskt lagd.

Orsaken att de där stenarna i åratal fått ligga nerrullade berodde inte i så stor utsträckning på att jag inte orkar lyfta sten, det är ju som jag ofta framhållit något av det ädlaste människan kan ägna sig åt. Nej, orsaken att jag inte tagit tag i frågan är det faktum att det inte funnits någon synbar plats att lägga tillbaka dem på. Den plats där de ursprungligen funnits tycktes inte finnas kvar, kvar var bara en lite mindre mur i sämre skick. Någon gång kan ett halvhjärtat försök gjorts att återbörda stenarna , bara för att konstatera att så kunde de ju inte ligga. När nu beslutet fattades att frågan måste åtgärdas så dök ju också ett mindre analysarbete upp. Varför, frågar sig vän av ordning, har stenarna behagat flytta på sig? De brukar ha en påtaglig fallenhet för att ligga still, i alla fall när jag försöker lyfta dem.

En okulärbesiktning av närområdet indikerade att det troligen var lönnen som var boven. Det är en lönn som i stenmurens barndom inte kan ha varit mycket mer än ett litet ogräs, om ens det. Numera mäter den i alla fall 30 cm i diameter, och tar sålunda upp större plats än vad den gjorde i sin barndom. Man kan ju tycka att en sten är lite mer bestämd till sin natur än en lönn, och sålunda borde vinna kampen dem emellan, men då har man inte räknat med lönnens envetenhet, eller min lathet. Lönnen hade ingen som helst avsikt att ge sig frivilligt, och jag har alltid tyckt att den varit lite för liten för att bry sig om, i alla fall ur ett stenmursperspektiv. Eftersom den dessutom har fått stå ifred så många år så har den förvandlats från ett förvuxet ogräs till ett självklart inslag på gården, som vi inte gärna vill vara utan. Alltså raserad stenmur, med ingen plats att lägga tillbaka stenar på.

Saker faller inte bort ut varken livet eller stenmurar av sig själva, de blir undanträngda av annat, ofta sådant som först är så litet att det inte verkar spela roll. Ska du sedan ta tag i det rasade livspusslet så kommer du att upptäcka det samma som jag gjorde med muren. Den gick att lägga om, men eftersom jag inte ville ta bort lönnen så fick inte alla stenarna plats, hur mycket jag än pusslade.

Share

Leave a Reply


*