MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Sep
07

Ensam på gymmet?

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Det finns många uppenbara fördelar med att träna på ett litet specialiserat gym som Sweden Barbell Club, av vilka några brukar framhållas som det helt avgörande. För mig är det naturligtvis den nästan exakta utrustningsnivån och inriktningen som är avgörande. Stenar, (med tillhörande geniala plattformar), stockar, ok, farmersväskor, och osakligt mycket stänger och fria vikter. Självfallet folket på plats, och ägartrion också, det är en förmån att få räkna dem som vänner. Nu är det ju märkligt nog inte alla som är som jag, utan stundtals så bedrivs någon form av grupp/cirkelträning som folk tycks uppskatta. Ännu märkligare i mina ögon är det när folk håller på med yogaliknande övningar på det onekligen ändamålsenliga golvet. Yogaliknande här använt i en ganska vid bemärkelse, jag inkluderar allt som ser ut att gå långsamt och inte involverar vikter.

Självfallet retar jag mig på detta, då jag stundtals är en småsint människa. Inte så att de är i vägen för mig, trots den relativt lilla ytan så är gymmet sällsynt välplanerat, men jag är ju tvungen att se det. Det känns faktiskt illa nog. Jag har ju gått till gymmet för att lyfta tungt och låtsas vara stark och vältränad, ska jag då behöva se sådant som påminner mig om min egen ovighet och bristande form?  Lyckligtvis är SBC så specialiserat att det finns tillfällen på dygnet när man med medlemskort kan komma in och träna helt ensam på gymmet, eller i alla fall bara med de likasinnade jag stämt träff med. Jag betalar inte mer än golvkrälarna, men jag tycker ändå att gymmet är skapat närmare min definition än deras, så det är en befrielse att slippa se dem där. När jag skriver ner det här och tittar på det så skäms jag naturligtvis lite grann över min missunnsamhet och attityd. Det är ju överhuvudtaget ingen rimlig inställning, och jag tvingas att erkänna för mig själv att det inte handlar om just golvkrälarna, sådana som håller på och klättrar runt i ringar eller i de monkey bars som finns i taket retar mig lika mycket, förmodligen för att även det påminner om vad jag inte är, och mina alltför uppenbara brister.

Det handlar alltså inte om dem, utan om mig. Till mitt försvar ska sägas att jag i alla fall har någon slags spärr och håller det här inom mig, och inte börjar driva kampanj mot gymägarna att förbjuda dylika avarter. Insikten är lätt överförbar till samhället i stort, och kanske har jag och andra siktat lite fel när vi har försökt att komma åt problemet med de som vill förbjuda andra som inte är som de, eller i alla fall hindra dem från att vara på samma plats. Kanske är det inte rasism, eller motvilja mot en särskild grupp som de inte tycker om. Kanske är det i helt enkelt så att de tycker illa om allt som hindrar dem från att alltid få välja först, få ta störst plats, eller ha tolkningsföreträde på hur det egentligen ska vara. Det kanske inte är rasism, det kanske bara är helt vanlig egoism.

Share

Leave a Reply


*