Styrketävlingars ursprung är i huvudsak att se och förundras över sådant man inte kan själv, Wow-faktorn, eller åfanismen, som den svenska träningsbranschens gudfader Ove Rytter uttrycker det. För att något ska attrahera åskådare och publik så måste den faktorn finnas där, på något sätt. Självfallet är själva styrkan spektakulär, det kliniska resultatet som inte går att bortförklara har alltid en oemotståndlig attraktionskraft. Tyvärr glömmer vi ibland bort att det inte är den enda attraktionskraften, och då brukar det leda till viktkåthet, märklig utrustning och konstiga utföranden i tron om att bara resultatet finns där så kommer det vara ballt. Det kommer det inte att vara, för utöver resultat behövs också prestation.
Att få se när någon gör allt vad de kan, och levererar bortom vad som var rimligt möjligt med de givna förutsättningarna har en minst lika stor attraktionskraft. Det är det som har varit framgångsformeln i 40 år bakom Världens starkaste Man, och sedermera olika nationers motsvarande. Objektiv obestridligt stor styrka, kombinerad med förmågan att lämna allt man har ute på tävlingsarenan. Att kunna hålla i tills man spyr eller svimmar, att fortsätta att reppa i en tung övning tills man måste få syrgas efteråt är inte en sund egenskap, men den är fascinerande. Det är sådant som det är svårt att sluta titta på. Hade det varit kilon som hade varit det spektakulära i sig själv så hade man kunnat gå ner till valfritt lager och titta på gaffeltruckar.
Den gångna helgen var jag på en oerhört välarrangerad final i Sveriges Starkaste Man -105 kilo som på ett storstilat och välförtjänt sätt vanns av Jimmy ”JJ ”Johansson. Hur imponerande Johansson och Anders Kylander på andraplatsen än var så är det ändå inte deras i det närmaste perfekt genomförda och levererade insatser som brände sig fast på näthinnan. Det gjorde istället Ainasojas bom på det sista stenlyftet som kostade honom andraplatsen. Där syntes prestationen och kampen i sin desperata nakenhet. I nedänden på resultatlistan gjorde Niklas Fransson och Michael Lelki ett nästan lika starkt intryck. Resultaten fanns inte där, därav placeringarna i nedänden, men prestationen saknades inte i ett ögonblick. Ilsket kämpande i maxtider ut, hela tävlingen igenom vann de publikens fascination och beundran, även om de som placerade sig på pallen åkte cirklar runt dem i resultaten. Tävlar man i en mindre viktklass så blir det ännu tydligare att resultaten inte räcker, eftersom man bara behöver titta i en tyngre klass om man vill se fler kilon.
Men nu är det ju som sagt inte bara kilon vi vill se. Jag har under de 20 år jag har arbetat runt de bästa i världen i styrka fått se och uppleva några magiska ögonblick, när resultat och prestation har kommit samtidigt, när någon har pressat sig ända fram till, och över, gränsen för vad kroppen klarar och därmed lyckats med något som ingen annan kunde. Det är värdefulla minnen, men sådant händer väldigt sällan. Medan jag väntar och hoppas på att få vara med om det igen så tittar jag hellre de som lämnar sitt bultande hjärta ute på arenan, än de som räknat till flest viktskivor.
