MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Okt
19

Någon annans berättelse

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Jag inser att det är att kasta sten i glashus för mig att tala om någon annans berättelse, det är onekligen ofta jag som står för berättandet i mina kretsar. Men jag tänkte ägna någon tanke åt det stora behov som finns ibland oss att själv få berätta, och då bara om oss själva. Självcentreringen är numera inte ens något man skäms för, utan tvärtom något allt fler tycks sträva mot. Livet ska handla om mig, och om det ska berättas om det så ska jag göra det på mitt sätt. Det är inte bara enerverande för omgivningen, utan ett väldigt självförbrännande sätt att leva. Berättelsen kommer nämligen så småningom att ta slut, och sedan börja upprepa sig, och till slut sitter man där med en personlighet förstört av sina egna inavlade återberättade intryck. I verkligheten är ju inte vår egen berättelse bara vår egen, utan också en liten del av väldigt många andras berättelser. Att då bara berätta den ur vårt eget perspektiv blir väldigt futtigt.

Det VM jag just nu befinner mig kan naturligtvis berättas på väldigt många olika sätt, och alldeles snart så kommer sociala medier i mina kretsar att börja flöda över av berättelser om upplevelsen. Det är naturligtvis sunt, och en stor del av glädjen i upplevelsen att få återuppleva den genom att berätta. Men jag tror att det vore nyttigt för många att försöka sig på ett litet experiment. Det går att göra på två olika sätt. Den förta är att du avstår kontrollen över din berättelse genom att överlåta berättandet till någon annan. Hur de såg dig, upplevde det du gjorde, vilket intryck du gjorde och hur det gick. Det är naturligtvis otäckt, eftersom man då inte själv känner att man kan kontrollera berättelsen. Det kan man ändå inte ändå, eftersom oavsett vad vi säger så kommer bilden i huvudet på dem vi berättar för att framträda på det sätt de upplever det, inte nödvändigtvis det vi själva avsåg. Det är det anala behovet av att kontrollera berättelsen som gör att en del folk inte vågar tävla, utan hellre lägger ut träningsbilder där man själv kontrollerar miljö och angiven prestanda, och slipper mätas på ett sätt man inte kan kontrollera. Det går tretton på dussinet av sådana människor i träningsvärlden, kanske för att den drar till sig folk med bekräftelsebehov och dålig självkänsla.

Det andra sättet att avstå sin egen berättelse för att utvecklas något, är att berätta som vanligt i alla tänkbara kanaler, men låta någon annan vara huvudperson. Det finns en slamkrypande variant här som är lite lurig, ett slags humble bragging där man låtsas prata om andra, men hela tiden utgår från sig själv. De där som säger ” nu har vi pratat nog om mig, nu ska vi prata om dig. Vad tycker du om mig?” Det är inte det jag menar. Lika mycket som du anförtro din berättelse åt någon annan, så kan du berätta om någon annan istället för dig själv. Tro mig, du kommer inte att må bättre av att fokusera mer på dig själv, de flesta av oss har prövat det rätt ofta. Det är värt att pröva att vara del av någon annans berättelse istället.

Share

Leave a Reply


*