En av de tydligaste aspekterna med att bli äldre är att tiden tycks gå allt fortare. Det här är i sig helt logiskt, eftersom varje år blir en mindre del av helheten ju äldre man blir. Är man tio år så är ju ett år 10 % av livet, vilket till exempel som angivet avstånd till nästa sommarlov är i det närmaste oändligt långt, medan det för mig är bara dryga två procent, och således går ganska fort. Den här mekanismen fungerar precis likadant även om vi flyttar det från att omfatta hela livet till bara en tid vi har varit aktiva inom en viss sport eller annan företeelse.
Om vi sedan slutar med något, eller lyfter ned det på en mindre aktiv nivå i våra liv så tenderar vi att stanna i vår kunskapsinhämtning, med effekten att vi tror att det vi lärde oss senast också är det mest aktuella.
Är man då som jag i medelåldern så resulterar kombinationen av de här två faktorerna i något ganska generande. Det blir nämligen så att vi tror att något som hände för 5–10 år sedan är ny och aktuell information, medan en yngre person som dessutom är nyförälskad i sporten tycker att det man refererar till hände i tidernas begynnelse. Det här är en av de faktorer som förklarar hur en hel subkultur av människor som älskar en sport kan tro helt olika saker om hur en viss tävling kommer att gå. Det beror helt enkelt på att de har information från olika tidsperioder, och helt enkelt har olika bild av vad som är det senaste.
Tittar vi på armbrytning så är det många som var helt övertygade om att Devon Larratt skulle besegra Denis Tsyplenko i Vendettamatchen den gångna helgen. De flesta som trodde det hade nämligen klippet i huvudet när Larratt står och håller en utmattad Pushkar vid bordet, och skakar på huvudet åt Pushkars försök att rubba honom. Det var nämligen senaste gången Larratt mötte någon ifrån Östeuropa, och på den tiden så slog Pushkar Tsyplenko. Det är bara det att det klippet är från 2012, och det finns en hel del av de som är aktiva på armbrytarforum nu som inte ens hade börjat med sporten på den tiden. Själv har jag kommenterat matchen i en TV-produktion, och tycker att det känns som att det var relativt nyss, och skam att säga trodde även jag på Larratt.
Det hinner hända mycket på 6 år, och det händer alldeles oavsett om vi uppmärksammar det eller inte. I det här fallet hann det hända så mycket att Larratt efter att ha förlorat fem raka ronder dryper av svett, vet att all värdighet sedan länge är borta och därför med glimten i ögat till synes desperat uppe på scen säger ”Hjälp mig!” till mig. Vad jag nu skulle göra åt det. Istället vann Tsyplenko även sista ronden, bjöd den uttröttade förmodade uthållighetsexperten på en match till där han fick prova vad han ville utan gjorde mer än höll emot, för att sedan försiktigt vika ner honom för en sjunde seger. Det är väldigt korkat att utgå ifrån gammal information, jag måste sluta med det.
