MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Nov
30

Sandlådan är inte målet

Posted by Anders Axklo 0 Comment

Det finns en del skojiga varianter på att använda trestegshopp som metafor för livet, eller i vissa avseenden delar av livet. Karriären, eller träningen är några exempel, familjelivet ett annat. Metaforens princip går ut att man fokuserar på några jättekliv, och sedan sitter man där i sandlådan och tycker sig ha gjort allt. I arbetslivet är det utbildning, praktik och anställning, och sedan sitter man där. I träningen är det träna, dieta, tävla och sedan sitter man där. I kärleks- och familjelivet är det träffa någon, flytta ihop (eller gifta sig, beroende på grad av konservatism) och få barn, och sedan sitter man där. Det finns naturligtvis en massa fler tillämpningar, alla går ut på några få jättekliv, och sedan är man framme.

I själva verket är varken livet eller dess olika beståndsdelar att likna vid ett trestegshopp, eftersom det oftast inte tar slut efter det tredje skuttet. Det kan bli en rätt lång stund som man blir sittande i den bildliga sandlådan utan att ta sig någonstans om man trodde att det var ett trestegshopp och att det skulle vara klart sen. Kruxet är dock att livet inte är ett maratonlopp i jämnt tempo heller, det dyker hela tiden upp händelser och utmaningar som verkligen kräver en extra kraftansträngning för att vi inte ska fastna. Det gäller både träning, karriär, familjeliv och den stora sammanfattning vi kallar livet. Utmaning är alltså inte bara att orka det där jättehoppet, utan att man måste fortsätta efteråt och inte bara sitta där i sandlådan och tycka sig vara klar. Det kan bli en lång och tråkig väntan på att någon ska börja ösa sand över dig när du börjar lukta.

Vi är många som har arbeten som har lite olika peakar, så här innan jul brukar det vara en väldig fokus på att få till ett jätteskutt innan slutet på budgetåret, och mer än en arbetsplats har blivit lidande för att man sitter utmattad i sandlådan när det nya året börjar, och så hamnar man efter igen. Ska man nödvändigtvis använda någon friidrottsgren som metafor så är det inte tresteg, inte heller maraton. Inte ens häcklöpning blir bra, så regelbundet är inte livet. Det jag tycker hamnar närmast sanningen är 3 000 meter hinder. Hinder som inte går att trimma in en rytm, som inte är regelbundna, och efter en del hamnar man djupare ner än upphoppet, och dessutom i vatten.

Jag kan inte så mycket om friidrott, eller 3000 meter hinder heller, men en naturlig slutledning efter att ha sett det på tv tillräckligt många gånger är att det är oavsett hindret du ska över, oavsett om du får blöta fötter eller inte, så måste du landa på fötter, och du måste fortsätta springa. Det tycker jag är en bra metafor när man närmar sig tävling, karriärskiften, stora privata förändringar eller annat. Kom ihåg att efter det där jätteskuttet så är du inte i en sandlåda, utan fortfarande på en löparbana. Se till att du kan landa på fötter och fortsätta springa.

Share

Leave a Reply


*