MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Nov
06

VM å mina tankar kring de…

Posted by Victoria Karlsson 2 Comments

Förra inlägget handlade om mitt liv i 1000 km/h, och med det kan jag absolut säga att jag uppskattar det, jag älskar verkligen att ha schemat fullt så missförstå mig inte. Det är bara så mycket att ibland vet jag varken ut eller in. Skrev det inlägget efter förra inneveckan i Sundsvall och nu är jag på min andra innevecka.

Det som har hunnit hända sen sist är att VM varit, åkte på VM med bästa känslan i bagaget, att detta är min tävling, jag hade tränat så mycket för årets VM att det går nästan inte att beskriva.

Jag klarade invägningen sjukt lätt, åt frukost och drack vatten osv till invägningen och kunde ändå ställa mig på vågen med kläder på och väga in under 60 kg.  När invägingen var gjord så käkade vi gemensamt, hängde lite på stranden och sedan kollade vi på när våra masters presterade i finalerna. Fredagen tävlades vänster och jag började som vanligt med att förlora min första match, när man har förlorat en match har man bara en chans kvar. Så jag taggade till ordentligt och tänkte jag ska jävlar i mig ha medalj, jag ska åt guldet.  Bröt ett par snygga matcher och fick sedan en match mot en ryska, vi fick varsinn faul och när vi skulle starta “sista” gången laddade jag allt för att gå in i hook och ut åker hennes armbåge. Då stoppar domarna matchen och gav mig faul för att “jag tryckte” ut hennes armbåge. Så jag blev påriktigt förbannad och protesterade för första gången någonsin. Protesten gick igenom och vi startade om matchen. Hon drog ut sin armbåge igen och jag vann, detta innebar alltså att jag var i semifinal mot grymma Elin Janeheim som hade slagit ut många duktiga brytare med sin explosivitet och tjurskallighet, imponerande.  Jag hade brytit hela dagen med en molande huvudvärk och när kvalet var klart mådde jag jättedåligt, gick och la mig på rummet men huvudvärken och illamåendet som ville inte ge sig. Men gick tillbaka till arenan och kände att detta ska fan inte stoppa mig så lyckades förtränga det och gick upp och vann semifinalen.

Finalen mötte jag Lucia och jag ville verkligen verkligen vinna men hon lyckades ta min handled och tillslut bryta ner mig. ( Mina handleder gav vika i många matcher, vet inte varför men har aldrig hänt så förr ) Jag blev även dopingtestad direkt jag gick ner från pallen, så alla andra drog och börja käka.  Tror att det blev boven, att jag inte fick gå ner från pallen och kramas med alla i landslaget, jag kände mig “bortglömd” och de är kanske lite därför jag haft svårt att omfamna mitt silver, blev som bara prispallen, dopingtestad och sedan inget mer.  Höger presterde jag bra, över förväntan faktiskt, blev 6;a . När den dagen var gjord firade vi de som presterat i höger, så jag hade jättesvårt att vara glad över mitt silver i vänster.( JAG VAR SUPERGLAD FÖR MALINS GULD VERKLIGEN). Men jag har för första gången någonsin haft jättesvårt att vara glad för min egna skull, sedan åkte vi hem, jag åka på rejäl matförgiftning i flera dagar, inte träffa någon som säger grattis och har koll, sedan inte få läsa om sig själv i tidning, våran hemkommun osv, ingen som helst uppmärksamhet utom det jag lagt ut själv.  jag kan verkligen inte med ord beskriva hur jag kände mig under veckan jag kommit hem, jag kände mig deprimerad och inte pratat med så många om det. Det är då jag fick ransaka mig själv och börja fråga mig själv, varför jag gör detta? varför tränar jag? varför tävlar jag? JA INTE i fan är det för att jag behöver uppmärksamhet från omvärlden som inte ens bryr sig, nej utan det är för min egna skull och jag älskar det, älskar att tillhöra armedbyeklund, verkligen.

Men ibland få man helt enkelt brottas med sina inre demoner mer än vad man skulle behöva.  Jag skriver nu inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan det är för att jag vill bara få ut det i ord, så om jag svarat otrevligt mot någon efter VM om mitt silver eller inte verkat särskilt glad så är jag på riktigt superglad nu. Jag älskar sporten, människorna i den, tävlingarna, ja allt även den där ångestladdade pressen man får, det är ju en del av att bli bra i något helt enkelt. Jag har länge velat skriva av mig om just detta men inte vetat hur jag ska få ut det i ord, jag är inte personen som visar att jag är ledsen, jag har ett “hårt” och glatt yttre och det är verkligen sånn jag är men efter jag i helgen varit i Stockholm och umgåtts med världens bästa Malin och känner  igen mig i Malin så sjukt mycket, hennes sätt att vara,säga tjejer kan, ensam är stark osv osv. Vi har helt olika bakgrund hon en tuff och stökig medans jag har en väldigt lugn och fin uppväxt. Men vi är ändå såå lika, allt hon berättar, allt vi pratar om, hur vi beteer oss,  allt. Så tack Malin för att jag får någon som kan förstå mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.  Det vi pratade om , lyssnade på när hon blev intervjuad, gjorde det så mycket enklare för mig att kunna skriva detta.

Så helgen som varit var jag alltså i Stockholm på storträning, umgåtts med världens finaste människor, det var verkligen en helg jag behövde.  Så tacksam för alla underbara människor i mitt liv, och två som inte tillhör armbrytarvärlden men är värd allt i världen är mina fantastiska vänner Anna och Therese som alltid finns där, vad skulle jag gör utan er två? ni stöttar i varje jäkla liten grej jag ger mig in i.

Nu hörrni har jag skrivit av mig så pass att jag blev less och vill gå och träna, men när jag har åkt hem från Sundsvall kommer jag vara hemma i en vecka innan jag åker vidare igen och denna gång till Polen för tävling. Yippe.

 

Pusshej

Share

2 Responses so far.

  1. Anna skriver:

    :’)) Älskar dig bästa Biccy! ❤ Du ger så mkt tillbaka, att ja få ha dig i mitt liv.

  2. Therese skriver:

    Fint Biccy att du ger omvärlden en glimt av det jag får se. Mänsklighet! Du är grym och ska bära ditt silver jävligt högt. Du andas verkligen sporten och blir en ännu bättre förebild i och med detta inlägg. Love you!

Leave a Reply


*