MAXstyrka

Allt inom kraftsport

mar
22

Man ska sikta mot något ouppnåeligt

Posted by Anders Axklo 0 Comment

När man håller på med olika former av organisationsutveckling så förekommer ofta olika former av uppsatta mål. Nu kan man ju tycka att det i sig är enkelt och självklart, men vänta bara tills jag har förklarat. Hade det bara funnits en form av mål att sätta upp så hade det snart tagit slut på krångligheter att sälja konsulttjänster på, därav nödvändigheten att krångla till det lite.

Ni som följer en del av det jag skriver vet att jag brukar avfärda delmål, månadsbudgetar och dylikt som påhitt, men det finns faktiskt en variant som jag är en varm anhängare av. Organisationstomtarna kallar det för strävansmål, i bemärkelsen att det är något man strävar emot. Underförstått är också att det egentligen inte går att uppnå och bli klar med, men det är åt det hållet man ska jobba. För mig är detta det enda som egentligen är funktionellt, eftersom det hela tiden kommer att finnas mer att göra, oavsett hur bra det går.

Problemet med delmål är att man uppnår dem, och rätt ofta så tappas det då en del fart, eftersom man för ett ögonblick tycker sig vara klar. Blir det ögonblicket sedan för långt så ramlar man i allra sämsta fall hela vägen tillbaka till startpunkten, och då har delmålet bara varit till provisorisk hjälp. Problemet med att istället har ett strävansmål, alltså en riktning som man jobbar mot, men som är hart när omöjligt att bli klar med, är att man måste vara ganska trygg i sig själv. Om man inte har starkare självkänsla än att uppnådda mål är nödvändiga för att må bra så är naturligtvis ett strävansmål döden i grytan.

Kopplar du din känsla av lycka och framgång till ett mål som du med största sannolikhet inte kommer att uppnå så kommer du inte att må bra. Å andra sidan så gör du förmodligen inte det ändå, utan håller dig igång på någon form av respirator av tillfällig framgång. Visst kan jag förstå att det finns de som är funtade så att delmål är ett funktionellt verktyg i utvecklingen, men jag tror verkligen att man på sikt kan förhålla sig bättre till sin träning om man helt enkelt siktar på att alltid bli starkare, alltid bättre, hellre än att nå ett visst kiloantal i till exempel bänkpress.

För att kunna göra det så måste du flytta din självkänsla från vad du klarar att uppnå till vem du är. Kan du göra det så gör det inget om målet är långt bort, och om du tränar på år ut och år in utan att uppnå målet. Vet du bara vem du är, och vart du är på väg så spelar faktiskt inte delmål så stor roll. De ska på sin höjd tjäna som mätpunkter, inte motivationsfaktorer. Det är faktiskt mer tillfredställande att vara en människa som tränar och rör sig framåt än att vara en som gör 200 i bänk. 200 i bänk är nämligen bara en ögonblicksbild, medan den du är en ständigt pågående verklighet.

Share

Leave a Reply


*