MAXstyrka

Allt inom kraftsport

mar
01

Öde ligger ängarna

Posted by Anders Axklo 0 Comment

För några år sedan ramlade jag på en irländsk sång som jag sedan dess har tyckt varit den vackraste, vemodigaste sången jag vet. Nu sjunger ju irländarna en del över lag, och det är möjligt att det för dem som hört den sedan barnsben har tappat något av sin lyster. Det kanske den kommer att göra för mig med, men det har den inte gjort än. The Fields of Athenry är den smärtsamt sorgliga skildringen om samtalet över en fängelsemur, en ung kvinna som ropar till sin älskade. Han sitter där för att stulit mat till deras barn, och ska sättas på ett fångskepp till Australien. Vem som ropar till vem växlar över verserna, men det är i refrängen som sorgen läggs naken. Översatt fritt så lyder texten:

Öde ligger ängarna, där vi såg små fåglar flyga fritt
Vår kärlek bars av vingar, vi drömde och vi sjöng
Nu är det ensamt på Athenrys ängar

Vemodet och sorgen kommer inte så mycket av fängelseskeppet, åtskillnaden eller ens de svältande barnen. Det är i stället alla drömmar, förhoppningar och planer som är borta, och den påträngande ödsligheten på den plats där de uppstått och blommat. En plats där det en gång funnits något är så oändligt mycket tommare än den plats där något snart ska komma.

Det kan vara olika vad det där tomma utrymmet består av i våra liv, och kanske är du så ung, eller har sån tur att du inte har sådana öde platser. De flesta av oss har det på något sätt. Saknar vi människor som har försvunnit ifrån våra liv, även om det inte är på fångskepp till Australien, så känns de platser vi delade ofta väldigt öde. Ängar gör sig ju bra i sång och dikt, men det kan lika gärna vara källargym eller ett visst bord i lunchrummet. Det finns gym där viss utrustning sällan används sedan en viss person försvann. Damm på 65 hantlarna kan ju vara samma påminnelse som en ödslig äng. I verkliga livet så ofta saknar vi ängarna, fast det är vi själva som har försvunnit. Den första strofen i sången lyder ”Michael, de har fört bort dig”, och understryker med all önskvärd tydlighet att det inte är frågan om någon frivillighet.

Så är det inte alltid i verkligheten fast vi tycker om att vältra oss i vemod. Visst finns det sådant som har försvunnit ur våra liv utan att vi själva kunnat påverka det, men ska vi vara riktigt ärliga så är det sällan något ligger öde av tvång, hur vackert det än blir när irländska trubadurer skildrar det. Sången avslutas dock inte med totalt mörker, utan med att den unga kvinnan lever vidare för att hoppas och be för sin älskade i straffkolonin i Botany Bay. Innan man kommer till den vackra avslutningen så finner man kanske sensmoralen i det första den unge mannen ropar till svar över fängelsemuren. Inget spelar roll om du är fri, ta hand om vårt barn med värdighet. Det går inte alltid att få liv i gamla drömmar från öde platser, men man kan se till att de som kommer efter får leva sina.

Share

Leave a Reply


*