För länge sedan, långt innan jag genomgått materialläran på min fordonsutbildning, så besökte jag bilmässan i Älvsjö. Jag kan väl ha varit i 12-årsåldern, och fortfarande så optimistisk att jag deltog i publiktävlingar för att vinna någon eller annan produkt. Lockad av de fina priserna svarade jag att jag trodde att gjutna verktyg var mycket bättre än smidda, vilket var helt fel, och tack vare den svidande förlusten av det uteblivna priset något jag minns än i dag. När jag senare i livet kom till materialläran så fick jag en massa tekniska förklaringar som hjälpte till att driva in kunskapen ännu djupare i mig. Ska något vara hållbart så ska det vara smitt, inte gjutet.
Det går naturligtvis att förklara det här på molekylnivå, men låt oss hålla oss till det uppenbara. För att gjuta något så smälts det ner från fast form, hälls i en form som ger en yttre skepnad, och återgår till fast form. Det hela går ganska fort, och det förekommer ingen belastning under processen. Omformningen sker i ett tillstånd där föremålet sedan inte ska användas, och ska sedan användas i ett tillstånd där det inte formats. Det är inte undra på att gjutna grejor går sönder när de äntligen utsätts för belastning. Det här har man i och för sig kommit på under århundraden av tillverkning, och kompenserar istället med mycket material och massa så att det visserligen håller, men blir rätt tungt. Som amerikanska motorer, till exempel.
När man smider något däremot, så hettar man visserligen upp det så att det blir formbart, men det får vara kvar i sin fasta form, den form där det faktiskt ska användas, och formas sedan av just belastning. Man kan tryggt säga att smidda föremål under sin tillverkning utsätts för betydligt svårare och hårdare belastning än de sedan kommer att göra i sin funktion. Alla svagheter har synts under processen, hamrat på, vikts en gång till, hettats upp, hamrats på, tills de så småningom är urbankade ur materialet. När föremålet så småningom får svalna för att tas i bruk så kommer de aldrig mer att vara med om något så tufft, och håller därför för allt det ska användas till.
Överför vi det här på fysik och träning så blir det en mycket praktiskt liten manual för hur man kan förhålla sig. Träning och förberedelse måste vara betydligt tuffare än det som det så småningom ska leda till, annars kommer det att gå sönder under belastning. Det gäller både kropp och huvud, de behöver båda bankas på under rätt lång tid för att tåla maximal belastning. Det finns en hel del fysiker som gjuts, där man snabbt flyttar den till ett onaturligt tillstånd och för ett snabbt förlopp av omformning med kemiska preparat, och sedan förväntar sig att den ska hålla under belastning. Alla svagheter finns kvar i materialet, och för att travestera den amerikanska motortillverkningen, så försöker man att lösa det med volym. Ibland håller det till priset av tyngd och orörlighet, och ibland går det sönder. Det finns ingen garanti mot skador när man håller på med extrem belastning, men ett gott råd är att smida din fysik och ditt känsloliv, inte gjuta den.
