MAXstyrka

Allt inom kraftsport

annaharjapaablogg

Världens starkaste kvinna

Idag är det det 23 dagar kvar tills jag hoppar på flyget till Raleigh, NC, USA.
Det är typ 3 veckor.

Att för andra gången i min 2 år och 3 månader långa karriär bli inbjuden till Världens starkaste kvinna känns ganska stort. Eller så jävla stort! Och det är med ärofylld tacksamhet som jag om tre veckor åker och representerar Sverige och mig själv. Men också med stor skräck.
Jag har under det senaste året brottats med tron på mig själv. På många plan.

För att ni ska få en liten bild av det hela sammanfattar jag det här:

I april 2016 bytte jag arbete efter att ha jobbat i 9 år på samma ställe. Största anledningen var att det var för långt att åka. 8.7 mil enkel väg är lite att ta i tycker jag, när man samtidigt har tre barn, och ska försöka bli bäst. Tid och ork fanns inte helt enkelt.
Ett år ungefär hade jag pendlat den långa vägen. Tidigare fanns vi på en ort närmre hem, men efter att min tidigare avdelning lagt ner,  flyttade resterande till annan ort.
Jag sökte nytt jobb och hittade ett. Jag började i April 2016. Ca 2½ månad in frågade jag vänner om hur länge man skulle ge det nya jobbet en chans innan man kände att det inte skulle funka. Fick rådet att “vänta tills efter semestern i alla fall”
Jag tänkte att ok, jag väntar. Det är ju ett nytt jobb, nya saker att tänka på och nya sätt att arbeta på. Klart att det var mycket att tänka på, men som många gånger även kändes övermäktigt.

I slutet av november mådde jag såpass dåligt att jag gick till läkaren. Då hade jag en tid brottats med något jag trodde var ångest, med ett stort tryck över bröstkorgen.
Med några turer på vårdcentralen och sedan företagshälsovården blev jag sjukskriven hela december och januari. Läkaren konstaterade magkatarr pga stressig arbetssituation.
Under tiden som jag var sjukskriven bestämde jag mig för att #F*ckthis och jag sökte annat jobb. Dagen efter att jag skickat mitt CV till en bemanningsbyrå fick jag svar om att de ville ha mig då de hade den perfekta tjänsten för mig. Det slutade med att jag sa upp mig – igen- och i mars 2017  började jag på nytt. Nu inte längre som tjänsteman.

Jag har fortfarande problem med magkatarr och äter mediciner för det.
Jag funderar över om jag är på rätt arbetsplats. Även om jag trivs bra med det jag gör nu, så är det ändå en känsla som gnager inom mig; skulle jag kunna göra något annat? Som jag verkligen tycker är kul? Som inte kör helt slut på mig?
För helt slut är jag. Att få orken till att träna på den nivån jag måste är svårt. Riktigt svårt. Jag önskar emellanåt att jag kunde ligga kvar på sängen efter min tupplur efter maten och slippa åka till gymet eller gå ut i garaget. Jag tänker ibland  att varför i hela fridens namn elitsatsade jag på något som är så förbannat jobbigt? Jag funderar på om jag är stark nog? Ska verkligen jag ställa upp i Världens starkaste kvinna, WSW? Ska jag verkligen åka en tredje gång och tävla på Arnolds i mars 2018?

Men så slår det mig. Det är ju så förbannat kul. Det är så förbannat trevliga människor. Jag trivs med att tävla och jag trivs med människorna i och runtomkring strongwoman.
Och jag är faktiskt förbannat stark! Och två år inom sporten är ju inte ett skvatt! Jag har så mycket mer att lära och så mycket mer att ge. Även om jag började sent, jag är ju faktiskt 38år 😉 , så vill jag bli bäst. Jag vill vara starkast. Och det blir man inte på två år. Det blir man av många år och av erfarenhet. Erfarenhet får man inte om man inte åker och tävlar. Och så är jag ju faktiskt inbjuden! Jag har inte behövt kvala in, såsom 2/3 av startfältet behövt göra! Någon vet att jag är stark och vill se mig där.
Så. Om tre veckor åker jag!

Är jag redo? Jag vet inte. Jag tror det. Jag ska göra mitt bästa. Jag måste #vågavarastark och då inte bara kroppsligt.
Jag kommer verkligen att tävla mot världens starkaste. Det kommer bli tufft. Men det kommer bli ack så roligt. Att få träffa nästan hela gänget som tävlade förra året igen kommer bli helt fantastiskt.

Kolla bara det fantastiska gänget på Världens starkaste kvinna 2016.

 

Share

IHGF Highland Games & Stone of Strenght World Challange

Förra helgen var jag inbjuden att deltaga i VM i IHGF Highland games och stone of strenght. Min motståndare var Liefia Ingalls, som är den första att vinna Arnold PRO Strongwoman som avgjordes på Arnold Sport Festival i Columbus OHIO i våras.

På plats på Fefor Höifjellshotell i Vinstra i Norge, duellerade vi i 4 grenar inom stone of strenght. I kilt.
Vi varvades mellan killarna som tävlade inom Highland games, och de som tävlade i stone of strenght. Det hela filmades och är väl tänkt som en tv-produktion, men när var och hur det blir vet jag inte men återkommer när jag vet mera.

Syftet med mig och Liefia tävlandes mot varandra är att visa folk att även kvinnor kan tävla i samma grenar som killarna och att vi med tycker att det är roligt. Som jag förstod det så finns det ingen damklass inom IHGF och tanken är väl att de ska försöka få igång en!

Vi tävlade utspritt på två dagar och hade två grenar vardera lördag och söndag. De två första grenarna var press över huvudet för reps med natursten, 48kg, på en minut. Liefia gick ut först, gjorde 10 reps, jag lyckades få med mig 9, hade stenen på bröstet och skulle pressa när tiden var slut.

Efter det var det atlasstenar. De var uthuggna i granit och väldigt fina och gropiga. Vi hade 88, 102, 122 och 142kg. Jag gick ut först, och fick 3 stenar, tyngsta stenen var svår, fick inte riktigt grepp om den trots klister. I efterhand konstaterade alla som lyfte de stenarna att de var svåra, så att inte ha klarat den kändes till slut ok. Liefia fick inte heller upp den men sprang igenom några sekunder snabbare än mig.

På söndagen var det dags för stone put, man stötte natursten helt enkelt. Vi hystade iväg 10kg stenen, och jag vann denna gren med 7.09m.

Sista grenen var carry för distans, på 105kg. Jag gick ut först och knatade iväg 29 meter innan jag släppte och Liefia gick 40 meter, vilket gav henne vinsten.

Jag känner att vi satte upp en bra och jämn show för publiken, och förhoppningsvis kommer det att bli lite mera sådant framöver även för damer. Men framförallt, jag hade en riktigt rolig helg och att för första gången se killarna prestera otroligt bra i kast, släng, snurr, bära och flippa var riktigt kul!

-Finns det någon som sysslar med liknande här i Sverige?

Share

Efter tävlings-blues

Förra helgen fick jag frågan om jag brukar känna mig deppig och nere efter en tävling. Svaret jag gav var att det blir jag inte, jag brukar känna mig bra.
Men jag får nog ta och omvärdera mitt svar.
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan Arnold Amateur World championships gick av stapeln i Columbus OHIO.
Och jag ligger hemma med feber, ont i hals och snor. Tack och lov är det snart borta, och tack och lov kommer det efter tävling och inte innan/under.
Tittar jag tillbaka på mina senaste tävlingar, så är det såhär det har varit. Antingen blir jag sjuk så jag inte kan träna därför, eller så har jag skadat mig så jag inte kunnat träna.
Det känns då som en liten blues, så nästa gång någon frågar om jag brukar känna mig nere efter tävling, så blir svaret ja.

Arnolds 2017 då. Jag placerade mig på en 6:e plats utav 15 tävlande. Helt klart nöjd med det, även om jag ju så gärna ville komma till final.
Det som jag varit mest nervös över var ju keg medleyt, men så visade det sig gå ganska bra där ändå. Det jag tappade mest på var OK. Man ska ju jobba på sina svagheter heter det ju så det blir mycket ok-träning framöver med siktet inställt på att få fart på grejerna.
Det funkar inte att lunka in på lite mer än 20 sekunder, när övriga sprintar in på 10-12 sekunder.

I marklyften på 188kg fick jag 13 reps, där vinnaren Donna Moore gjorde 15.  Och i pressarna på 84kg fick jag med mig 4 reps.

Precis som förra året kom Arnold Schwarzenegger himself och tjingsade lite på oss när vi stod och värmde upp inför sista grenen.
Det tycker jag om att skryta om. Att jag varit så nära Arnold att jag nääääästan kunnat ta på honom 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första plats togs även i år av Donna Moore. Innan tävlingen drog igång visste vi att de som vinner sin viktklass får proffskort. Men på regelgenomgången för finalisterna fick de reda på att alla topp 4 fick sitt proffskort.

Det var ju likadant förra året, då det var första året som de ens pratade om proffsklass för damer. Men då var det så för att få behålla sitt kort/ha möjligheten att tävla i proffsklassen, var man tvungen att ställa upp och tävla i Strongest Woman in the World, som gick av stapeln i Florida i Augusti. Det var enda kval-tävlingen för Arnold Pro Woman 2017.

I år fick topp 4 sina kort. Vinnaren blev automatiskt kvalad till att tävla i Arnold  Pro Woman 2018. Övriga 3 har möjligheten att kvala på SWITW som går av stapeln på Mr. Olympia i Las Vegas i september. (Hur coolt är inte det då? Olympia liksom)

 

Det är sjukt mycket folk i expot, så mycket  att det blir jobbigt att gå runt där. För man går inte lite lätt runt och strosar och tittar på grejer, utan det är köande och armbågar och mest stillastående om jag ska vara ärlig. Finns väl inget tråkigare än att bara vänta?

Men, jag och Lisa Yeats (från UK som jag delade rum med) gick runt lite grann och fick en bild med Jill Mills, 2x WSW vinnare. Och det är ju inte fy skam det.
Även en pose down tillsammans med Arnold blev det. Och det är väl tur att jag inte är fitness/byggare, för posera, det kan jag då rakt inte. 😉


 

 

 

 

 

 

 

 

Nu laddar jag om (eller ja, så snart förkylningen släppt) och kommer att ha siktet inställt på att vinna den där pokalen nästa år på Arnolds. Även om det kommer att vara andra tävlingar innan dess så kommer jag ändå inte släppa känslan jag har nu om att vilja vinna!

Share

Arnold Sports Festival 2017

IMG_2029Arnold Sports Festival, som under 2-5 mars tar emot ca 18000 atleter från 80 olika länder där det tävlas i ca 70 stycken olika sporter, är bara 4 veckor från att kicka igång! Det är inte så många fjärilar magen (än) mot om man jämför med förra året vid den här tiden.

 

 

 

Det känns bra! Träningen känns bra, och framförallt tävlingsvikterna känns bra.
Förra året fick jag verkligen kämpa mig fram till tävlingsvikterna. Så när man nu summerar året som gått, så har jag ökat min grundstyrka avsevärt. Vikterna i år behärskar jag och vet att jag inte kommer nolla i någon gren. Det som eventuellt kommer ställa till det lite grann är ett öltunne-medley. Jag har öltunna att öva med, men den är lite för låg och lite för lätt, men jag har ändå kunnat öva teknik på den.

Grenarna med start fredag:
Öltunne-medley. 83,91kg (185lbs)
Tunnan ska lyftas, förflyttas 6 meter, ställas ner/toucha golvet och sedan pressas över huvudet. Ner, gå 6 meter till, samma där. Ner, 6 meter till och här ska det pressas för reps. Max 60sek.

OK. 249,48kg (550lbs)
18 meter. Flera nedsläpp är okej.
Max 60sek.

Apollon marklyft från 33cm (13″) 188,24kg (415lbs)
Höjden blir mitt mellan vanligt marklyft och kronlyft.
De kommer att stå på sådana här som alltså följer med upp i lyftet.

IMG_0385-300x298
Dräkt är inte tillåtet (inte för att jag har någon eller vet hur man lyfter med en)
Remmar är tillåtet och man får inte fixa dem innan utan det gör man efter att starten gått.
För reps. Max 60sek.

Apollon axel press 83,91kg (185lbs)
En vändning, sedan bara pressa på.
Inga bältesvändningar. Man får lägga ner och vända om igen om man behöver.
För reps. Max 60sek.

 

Placerar man sig top 4 går man vidare till finalen på söndag. För tungvikten herrar är det top 10 som går till final.


Stone of steel-serie
92,99kg (205lbs)
5 stenar ska upp på höjd mellan 1,22 till 1,27. Alla stenar väger samma.
Inget klister.

Hemlig gren.
Avslöjas en vecka innan tävlingen

 

Det är några färre anmälda i år, och jag hoppas på att jag åtminstone lyckas med en bättre placering än 9:a som var vad jag lyckades med förra året. Men jag känner mig taggad! Såpass taggad att jag minsann vill köra stone of steel och den hemliga grenen.

Yeats Lisa UK
Hoss Mollie USA
Middleswarth Laurie USA
Coates Melissa UK
Harjapaa Anna Sweden
Gragg Monica USA
Fryer Diondra USA
Kirk Christina USA
Gray Kelly USA
Koszela Karolina Poland
Moore Donna UK
Thompson Andrea UK

4 veckor kvar…

Jag vill också passa på att tacka alla som hittills hjälpt mig med resepengar!
Ni har betalat flygbiljetten! Det är verkligen guld värt och jag är innerligt tacksam och glad att så många tror på mig och vill se mig komma iväg.
Vill du hjälpa till?
Swisha en 20:a till 0702-638197 så matchar dessutom mina föräldrar din summa!

 

Share

2017 blir ett bra år!

Då har 2017 kickat igång på riktigt, och jag kan bara säga; jag är redo!

Jag avslutade 2016 med att vinna Europas starkaste kvinna i början av december, och efter det så har träningen känts väldigt bra.

Jag har tränat på samma sätt som jag gjorde innan jag började med strongwoman, vilket är något som jag saknat lite grann då 2016 har varit väldigt mycket förberedelse-för-tävling-träning med mycket grenträning.
Men sedan EM har jag ökat på mina personbästa i både bänk och mark, och det känns riktigt kul.

Det är många roliga grejer på gång och jag känner att 2017 kommer att bli ett bra år!
Det är:
* MAXstyrka´s strongwoman tävling som ska gå av stapeln 11/2-2017, spana in Jimmie Trywalls  inlägg i “Strongman i Sverige” angående det och anmäl ditt intresse! Ju fler det är desto roligare blir det!
* Arnold Sport Festival i USA
* BodyPower i UK. Kval till WSW
* Worlds Strongest Woman
* Strongest woman in the world i USA. (Kvalade hit på EM)
* Sveriges Starkaste kvinna
* Europas starkaste kvinna

Och det här är ju bara vad jag vet om i dagsläget. Kanske dyker upp mera kul som man vill vara med på!  Jag skriver vill, för det är ju inte säkert att jag ens kommer iväg på allt ovanstående då det är plånboken som styr. Men jag vill, och jag tänker träna med siktet inställt på dessa tävlingar, så får vi se vad som blir av!

Share

Older Entries »
Share