MAXstyrka

Allt inom kraftsport

En uppvisning i att skita där man äter

Jag kan inte påstå att jag har full insyn i samtliga kraftsportförbund, knappt i något om jag ska vara ärlig, men jag är ändå så pass uppdaterad att jag har lagt märke till den cirkus som stavas World Armwrestling Federation (WAF). Så vitt jag har förstått det hela har världsorganisationen för internationell armbrytning det senaste året börjat stämpla atleter, domare och funktionärer med “not in good standing” om de har tävlat eller hjälpt till i någon tävling som inte har med WAF att göra. “Not in good standing” betyder att man utesluts och förbjuds att delta på WAF-tävlingar såsom VM och EM och man förbjuds att delta under kongresser och styrelsemöten.

Följden av detta blev att ett nytt förbund skapades, ett alternativ för alla laglösa och andra som har tröttnat på WAF och deras förhållningssätt till armbrytning och styrelseuppdrag. International Federation of Armwrestling (IFA) bygger sin organisation på transparens, öppenhet, inkludering och demokrati, och grundstommen är att medlemmarna får bestämma hur styrelsen ska se ut. IFA höll sitt första världsmästerskap i slutet av 2019, ett mästerskap där alla armbrytare fick vara med (så länge de inte var avstängda för doping av WADA), och mängder av atleter från när och fjärran representerade sina respektive länder.

Nu har WAF gått ut med att alla som var delaktiga i IFA’s världsmästerskap är uteslutna från WAF. Utöver det har man uteslutit alla som har deltagit i tävlingar signerade PAL (Professional Armwrestling League) och URPA (Unified Rating of Professional Armwrestling). Det här är samma fenomen som vi tidigare har sett i IPF (International Powerlifting Federation) där man systematiskt uteslöt atleter som hade tävlat utanför IPF, och i vissa fall räckte det med att ha gått på en föreläsning där en avstängd atlet höll låda.

Det viktigaste man som ledare kan göra om man vill hålla ett förbund vid god vigör är dels att ha många medlemmar, och dels att driva förbundet transparent där alla har insyn och kan påverka, men kanske framförallt att man verkar för sportens bästa. Att motverka människor från att tävla och att hindra dem från att påverka leder till det motsatta. Så länge WAF fortsätter drivas på det här sättet kommer förbundet att minska samtidigt som IFA kommer växa. WAF skiter där de äter, och det finns inget flourskölj i världen som hjälper mot den andedräkten.

Share

Nu ska träningen tas till nya höjder

Jag har under årens lopp, ända sedan jag först träffade min alltför vulgära (men ack så söta) radiokollega Jimmie Trywall, fått utstå gliringar, hån och kommentarer som kan beskrivas som regelrätt mobbning. Trywall har sedan en tid tillbaka startat en folkrörelse där hashtaggen #starkareänandreas fungerar som en slags slogan. Allt från hans egna barn till elitsatsande kraftsportatleter ingår i just nämnda rörelse. Anledningen till att Trywall startade det här är att han anser att jag, i motsats till honom, hellre skulle ta något så trivialt som en sovmorgon än att släpa mig till gymmet kl. 04:30.

Kritiken har förvisso varit befogad; jag sover hellre än att träna, och jag skulle aldrig i mitt liv prioritera tidig morgonträning framför en sovmorgon. Visst, jag har ett komplett hemmagym med fler stänger än jag har fingrar på högernäven och fler hantlar än Trywall kan räkna, så jag behöver inte åka någonstans för att ta mig till ett gym, men mitt sovrum är lika komplett som hemmagymmet, precis som köket, tv-rummet och alla andra rum i min villa. Det kanske låter som att jag är en träningsmotståndare, men det kunde inte vara längre från sanningen. Jag älskar att träna  – när lusten faller på, när tid finnes och när jag ligger i fas med allt annat. Allt har sin tid, har jag hört.

Under en genomsnittlig vecka brukar ändå hinna med 3-4 pass så att kroppen blir någorlunda genomtränad. Det brukar hålla i sig i några veckor, i bland månader, till en oförutsedd händelse bryter sviten. Klossen i maskineriet kan vara en skada eller någon sjukdom som tvingar mig att avstå träningen i några veckor. Uppehållet brukar sedan bli några veckor till i förebyggande syfte. Det är väldigt viktigt att man inte börjar träna för nära inpå, har jag hört.

Men nu har jag bestämt mig för att äntligen ta tag i träningen igen. Nu ska träningen tas till nya höjder. I dag rev jag av årets första gympass vilket blev ett snabbt och lätt discopass. Man ska ju börja lätt för att inte åsamka sig skador, har jag hört. Jag har också importerat ett par dämpade löparskor av amerikanskt märke som ska vara bra som man vill springa så mjukt och smidigt som möjligt. När man är halvvägs till 70 behöver man dämpade skor förstår ni (man är ju inte 34 år längre), annars kan knän och rygg ta stryk, har jag hört. Tyvärr är det inget bra löparväder ute just nu, men så fort det blir lite varmare ute ska jag snöra på mig dojorna och ge mig ut i löpspåren…

Nu har jag raljerat färdigt. Det är dags att lägga sig i mitt kompletta sovrum och sova. Det får allt bli en vilodag i morgon. Det är så lätt att man blir övertränad, har jag hört.

Share

MAXstyrkas årskrönika 2019

Fram med gratinerade hummerstjärtar, franskklingande efterrätter och de fläskigaste av fyrverkeritårtor! Nu är det dags att avtacka decenniet och summera året som har gått.

Jag sitter i detta nu i en soffa framför en öppen spis i Norge och försöker summera året som snart är till ända. Det har varit ett bra år, som dock inte började speciellt lovande. Den 26 februari skadade jag foten så pass allvarligt att jag fick byta ut joggingskorna och träningsambitionen mot kryckor och självömkan. Den 26 juli, exakt fem månader efter att jag ådrog mig fotskadan, stod jag på toppen av norra Europas högsta berg Galdhöpiggen (2469 meter över havet) och funderade över om man skulle spendera drygt 60 kronor på en 33cl burkläsk (ja, det ligger en kiosk på toppen) för att fira bravaden. Smålänningen i mig höll stenhårt fast i plånkan, och läsken uteblev.

Det blev alltså inte mycket till konditionsträning inför bergstrippen. Träningen har på det stora hela varit sparsam det här året, men det ska bli bättring på den biten under 2020 har jag tänkt mig, och det är ju som bekant tanken som räknas.

Jag har också avverkat ännu ett år på lärarutbildningen, så om ett halvår kan jag äntligen titulera mig lärare.

För MAXstyrkas del har det också varit ett bra år. Jag och min trogna parhäst Jimmie Trywall tog upp poddandet igen och spelade in mången poddavsnitt med diverse olika världsstjärnor och profiler, jag arrangerade den nionde upplagan av MAX Grip Challenge på Fitnessfestivalen (artikeln kan ni läsa nu i dagarna), vi hann med att skriva ett antal artiklar och har haft möjlighet att recensera efterfrågade träningsrelaterade produkter. 2020 blir ännu mer späckat, lita på det!

Det har som sagt varit ett bra år, och 2020 ser på förhand ut att kunna bli ännu bättre!

Jag vill som brukligt rikta ett väldigt stort tack till alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till en relevant, kvalitativ styrkemetropol för alla som älskar tung träning och kraftsport. Stort tack till Sveriges främsta demonkrönikör Anders Axklo som varje vecka bjuder på tänkvärda kåserier i sina fredagskrönikor, stort tack till våra bloggare, tack till min vice fruga Jimmie Trywall, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas obligatoriska årsbästalista:


Årets manliga atlet – Martin Forsmark

Det är svårt att ge den här kategorin till någon annan än till just Martin Forsmark. Hans år har bestått av de djupaste av dalar och av toppar som sträcker sig över molntäcket. Inför finalen av Sveriges Starkaste Man 2019 hade han bara tio veckor på sig att förbereda sig och försöka komma i något som skulle kunna kallas för form. Det räckte som bekant till guldet i år igen. Hur bra kan han bli om han får förbereda sig i ett halvår? Martin Forsmark är årets manliga atlet.

Bubblare: Jack Ottendahl

Årets kvinnliga atlet – Martina Andersson

Hon har dominerat den svenska strongwomanscenen i flera år, och samlat på sig SM-guld och EM-guld på löpande band. Det enda hon har saknat i sin samling har varit ett VM-guld, något hon det här året lyckades vinna. Martina är nu inte bara Sveriges och Europas starkaste kvinna, utan också världens starkaste kvinna i klassen -82 kg! Vad ska hon nu komplettera sin meritlista med? Får vi se henne i Let’s Dance framöver, eller kanske i en påkostad tv-serie? Martina är utan tvekan årets kvinnliga atlet.

Bubblare: Elin Janeheim

Årets prestation – Martin Forsmark

I början av året gick han in i väggen, fick brottas med psykisk ohälsa och tvingades lägga träningen på hyllan. Vi var många som trodde att han inte skulle kunna tävla något under året, och absolut inte hinna komma i form för att tävla i finalen av Sveriges Starkaste Man. Martin Forsmark bevisade motsatsen då han inte bara kom till start, utan också så gott som dominerade tävlingen och lyckades försvara sin titel. En bragd väl värd Jerringpriset, och inte minst årets prestation.

Bubblare: Tobias Sporrong

Årets genombrott – Tobias Sporrong

Anders T Bergström har många adepter under sina vingar, och en av de mest framstående är den blott 22-årige armbrytaren vid namn Tobias Sporrong. Tobias är Sveriges just nu främsta tungviktsbrytare, och i år valde han att mäta sina krafter i Zloty Tur mot bästa möjliga motstånd. Det resulterade i ett silver i vänstern och ett brons i högern! Han har därmed slagit sig in bland de absolut främsta och blivit en riktig snackis i armbrytningsvärlden. Årets genombrott är därmed ett faktum.

Bubblare: Gustav Stonegård

Årets comeback – Sarah Bäckman

Sarah Bäckman är en av Sveriges absolut mest meriterade armbryterskor genom tiderna, och när hon 2013 valde att avsluta karriären hade hon bland annat hunnit med att ta åtta VM-guld. I år gjorde hon comeback i de stora tävlingarna då hon började med att gå en WAL-match mot Gabi Vasconcelos (världens bästa armbryterska), vilket tyvärr resulterade i att hon drog sönder högerarmen i den första ronden. Efter en omfattande operation ville hon ändå vara med i Zloty Tur, och fick dispens att bryta med högerarmen vilandes i en mitella. Där vann hon guld i både -75 kg och i +75 kg. Årets comeback tillhör Sarah Bäckman.

Bubblare: –

Årets mest saknade – Johnny Hansson

I år var han av många favorittippad att ta titeln i Sveriges Starkaste Man. Efter att ha tagit ett år fritt från tävlande för att förbereda sig inför årets säsong, och med två kvalsegrar i bagaget, såg han onekligen ut som en segeraspirant. Det gjorde han även när det bara var minuter kvar innan finalen skulle börja, men när han gjorde det sista uppvärmningslyftet inför det inledande marklyftet högg det till i ryggen, och Johnny Hansson tvingades hoppa av finalen innan den ens hade börjat. Väldigt tråkigt för både publik, medtävlande och för Johnny själv. Johnnys deltagande var årets mest saknade.

Bubblare: Malin Kleinsmiths kasserade pokaler

Årets “snubbla-på-mållinjen” –  Nedzmin Ambeskovic

Årets final av Sveriges Starkaste Man bjöd på många fantastiska prestationer. Frågan är om inte den främsta prestationen bestod av ett underkänt lyft. Nedzmin Ambeskovic är, som vi alla vet, en av världens absolut bästa marklyftare, och det visade han prov på även i årets final. Han lyfte distinkt 410 kg och begärde sedan på 450 kg, en vikt som han sånär lyckades låsa ut. Det saknades någon ynka centimeter för att lyftet skulle ha godkänts, men ett fantastiskt lyft var det oavsett.

Bubblare: Varje gång Jimmie Trywall drar en fräckis i MAXstyrka Radio

Årets avslut – Amelia Mauritzon

Att avsluta en karriär när skador tvingar en till det är en sak. Att avsluta en framgångsrik karriär när man är i toppform, fortfarande är ung, har slagit världsrekord och dessutom är uttagen till landslaget för att tävla i senior-EM är en helt annan sak. Amelia Mauritzon gjorde just detta, inte för att hon var tvungen utan för att hon själv ville. Nu tränar hon det hon vill, när hon vill och hur hon vill. Och ja, hon är såklart fortfarande stark som en oxe.

Bubblare: Jack Ottendahl

Årets humor – Strongmanhumor

När det ska krängas t-shirts gäller det att nå ut till kunderna, och det gör man bäst genom humoristiska filmer på Instagram. Marcus “Buktryck” Yngvesson var först på bollen och har under året pumpat ut korta reklamfilmer där hans talang för försäljning lyser igenom. Klädmärket “Buktryck Power” har sedan dess tagit (små) marknadsandelar från både Adidas och Nike. Kort därefter replikerade Andreas Ståhlberg framgångsreceptet och lanserade sitt klädmärke “Steel Mountain”. I slutet av året kom ännu en aktör i form av Johnny Hansson och sitt klädmärke “Handsome Hansson”. Roliga filmklipp på Instagram är den gemensamma nämnaren. Fortsätt så, grabbar!

Bubblare: Gymkompaniets Instagramkonto

Årets skägg – Anders Axklo

Storleken har ingen betydelse, sägs det ju (det är mest killar som hävdar det), och visst finns det längre skägg i landet. Det är heller inte tätast, mustigast eller manligast, men ansiktsbehåringen som pryder Anders Axklos anlete är föredömligt välkammat, omsorgsfullt trimmat och ramar in ansiktet perfekt. Ett tidlöst skägg som ser ut att passa lika bra tillsammans med frack, monokel och hög hatt som till skitigt stenlyftande på Sweden Barbell Club.

Bubblare: Mitt, innan jag skalade av det för Musikhjälpen


Stort tack för det här året! Nu välkomnar vi ett fantastiskt 2019! Hoppas ni hänger med oss även nästa år!

Share

Önskan att vara bäst

Det finns något inneboende hos de flesta människor: en önskan att bli bäst på någonting. Kalla det drivkraft, målmedvetenhet, dröm eller vad du vill. Om man sysslar med någon idrott brukar målet sällan vara att delta, utan man har blicken högre än så. I arbetslivet vill man gärna vara bättre än sina kollegor så att man kan avancera, klättra till högre positioner inom företaget och bättra på semesterkassan. Om man spelar Monopol gör man allt för att motspelarna ska sitta där med billiga gator utan fastigheter medan man själv bunkrar upp hotell på Norrmalmstorg. Jag är självfallet inget undantag, utan har genom åren testat på många mer eller mindre obskyra saker i hopp om att hitta något man kan vara “bättre än andra” på, för ju färre som sysslar med någonting desto mindre är konkurrensen och därmed blir också chansen större att just jag skulle kunna bli bäst inom det gebitet.

För många år sedan, vi snackar en sisådär 24 år sedan (ja, jag är så gammal), hade jag en påtaglig fascination för världsrekord av den typen som man kan hitta i Guinness rekordbok. “Riktiga” världsrekord som vem som var världens längsta man (Robert Wadlow på 272 cm, för den som undrar) blandades med “ickerekord” som flest klädnypor i ansiktet, världens största osthyvel och flest kullerbyttor på en timme. Inget ont om gigantiska osthyvlar och kullerbyttor, men där handlar det mer om att komma på något så ovanligt att ingen annan har gjort det innan, och på så vis vara den enda aspiranten på rekordet. Här hade ju till och med jag chans att skina, tänkte jag. Om jag bara kom på något som ingen annan hade kommit på tidigare, och utförde detta i samvaro med en av Guinness utsända kontrollanter, så hade jag också fått mitt namn inpräntat i rekordboken och fått ett diplom som hade kunnat pryda väggen i mitt lilla pojkrum. Problemet var att jag inte kom på något som jag kunde vara ensam om att göra. Allt verkade vara gjort. Jag fick därför sikta in mig på något befintligt rekord som verkade möjligt att slå.

Bland dessa “ickerekord” hittade jag ett rekord som jag själv ansåg att jag hade chans att slå, nämligen tennisbollsjonglering. Tre tennisbollar skulle jongleras så länge som möjligt, och varje avklarad timme belönades med fem minuters paus där man kunde dricka något uppiggande, tömma blåsan och få några sekunders vila innan man skulle fortsätta jonglera. Världsrekordet låg på över tolv timmar, något som jag visste att jag aldrig skulle kunna fixa, men det svenska rekordet låg på betydligt mer beskedliga två timmar, en tid som inte alls kändes omöjlig att pulvrisera för en jonglerande tioåring som mig själv. Sagt och gjort hittade jag några blekta tennisbollar på tvättmaskinen i källaren och ställde mig i trädgården för att öva. För att inte bli långrandig kan jag avslöja att jag aldrig kom med i Guinness rekordbok. Rekordet visade sig vara jobbigare i verkligheten än på papperet, och min plan gick därmed i stöpet.

Många år senare införskaffade jag ett gäng grippers av märket Captain of Crush och nötte dessa i några månader. Till min förvåning var jag (tillsammans med en krallig värmlänning) bäst på att klämma ihop dessa när jag tog med dem till jobbet, trots min handstorlek som bäst kan jämföras med en skolflickas. När sedan fitnesscoachen Anders Lundgren arrangerade en grippertävling i stan övertalades jag av domaren att ställa upp. Det slutade med att jag vann tävlingen (delad förstaplats) trots 18 deltagare. Det ska sägas att det startfältet inte bestod av några Kalle Lane’s om man säger så, men väl SM-guldmedaljörer i bodybuilding. Min greppkarriär fick sedan ett abrupt slut när jag testade Rolling Thunder och insåg att jag inte hade något att hämta i greppgenren, heller.

Såhär har det sedan fortsatt. För några år sedan köpte jag en landsvägsracer med lättviktsram i kolfiber, fler växlar än man har fingrar och tår (om ens föräldrar inte är syskon) och snabbspännen till cykelskorna. Målet var att cykla Vätternrundan under 10 timmar. Jag testade cykeln tre gånger, med en punktering och ett ryggskott som följd. Den svindyra cykeln fick sedan agera dekoration i garaget. Efter det fixade jag klätterkort och började klättra på vägg, något som jag blev ganska vass på, men egna mått mätt. Det slutade efter några månader med en avdragen sena i fingret, krossade förhoppningar och insikten att jag inte har vad som krävs för att bli mer än duglig på det jag tar mig för.

Med åldern kommer sans, förnuft och ödmjukhet, och jag har sedan länge förstått att min hjärna och kropp inte alltid vill samma sak. Mitt senaste projekt har varit armbrytning, men mitt mål där har aldrig varit att bli bäst, för det vet jag är en omöjlighet. Målet har istället varit att bli lite bättre på det än gemene man så att jag kan bryta ner vuxna karlar som aldrig har tränat armbrytning. På det sättet kan jag kanske ändå nå den tillfredsställelsen som ett rekord i Guinness rekordbok hade gett mig som tioåring, fast utan klädnypor i ansiktet, utan att tillverka enorma köksredskap som inte går att använda och utan att göra kullerbyttor i en timme. Om min armbrytarambition visar sig vara för hög lär jag hitta något substitut där jag så småningom kan bli bättre än medelsvensson. Önskan att vara bäst försvinner nämligen inte med åren.

Share

Jag besteg Nordeuropas högsta berg

Jag befinner mig i detta nu i en liten svartmålad stuga belägrad i en av Norges alla vykortsvackra dalar. Att åka de dryga 70 milen hit har blivit en obligatorisk sommartradition sedan jag blev tillsammans med min norska flickvän Ingvild, en trevlig bieffekt av mitt partnersval om man så vill. Vanligtvis brukar tiden här spenderas med fjällpromenader, fisketurer, kanotpaddling och såklart umgänge med min familj, mina svärföräldrar, syskon och syskonbarn till frugan samt en och annan hitresande familjemedlem till mig.

Den här gången valde vi dock att vika av från de vanliga aktiviteterna mot något lite mindre mellanmjölk, nämligen att bestiga Nordeuropas högsta berg Galdhöpiggen. Galdhöpiggen är en bergstopp som ligger i Jotunheimen (“Jättarnas hem”) där flera av Nordens högsta berg trängs bredvid varandra. Galdhöpiggen är med sina 2469 meter drygt 2,3 kilometer högre än Danmarks högsta topp! Visst, jag hade kunnat jämföra det med Kebnekaise som bara är 363 meter lägre, men den jämförelsen hade nog inte skapat samma wow-känsla…

Jag hade på förhand förkovrat mig i diverse bloggar, resedagböcker och annat som beskrev bergsvandringen från de närliggande övernattningsstugorna i Spiterstulen, där man börjar bestigningen, till bergstoppen. Storslagna foton på mörka toppar som trängde igenom glaciärtäcken ackompanjerades av lugnande meningar som “lätt till medelsvår vandring” och “passande tur för barmfamiljer”. Det lät ju som en smidig promenix för en otränad 34-åring som undertecknad.

Jag vaknade tidigt på fredagen för att hinna svepa en frukost och sedan åka de 2,5 timmarna för att komma till Spiterstulen. Förutsättningarna var inte de allra bästa, men jag var ändå väldigt optimistisk inför bestigningen. Jag hade under natten fått en stor låsning i ryggen, förmodligen på grund av en allt för kort säng som hade tvingat min sargade kropp till oergonomiska sovställningar. “Äh, det släpper säkert när jag börjar vandra” tänkte jag optimistiskt. Jag hade självklart köpt ett par vandringskängor, såsom bloggarna hade rekommenderat, men inte hunnit gå in dem. “Äh, det fixar skavsårsplåster”, tänkte jag optimistiskt. Utöver vanliga krämpor och skavanker som hör till min respektabla ålder så har mitt vänstra knä strulat den senaste tiden, och min ankel innehållandes lösa benbitar har förhindrat löpträning i ett drygt halvår. “Äh, det handlar ju ändå bara om en promenix”, tänkte jag optimistiskt. Optimismen fullständigt bubblade i mig. Det här skulle bli en barnlek.

Problemet med att bestiga ett berg är att det är ett berg man ska bestiga. Galdhöpiggen må anses vara en relativt enkel bestigning, men de som hävdar det är allt som oftast vana bergsgetter, vältränade äventyrare med färgstarka vindjackor, sportiga solglasögon, kåsor i titan och lättviktstält. De räds inte att ge sig i kast med utmaningar som gemene man hade avfärdat som galenskaper. Jag faller inte riktigt in i den kategorin. Jag är en sådan som anser att det är en förolämpning mot ingenjörsyrket att inte ta hissen.

Så, hur gick det då? Jo, vi lyckades nå toppen och komma oss helskinnade tillbaka igen. Vägen upp var väldigt vacker, utsikten på toppen var fullständigt makalös och trippen som sådan var spektakulär, men fysiskt ganska jobbig. Jag rekommenderar verkligen Galdhöpiggen till alla som har någorlunda fungerade ben, även om du brukar välja hissen framför att ta trapporna. Om vi ska bestiga någon topp nästa år får det kanske bli Danmarks högsta “berg”. Jag har hört att den utsikten också ska vara något alldeles extra…

Share

Older Entries »
Share

Translate