MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Önskan att vara bäst

Det finns något inneboende hos de flesta människor: en önskan att bli bäst på någonting. Kalla det drivkraft, målmedvetenhet, dröm eller vad du vill. Om man sysslar med någon idrott brukar målet sällan vara att delta, utan man har blicken högre än så. I arbetslivet vill man gärna vara bättre än sina kollegor så att man kan avancera, klättra till högre positioner inom företaget och bättra på semesterkassan. Om man spelar Monopol gör man allt för att motspelarna ska sitta där med billiga gator utan fastigheter medan man själv bunkrar upp hotell på Norrmalmstorg. Jag är självfallet inget undantag, utan har genom åren testat på många mer eller mindre obskyra saker i hopp om att hitta något man kan vara “bättre än andra” på, för ju färre som sysslar med någonting desto mindre är konkurrensen och därmed blir också chansen större att just jag skulle kunna bli bäst inom det gebitet.

För många år sedan, vi snackar en sisådär 24 år sedan (ja, jag är så gammal), hade jag en påtaglig fascination för världsrekord av den typen som man kan hitta i Guinness rekordbok. “Riktiga” världsrekord som vem som var världens längsta man (Robert Wadlow på 272 cm, för den som undrar) blandades med “ickerekord” som flest klädnypor i ansiktet, världens största osthyvel och flest kullerbyttor på en timme. Inget ont om gigantiska osthyvlar och kullerbyttor, men där handlar det mer om att komma på något så ovanligt att ingen annan har gjort det innan, och på så vis vara den enda aspiranten på rekordet. Här hade ju till och med jag chans att skina, tänkte jag. Om jag bara kom på något som ingen annan hade kommit på tidigare, och utförde detta i samvaro med en av Guinness utsända kontrollanter, så hade jag också fått mitt namn inpräntat i rekordboken och fått ett diplom som hade kunnat pryda väggen i mitt lilla pojkrum. Problemet var att jag inte kom på något som jag kunde vara ensam om att göra. Allt verkade vara gjort. Jag fick därför sikta in mig på något befintligt rekord som verkade möjligt att slå.

Bland dessa “ickerekord” hittade jag ett rekord som jag själv ansåg att jag hade chans att slå, nämligen tennisbollsjonglering. Tre tennisbollar skulle jongleras så länge som möjligt, och varje avklarad timme belönades med fem minuters paus där man kunde dricka något uppiggande, tömma blåsan och få några sekunders vila innan man skulle fortsätta jonglera. Världsrekordet låg på över tolv timmar, något som jag visste att jag aldrig skulle kunna fixa, men det svenska rekordet låg på betydligt mer beskedliga två timmar, en tid som inte alls kändes omöjlig att pulvrisera för en jonglerande tioåring som mig själv. Sagt och gjort hittade jag några blekta tennisbollar på tvättmaskinen i källaren och ställde mig i trädgården för att öva. För att inte bli långrandig kan jag avslöja att jag aldrig kom med i Guinness rekordbok. Rekordet visade sig vara jobbigare i verkligheten än på papperet, och min plan gick därmed i stöpet.

Många år senare införskaffade jag ett gäng grippers av märket Captain of Crush och nötte dessa i några månader. Till min förvåning var jag (tillsammans med en krallig värmlänning) bäst på att klämma ihop dessa när jag tog med dem till jobbet, trots min handstorlek som bäst kan jämföras med en skolflickas. När sedan fitnesscoachen Anders Lundgren arrangerade en grippertävling i stan övertalades jag av domaren att ställa upp. Det slutade med att jag vann tävlingen (delad förstaplats) trots 18 deltagare. Det ska sägas att det startfältet inte bestod av några Kalle Lane’s om man säger så, men väl SM-guldmedaljörer i bodybuilding. Min greppkarriär fick sedan ett abrupt slut när jag testade Rolling Thunder och insåg att jag inte hade något att hämta i greppgenren, heller.

Såhär har det sedan fortsatt. För några år sedan köpte jag en landsvägsracer med lättviktsram i kolfiber, fler växlar än man har fingrar och tår (om ens föräldrar inte är syskon) och snabbspännen till cykelskorna. Målet var att cykla Vätternrundan under 10 timmar. Jag testade cykeln tre gånger, med en punktering och ett ryggskott som följd. Den svindyra cykeln fick sedan agera dekoration i garaget. Efter det fixade jag klätterkort och började klättra på vägg, något som jag blev ganska vass på, men egna mått mätt. Det slutade efter några månader med en avdragen sena i fingret, krossade förhoppningar och insikten att jag inte har vad som krävs för att bli mer än duglig på det jag tar mig för.

Med åldern kommer sans, förnuft och ödmjukhet, och jag har sedan länge förstått att min hjärna och kropp inte alltid vill samma sak. Mitt senaste projekt har varit armbrytning, men mitt mål där har aldrig varit att bli bäst, för det vet jag är en omöjlighet. Målet har istället varit att bli lite bättre på det än gemene man så att jag kan bryta ner vuxna karlar som aldrig har tränat armbrytning. På det sättet kan jag kanske ändå nå den tillfredsställelsen som ett rekord i Guinness rekordbok hade gett mig som tioåring, fast utan klädnypor i ansiktet, utan att tillverka enorma köksredskap som inte går att använda och utan att göra kullerbyttor i en timme. Om min armbrytarambition visar sig vara för hög lär jag hitta något substitut där jag så småningom kan bli bättre än medelsvensson. Önskan att vara bäst försvinner nämligen inte med åren.

Share

Jag besteg Nordeuropas högsta berg

Jag befinner mig i detta nu i en liten svartmålad stuga belägrad i en av Norges alla vykortsvackra dalar. Att åka de dryga 70 milen hit har blivit en obligatorisk sommartradition sedan jag blev tillsammans med min norska flickvän Ingvild, en trevlig bieffekt av mitt partnersval om man så vill. Vanligtvis brukar tiden här spenderas med fjällpromenader, fisketurer, kanotpaddling och såklart umgänge med min familj, mina svärföräldrar, syskon och syskonbarn till frugan samt en och annan hitresande familjemedlem till mig.

Den här gången valde vi dock att vika av från de vanliga aktiviteterna mot något lite mindre mellanmjölk, nämligen att bestiga Nordeuropas högsta berg Galdhöpiggen. Galdhöpiggen är en bergstopp som ligger i Jotunheimen (“Jättarnas hem”) där flera av Nordens högsta berg trängs bredvid varandra. Galdhöpiggen är med sina 2469 meter drygt 2,3 kilometer högre än Danmarks högsta topp! Visst, jag hade kunnat jämföra det med Kebnekaise som bara är 363 meter lägre, men den jämförelsen hade nog inte skapat samma wow-känsla…

Jag hade på förhand förkovrat mig i diverse bloggar, resedagböcker och annat som beskrev bergsvandringen från de närliggande övernattningsstugorna i Spiterstulen, där man börjar bestigningen, till bergstoppen. Storslagna foton på mörka toppar som trängde igenom glaciärtäcken ackompanjerades av lugnande meningar som “lätt till medelsvår vandring” och “passande tur för barmfamiljer”. Det lät ju som en smidig promenix för en otränad 34-åring som undertecknad.

Jag vaknade tidigt på fredagen för att hinna svepa en frukost och sedan åka de 2,5 timmarna för att komma till Spiterstulen. Förutsättningarna var inte de allra bästa, men jag var ändå väldigt optimistisk inför bestigningen. Jag hade under natten fått en stor låsning i ryggen, förmodligen på grund av en allt för kort säng som hade tvingat min sargade kropp till oergonomiska sovställningar. “Äh, det släpper säkert när jag börjar vandra” tänkte jag optimistiskt. Jag hade självklart köpt ett par vandringskängor, såsom bloggarna hade rekommenderat, men inte hunnit gå in dem. “Äh, det fixar skavsårsplåster”, tänkte jag optimistiskt. Utöver vanliga krämpor och skavanker som hör till min respektabla ålder så har mitt vänstra knä strulat den senaste tiden, och min ankel innehållandes lösa benbitar har förhindrat löpträning i ett drygt halvår. “Äh, det handlar ju ändå bara om en promenix”, tänkte jag optimistiskt. Optimismen fullständigt bubblade i mig. Det här skulle bli en barnlek.

Problemet med att bestiga ett berg är att det är ett berg man ska bestiga. Galdhöpiggen må anses vara en relativt enkel bestigning, men de som hävdar det är allt som oftast vana bergsgetter, vältränade äventyrare med färgstarka vindjackor, sportiga solglasögon, kåsor i titan och lättviktstält. De räds inte att ge sig i kast med utmaningar som gemene man hade avfärdat som galenskaper. Jag faller inte riktigt in i den kategorin. Jag är en sådan som anser att det är en förolämpning mot ingenjörsyrket att inte ta hissen.

Så, hur gick det då? Jo, vi lyckades nå toppen och komma oss helskinnade tillbaka igen. Vägen upp var väldigt vacker, utsikten på toppen var fullständigt makalös och trippen som sådan var spektakulär, men fysiskt ganska jobbig. Jag rekommenderar verkligen Galdhöpiggen till alla som har någorlunda fungerade ben, även om du brukar välja hissen framför att ta trapporna. Om vi ska bestiga någon topp nästa år får det kanske bli Danmarks högsta “berg”. Jag har hört att den utsikten också ska vara något alldeles extra…

Share

MAXstyrkas årskrönika 2018

Då var det återigen dags att kamma sig, leta fram favoritkavajen och summera året som har gått.

Det här året har varit något av ett mellanår för MAXstyrka, mycket på grund av mina högskolestudier. Nu har jag studerat i 2,5 år, vilket innebär att jag har 1,5 år kvar innan jag kan ansöka om lärarlegitimationen. Studierna kommer med ett par bieffekter i form av ett alltjämt växande skuldberg signerat CSN, parkeringsfrustration varje morgon (att hitta en parkering i stan kan ibland liknas vid att hitta en nål i en enorm höskulle) och en bitvis obefintlig fritid. Den lilla fritiden som man har haft har ägnats åt familjeaktiviteter, som sig bör. Därför har tävlingsartiklar och nyheter kommit upp senare än vanligt, och ibland har de tyvärr uteblivit helt. Det kraftigt försenade reportaget om Sveriges Starkaste Kvinna 2018 kommer dock inom kort.

En annan sak som i princip har uteblivit är träning. Jag började året med att träna armbrytning relativt regelbundet. Det höll i sig till april innan armarna (läs jag) gav upp. Jag började sedan löpträna under supersommarens varma eftermiddagar med den blygsamma ambitionen att springa milen på en tid som man i alla fall inte behöver skämmas över. Satsningen ledde till hälsporre, knäproblem och andra joggingrelaterade åkommor. Den planen lades också, föga förvånande, på den numer överfyllda hyllan.

Det har heller inte blivit något poddande i år. Ambitionen var att MAXstyrka Radio skulle göra comeback, men tidsbristen satte käppar i hjulet även här, så vi får sikta på en comeback framöver istället.

Om man summerar året så låter det ju som att det var ett katastrofår av episka proportioner, men det har det definitivt inte varit. 2018 bjöd på mängder av oförglömliga upplevelser för min del, allt från en underbar resa till Sardinien till otaliga utflykter till sevärdheter i både Sverige och i Norge med familjen. Man hann inte besöka så många tävlingar som man hade velat, men utöver det har det varit ett kanonår.

Jag vill självklart rikta ett stort tack till alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till en relevant, kvalitativ styrkemetropol. Stort tack till våra underbara bloggare, stort tack till Sveriges överlägset främsta krönikör Anders Axklo som alltid levererar fredagskrönikor i världsklass (hur gör han?!?), tack till min mancrush Jimmie Trywall och hans hakor, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas obligatoriska årsbästalista:


Årets manliga atlet – Martin Forsmark

2018 var året då den väldige konstapeln äntligen fick ställa sig längst upp på pallen i Sveriges Starkaste Man efter att i åratal ha nosat Johannes Årsjö i nacken (inte ordagrant). Efter en minst sagt svajig försäsong lyckades han till slut pricka formen lagom till finalen. Spänningen om vem som skulle ta över tronen efter Johannes Årjsö blev aldrig spännande, det var klart redan efter ett par grenar. Forsmark briljerade från första till sista gren, och var faktiskt så pass överlägsen att segern var säkrad redan innan den sista grenen. Trots att han gick fram som en bulldozer kändes hela tiden som att han gick på säkerhet och hade ett par växlar till om det hade behövts. Martin Forsmark är Sveriges starkaste man, världens starkaste polis och årets manliga atlet!

Bubblare: Jimmy Johansson

Årets kvinnliga atlet – Elin Janeheim

Den sextonåriga supertalangen Elin Janeheim har haft ett makalöst år där hon vann dubbla SM-guld, dubbla EM-guld och dubbla VM-guld som junior. Utöver det tog hon ett SM-guld i seniorklassen och ett VM-brons i seniorklassen, alltså som sextonåring. Som om det inte vore nog blev hon inbjuden till en supermatch mot Mihaela Lazari, världsmästarinnan i U21 i klassen -65kg. Elin, som vanligtvis tävlar i U18 i klassen -60 kg, vann med 3-0 (!). Elin Janeheim är inte bara en av världens absolut bästa armbryterskor, hon är också årets kvinnliga atlet!

Bubblare: Martina Andersson

Årets prestation – Nedzmin Ambeskovic

Nedzmin Ambeskovic hade ett mål – att ta över det svenska rekordet i marklyft. Johannes Årjsös rekord på 420 kg sattes redan 2014, och sedan dess har ingen svensk varit i närheten av den vikten, förrän nu. Nedzmin visade redan under sommaren vilket marklyftsmonster han är då han drog 400 kg raw, något som ingen annan svensk förutom legenden Lars Norén har mäktat med. Under höstens uppladdningen inför Sveriges Starkaste Man 2018 tränade han mest med dräkt med målet att under finalen slå Johannes rekord. Kort innan finalen la han upp en film där han gjorde två repetitioner på 422,5 kg för att visa alla att det gällande rekordet snart skulle bli ett minne blott. När sanningens minut väl var kommen nöjde han sig med att dra just 422,5 kg för att ta rekordet (efter att ha genomfört tre tunga grenar precis innan). Årets prestation går till Nedzmin för hans lyft både på 400 kg raw och hans 422,5 kg under finalen.

Bubblare: Elin Janeheim

Årets genombrott – Kim Gerhardt Holmqvist

“The New Kid” kom från ingenstans, och slog sig direkt in i den absoluta strongmaneliten i Sverige. Efter att ha övertygat i SSM-kvalen fick han sin första stora seger i tävlingen Sveriges Råaste 2018 mot bland andra Martin Forsmark, Danmarks starkaste man och Norges starkaste man. Vi var många som trodde att han skulle hamna i den övre halvan i finalen av Sveriges Starkaste Man 2018, men tyvärr ville det sig inte för Kim den dagen. Han har dock visat vilken skyhög klass han besitter, och framtiden ser väldigt ljus ut för Kim Gerhardt Holmqvist om han lyckas hålla sig skadefri.

Bubblare: Cassandra Annergren

Årets comeback – Johan Espenkrona

Den svårtydda skäggurun från Skåne, Johan Espenkrona, hade varit skadedrabbad i ett par år, och gjorde sin comeback på hemmaplan i årets andra SSM-kval. Där lyckades han komma trea mot bästa möjliga motstånd. I det tredje kvalet fixade han en andraplats, vilket gav honom en finalplats. Väl i finalen överträffade han allas förväntningar och tog sin första medalj i Sveriges Starkaste Man, med bara en poäng upp till silvret. Årets comeback är därmed given. En eventuell segerkommentar tas helst emot i text.

Bublare: Ingen

Årets mest överlägsna – Andreas Oskarsson

Armbrytaren Andreas Oskarsson har inte speciellt många meriter. Ett par SM-brons och pokaler från mindre tävlingar är väl det han har lyckats skrapa ihop genom åren, men trots det är han totalt omöjlig, för mig, att bryta ner. Han är coach och ordförande i Vätternbrytarna i Jönköping, alltså den lokala armbrytarklubb som jag är med i, och varje gång man besöker klubben förnedrar han mig med sina extremt starka handleder. Han bryter ner mig lika lätt som fjortonåriga tjejer bryter ner Jimmie Trywall.

Bubblare: Elin Janeheim, Martin Forsmark

Årets mest saknade – Johannes Årsjö

En final i Sveriges Starkaste Man utan han som har abonnerat på titeln de nio senaste åren är inte riktigt komplett. Visst fick vi se helt galna prestationer, men det märktes ändå att det fanns ett tomrum där. Nu valde Johannes bort finalen av helt rätt anledningen, att vara med familjen och sin nyfödda bebis, så all cred till honom. Han har valt att ta ett uppehåll under hela 2019, men vi håller tummarna för att han gör comeback 2020 och slåss för att ta sin tionde titel i Sveriges Starkaste Man.

Bubblare: Johnny Hansson

Årets humor – Malin Kleinsmith & Elina Persson

Malin Kleinsmith vann äntligen sitt efterlängtade och välförtjänta VM-guld, och lyckan visste inga gränser. Hon delade därför med sig av sin glädje via humoristiska bilder på sociala medier där hon myste med sitt vinnarbälte på toan och i duschen. Kvällspressen skrev om bilderna, nyhetsredaktioner runtom i världen delade dem till sina följare och journalisterna köade för att intervjua vår guldhjältinna. Den virala succén följdes sedan upp med humoristiska filmklipp där hon och Elina Persson figurerar. Dessa sketcher blev såklart också extremt populära. Det skulle inte förvåna mig om våra svenska stjärnor kommer få en egen humorserie på Netflix inom kort.

Bubblare: Gymkompaniets instagramkonto, Jimmie Trywalls allmänbildning

Årets avslut – Kalle Lane

Kalle Lane avslutade en 20 år lång strongmankarriär då han ställde upp i tävlingen Sveriges Råaste 2018 i Ystadi somras. I två decennium har han varit självskriven på den svenska strongmanscenen, alltid skadad men aldrig bruten. Det blev en värdig avslutning för det hårige greppmonstret. Framöver kommer vi tyvärr inte kunna se honom springa med farmersväskor och briljera i Truck Pull, men väl se honom tävla i (och med största sannolikhet vinna) grepptävlingar av alla dess slag.

Bubblare: Ingen

Årets skägg – Martin Forsmark

Vissa skrockfulla människor hävdar att styrkan sitter i skägget. Om det stämmer eller inte låter vi vara osagt, men oavsett är ett mustigt skägg ingenting att fnysa åt. Martin Forsmark är bevisligen stark som en flock bisonoxar, och skägget matchar hans fysiska framtoning. Ansiktsbehåringen är inspirerat av vårt fornnordiska kulturarv, skogsbränder och dåtidens smideskonst. Man vill inte lukta på det, men väl peta på det lite diskret. Ett oerhört manligt skägg helt enkelt.

Bubblare: Johan Liljeblad, Johan Espenkrona, Fredrik Svensson

Årets kroppsdel – Linnea Enstedts stämband

När det kommer till att kommentera tävlingar, oavsett sort, är Anders Axklo kungen i branschen. Hans adept och tidigare radiokollega, fitnessprofilen Linnea Enstedt, har de senaste åren fått visa att även hon behärskar konsten att prata och underhålla en publik, och det har resulterat i ett antal olika speakeruppdrag som hon har utfört med bravur. Om Axklo är kungen så är Linnea definitivt drottningen vid micken. Hennes silkeslena pipa kan jämföras med en porlande fjällbäck av smältvatten, flytande smörkola och bomull. Årets kroppsdel är därmed Linnea Enstedts stämband.

Bubblare: Johnny Hanssons överarmar

Årets arrangemang – Tyngre Classic VI

Att bjuda in kraftsport till fitnessgemenskapen är ett genidrag om man vill maximera biljettintäkter och besökarantal, och samtidigt bjuda på underhållning av världsklass. Det insikten hade Tyngre-duon Andreas Guiance och Alex Danielsson, vilka såg till att både styrkelyft, tyngdlyftning, strongman och strongwoman fick sin beskärda del på eventet Tyngre Classic VI. Sveriges starkaste kvinnor fick äntligen visa upp sin sport i en arena värd namnet, och vi får hålla tummarna för att det här blir det lyft som sporten förtjänar. Mycket bra, Tyngre-gänget!

Bubblare: Fitnessfestivalen


Stort tack för det här året! Nu välkomnar vi ett fantastiskt 2019! Hoppas ni hänger med oss även nästa år!

Share

Träning och tandborstning

Jag besökte nyligen min lokala armbrytarklubb, Vätternbrytarna i Jönköping. Det kändes allt lite ovant att gå in genom dörren och mötas av den oranga väggen med klubbens logotype, det ska erkännas. Det var nämligen ett litet tag sedan jag var där. Eller, litet och litet, det visade sig att jag senast var där den åttonde april, alltså för mer än åtta månader sedan. Det var också ungefär i samma veva jag la ner träningen på obestämd framtid. Såhär med facit i hand kan man väl säga att det inte direkt var det smartaste jag har gjort.

Förra gången mötte jag en före detta simmare som just hade sadlat om till armbrytare. Då, i april, var han inte speciellt stark och jag kunde utan större problem kontrollera hans handled och vinna komfortabelt. Sedan dess har han uppenbarligen tränat på seriöst i sin nya roll som armbrytare, medan jag mest har tränat på tentafrågor och skrivit om didaktiska implikationer och pedagogiska dilemman i min roll som lärarstudent. Det har tydligen gett resultat, för oss båda, men på olika sätt. Jag hade nämligen det tveksamma nöjet att återigen möta denna dåtida plaskatlet vid armbrytarbordet, och den här gången var våra roller ombytta. För min del kändes det som att försöka böja ett armeringsjärn, och för hans del lär det ha känts som att dubbelvika ett A4-ark.

Han var med andra ord betydligt starkare än sist, och jag var föga förvånande betydligt klenare än sist. Min annars så manliga framtoning (jag vet, allt är relativt) kunde nu liknas vid den hos en hund som just har fått skäll efter att ha ätit upp räkningarna och bajsat i soffan. Jag var skamsen, lite sorgsen och ville bort därifrån. Som om denna självförtroendetörn inte var nog så fick jag även möta en späd pojke som tydligen gick i nian på högstadiet. Inte heller där hade jag något att hämta, till mitt stora förtret.

Det här fick mig att fundera på varför träningen har uteblivit under en så lång tid. Min träningshistorik består till stor del av idel jojo-träning, med fler uppehåll än träningsperioder, och jag anser att min obefintliga träningsfrekvens har sin grund i tidsbrist. Studier och familjeaktiviteter har prioriterats framför träning, men träning har man alltid tid med, sägs det. Många träningsprofiler jämför ju träning vid tandborstning, något som man gör varje dag oavsett motivation, glädje, tidspress eller prestationsinriktning. Det finns dock ett litet referensfel här som gör att jämförelsen haltar. Om man hade lagt lika lång tid på träning som man gör på tandborstning så hade man knappt hunnit med ett halvt uppvärmningsset. Man hade förmodligen inte ens hunnit ta på sig mjukisbrallorna och plockat fram ett par hantlar. Om man å andra sidan hade borstat tänderna lika länge som ett normalt träningspass tar hade man snart borstat bort både karies, tandkött och emalj.

Ja, jag inser att jag bara svamlar nu i min iver att bortförklara och rättfärdiga min undermåliga träningsdisciplin. För det är just träningsdisciplin det handlar om. Jag har helt enkelt inte orkat bege mig de fyra metrarna från kylskåpet in till mitt kompletta hemmagym. Men, det ska bli bättring, det lovar jag! Jag finner mig inte att få pisk av pojkar som knappt har fyllt moppe! Från och med… någon gång framöver, ska jag börja träna seriöst… Jag ska bara…

Det är inte handen på bilden som har skrivit krönikan.

Share

Att bli den bästa versionen av sig själv

Ett av de vanligaste uttrycken och uppmaningarna på Instagram är att man ska “bli den bästa versionen av sig själv”. Ofta pryds den filosofiska meningen av en väl vald putbild på sätesmuskulaturen i tights eller bikini, och kompletteras med ett gäng moderiktiga hashtags. Syftet med inläggen är såklart att inbringa maximalt med likes, därav valet av den exponerade muskelgruppen, men det där med att bli “den bästa versionen av sig själv” låter onekligen väldigt lockande.

Jag vill, som alla andra, bli en bättre människa, och har därför tagit mig en rejäl funderare på hur jag är som person, noterat brister och förtjänster och vilken förbättringspotential jag har. För att bli “den bästa versionen av sig själv” krävs det nämligen vissa insikter. Den första insikten är väl den mest basala: Min sargade lekamen hade i dess nuvarande form inte fått speciellt många likes, oavsett hur många lager filter och optiljus jag hade nyttjat. Det råder ett underskott på mitt träningskonto, för att uttrycka sig milt.

Den andra insikten är att min självbild kanske inte alltid motsvarar verkligheten. Låt mig ta några exempel:

Självbedrägeri 1: Jag trodde inte att jag var gnidig.
Insikt: Jag drar mig inte för att ringa upp restaurangen om man har beställt hämtmat och upptäcker att beställningen inte motsvarar det man har beställt. Det kan vara så lite som att de har blandat i lök om jag har beställt mat utan lök. Dessutom blir jag lätt kränkt när jag inser att kiwin som jag har köpt för sju kronor visar sig vara omogen/övermogen.

Självbedrägeri 2: Jag trodde att jag hade höga mål i livet.
Insikt: Jag tränar armbrytning (ytterst sporadiskt) endast för att kunna bryta ner människor som inte tränar armbrytning. Att kunna vinna i något över någon som aldrig har tränat på just detta är lite som att skryta om att man är starkast på gymmet, när man tränar i ett hemmagym.

Självbedrägeri 3: Jag trodde att jag var en romantiker.
Insikt: Jag valde dramadokumentären Utøya 22. juli (som handlar om när högerextremisten Anders Behring Breivik metodiskt slaktade ungdomar på ön Utøya) när jag och frugan skulle ha en mysig biodate i Norge. Visst blev det kramkalas i biofåtöljen, men det var snarare på grund av tröst än romantik.

Såhär i backspegeln hade jag ju kunnat frångå mina principer och ätit upp den lökspetsade maten, jag hade kunnat anmäla mig till någon armbrytningstävling (även om det hade inneburit en garanterad sistaplats) och visst hade jag kunnat tagit en (något mer) romantisk film. Men, det här är val som jag har tagit, val som definierar mig som person och som öppnar upp för förbättring.

Men även om jag hade blivit lite mindre gnidig, satt upp högre livsmål och blivit mer romantisk hade jag ändå inte blivit den bästa versionen av mig själv. Om man drar det till sin spets så kan man aldrig bli den bästa versionen av sig själv, oavsett hur hårt man jobbar, för man kan alltid bli lite bättre. Man kan alltid bli mer vältränad, alltid bli lite snällare, alltid bli lite mer allmänbildad o.s.v. Om man hade nått den bästa versionen av sig själv hade ju alla parametrar varit i topp, och man hade därför inte kunnat bli bättre på någonting. Inte ens de bästa av människor har maxat sin potential, oavsett om du heter Moder Theresa, Leonardo da Vinci eller Zydrunas Savickas.

“Den bästa versionen av sig själv” kan också betyda det stadiet som överträffar alla andra stadier i ett specifikt liv. Den krassa verkligheten är då att när man har nått den absoluta toppen, och blivit “den bästa versionen av sig själv”, så kommer man alltid undantagslöst att bli en sämre version av sig själv. Den absoluta toppen är alltså konstant, och kan inte flyttas eller ersättas, för då hade den ju inte varit den absoluta toppen.

Man skulle också kunna tolka meningen som att man ska överträffa ens tidigare versioner, att bli bättre än man har varit tidigare. Meningen borde då istället vara: “bli en bättre version av dig själv”, och det är något som alla kan uppnå. Istället för att sikta mot stjärnorna och bli besviken när man bara når trädtopparna är det bättre att se till att man konstant befinner sig på en högre gren än man gjorde i går. Jag kommer kanske inte föreslå verklighetsbaserade slaktdokumentär nästa gång det vankas filmdejt, jag kanske inte kommer kommentera små slarvfel i min matbeställning nästa gång jag beställer Take Away och jag kanske inte kommer nöja mig med att piska människor i armbrytning som inte ens har koll på reglerna. Med det sagt lär ni även fortsättningsvis skonas från strandbilder på mig på Instagram. Jag har nämligen inte ens blivit en “bättre version av mig själv”. Än…

Share

Older Entries »
Share

Translate