MAXstyrka

Allt inom kraftsport

MAXstyrkas årskrönika 2018

Då var det återigen dags att kamma sig, leta fram favoritkavajen och summera året som har gått.

Det här året har varit något av ett mellanår för MAXstyrka, mycket på grund av mina högskolestudier. Nu har jag studerat i 2,5 år, vilket innebär att jag har 1,5 år kvar innan jag kan ansöka om lärarlegitimationen. Studierna kommer med ett par bieffekter i form av ett alltjämt växande skuldberg signerat CSN, parkeringsfrustration varje morgon (att hitta en parkering i stan kan ibland liknas vid att hitta en nål i en enorm höskulle) och en bitvis obefintlig fritid. Den lilla fritiden som man har haft har ägnats åt familjeaktiviteter, som sig bör. Därför har tävlingsartiklar och nyheter kommit upp senare än vanligt, och ibland har de tyvärr uteblivit helt. Det kraftigt försenade reportaget om Sveriges Starkaste Kvinna 2018 kommer dock inom kort.

En annan sak som i princip har uteblivit är träning. Jag började året med att träna armbrytning relativt regelbundet. Det höll i sig till april innan armarna (läs jag) gav upp. Jag började sedan löpträna under supersommarens varma eftermiddagar med den blygsamma ambitionen att springa milen på en tid som man i alla fall inte behöver skämmas över. Satsningen ledde till hälsporre, knäproblem och andra joggingrelaterade åkommor. Den planen lades också, föga förvånande, på den numer överfyllda hyllan.

Det har heller inte blivit något poddande i år. Ambitionen var att MAXstyrka Radio skulle göra comeback, men tidsbristen satte käppar i hjulet även här, så vi får sikta på en comeback framöver istället.

Om man summerar året så låter det ju som att det var ett katastrofår av episka proportioner, men det har det definitivt inte varit. 2018 bjöd på mängder av oförglömliga upplevelser för min del, allt från en underbar resa till Sardinien till otaliga utflykter till sevärdheter i både Sverige och i Norge med familjen. Man hann inte besöka så många tävlingar som man hade velat, men utöver det har det varit ett kanonår.

Jag vill självklart rikta ett stort tack till alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till en relevant, kvalitativ styrkemetropol. Stort tack till våra underbara bloggare, stort tack till Sveriges överlägset främsta krönikör Anders Axklo som alltid levererar fredagskrönikor i världsklass (hur gör han?!?), tack till min mancrush Jimmie Trywall och hans hakor, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas obligatoriska årsbästalista:


Årets manliga atlet – Martin Forsmark

2018 var året då den väldige konstapeln äntligen fick ställa sig längst upp på pallen i Sveriges Starkaste Man efter att i åratal ha nosat Johannes Årsjö i nacken (inte ordagrant). Efter en minst sagt svajig försäsong lyckades han till slut pricka formen lagom till finalen. Spänningen om vem som skulle ta över tronen efter Johannes Årjsö blev aldrig spännande, det var klart redan efter ett par grenar. Forsmark briljerade från första till sista gren, och var faktiskt så pass överlägsen att segern var säkrad redan innan den sista grenen. Trots att han gick fram som en bulldozer kändes hela tiden som att han gick på säkerhet och hade ett par växlar till om det hade behövts. Martin Forsmark är Sveriges starkaste man, världens starkaste polis och årets manliga atlet!

Bubblare: Jimmy Johansson

Årets kvinnliga atlet – Elin Janeheim

Den sextonåriga supertalangen Elin Janeheim har haft ett makalöst år där hon vann dubbla SM-guld, dubbla EM-guld och dubbla VM-guld som junior. Utöver det tog hon ett SM-guld i seniorklassen och ett VM-brons i seniorklassen, alltså som sextonåring. Som om det inte vore nog blev hon inbjuden till en supermatch mot Mihaela Lazari, världsmästarinnan i U21 i klassen -65kg. Elin, som vanligtvis tävlar i U18 i klassen -60 kg, vann med 3-0 (!). Elin Janeheim är inte bara en av världens absolut bästa armbryterskor, hon är också årets kvinnliga atlet!

Bubblare: Martina Andersson

Årets prestation – Nedzmin Ambeskovic

Nedzmin Ambeskovic hade ett mål – att ta över det svenska rekordet i marklyft. Johannes Årjsös rekord på 420 kg sattes redan 2014, och sedan dess har ingen svensk varit i närheten av den vikten, förrän nu. Nedzmin visade redan under sommaren vilket marklyftsmonster han är då han drog 400 kg raw, något som ingen annan svensk förutom legenden Lars Norén har mäktat med. Under höstens uppladdningen inför Sveriges Starkaste Man 2018 tränade han mest med dräkt med målet att under finalen slå Johannes rekord. Kort innan finalen la han upp en film där han gjorde två repetitioner på 422,5 kg för att visa alla att det gällande rekordet snart skulle bli ett minne blott. När sanningens minut väl var kommen nöjde han sig med att dra just 422,5 kg för att ta rekordet (efter att ha genomfört tre tunga grenar precis innan). Årets prestation går till Nedzmin för hans lyft både på 400 kg raw och hans 422,5 kg under finalen.

Bubblare: Elin Janeheim

Årets genombrott – Kim Gerhardt Holmqvist

“The New Kid” kom från ingenstans, och slog sig direkt in i den absoluta strongmaneliten i Sverige. Efter att ha övertygat i SSM-kvalen fick han sin första stora seger i tävlingen Sveriges Råaste 2018 mot bland andra Martin Forsmark, Danmarks starkaste man och Norges starkaste man. Vi var många som trodde att han skulle hamna i den övre halvan i finalen av Sveriges Starkaste Man 2018, men tyvärr ville det sig inte för Kim den dagen. Han har dock visat vilken skyhög klass han besitter, och framtiden ser väldigt ljus ut för Kim Gerhardt Holmqvist om han lyckas hålla sig skadefri.

Bubblare: Cassandra Annergren

Årets comeback – Johan Espenkrona

Den svårtydda skäggurun från Skåne, Johan Espenkrona, hade varit skadedrabbad i ett par år, och gjorde sin comeback på hemmaplan i årets andra SSM-kval. Där lyckades han komma trea mot bästa möjliga motstånd. I det tredje kvalet fixade han en andraplats, vilket gav honom en finalplats. Väl i finalen överträffade han allas förväntningar och tog sin första medalj i Sveriges Starkaste Man, med bara en poäng upp till silvret. Årets comeback är därmed given. En eventuell segerkommentar tas helst emot i text.

Bublare: Ingen

Årets mest överlägsna – Andreas Oskarsson

Armbrytaren Andreas Oskarsson har inte speciellt många meriter. Ett par SM-brons och pokaler från mindre tävlingar är väl det han har lyckats skrapa ihop genom åren, men trots det är han totalt omöjlig, för mig, att bryta ner. Han är coach och ordförande i Vätternbrytarna i Jönköping, alltså den lokala armbrytarklubb som jag är med i, och varje gång man besöker klubben förnedrar han mig med sina extremt starka handleder. Han bryter ner mig lika lätt som fjortonåriga tjejer bryter ner Jimmie Trywall.

Bubblare: Elin Janeheim, Martin Forsmark

Årets mest saknade – Johannes Årsjö

En final i Sveriges Starkaste Man utan han som har abonnerat på titeln de nio senaste åren är inte riktigt komplett. Visst fick vi se helt galna prestationer, men det märktes ändå att det fanns ett tomrum där. Nu valde Johannes bort finalen av helt rätt anledningen, att vara med familjen och sin nyfödda bebis, så all cred till honom. Han har valt att ta ett uppehåll under hela 2019, men vi håller tummarna för att han gör comeback 2020 och slåss för att ta sin tionde titel i Sveriges Starkaste Man.

Bubblare: Johnny Hansson

Årets humor – Malin Kleinsmith & Elina Persson

Malin Kleinsmith vann äntligen sitt efterlängtade och välförtjänta VM-guld, och lyckan visste inga gränser. Hon delade därför med sig av sin glädje via humoristiska bilder på sociala medier där hon myste med sitt vinnarbälte på toan och i duschen. Kvällspressen skrev om bilderna, nyhetsredaktioner runtom i världen delade dem till sina följare och journalisterna köade för att intervjua vår guldhjältinna. Den virala succén följdes sedan upp med humoristiska filmklipp där hon och Elina Persson figurerar. Dessa sketcher blev såklart också extremt populära. Det skulle inte förvåna mig om våra svenska stjärnor kommer få en egen humorserie på Netflix inom kort.

Bubblare: Gymkompaniets instagramkonto, Jimmie Trywalls allmänbildning

Årets avslut – Kalle Lane

Kalle Lane avslutade en 20 år lång strongmankarriär då han ställde upp i tävlingen Sveriges Råaste 2018 i Ystadi somras. I två decennium har han varit självskriven på den svenska strongmanscenen, alltid skadad men aldrig bruten. Det blev en värdig avslutning för det hårige greppmonstret. Framöver kommer vi tyvärr inte kunna se honom springa med farmersväskor och briljera i Truck Pull, men väl se honom tävla i (och med största sannolikhet vinna) grepptävlingar av alla dess slag.

Bubblare: Ingen

Årets skägg – Martin Forsmark

Vissa skrockfulla människor hävdar att styrkan sitter i skägget. Om det stämmer eller inte låter vi vara osagt, men oavsett är ett mustigt skägg ingenting att fnysa åt. Martin Forsmark är bevisligen stark som en flock bisonoxar, och skägget matchar hans fysiska framtoning. Ansiktsbehåringen är inspirerat av vårt fornnordiska kulturarv, skogsbränder och dåtidens smideskonst. Man vill inte lukta på det, men väl peta på det lite diskret. Ett oerhört manligt skägg helt enkelt.

Bubblare: Johan Liljeblad, Johan Espenkrona, Fredrik Svensson

Årets kroppsdel – Linnea Enstedts stämband

När det kommer till att kommentera tävlingar, oavsett sort, är Anders Axklo kungen i branschen. Hans adept och tidigare radiokollega, fitnessprofilen Linnea Enstedt, har de senaste åren fått visa att även hon behärskar konsten att prata och underhålla en publik, och det har resulterat i ett antal olika speakeruppdrag som hon har utfört med bravur. Om Axklo är kungen så är Linnea definitivt drottningen vid micken. Hennes silkeslena pipa kan jämföras med en porlande fjällbäck av smältvatten, flytande smörkola och bomull. Årets kroppsdel är därmed Linnea Enstedts stämband.

Bubblare: Johnny Hanssons överarmar

Årets arrangemang – Tyngre Classic VI

Att bjuda in kraftsport till fitnessgemenskapen är ett genidrag om man vill maximera biljettintäkter och besökarantal, och samtidigt bjuda på underhållning av världsklass. Det insikten hade Tyngre-duon Andreas Guiance och Alex Danielsson, vilka såg till att både styrkelyft, tyngdlyftning, strongman och strongwoman fick sin beskärda del på eventet Tyngre Classic VI. Sveriges starkaste kvinnor fick äntligen visa upp sin sport i en arena värd namnet, och vi får hålla tummarna för att det här blir det lyft som sporten förtjänar. Mycket bra, Tyngre-gänget!

Bubblare: Fitnessfestivalen


Stort tack för det här året! Nu välkomnar vi ett fantastiskt 2019! Hoppas ni hänger med oss även nästa år!

Share

Träning och tandborstning

Jag besökte nyligen min lokala armbrytarklubb, Vätternbrytarna i Jönköping. Det kändes allt lite ovant att gå in genom dörren och mötas av den oranga väggen med klubbens logotype, det ska erkännas. Det var nämligen ett litet tag sedan jag var där. Eller, litet och litet, det visade sig att jag senast var där den åttonde april, alltså för mer än åtta månader sedan. Det var också ungefär i samma veva jag la ner träningen på obestämd framtid. Såhär med facit i hand kan man väl säga att det inte direkt var det smartaste jag har gjort.

Förra gången mötte jag en före detta simmare som just hade sadlat om till armbrytare. Då, i april, var han inte speciellt stark och jag kunde utan större problem kontrollera hans handled och vinna komfortabelt. Sedan dess har han uppenbarligen tränat på seriöst i sin nya roll som armbrytare, medan jag mest har tränat på tentafrågor och skrivit om didaktiska implikationer och pedagogiska dilemman i min roll som lärarstudent. Det har tydligen gett resultat, för oss båda, men på olika sätt. Jag hade nämligen det tveksamma nöjet att återigen möta denna dåtida plaskatlet vid armbrytarbordet, och den här gången var våra roller ombytta. För min del kändes det som att försöka böja ett armeringsjärn, och för hans del lär det ha känts som att dubbelvika ett A4-ark.

Han var med andra ord betydligt starkare än sist, och jag var föga förvånande betydligt klenare än sist. Min annars så manliga framtoning (jag vet, allt är relativt) kunde nu liknas vid den hos en hund som just har fått skäll efter att ha ätit upp räkningarna och bajsat i soffan. Jag var skamsen, lite sorgsen och ville bort därifrån. Som om denna självförtroendetörn inte var nog så fick jag även möta en späd pojke som tydligen gick i nian på högstadiet. Inte heller där hade jag något att hämta, till mitt stora förtret.

Det här fick mig att fundera på varför träningen har uteblivit under en så lång tid. Min träningshistorik består till stor del av idel jojo-träning, med fler uppehåll än träningsperioder, och jag anser att min obefintliga träningsfrekvens har sin grund i tidsbrist. Studier och familjeaktiviteter har prioriterats framför träning, men träning har man alltid tid med, sägs det. Många träningsprofiler jämför ju träning vid tandborstning, något som man gör varje dag oavsett motivation, glädje, tidspress eller prestationsinriktning. Det finns dock ett litet referensfel här som gör att jämförelsen haltar. Om man hade lagt lika lång tid på träning som man gör på tandborstning så hade man knappt hunnit med ett halvt uppvärmningsset. Man hade förmodligen inte ens hunnit ta på sig mjukisbrallorna och plockat fram ett par hantlar. Om man å andra sidan hade borstat tänderna lika länge som ett normalt träningspass tar hade man snart borstat bort både karies, tandkött och emalj.

Ja, jag inser att jag bara svamlar nu i min iver att bortförklara och rättfärdiga min undermåliga träningsdisciplin. För det är just träningsdisciplin det handlar om. Jag har helt enkelt inte orkat bege mig de fyra metrarna från kylskåpet in till mitt kompletta hemmagym. Men, det ska bli bättring, det lovar jag! Jag finner mig inte att få pisk av pojkar som knappt har fyllt moppe! Från och med… någon gång framöver, ska jag börja träna seriöst… Jag ska bara…

Det är inte handen på bilden som har skrivit krönikan.

Share

Att bli den bästa versionen av sig själv

Ett av de vanligaste uttrycken och uppmaningarna på Instagram är att man ska “bli den bästa versionen av sig själv”. Ofta pryds den filosofiska meningen av en väl vald putbild på sätesmuskulaturen i tights eller bikini, och kompletteras med ett gäng moderiktiga hashtags. Syftet med inläggen är såklart att inbringa maximalt med likes, därav valet av den exponerade muskelgruppen, men det där med att bli “den bästa versionen av sig själv” låter onekligen väldigt lockande.

Jag vill, som alla andra, bli en bättre människa, och har därför tagit mig en rejäl funderare på hur jag är som person, noterat brister och förtjänster och vilken förbättringspotential jag har. För att bli “den bästa versionen av sig själv” krävs det nämligen vissa insikter. Den första insikten är väl den mest basala: Min sargade lekamen hade i dess nuvarande form inte fått speciellt många likes, oavsett hur många lager filter och optiljus jag hade nyttjat. Det råder ett underskott på mitt träningskonto, för att uttrycka sig milt.

Den andra insikten är att min självbild kanske inte alltid motsvarar verkligheten. Låt mig ta några exempel:

Självbedrägeri 1: Jag trodde inte att jag var gnidig.
Insikt: Jag drar mig inte för att ringa upp restaurangen om man har beställt hämtmat och upptäcker att beställningen inte motsvarar det man har beställt. Det kan vara så lite som att de har blandat i lök om jag har beställt mat utan lök. Dessutom blir jag lätt kränkt när jag inser att kiwin som jag har köpt för sju kronor visar sig vara omogen/övermogen.

Självbedrägeri 2: Jag trodde att jag hade höga mål i livet.
Insikt: Jag tränar armbrytning (ytterst sporadiskt) endast för att kunna bryta ner människor som inte tränar armbrytning. Att kunna vinna i något över någon som aldrig har tränat på just detta är lite som att skryta om att man är starkast på gymmet, när man tränar i ett hemmagym.

Självbedrägeri 3: Jag trodde att jag var en romantiker.
Insikt: Jag valde dramadokumentären Utøya 22. juli (som handlar om när högerextremisten Anders Behring Breivik metodiskt slaktade ungdomar på ön Utøya) när jag och frugan skulle ha en mysig biodate i Norge. Visst blev det kramkalas i biofåtöljen, men det var snarare på grund av tröst än romantik.

Såhär i backspegeln hade jag ju kunnat frångå mina principer och ätit upp den lökspetsade maten, jag hade kunnat anmäla mig till någon armbrytningstävling (även om det hade inneburit en garanterad sistaplats) och visst hade jag kunnat tagit en (något mer) romantisk film. Men, det här är val som jag har tagit, val som definierar mig som person och som öppnar upp för förbättring.

Men även om jag hade blivit lite mindre gnidig, satt upp högre livsmål och blivit mer romantisk hade jag ändå inte blivit den bästa versionen av mig själv. Om man drar det till sin spets så kan man aldrig bli den bästa versionen av sig själv, oavsett hur hårt man jobbar, för man kan alltid bli lite bättre. Man kan alltid bli mer vältränad, alltid bli lite snällare, alltid bli lite mer allmänbildad o.s.v. Om man hade nått den bästa versionen av sig själv hade ju alla parametrar varit i topp, och man hade därför inte kunnat bli bättre på någonting. Inte ens de bästa av människor har maxat sin potential, oavsett om du heter Moder Theresa, Leonardo da Vinci eller Zydrunas Savickas.

“Den bästa versionen av sig själv” kan också betyda det stadiet som överträffar alla andra stadier i ett specifikt liv. Den krassa verkligheten är då att när man har nått den absoluta toppen, och blivit “den bästa versionen av sig själv”, så kommer man alltid undantagslöst att bli en sämre version av sig själv. Den absoluta toppen är alltså konstant, och kan inte flyttas eller ersättas, för då hade den ju inte varit den absoluta toppen.

Man skulle också kunna tolka meningen som att man ska överträffa ens tidigare versioner, att bli bättre än man har varit tidigare. Meningen borde då istället vara: “bli en bättre version av dig själv”, och det är något som alla kan uppnå. Istället för att sikta mot stjärnorna och bli besviken när man bara når trädtopparna är det bättre att se till att man konstant befinner sig på en högre gren än man gjorde i går. Jag kommer kanske inte föreslå verklighetsbaserade slaktdokumentär nästa gång det vankas filmdejt, jag kanske inte kommer kommentera små slarvfel i min matbeställning nästa gång jag beställer Take Away och jag kanske inte kommer nöja mig med att piska människor i armbrytning som inte ens har koll på reglerna. Med det sagt lär ni även fortsättningsvis skonas från strandbilder på mig på Instagram. Jag har nämligen inte ens blivit en “bättre version av mig själv”. Än…

Share

När känslorna vinner över förnuftet

Jag, som alltjämt är skadad i ryggen, knän, axlar, handleder och armbågar och därför inte kan köra vissa övningar, brukar intala mig själv att de övningar jag faktiskt kan träna och känner mig bekväm med är de som är mest effektiva. Chins bygger mer rygg än marklyft, hantelpress smiskar pattarna bättre än bänkpress och skullcrushers tar såklart betydligt bättre på triceps än dips. Det finns egentligen ingenting som styrker min favorisering av dessa övningar, förutom att jag vill att de ska vara de ultimata övningarna. Jag är dock inte ensam om att försöka intala mig saker som egentligen inte är sanna. Den här typen av självbedrägeri kan man se i princip överallt, i synnerhet i olika Facebookgrupper. Jag tänkte ta upp ett exempel här.

Veganismen i Sverige växer så det knakar, och fler och fler människor väljer en växtbaserad kost framför animaliska produkter. Den största vegangruppen på Facebook har över 14.400 medlemmar och medlemsantalet ökar snabbt. Medlemmarna vill såklart att andra människor ska följa i deras fotspår och leva såsom de lever. En vanlig metod för att försöka omvända “köttisar” och för att stärka sin egen övertygelse är att sprida hemska filmer från slakterier och pälsfarmer. So far so good (om ni ursäktar min franska). Slakt- och pälsindustrin tillhör inte de vackraste av yrken direkt och få lämnas oberörda efter att man har bevittnat en slaktfilm eller liknande. En annan taktik de har, som inte är fullt så bra i mina ögon, är att sprida pseudovetenskap och propagandatexter med villfarelser och lögner, alltså vetenskapligt regelvidriga påståenden som inte har någon förankring i verkligheten. En del hävdar att i stort sett alla animalier (födoämnen från djurriket) leder till cancer, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, för tidig död o.s.v. Vegetariska livsmedel leder å andra sidan till färre sjukdomar, bättre allmäntillstånd, mer energi m.m. Jag har till och med sett hur en del hävdar att en vegetarisk kost kan bota långt gången cancer.

Självklart brukar seriösa källförteckningar saknas, och i de fallen man faktiskt hänvisar till en studie så brukar det finnas fler studier som pekar på motsatsen. Om det t.ex. finns 99 studier som visar att ägg är nyttigt och bra att äta, och en studie som pekar på motsatsen, så väljer man att enbart fokusera på den enda studien som ligger i linje med vad man själv tror på och som passar ens egna känslor bäst. Ett tydligt exempel är när det kom fram att stora mängder rött kött kan orsaka cancer. Detta tog veganerna fasta på, och cancerrisken var sedermera en av de främsta punkterna till varför man inte åt kött (eller lik, som veganerna säger). Att en del av dem samtidigt röker (“veganska”) cigaretter spelade ingen roll i sammanhanget.

Enligt Livsmedelsverket rekommenderas det att man inte äter mer än 500 gr rött kött i veckan för att hålla nere riskerna, alltså 26 kg rött kött per person och år. Som en jämförelse rekommenderar Livsmedelsverket att man inte bör äta mer än 100 gr champinjoner i månaden på grund av dess fenylhydraziner som är cancerframkallande, d.v.s max 1,2 kg per person och år, eller med andra ord mindre än en tjugondel av köttrekommendationen. Detta är dock ingenting som man vill kännas vid, utan man stirrar sig blind på köttstudien i stället för att det bättre matchar ens livsval.

I bland kommer frågan upp om människan är gjord för att äta kött. Ett av alla “bevis” för att vi skulle vara herbivorer (växtätare) snarare än omnivorer (allätare) är, förutom cancerrisken, att vi inte skulle kunna ta upp näring från kött utan att tillaga det. Dessa förespråkare har tydligen aldrig hört talas om varken sushi eller råbiff. Mjölk är också onyttigt och ger inflammation, då människan inte är gjort för att “dia kalvarnas mat”. Det finns dock studier som har visat att mjölkprodukter kan ha en antiinflammatorisk effekt, så inte heller det påståendet stämmer. Trots att mängder av studier hävdar motsatsen så vill man som sagt att animalier ska vara onyttigt för att det matchar ens livsval. Nu finns det ju en hel del goda skäl till varför man bör minska sin köttkonsumtion ändå utan att börja sprida pseudovetenskap: miljöpåverkan och empati för djuren till exempel.

Vi människor fungerar ofta såhär. Det är av samma anledning det finns så många religiösa trosinriktningar som i grunden bygger på samma skrifter; man plockar russinen ur kakan för att det ska passa ens komfortzon så bra som möjligt. Jag har pratat med många som av religiösa skäl inte äter fläskkött, vilket inte blir något problem då de lika gärna kan äta nötkött, lamm, kalkon eller kyckling. Samtidigt är de lite mer liberala när det kommer till förbudet mot sex innan äktenskapet och avhållsamhet från alkohol då det blir jobbigare att hitta substitut för. Jag menar, det är få som föredrar en handtralla och hallonsaft framför sex och en flaska Amarone. Man behöver inte blanda in pseudovetenskap, eller ens riktig forskning, för att berättiga sina livsval, oavsett om man väljer att bara äta grönsaker, dricka hallonsaft eller bojkotta marklyft. Det räcker med att man helt enkelt mår bättre av det, fysiskt eller psykiskt.

Share

Min åldersbetingade villfarelse

Jag har alltid fått höra att jag ser mycket yngre ut än vad jag i själva verket är. Nu, när jag studerar på högskola, så har folk gissat på att jag är allt mellan 22 och 28 år gammal. Denna mysiga åldersillusion håller dock tydligen på att raseras. Jag handlar i bland på ICA, och som den ekonomiskt sinnade yngling jag är har jag ett ICA-kort för att hamstra poäng på det jag köper. Eller det där med yngling, det håller tydligen inte alla med om. Eftersom min lika ekonomiska sambo brukar ha hand om ICA-kortet så tvingas jag yppa mitt personnummer för kassörskan för att få mina hett eftertraktade poäng. Så var det även nu senast.

“84, 11, 13…” Efter att kassörskan hade knappat in mitt personnummer så upptäckte hon att det inte stämde.

“Det blev fel här. Du får säga om det. Vad var ditt personnummer igen? 74..?” 

“Nej, inte 74, 84!” Kassörskan tittade på mig med häpen syn. “Ser jag ut att vara 43 år gammal”, frågade jag lite syrligt.

“Eh, nejdå. Jag… trodde att du kanske hade tagit din pappas personnummer…”

Ja, det lät ju troligt att farsan fick mig fem år innan han fyllde moppe… Nice save, liksom.

Det här har nu hänt vid fyra tillfällen, under de kanske sju senaste gångerna jag har handlat på ICA. Ingen rök utan eld heter det ju, och jag har börjat fundera över hur det kan komma sig att fyra olika, oberoende kassörskor, på fullaste allvar uppskattar min ålder till 43. Kan det bero på mina matvaror? Tacosås, konserverade ananasbitar, barnmatsburkar, färdigskivad fullkornslimpa och lättmjölk kanske skriker 43-årig unggubbe, eller? Kan det annars bero på min imponerande skäggväxt? För tillfället når inte skägget några episka nivåer direkt, så jag tvivlar på att just skägget sätter käppar i hjulet för min önskvärda framtoning. Jag klär mig i kläder som matchar min biologiska ålder, min frisyr påminner varken om Lasse Kronér eller Claes Elfsberg, och gråa hårstrån lyser med sin frånvaro. Jag har inte mycket rynkor, mina ögonbryn har inte gift sig med varandra och min hållning är relativt god, syltryggen till trots.

Min uteslutningsförmåga har till slut fört mig till insikten att kassörskornas felaktiga antaganden måste bero på min fysiskt välutvecklade kroppshydda, optimist som jag är. Det måste helt enkelt bero på min extremt muskulösa kropp. Den gängse uppfattningen är ju den att det måste ta flera decennium att mejsla fram en fysik som undertecknad innehar. År av blod, svett och tårar, valkar som har slitits av, blodkärl som har brustit och bristningar som har brustit ännu mer. Ja, så måste det vara.

Eller så är det så som min ekonomiskt sinnade (och kanske inte alltid finkänsliga) sambo trodde; “Du kanske bara pratar otydligt…”

Share

Older Entries »
Share