MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Det livsfarliga sötningsmedlet

“Du, det där borde du inte dricka! Sånt där är inte bra för kroppen!”

Den varningen har jag fått höra var och varannan gång när jag har exponerat en aluminiumburk fylld med sockerfri dryck; vanligast Pepsi MAX i mitt fall. Merparten av de som bekymrat har yttrat sig om min beskedliga läskkonsumtion har haft diverse hälsovådliga laster, såsom snus, cigaretter, alkohol och socker. Jag minns tydligt hur en på mitt jobb ena sekunden glatt berättade om hur han hade krökat hela helgen, för att nästa sekund förfasa sig över hur jag kunde besudla min kropp med detta otyg som stavas ASPARTAM.

På Livsmedelsverket kan man läsa att “Aspartam är ett sötningsmedel som är uppbyggt av två aminosyror. Det finns i dag inga kända risker med att äta aspartam om man inte har den medfödda sjukdomen fenylketonuri, PKU.” Med andra ord så är det, så vitt man vet i dag, helt ofarligt att konsumera drycker och annat som innehåller Aspartam, om man nu inte tillhör de 270 personer som har PKU i Sverige (2010). Ändå skyr många lightprodukter som pesten, för att inte riskera att… Ja, vad är det man är rädd för? Enligt nyss nämnda kollega kunde man få “cancer och sånt” av lightläsk. Att en tredjedel av framsidan på det cigarettpaket som han hade i jackfickan bestod av en varningstext där man ordagrant varnade för just cancerpåföljder verkade inte bekymra honom nämnvärt.

De flesta som kritiserar lightläsk föredrar sockersötad läsk, alternativt energidrycker spetsad med socker, och många dricker flera burkar av valda dryck dagligen. Om vi då ska försöka oss på en riskanalys, en sansad jämförelse mellan sockrade drycker och lightdrycker, så kanske vi får lite mer klarhet i ämnet. Vi börjar med socker. Några kända, evidensbaserade risker är: övervikt och fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, karies (hål i tänderna) och stroke. När vi granskar Aspartamet under luppen så får vi fram dessa risker: karies, men i mindre grad jämfört med sockrad läsk. Är då lightläsk helt ofarligt att förtära? Ja, i måttliga mängder (alltså allt under badkarsmängd) finns det som sagt inga kända risker, bortsett från att tänderna kan få sig en törn på grund av det låga pH-värdet som läsken har.

Vad ska vi då dra för slutsats av detta? Jo, göm cigarettpaketet och berätta inte om din blöta helg om du samtidigt vill kritisera lightprodukter offentligt.

Share

Knutna nävar mår bäst i fickan

MAXstyrka är en sida som samlar människor som, precis som jag, älskar styrka. Det är vår gemensamma nämnare, oavsett vilka vi är, vilka partier vi röstar på, var vi kommer i från, vad vi tror eller inte tror på, hur vi ser ut och vad vi baserar vår kost på. Alla är vi fundamentalt olika i så många avseenden, men när det kommer till styrkeintresset är vi alla lika.

Man skulle kunna tro att ett gemensamt intresse och en gemensam mötesplats skulle verka för att alla skulle vara nöjda och tillfreds, men det räcker med att titta på ett vanligt fotbollsderby för att inse att det bara är en utopi och inte en realitet. Uttrycket fotbollshuliganer myntades för att beskriva den klick av fanatiska supportrar som hellre kastar bengaliska eldar och slåss än att röka fredspipa och kramas, trots det gemensamma intresset för sporten i sig.

Alla människor har saker som man stör sig på. Undertecknad stör sig t.ex. något enormt på människor som har satt i system att “glömma” att lägga upp plastpåsar på rullbandet när de handlar, vilket leder till att de “snopet” får ta några påsar i stället – gratis. Irritationen botar jag genom att knyta min näve i fickan. För vissa räcker det inte med att bara knyta näven, utan de vill helst placera den i någons ansikte också. Förr kunde en frustrerad tvåbarnsmamma från Flen skriva en notis i lokalbladets “Dagens ris” där hon beklagade sig över cyklister som cyklade på gångbanan. I dag ser man mest arga lappar på dörren till tvättstugan där någon, för fjärde gången, inte har rengjort filtren till torktumlaren. I bland går det dock längre än så.

Jag har genom åren tagit bort kommentarer här på sidan med riktade personangrepp och ogrundade påhopp, rasism och fascism och uttryck som inte hör hemma på MAXstyrka, åsikter som inte har med kraftsport att göra överhuvudtaget. Jag är helt för att alla människor ska få säga vad man vill, prata om ämnen som man brinner för, ting som man har starka känslor för och sakfrågor där man tycker att man själv är den som har rätt. Åsiktsbägaren är till för att fyllas, och det är sunt att man tömmer den i bland, men det finns olika forum för olika typer av yttringar, och MAXstyrka är ett forum för yttringar som rör styrka och kraftsport.

En annan tråkig tradition som jag vill belysa är den man kan skönja om man läser kommentarer på Instagram eller Facebook. Om någon har lagt upp ett klipp på när man bänkar så är det antingen fel på utförandet, på vikten, på utrustningen eller på reglerna. Antingen har man för mycket brygga eller så har man Gluteus maximus någon cm ovanför bänken. Stoppet är för kort, vinkeln är för sned och frisyren lämpar sig icke för styrkelyft. Man kanske t.o.m. är med i “fel” förbund. Om man har lagt upp ett klipp på när man knäböjer så är djupet för grunt, benen är för långt isär och… Ja, ni fattar.

Min uppmaning är att vi som gillar styrka ska hålla ihop, berömma den som har gjort något bra, hjälpa den som behöver hjälp (både innanför gymmets väggar och utanför) och stötta varandra i stället för att prata ner varandra. Omtanke borde vara synonymt med kraftsport, och samma härliga stämning som alltid genomsyrar tävlingarna borde också vara en självklarhet även på Internet. Vi borde följa det råd som min eminenta sidekick i MAXstyrka Radio (Jimmie Trywall) alltid förespråkar; “å ta hand om varann där ute”. Knutna nävar mår trots allt bäst i fickan.

Share

MAXstyrkas årskrönika 2016

2016 är snart till ända, och det är som vanligt dags att summera året som har gått. Personligen har det här året varit det mest händelserika hittills i mitt 32 år unga liv. Jag har skaffat villa, fått en liten (fast #störreänandreas) bebis, har börjat studera på högskola, köpt en familjekombi (en Toyota Avensis efter idel propaganda av Trywall) och blivit en familjefarsa av rang.

Chefredaktoren1För MAXstyrkas del har vi kört på med både radion och livesändningar på Facebook. Vi har arrangerat MAX Grip Challenge, övervakat de största tävlingarna och introducerat nya bloggare. Mer av det goda, med andra ord. Vad kommer då 2017 att erbjuda? Vi kommer, efter många önskemål, ta fram kläder. Vi börjar med ett gäng t-shirts för att sedan, om de blir populära, utöka sortimentet med andra plagg. Vi kommer också försöka arrangera en strongwomantävling med fokus på starka kvinnor (!).

Innan vi beger oss till årets obligatoriska “best-of-lista” måste jag passa på att tacka alla som tackas bör. Tack till alla som på något sätt har bidragit till att göra MAXstyrka till Sveriges styrke-Mecka nummer ett! Stort tack till våra eminenta bloggare, stort tack till Anders Axklo som med sina underfundiga fredagskrönikor förgyller fredagarna, stort tack till min radiokollega Jimmie Trywall, stort tack till alla arrangörer och alla som vi har intervjuat, stort tack till alla som har sponsrat sidan på något sätt och stort tack till alla er som har lyssnat på MAXstyrka Radio och varit inne på MAXstyrka.se!

Nu över till MAXstyrkas årsbästalista:


Årets manliga atlet – Martin Forsmark

I skuggan av Sveriges starkaste man, Johannes Årsjö, har den enorma polisen Martin Forsmark kämpat i många år nu. Han har de senaste åren som bäst lyckats knipa någon poäng från Johannes i totalen (och har vanligtvis varit den enda som har lyckats med det), men i år visade han att han faktiskt är där uppe och flåsar Johannes i nacken. Visst, det är fortfarande ett steg upp till Johannes tron, kanske främst när det kommer till maxstyrkan, men det steget blir kortare hela tiden. 2016 var året då Forsmark drog 400 kg i marklyft, tog tre grensegrar av sex möjliga i SSM-finalen och kom tvåa i Giants Live Sweden (framför många världsnamn). Snattarnas värsta mardröm är Årets manliga atlet. Bubblare: Johannes Årsjö, som alltid aspirerar på vinsten här.

Årets kvinnliga atlet – Elin Janeheim

Hon har fyllt 14 år, vilket är en ålder då amerikanska såpoperor och högstadiediscon brukar stå högt i kurs. I Elins fall varvade hon skolan, och dess kringaktiviteter, med armbrytning. Hon försvarade sitt EM-guld i vänstern från förra året, och tog ett EM-silver i högern. Sen åkte hon till VM, och tog guld i vänstern och ett brons i högern. Hon är den yngsta guldmedaljören i historien i både EM och VM, och hennes karriär är fortfarande i sin linda. Därför är hon Årets kvinnliga atlet. Bubblare: Angelica Roos, Anna Harjapää och Martina Andersson.

Årets prestation – Svensk dominans i ESW

Sverige var en stor strongwomannation för något decennium sedan. Den gyllene generationen bestod av Anna Rosén och Anki Öberg som kämpade till sig fina meriter i sporten. Först nu ser vi att en ny generation har kunnat ta över stafettpinnen, och årets upplaga av Europas Starkaste Kvinna var en ren uppvisning i blågula dräkter. De två tyngsta klasserna vanns av Anna Harjapää och Martina Andersson, och Fia Reisek tog silvret i den lätta klassen. Utöver det kom övriga svenskor högt upp i totalen, och bevisade för övriga Europa att vi återigen är en av världens starkaste nationer på damsidan. Bubblare: Elin Janeheim.

Årets genombrott – Johan Liljeblad

Multitalangen Johan Liljeblad lyckades kvalificera sig till Sveriges Starkaste Man, SM i tyngdlyftning och SM i klassisk styrkelyft förra året. Känningar i ryggen satte stopp för hans SSM-medverkan då. Det här året fortsatte framgångssagan med att han först kom femma i SSM, sedan vann han kvalet till Giants Live (under Tyngre Classic) och väl där visade han att han kan brottas med världsatleterna. Han lär behöva ett par år till för att blomma ut helt, men det här året var året då han slog sig in i Sverige-toppen på allvar. Bubblare: Andreas Ståhlberg.

Årets comeback – Fredrik Svensson

Efter att ha tillhört den absoluta världstoppen i bänkpress och styrkelyft i många långa år valde Fredrik Svensson att lägga bänktrikån på hyllan, men i stället för att ägna sig åt välbetalda föreläsningsuppdrag och njuta av feta sponsoravtal valde Svensson att damma av farmersväskorna och göra comeback som strongman. 2017 kan han mycket väl vara tillbaka och kämpa i SSM-finalen. Bubblaren: Benny Wennberg.

Årets skräll – Jimmie Trywall

Vem hade väl kunnat tro att den blötfeta mannen med den välfyllda överläppen som fick storstryk av 14-åriga tjejer i armbrytning skulle få representera Sverige i just armbrytning bara ett par år efteråt? Jimmy Trywall, mannen med frigolithandleden, ställde upp i WAL-kvalet under Fitnessfestivalen, och lyckades kvalificera sig till Europa-kvalet i England. Visserligen förlorade han samtliga fyra matcher (såklart), men i och med att det bara var fem atleter i hans grupp, och topp-6 gick vidare, så blev han direktkvalificerad. Tänk att det kan löna sig så att vara tjock. Bubblare: Ingen.

Årets mest överlägsna – Niklas Nannestad

Till tonerna av Anders Axklos hejaramsor så gick jag upp under samma WAL-kval som Trywall tävlade i, men i den tuffa 88-kilosklassen. Väl där mötte man bl.a. Niklas Nannestad (som är regerande mästare i tävlingen sedan han vann hela WAL i Las Vegas), och fick såklart storpisk. Det var lite som att försöka cykla ifrån en Ferrari… Snäll som han är valde han att inte slita av mig armen, men årets mest överlägsna går till Nannestad. Bubblare: Ingen.

Årets tråkigaste besked – Carita Thorén

Carita Thorén är en av Sveriges och Europas bästa tyngdlyfterskor. Hon berättade för några veckor sedan att hon lägger av med tyngdlyftning. Anledningen var osämja och särbehandling från personer i ledningen. Detta är såklart oerhört tråkigt, både för Carita personligen och för hela lyftar-Sverige. Vi hoppas att hon tänker om, läker skadorna och kommer tillbaka starkare än någonsin. Bubblare: Ingen.

Årets skägg – Johan Liljeblad

Det finns många atleter i vårt avlånga land som innehar en imponerande ansiktsmatta. Den som har haft årets bästa hakbehåring är mannen som vann kategorin Årets genombrott, nämligen Johan Liljeblad. Skägget är nästan lika imponerande som hans lyft, vilket säger en hel del. Med ett skägg som får självaste tomten att se ut som en prepubertal mellanstadieelev vinner han självklart även Årets skägg. Bubblare: I stort sett samtliga finalister i Sveriges Starkaste Man 2016, samt Johan Espenkrona.

Årets arrangemang – Giants Live Sweden

Det finns arenor som lämpar sig bra för både Schlagerartister och Speedway. Sedan finns det arenor som verkar vara designade med ett enda syfte: att få nackhåret att sträcka på sig till max. Stadium Arena är som gjord för att människor stora som noshörningar ska kunna mäta sina krafter mot varandra medan 2500 personer skriker sig hesa på läktarna. Att arrangemanget sedan är minutiöst planerat, tillsammans med den felfria inramningen, bidrar till att Giants Live Sweden är något som ingen människa med vettet i behåll borde missa. Det hade varit roligt att se fler nya grenar, och att Savickas hade tävlat, men annars var det här Årets arrangemang. Bubblare: Fitnessfestivalen, som ingen heller får missa.


Stort tack för det här året! Följ med oss nästa år också, för 2017 kommer bli fullständigt magiskt!

maxstyrkagottnytt

Share

Som att brottas med en grizzlybjörn

Allt började med ett tämligen oskyldigt löfte om att vi, jag och min caddy Jimmie Trywall, skulle ställa upp i armbrytnings-SM. Anledningen till detta var att det inte finns några kval till ett SM i armbrytning, så alla som vill får vara med och tävla, förutsatt att du är skriven i en klubb (vilket är gjort i en handvändning). Då hade man sedan kunnat skriva i CV:t att man har tävlat i SM, trots att man aldrig har tränat på just armbrytning. Planen var därmed idiotsäker.

Anders Axklo, demonspeakern som också råkar vara president över hela armbrytningsförbundet, avslöjade att SM nästa år skulle arrangeras högt upp i Sverige, så pass högt upp att det skulle innebära en flygstol för att ta sig dit. Min sargade studentekonomi tillsammans med omsorgsplikten till ett nybakat spädbarn gjorde det omöjligt för mig att åka upp dit och tävla. “Det är din heder” svarade herr Axklo.

Jag kom då med förslaget att vi kunde söka upp ett bord på Fitnessfestivalen i Stockholm och köra en match där, mest för att få tyst på Axklo om man ska vara ärlig. Kungen av oneliners (ja, Axklo kallas så) var då snabb att påpeka att det ju var ett WAL-kval där, och att vi kunde sona våra synder genom att vara med där i stället. “Tja, varför inte? Hur svårt kan det vara?”

wal1

Väldigt svårt visade det sig. WAL står för World Armwrestling League, alltså Värld Armbrytning Liga, om man ska lita på obskyra översättningsprogram. Det är den typen av armbrytning som i bland visas på Eurosport 2, och som mr. Axklo kommenterar. Det är hårt, det är snabbt och det är brutalt. Topp-6 i varje viktklass skulle få en biljett till Europakvalet i England, och armbrytare från hela Norden hade samlats i Stockholm för att försöka bli en av de sex.

Jag, som har en mysvikt på 86-87 kg, skulle gå i klass 88 kg, den kanske största klassen med några av världens främsta brytare. Jimmie Trywall har en liberal inställning till sås och flötiga bakverk, och det straffade sig genom att han och hans rultande framtoning tvingades gå i tungvikten. Paradoxalt nog så var det bara totalt sex personer, inkluderat Trywall, i tungvikten, vilket innebar att samtliga sex redan var klara för kvalet i England.

För att jag skulle kunna ta mig till England var jag tvungen att faktiskt vinna över folk, och när folket bestod av bl.a. Niklas Nannestad (som vann hela skiten i Las Vegas förra året) och semibiffen Glenn Bengtsson så ångrade jag att jag inte hade kört på Jimmies såsdiet det senaste året. Mitt självförtroende sjönk ytterligare när Axklos underbara fru Mari Thysell berättade att hon var genuint orolig över att vi med stor sannolikhet skulle få tvingas gipsa båda armarna efteråt. Mina tankar brottades med amputationscenarier och problemfyllda toalettbesök, men Axklos “det är din heder” ekade högre.

Matcherna var rankade, vilket innebar att den bästa skulle få möta den sämsta i den första matchen. Jag var tydligen inte jättehögt rankad (!), utan ställdes mot bl.a. nyss nämnda Nannestad och Bengtsson. Jag gick totalt fyra matcher, och det resulterade i fyra imponerande förluster, trots Axklos ljudliga hejaramsor från sekretariatet. Att försöka tvinga ner en arm som verkar vara fylld av armeringsjärn och ond bråd död ner i den lilla kudden som befinner sig ett par dm bakom armen kan liknas vid att brottas med en grizzlybjörn. Du har tur om du kommer dig levande ut ur situationen, du vet att det inte hjälper att spela död och du vet att du aldrig kommer kunna brotta ner björnen hur du än försöker. Jag hade kunnat hoppa på den där armen utan att den hade gett vika. Jag hade förmodligen haft en större chans att vinna över björnen än att vinna en enda liten match i WAL-kvalet.

Hur gick det för Trywall då? Jo, fyra raka förluster där också, såklart. Hinkvis med vaniljsås och glutenfria kanelbullar hjälper föga när motståndaren innehar underarmar vars mått överträffar dina lår.

För att sammanfatta tävlingen så var det väldigt roligt att få vara med. Jag älskar sporten som sådan, jag älskar sammanhållningen och stämningen och både atleter, domare, funktionärer och alla runtom är underbara. Jag biter nog mig själv i foten när jag säger det här, men mig vid ett armbrytarbord har ni inte sett för sista gången.


wal2 wal3 wal4 wal5 wal6wal9wal10 wal7 wal8 wal11 wal12 wal13

Share

Har strongman vuxit ur sin skrud?

I den komprimerade lilla värld som kallas för strongman råder det två läger. Det ena lägret, vi kan kalla dem för nostalgikerna, tycker att det var bättre förr. De tycker att atleterna var bättre och mer karismatiska, grenarna var mer allsidiga och arrangemangen var mer storslagna då. Det andra lägret, som vi kan kalla för modernisterna, tycker att det är bättre nu. De tycker att grenarna är tuffare och mer utmanande, vikterna är större, atleterna är starkare och publiken är mer hängiven nu för tiden. Självklart vill de två parterna att det ska vara på just deras sätt, och båda sidorna har bra argument för deras åsikter. Nostalgikerna tycker att det var bättre förr när grenarna inte var lika standardiserade och dessutom gynnade de som klarar av att knyta sina skosnören utan att bli andfådd. Modernisterna tycker å andra sidan att det är bättre nu när grenarna är utformade efter att få fram den som faktiskt är starkast, oavsett deras förmåga att knyta sina skor.

Personligen står jag med ena benet hos nostalgikerna och det andra hos modernisterna. Jag gillar den gamla epoken lika mycket som den nya. Jag ser charmen i att bära ett stenblock till man nästan svimmar, och samtidigt tycker jag att det är oerhört häftigt att se när någon stadig pjäs råpressar en stock på 220 kg över huvudet. En sak är säker: sporten ser inte lika dan ut i dag som den gjorde för något decennium sedan. Anledningen är dock inte lika säker. Strongman har, som så många andra sporter, utvecklats. Att atleterna är större och starkare i dag än någonsin tidigare finns det inga tvivel om, men är det en följd av att själva sporten har utvecklats, eller har sporten formats efter atleternas utveckling? Om man väljer grenar och vikter likt Arnolds så kommer de största och tyngsta atleterna att ha en märkbar fördel, och de andra kommer få anpassa sig till det rådande läget genom diverse grisbulkar och chipsfrosseri. Om man å andra sidan väljer grenar och vikter som för tankarna till nittiotalets WSM så kommer de rörliga och lättare atleterna att ha en fördel, och då är det deffning som gäller för vissa. Ur ett åskådarperspektiv kan man diskutera huruvida det är en fördel eller nackdel att successivt skruva upp vikterna, för även där lär det vara splittrade åsikter.

Nivån är i dag så skyhög att man tvingas pressa kroppen till det yttersta för att ha en chans, och för en tredjedel av alla som tävlade i WSM 2015 så höll inte kroppen för de enorma påfrestningarna. Man har blivit för starka för sina kroppar, och muskelfästen och diskar vill helst ta ut skilsmässa. Att förebygga skador i strongman som det ser ut i dag är lika enkelt som att bygga korthus i en vindtunnel. Skador hör till, precis som spruckna ögonbryn i MMA och fejktårar på fotbollsplanen. Nu har man förvisso utrustning som till viss del håller ihop kroppen, men det hjälper inte alltid. Modernisterna anser att man kan undvika skador genom att ha fler statiska moment, medan nostalgikerna anser att man kan minska skadorna genom att ta ett steg tillbaka, minska på vikterna och öka distanserna. Vem som har rätt är omöjligt att säga, men att strongman har vuxit ur sin gamla skrud är ett faktum.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »
Share