MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

chefenkaserarrubrik

Som att brottas med en grizzlybjörn

Allt började med ett tämligen oskyldigt löfte om att vi, jag och min caddy Jimmie Trywall, skulle ställa upp i armbrytnings-SM. Anledningen till detta var att det inte finns några kval till ett SM i armbrytning, så alla som vill får vara med och tävla, förutsatt att du är skriven i en klubb (vilket är gjort i en handvändning). Då hade man sedan kunnat skriva i CV:t att man har tävlat i SM, trots att man aldrig har tränat på just armbrytning. Planen var därmed idiotsäker.

Anders Axklo, demonspeakern som också råkar vara president över hela armbrytningsförbundet, avslöjade att SM nästa år skulle arrangeras högt upp i Sverige, så pass högt upp att det skulle innebära en flygstol för att ta sig dit. Min sargade studentekonomi tillsammans med omsorgsplikten till ett nybakat spädbarn gjorde det omöjligt för mig att åka upp dit och tävla. “Det är din heder” svarade herr Axklo.

Jag kom då med förslaget att vi kunde söka upp ett bord på Fitnessfestivalen i Stockholm och köra en match där, mest för att få tyst på Axklo om man ska vara ärlig. Kungen av oneliners (ja, Axklo kallas så) var då snabb att påpeka att det ju var ett WAL-kval där, och att vi kunde sona våra synder genom att vara med där i stället. “Tja, varför inte? Hur svårt kan det vara?”

wal1

Väldigt svårt visade det sig. WAL står för World Armwrestling League, alltså Värld Armbrytning Liga, om man ska lita på obskyra översättningsprogram. Det är den typen av armbrytning som i bland visas på Eurosport 2, och som mr. Axklo kommenterar. Det är hårt, det är snabbt och det är brutalt. Topp-6 i varje viktklass skulle få en biljett till Europakvalet i England, och armbrytare från hela Norden hade samlats i Stockholm för att försöka bli en av de sex.

Jag, som har en mysvikt på 86-87 kg, skulle gå i klass 88 kg, den kanske största klassen med några av världens främsta brytare. Jimmie Trywall har en liberal inställning till sås och flötiga bakverk, och det straffade sig genom att han och hans rultande framtoning tvingades gå i tungvikten. Paradoxalt nog så var det bara totalt sex personer, inkluderat Trywall, i tungvikten, vilket innebar att samtliga sex redan var klara för kvalet i England.

För att jag skulle kunna ta mig till England var jag tvungen att faktiskt vinna över folk, och när folket bestod av bl.a. Niklas Nannestad (som vann hela skiten i Las Vegas förra året) och semibiffen Glenn Bengtsson så ångrade jag att jag inte hade kört på Jimmies såsdiet det senaste året. Mitt självförtroende sjönk ytterligare när Axklos underbara fru Mari Thysell berättade att hon var genuint orolig över att vi med stor sannolikhet skulle få tvingas gipsa båda armarna efteråt. Mina tankar brottades med amputationscenarier och problemfyllda toalettbesök, men Axklos “det är din heder” ekade högre.

Matcherna var rankade, vilket innebar att den bästa skulle få möta den sämsta i den första matchen. Jag var tydligen inte jättehögt rankad (!), utan ställdes mot bl.a. nyss nämnda Nannestad och Bengtsson. Jag gick totalt fyra matcher, och det resulterade i fyra imponerande förluster, trots Axklos ljudliga hejaramsor från sekretariatet. Att försöka tvinga ner en arm som verkar vara fylld av armeringsjärn och ond bråd död ner i den lilla kudden som befinner sig ett par dm bakom armen kan liknas vid att brottas med en grizzlybjörn. Du har tur om du kommer dig levande ut ur situationen, du vet att det inte hjälper att spela död och du vet att du aldrig kommer kunna brotta ner björnen hur du än försöker. Jag hade kunnat hoppa på den där armen utan att den hade gett vika. Jag hade förmodligen haft en större chans att vinna över björnen än att vinna en enda liten match i WAL-kvalet.

Hur gick det för Trywall då? Jo, fyra raka förluster där också, såklart. Hinkvis med vaniljsås och glutenfria kanelbullar hjälper föga när motståndaren innehar underarmar vars mått överträffar dina lår.

För att sammanfatta tävlingen så var det väldigt roligt att få vara med. Jag älskar sporten som sådan, jag älskar sammanhållningen och stämningen och både atleter, domare, funktionärer och alla runtom är underbara. Jag biter nog mig själv i foten när jag säger det här, men mig vid ett armbrytarbord har ni inte sett för sista gången.


wal2 wal3 wal4 wal5 wal6wal9wal10 wal7 wal8 wal11 wal12 wal13

Share

Har strongman vuxit ur sin skrud?

I den komprimerade lilla värld som kallas för strongman råder det två läger. Det ena lägret, vi kan kalla dem för nostalgikerna, tycker att det var bättre förr. De tycker att atleterna var bättre och mer karismatiska, grenarna var mer allsidiga och arrangemangen var mer storslagna då. Det andra lägret, som vi kan kalla för modernisterna, tycker att det är bättre nu. De tycker att grenarna är tuffare och mer utmanande, vikterna är större, atleterna är starkare och publiken är mer hängiven nu för tiden. Självklart vill de två parterna att det ska vara på just deras sätt, och båda sidorna har bra argument för deras åsikter. Nostalgikerna tycker att det var bättre förr när grenarna inte var lika standardiserade och dessutom gynnade de som klarar av att knyta sina skosnören utan att bli andfådd. Modernisterna tycker å andra sidan att det är bättre nu när grenarna är utformade efter att få fram den som faktiskt är starkast, oavsett deras förmåga att knyta sina skor.

Personligen står jag med ena benet hos nostalgikerna och det andra hos modernisterna. Jag gillar den gamla epoken lika mycket som den nya. Jag ser charmen i att bära ett stenblock till man nästan svimmar, och samtidigt tycker jag att det är oerhört häftigt att se när någon stadig pjäs råpressar en stock på 220 kg över huvudet. En sak är säker: sporten ser inte lika dan ut i dag som den gjorde för något decennium sedan. Anledningen är dock inte lika säker. Strongman har, som så många andra sporter, utvecklats. Att atleterna är större och starkare i dag än någonsin tidigare finns det inga tvivel om, men är det en följd av att själva sporten har utvecklats, eller har sporten formats efter atleternas utveckling? Om man väljer grenar och vikter likt Arnolds så kommer de största och tyngsta atleterna att ha en märkbar fördel, och de andra kommer få anpassa sig till det rådande läget genom diverse grisbulkar och chipsfrosseri. Om man å andra sidan väljer grenar och vikter som för tankarna till nittiotalets WSM så kommer de rörliga och lättare atleterna att ha en fördel, och då är det deffning som gäller för vissa. Ur ett åskådarperspektiv kan man diskutera huruvida det är en fördel eller nackdel att successivt skruva upp vikterna, för även där lär det vara splittrade åsikter.

Nivån är i dag så skyhög att man tvingas pressa kroppen till det yttersta för att ha en chans, och för en tredjedel av alla som tävlade i WSM 2015 så höll inte kroppen för de enorma påfrestningarna. Man har blivit för starka för sina kroppar, och muskelfästen och diskar vill helst ta ut skilsmässa. Att förebygga skador i strongman som det ser ut i dag är lika enkelt som att bygga korthus i en vindtunnel. Skador hör till, precis som spruckna ögonbryn i MMA och fejktårar på fotbollsplanen. Nu har man förvisso utrustning som till viss del håller ihop kroppen, men det hjälper inte alltid. Modernisterna anser att man kan undvika skador genom att ha fler statiska moment, medan nostalgikerna anser att man kan minska skadorna genom att ta ett steg tillbaka, minska på vikterna och öka distanserna. Vem som har rätt är omöjligt att säga, men att strongman har vuxit ur sin gamla skrud är ett faktum.

Share

Vi drar ut pinnen

Nu har julstressen lagt sig, krutlukten från nyårsfyverkeriet har blåst bort och även den mest påverkade festprissen har hunnit sova ruset av sig. 2016 är fortfarande ungt, men redan i detta skede kan vi skönja att kundvagnarna till större grad fylls med broccoli och lättmjölk i stället för marsipangrisar och lättvinsglögg. Löften om en sundare livsstil är lika vanliga såhär års som halkrapporter, och Viktväktarna och friskvårdsanläggningarna svämmar över med målmedvetna strandformsaspiranter. Det är det här året det ska ske, det är det här året man äntligen ska komma i de där gamla jeansen som man hade när man gick i åttan. Det här året ska man verkligen sluta röka, börja träna, gå ner i vikt, äta sunt, dra ner på socker och alkohol, byta jobb och totalrenovera sitt ostädade liv.

Det finns bara en liten hake som sitter som en pinne i hjulet när man ska trampa framåt. Det är nämligen obekvämt att ändra sina inrutade vanor. Det är lättare att ta hissen än att stånka i trapporna, det går snabbare att värma en panpizza i mikron än att göra en kycklingsallad och det är mysigt och socialt att stå ute och röka med kollegorna i stället för att vara inne och prata med sig själv. Därför kommer merparten av de där kundvagnarna om några veckor att vara fyllda med fredagsmys, bearnaisesås och storpackspiroger, igen. Träningsanläggningarna kommer att återgå till sitt vanliga medlemsantal och lika många människor som vanligt kommer stå ute och huttra med en cigarett i mungipan.

Det spelar ingen roll att man vill mejsla fram ett sexpack om handen envisas med att slinka ner i chipspåsen. Om ens risiga knän endast tillåter kortare strapatser och den enda motionen man får är treminuterspromenaden till och från pizzerian på hörnet så kommer magrutorna hålla sig gömda det här året också. Det spelar ingen roll att man vill sluta röka om fingrarna automatiskt för tända cigaretter till den intet ont anade munnen, och läpparna dessutom svarar genom att omfamna cigaretten och suga. Kroppen är tydligen en dålig samarbetspartner till viljan och jobbar sällan mot samma mål.

MEN, det är här MAXstyrka rycker in för att dra ut pinnen ur hjulet och hjälpa er framåt mot era mål. Träning är nämligen den bästa medicinen mot abstinensbesvär, mysmage, trötthet, klenhet och en miljon andra oönskade bieffekter av ett ofördelaktigt leverne. När motivationen tryter och man är nära att glida in i gamla hjulspår så finns MAXstyrka alltid där som ett sällskap för dina öron (MAXstyrka Radio) och ögon (MAXstyrka.se), för att hjälpa dig krypa in till gymmet. Vi kommer göra allt för att erbjuda ett fullgott substitut till frestelsen, vilken den än må vara. Om ni känner att nyårslöftet är på väg att raseras, som så många gånger förr, så lyssna på ett avsnitt av MAXstyrka Radio eller läs en blogg, krönika eller artikel på MAXstyrka.se, så kanske du slussas in på rätt spår igen.

Jag önskar er en riktigt god fortsättning på det här året! 2016 kommer att bli fantastiskt, för det här året kommer just du lyckas hålla ditt nyårslöfte! Kom ihåg var du läste det först…

Share

Nyårskrönika 2015

I natt kastar vi ut den gamla kalendern och inviger den nya, vi tackar året som har varit och drömmer om kommande stordåd i året som kommer. Löften skall myntas, fyrverkerier skall avfyras och champagneglas skall skålas, och det är dags att summera året som har gått.

Det här året har för oss på MAXstyrka gått i ljudets tecken, och MAXstyrka Radio har gått från att vara en osäker ljudproduktion till en kanal som har fått sin självklara plats i kraftsportsvärlden. Ett stort tack till alla som har lyssnat under året, och tack för fortsatt förtroende! Ett stort tack också till våra gäster, och till Jimmie Trywall som har förgyllt avsnitten.

Anders Axklos fredagskrönikor har blivit ett lika självklart inslag på fredagarna som fredagsmys, och vi är väldigt stolta över att ha honom ombord! Stort tack till herr Axklo!

Våra eminenta bloggare har också en självklar plats på MAXstyrka! Stort tack även till er!

Vi hade en monter under Giants Live i Norrköping, vi arrangerade MAX Grip Challenge 2015 i Göteborg (en artikel kommer snart) och jag och Jimmie Trywall fick äran att agera expertkommentatorer i filmen från Sveriges Starkaste Man 2015. Ett enormt stort tack till alla som har gjort det här året till något alldeles extra!

En årskrönika som denna blir ju aldrig komplett om man inte har med en årsbästalista, så här kommer den (direkt kopierad från jubileumsavsnittet av MAXstyrka Radio):

Årets manliga atlet: Johnny Hansson
Johnny Hansson började sitt succéår med att komma trea i det första kvalet till Sveriges Starkasta Man 2015, och tog sig till sin första SSM-final någonsin. Efter det kom han trea i finalen av Sveriges Starkaste Man 2015, vilket gav honom en plats i Giants Live i Norrköping. Väl där var han bara en halv poäng från att komma trea i den tävlingen också. Det här året är definitivt jätten från Årjängs år.

Årets kvinnliga atlet: Fia Reisek
Fia Reisek tog dubbla EM-guld i armbrytning, ett VM-guld och ett VM-brons. Som om det inte vore nog kom hon sexa i Sveriges Starkaste Kvinna 2015, och vann komfortabelt MAX Grip Challenge 2015. Att sätta någon annan än Fia här hade varit ett tjänstefel utan dess like.

Årets genombrott: Johnny Hansson
Ja, Johnny Hansson kammar såklart hem även den här kategorin. Anledning kan ni läsa några rader upp.

Årets comeback: Anna Rosén
Det var nog många som trodde att Annas strongwomankarriär var över, dels med tanke på allvarliga skador och att hon har hunnit fylla 43 år, men när hon dök upp i startfältet i Sveriges Starkaste Kvinna 2015 var alla tvivel som bortblåsta. Anna är tillbaka, och det med besked. Att hon sedan vann tävlingen behöver man kanske inte ens nämna.

Årets posterboy: Stefan “Stisse” Bergqvist
När jag skulle designa vår rollup så fanns det en man som jag ville skulle pryda den. Stefan “Stisse” Bergqvist är en legend med sina 11 raka finaler i Sveriges Starkaste Man, och dessutom är han stilig som en ardenner. Ett självklart val som årets posterboy.

Årets tidning: BODY
Då många träningstidningar effektivt ignorerar kraftsport går BODY titt som tätt emot strömmen, ofta i form av Anders Axklos regi. En stor eloge till BODY som vågar behandla strongman, styrkelyft och andra kraftsporter.

Årets TV-program: Träna med Kalle
Kalle Zackari Wahlström har tidigare skämt bort oss med Svett & etikett i SVT, och det här året har vi kunnat se när han sparkar in träningsglädje i soffpotatisar. Underhållande, mysigt och inspiration i massvis.

Årets skräll: 15-årig tjej krossar Trywall
Vi ska vara ärliga, Jimmie Trywall är stor. Stor, tjock och tung. Med sina 189 cm och drygt 105 kg kan man tro att han inte hade haft några problem med att klå de flesta i armbrytning. När han besökte Vätterbrytarna för att testa på armbrytning så ställdes han dock mot en oerfaren tjej på 15 år, och fick storstryk. Årets skräll var därmed ett faktum.

Årets citat: “Mer än Andreas”
Jag vet inte om Jimmie behöver hävda sig efter sin armbrytningsförlust, men han har en fallenhet att få med sig intervjuobjekt i MAXstyrka Radio att följa hans linje och repetera hans mantra: “Om ni inte vet hur mycket ni lyfter kan ni bara säga mer än Andreas”. Årets citat är myntat mången gång under årets gång.

Årets podcast: MAXstyrka Radio
Man får vara lite kaxig såhär på nyårsafton, och därför sätter vi vårt skötebarn MAXstyrka Radio i den här kategorin. Om ni inte har lyssnat på radion än så har ni 50 avsnitt att lyssna på.

Årets skägg: Joachim Gustavsson
En bonuskategori kan man tycka, men ack så viktig. Många kraftsportare har ett bra skägg, men bara en kan vara bäst. Årets skägg tilldelas därför till Joachim “skägget” Gustavsson för sin ståtliga ansiktsbehåring. Ett beundrasvärt skägg på alla sätt och vis.

Ett nytt år betyder nya möjligheter och nya chanser att förbättra sig, och därför vill vi gärna veta vad ni vill se mer av 2016. Vill ni läsa fler intervjuer, fler artiklar, fler krönikor, se något nytt inslag eller kanske har ni kanske någon annan önskan? Hör av er via mejl på info@maxstyrka.se eller kommentera här nedanför.

Ett Gott Nytt År önskar jag er!

arskronika2015

Share

Rid på vågen

Det finns ett fenomen som på senare år har blivit lite av en folksjukdom. Inom kraftsportsvärlden, och kanske i synnerhet inom strongmankretsar, så är det närmast en skymf att ens yttra ordet. Jag pratar om crossfit. Ni vet, sporten där det går ut på att klättra i rep, att göra chins på ett så ostrikt sätt som möjligt och att köra push press med vikter som går att curla med.

Jag har full förståelse för att folk inte tycker om sporten i fråga. Att lyfta en skivstång i crossfit handlar mer om att utmana sin mjölksyretålighet (och bejaka sina kvinliga sidor) än att bli stark, och att använda uppvärmningsvikterna i arbetsseten är väldigt främmande för en som sysslar med kraftsport.

Men en sak som crossfit har gjort bättre än någon kraftsport är att den har blivit folkligare än Lasse Berghagen, större än IKEA och bredare än skånskan. Medan armbrytning fortfarande ses som en krogsport, strongmanarenan ofta består av en parkering bredvid en marknad och styrkelyftstävlingar hålls inne i fuktiga träningslokaler så har crossfit, inte bara tagit sig in i, utan också totalt ockuperat finrummen.

Man får tycka vad man vill om crossfit som sådan, men faktum är att sporten har gjort allt rätt rent marknadsföringsmässigt. Det spelar ingen roll hur många själsord man kan komma på, hur många “alla vi som hatar crossfit-grupper” man än startar på Facebook eller hur många Youtubeklipp med “crossfit-fails” man än delar. Crossfit sitter stadigare på sin tron än någonsin tidigare.

Om man ska göra något konstruktivt av vetskapen om crossfitens frammarsch så finns det två saker man kan göra.

1. Man kan kolla på varför sporten har blivit så populär, och sedan applicera framgångsingrediensen på kraftsporterna.

2. Man kan surfa på deras framgångsvåg, och i alla fall få en fot innanför finrumsdörren.

Crossfit är väldigt närbesläktat med kraftsport. Man kör marklyft, ryck, stöt, säckbärning, däckvält m.m, och därför skulle man kunna låna publiken och lägga fram kraftsport i samma forum. Kör Crossfit Games tillsammans med Världens Starkaste Man, VM i styrkelyft och tyngdlyftning. Dra in armbrytning, dragkamp, timbersports och MAS-wrestling också och nyttja en gemensam plattform.

Hur man än vänder och vrider på det så gäller det att synas om man vill växa, och därför gör man sig själv och kraftsporten en otjänst om man förkastar allt som har med crossfit att göra. Sluta se crossfit som din fiende, utan se det som din lite konstiga kollega i stället och alliera er med dem, så kanske du får låna deras surfingbräda så småningom.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »
Share