MAXstyrka

Någon annans berättelse

Jag inser att det är att kasta sten i glashus för mig att tala om någon annans berättelse, det är onekligen ofta jag som står för berättandet i mina kretsar. Men jag tänkte ägna någon tanke åt det stora behov som finns ibland oss att själv få berätta, och då bara om oss själva. Självcentreringen är numera inte ens något man skäms för, utan tvärtom något allt fler tycks sträva mot. Livet ska handla om mig, och om det ska berättas om det så ska jag göra det på mitt sätt. Det är inte bara enerverande för omgivningen, utan ett väldigt självförbrännande sätt att leva. Berättelsen kommer nämligen så småningom att ta slut, och sedan börja upprepa sig, och till slut sitter man där med en personlighet förstört av sina egna inavlade återberättade intryck. I verkligheten är ju inte vår egen berättelse bara vår egen, utan också en liten del av väldigt många andras berättelser. Att då bara berätta den ur vårt eget perspektiv blir väldigt futtigt.

Det VM jag just nu befinner mig kan naturligtvis berättas på väldigt många olika sätt, och alldeles snart så kommer sociala medier i mina kretsar att börja flöda över av berättelser om upplevelsen. Det är naturligtvis sunt, och en stor del av glädjen i upplevelsen att få återuppleva den genom att berätta. Men jag tror att det vore nyttigt för många att försöka sig på ett litet experiment. Det går att göra på två olika sätt. Den förta är att du avstår kontrollen över din berättelse genom att överlåta berättandet till någon annan. Hur de såg dig, upplevde det du gjorde, vilket intryck du gjorde och hur det gick. Det är naturligtvis otäckt, eftersom man då inte själv känner att man kan kontrollera berättelsen. Det kan man ändå inte ändå, eftersom oavsett vad vi säger så kommer bilden i huvudet på dem vi berättar för att framträda på det sätt de upplever det, inte nödvändigtvis det vi själva avsåg. Det är det anala behovet av att kontrollera berättelsen som gör att en del folk inte vågar tävla, utan hellre lägger ut träningsbilder där man själv kontrollerar miljö och angiven prestanda, och slipper mätas på ett sätt man inte kan kontrollera. Det går tretton på dussinet av sådana människor i träningsvärlden, kanske för att den drar till sig folk med bekräftelsebehov och dålig självkänsla.

Det andra sättet att avstå sin egen berättelse för att utvecklas något, är att berätta som vanligt i alla tänkbara kanaler, men låta någon annan vara huvudperson. Det finns en slamkrypande variant här som är lite lurig, ett slags humble bragging där man låtsas prata om andra, men hela tiden utgår från sig själv. De där som säger ” nu har vi pratat nog om mig, nu ska vi prata om dig. Vad tycker du om mig?” Det är inte det jag menar. Lika mycket som du anförtro din berättelse åt någon annan, så kan du berätta om någon annan istället för dig själv. Tro mig, du kommer inte att må bättre av att fokusera mer på dig själv, de flesta av oss har prövat det rätt ofta. Det är värt att pröva att vara del av någon annans berättelse istället.

Klassresor finns inom idrott också

Vi är precis på väg mot VM i Armbrytning som i år hålls i Antalya, Turkiet, och när jag säger vi menar jag inte på det storvulna sätt jag ibland breder ut mig med fast det egentligen bara är jag. I det här fallet är strax över 50 tävlande, 4-5 personer ur förbundets styrelse i olika funktioner, såväl som domare och ytterligare ett okänt antal medföljande supportrar och familjemedlemmar. Visserligen deltar ofta upp emot 50 nationer och 1200 atleter, men även i relation till det så är Sverige en betydande kraft, och den senaste åren har vi varit etablerade bland de 5-6 bästa nationerna. De som har SWEDEN ARMWRESTLING tryckt på ryggen går med andra ord inte och smyger utmed väggarna.

I truppen finns såväl storfavoriter och medaljhopp som de som för första gången har förtjänat att bära de svenska färgerna utomlands. Det är ett VM, så det finns ingen som är så mycket storfavorit att det räcker att ställa in skorna, men ingen svensk kan heller längre räknas bort på mästerskapen. Vi är helt enkelt en av stornationerna. Det är en ovan tanke, för så har det inte alltid varit. Vi har alltid haft en del fantastiska armbrytare, men det har varit som för många andra av de västeuropeiska nationerna. Några individer briljerar, men lagen är små, och framgångarna beror på enstaka individer som är fenomen mer än att man har byggt sin idrottsutveckling på nationell nivå. Det har vi däremot gjort i Sverige, idoga osjälviska tränare har delad vidare av sin kunskap i åratal, trogna föreningsmänniskor har byggt en grund där det idag finns 35-40 klubbar i Sverige med regelbunden verksamhet, tävlingsarrangörer har år ut och år in skapat tävlingstillfällen och mötesplatser, det finns ett armbrytargymnasium som eldsjälar har sett till kunnat fungera och träna armbrytare på riktigt, vi har arbetat oss in i den svenska idrottsfamiljen så att vi idag tillhör Riksidrottsförbundet tillsammans med de andra sporterna i Budo&kampsportsförbundet. Ja, jag skryter, för det är något att skryta med.

När andra nationer har stått still och accepterat att de är ett kompisgäng som åker och bryter arm ibland så har vi byggt något stort. Vi har gått från tillfälliga framgångar nu och då, till en av världens ledande nationer. Svensk armbrytning har gjort en klassresa från deltagande till ledande internationellt. Det kommer att ta lång tid att komma upp på pallen i nationskampen, Ryssland, Turkiet, Georgien, Kazakstan, Ukraina är stora och duktiga, men vi jobbar på. Svenska armbrytare är inte bäst i världen, men nästa vecka kommer det att synas att vi är på väg dit. Varje armbrytare som kliver fram till bordet nästa vecka kommer att föra oss lite närmare. Det finns en massa saker som inte är i ordning än i det vi bygger, och det finns en massa armbrytare som ingen svensk i klassen rår på än, men vi är på väg dit. Match för match, klass för klass. Hur kan jag veta att vi kommer dit? För resan tar inte slut förrän vi är där.

Bara de tar i

Styrketävlingars ursprung är i huvudsak att se och förundras över sådant man inte kan själv, Wow-faktorn, eller åfanismen, som den svenska träningsbranschens gudfader Ove Rytter uttrycker det. För att något ska attrahera åskådare och publik så måste den faktorn finnas där, på något sätt. Självfallet är själva styrkan spektakulär, det kliniska resultatet som inte går att bortförklara har alltid en oemotståndlig attraktionskraft. Tyvärr glömmer vi ibland bort att det inte är den enda attraktionskraften, och då brukar det leda till viktkåthet, märklig utrustning och konstiga utföranden i tron om att bara resultatet finns där så kommer det vara ballt. Det kommer det inte att vara, för utöver resultat behövs också prestation.

Att få se när någon gör allt vad de kan, och levererar bortom vad som var rimligt möjligt med de givna förutsättningarna har en minst lika stor attraktionskraft. Det är det som har varit framgångsformeln i 40 år bakom Världens starkaste Man, och sedermera olika nationers motsvarande. Objektiv obestridligt stor styrka, kombinerad med förmågan att lämna allt man har ute på tävlingsarenan. Att kunna hålla i tills man spyr eller svimmar, att fortsätta att reppa i en tung övning tills man måste få syrgas efteråt är inte en sund egenskap, men den är fascinerande. Det är sådant som det är svårt att sluta titta på. Hade det varit kilon som hade varit det spektakulära i sig själv så hade man kunnat gå ner till valfritt lager och titta på gaffeltruckar.

Den gångna helgen var jag på en oerhört välarrangerad final i Sveriges Starkaste Man -105 kilo som på ett storstilat och välförtjänt sätt vanns av Jimmy ”JJ ”Johansson. Hur imponerande Johansson och Anders Kylander på andraplatsen än var så är det ändå inte deras i det närmaste perfekt genomförda och levererade insatser som brände sig fast på näthinnan. Det gjorde istället Ainasojas bom på det sista stenlyftet som kostade honom andraplatsen. Där syntes prestationen och kampen i sin desperata nakenhet. I nedänden på resultatlistan gjorde Niklas Fransson och Michael Lelki ett nästan lika starkt intryck. Resultaten fanns inte där, därav placeringarna i nedänden, men prestationen saknades inte i ett ögonblick. Ilsket kämpande i maxtider ut, hela tävlingen igenom vann de publikens fascination och beundran, även om de som placerade sig på pallen åkte cirklar runt dem i resultaten. Tävlar man i en mindre viktklass så blir det ännu tydligare att resultaten inte räcker, eftersom man bara behöver titta i en tyngre klass om man vill se fler kilon.

Men nu är det ju som sagt inte bara kilon vi vill se. Jag har under de 20 år jag har arbetat runt de bästa i världen i styrka fått se och uppleva några magiska ögonblick, när resultat och prestation har kommit samtidigt, när någon har pressat sig ända fram till, och över, gränsen för vad kroppen klarar och därmed lyckats med något som ingen annan kunde. Det är värdefulla minnen, men sådant händer väldigt sällan. Medan jag väntar och hoppas på att få vara med om det igen så tittar jag hellre de som lämnar sitt bultande hjärta ute på arenan, än de som räknat till flest viktskivor.

Skägget kan bita dig i rumpan

Som varande en av alla de som odlat skägg i den senaste fem-tio årsperiodens trend så är jag lockad att börja kasta sten i glashus, och ifrågasätta om det vi hoppats på när vi började släppa ut ansiktsbehåringen verkligen verkat det vi ville. Verkar vi manligare, snyggare, mera råbarkade, starkare, hårdare, mer-fuck-off attityd än utan skägg? Eller har vi helt enkelt bundit ris åt egen rygg och istället dragit uppmärksamhet till personlighetsbrister vi trodde att vi dolde?

Låt oss försöka bena ut ett motiv i taget. En möjlig tanke med skägg är ju att man vill se ut som om man inte är så fåfäng att man håller på och rakar sig ideligen, utan är nonchalant fri från att bry sig om utseende, det får växa fritt om det vill. Det motivet går fullständigt åt skogen med barberarbesök, skäggolja, speciella borstar och annat. Enkelt uttryckt, du verkar inte mindre fåfäng för att du fjollar med skägg istället för med rakning och len hud. Med ambitionen att verka manlig kan det ju vara att man gärna vill få det att se ut som att man har sån fruktansvärd manlig skäggväxt att man har helskägg redan till lunch även om man rakade sig innan frukost. Det fungerar ju i de fall det verkligen är så, men sådan skäggväxt gör ju att man inte behöver hålla på och skitnödigt spara i åratal för att det ska kunna se vildvuxet ut. De skäggen som är mödosamt ihopsparade över lång tid faller antingen på att de verkligen kräver fåfäng putsning, eller att de är så glesa och stripiga på grund av den bristande skäggväxten att man ser ut som en armhåla med ögon. De betonar helt enkelt den dåliga skäggväxten istället för motsatsen.

Vad det gäller snyggare får man nog anse att det måste målgruppanpassas, det är väldigt svårt att tillfredsställa alla på den fronten. Du får helt enkelt fråga dig vem det är du vill ska tycka att du är snygg. Självfallet finns det tjejer, och killar, beroende på vilket man föredrar, som har rena fetischer när det gäller skäggväxt. Siktar man på dem så är man ju hemma med en rejäl buske i nyllet. Min fru påstår att hon tycker att det skägg jag lyckas hålla mig med är snyggt i den dimension jag lyckas hålla det, och det har trumf i min värld. Starkare och hårdare har till viss del förstörts av ett överflöd av söderhipsters, och dessutom så finns det tyvärr ingen påvisad kausalitet mellan behåring och styrka, i alla fall inte sedan Simson. Frän kille annars, men andra faktorer påverkade hans förmåga att slå ihjäl folk med åsnekäkar. Själva fuck-you faktorn är ju också förstörd av att det är mer trendigt och vanligt med skägg än inte numera, så inte ens den effekten får man av bara skägget. Vad du än hittar på för att ge ett intryck av dig själv, så se till att det verkligen stämmer. He who must say I am bad, is not truly bad. Inte ens om det sägs med skägg.

Stenar, alltid stenar

Eftersom jag i princip alltid publicerar bilder när jag är och tränar, så kan man bli förledd att tro att det är något jag håller på med hela tiden. Så är det inte, tvärtom. Faktum är att just det faktum att det dyker på min Instagram skvallrar om att det ändå är något som jag betraktar som relativt ovanligt. Jag tar ju till exempel inte kort på mig själv när jag sitter i soffan och kollar Netflix, vilket faktiskt sker oftare. Inte heller översköljs ni med bilder av mig sittande vid skrivbordet, eller runt ett mötesbord, vilket är det jag oftast gör om dagarna. Tränar händer som sagt litet mer sällan, eftersom det är sådant som jag betraktar som nöje, och som får stå tillbaka om det finns arbete att ägna sig åt, vilket det ofta finns. Eftersom det är ett nöje, och händer mer sällan än mötessittande så blir det naturligt nog oftare föremål för Instagrambilder.

Man kan invända, med relativt gott fog, att om jag då inte tränar oftare än de gånger man ser Instagrambilder på det så sker det alldeles för sällan. Det skulle möjligen stämma, om avsikten var utveckling, men det är sedan länge avhandlat att det inte är något huvudfokus, utan att det är själva nöjet jag vill åt.  Däremot så kan ett annat problem uppstå när man dels tränar så pass sällan som jag gör, och dels tycker om att ta i, i alla fall det jag förmår. Jag tänker på ensidig snedträning, som har vållat mycket elände, och som är lätt att hamna i om man tränar så sällan att man alltid börjar om med sin favoritövning. Ett och annat axelparti har fått lida för den typen av bänkpressfokus. Hade man varit lagd åt raska promenader eller lite allmän lätt cirkelträning med syfte att öka rörlighet och cirkulation så hade det här varit en icke-fråga, det hade inte drivit någon utveckling för långt åt ett håll, eftersom det knappast drivit någon alls. Nu är jag ju inte det, jag vill ta i, och inbilla mig att jag är stark de gånger jag ändå kommit iväg till gymmet.

Det är här Sweden Barbell Clubs förträfflighet kommer in i bilden. Tidigare i livet så har jag visserligen kunnat träna med vänner som har både stockar och atlasstenar, men de har alltid varit i tävlingsdimension. Läs för tunga för mig. Jag har i årtionden vetat att strongmanövningar är i det närmaste optimala som träning, eftersom det bygger på att kunna spänna flera muskler samtidigt och använda kroppen som helhet, men det har som sagt fått vara teoretisk kunskap, eftersom jag inte orkat instegsvikterna. Grabbarna på Barbell har dock ett intresse av att attrahera även de som inte når final i Sveriges Starkaste Man, så har de sett till att ha utrustning som även klena människor kan hålla på med. Alltså är mitt problem löst, och min tillvaro lägger sig tillrätta. Tar man bort klistret så finns det i stort sett ingen del av kroppen som inte är med när man lyfter Atlasstenar, och alltså riskerar man inte snedträning även om man tränar sällan och alltid börjar om med samma övning. Är den övningen atlasstenar utan klister så är det safe. Det blir dessutom ruskigt bra på Instagram.