MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Tandvärk eller hantverk

I den frikyrkliga miljö där jag har mina rötter så finns ett gammalt talesätt som helt enkelt lyder att det är skillnad på att ha synden som tandvärk, eller som hantverk. Utan att krångla in sig i allt för vindlande irrvägar om vad som egentligen är synd, eller vad begreppet överhuvudtaget betyder så finns det mycket klokt i det enkla uttrycket. Om vi för begriplighetens skull i alla fall utgår ifrån att synden i det här fallet är något oönskat, så kan vi ta oss an andemeningen i uttrycket, och kanske hitta sätt att tillämpa det i miljöer där även religionsfobiker klarar av att vara med. Det är väldigt ofta tillkortakommande ställs mot varandra i så motto att man inte ska säga någonting, eller komma med några påpekande eftersom man minsann inte är perfekt själv. Man ska inte döma, den som är utan synd kasta första stenen och så vidare. Även det för övrigt ett religiöst uttryck, direkt hämtat ur Bibeln. Nu kan det ju dock vara så att ett påpekande om något någon behöver förbättra inte är tänkt att ta livet av dem, som ju var fallet med de som inte borde kasta första stenen, utan kanske till och med att hjälpa.

Det är här vi då kommer till tandvärk/hantverkstillämpningen. Om man kategoriskt, med vilje och avsikt, både lägger upp sin träning och genomför den fel, och man vägrar ta emot hjälp och råd från någon eftersom man minsann har sett dem göra fel också, så binder man ris åt egen rygg. Ryggen kan ju för övrigt tjäna som ett utmärkt exempel. Har du tänkt dig att träna den, och försöker dig på det genom att utveckla kippning, gungning, och sprattlande för att göra så många chins som möjligt så har du gjort otyget till hantverk. Om du däremot gör vad du kan för att latsen verkligen ska få jobba, och du i slutet av ett set ofrivilligt gungar för att musklerna är utmattade så är det inte samma sak alls. Då är gungande en tandvärk som du vet om är dålig och som du gärna vill ha bort.

I politiska och medmänskliga frågor så är det lätt hänt att man tiger om dumheter för att man är smärtsamt medveten om sina egna tillkortakommanden. Man vet att man nu och då har agerat själviskt, behandlat människor orättvist, eller bedömt dem efter allmänna fördomar. Men att brista i det goda man avser är en helt annan sak än att sluta att vilja det goda, att odla sin egoism, och att hävda att det är rätt att behandla människor efter ursprung hellre än förtjänst. Jag fuskar ofta med djupet i knäböj, inte för att jag vill, utan för att jag misslyckas och är svag, och när jag märker att jag gick för grunt så skäms jag. Jag behandlar ibland människor orättvist för att jag kan vara korttänkt och dum i huvudet emellanåt, men även det skäms jag för när jag upptäcker det. Likaledes kan jag trots mina egna brister uppmärksamma andra på för grunda böj eller egoistiska förhållningssätt, inte för att slippa ändra mig själv, utan i en förhoppning att de kanske är som mig, och egentligen vill bättre. Bara den som är utan synd ska kasta första stenen, men det finns inga begränsningar för att vara den som räcker ut den första handen.

Share

Ensam på gymmet?

Det finns många uppenbara fördelar med att träna på ett litet specialiserat gym som Sweden Barbell Club, av vilka några brukar framhållas som det helt avgörande. För mig är det naturligtvis den nästan exakta utrustningsnivån och inriktningen som är avgörande. Stenar, (med tillhörande geniala plattformar), stockar, ok, farmersväskor, och osakligt mycket stänger och fria vikter. Självfallet folket på plats, och ägartrion också, det är en förmån att få räkna dem som vänner. Nu är det ju märkligt nog inte alla som är som jag, utan stundtals så bedrivs någon form av grupp/cirkelträning som folk tycks uppskatta. Ännu märkligare i mina ögon är det när folk håller på med yogaliknande övningar på det onekligen ändamålsenliga golvet. Yogaliknande här använt i en ganska vid bemärkelse, jag inkluderar allt som ser ut att gå långsamt och inte involverar vikter.

Självfallet retar jag mig på detta, då jag stundtals är en småsint människa. Inte så att de är i vägen för mig, trots den relativt lilla ytan så är gymmet sällsynt välplanerat, men jag är ju tvungen att se det. Det känns faktiskt illa nog. Jag har ju gått till gymmet för att lyfta tungt och låtsas vara stark och vältränad, ska jag då behöva se sådant som påminner mig om min egen ovighet och bristande form?  Lyckligtvis är SBC så specialiserat att det finns tillfällen på dygnet när man med medlemskort kan komma in och träna helt ensam på gymmet, eller i alla fall bara med de likasinnade jag stämt träff med. Jag betalar inte mer än golvkrälarna, men jag tycker ändå att gymmet är skapat närmare min definition än deras, så det är en befrielse att slippa se dem där. När jag skriver ner det här och tittar på det så skäms jag naturligtvis lite grann över min missunnsamhet och attityd. Det är ju överhuvudtaget ingen rimlig inställning, och jag tvingas att erkänna för mig själv att det inte handlar om just golvkrälarna, sådana som håller på och klättrar runt i ringar eller i de monkey bars som finns i taket retar mig lika mycket, förmodligen för att även det påminner om vad jag inte är, och mina alltför uppenbara brister.

Det handlar alltså inte om dem, utan om mig. Till mitt försvar ska sägas att jag i alla fall har någon slags spärr och håller det här inom mig, och inte börjar driva kampanj mot gymägarna att förbjuda dylika avarter. Insikten är lätt överförbar till samhället i stort, och kanske har jag och andra siktat lite fel när vi har försökt att komma åt problemet med de som vill förbjuda andra som inte är som de, eller i alla fall hindra dem från att vara på samma plats. Kanske är det inte rasism, eller motvilja mot en särskild grupp som de inte tycker om. Kanske är det i helt enkelt så att de tycker illa om allt som hindrar dem från att alltid få välja först, få ta störst plats, eller ha tolkningsföreträde på hur det egentligen ska vara. Det kanske inte är rasism, det kanske bara är helt vanlig egoism.

Share

Överförbar styrka

När man byter arbete så kommer man å ena sidan till en ny miljö, med både kollegor, produkter affärsidéer och företagskultur som kan skilja sig väsentligt från det man är van vid. Å andra sidan så har man förmodligen fått det nya jobbet pga av något man kan och har med sig, så allt kan ju inte vara helt nytt, då får man ju börja helt från början. Det är knappast det en ny arbetsgivare har tänkt sig, så det kan vara bra att identifiera de där nyckelfaktorerna som det är tänkt ska tillämpas. Det kommer att gå betydligt snabbare att komma igång och göra sitt nya jobb om man vet vilket verktyg det är man ska använda, än om man ska börja att testa sig igenom allt i verktygslådan. Det kan vara så att en del verktyg kommer ännu bättre till sin rätt i den nya arbetsuppgiften än i den gamla, det kan vara otroligt upplyftande att upptäcka. Ett nyligt exempel på det här i min lilla träningsvärld som jag har nämnt förut var när min barndomskompis son som egentligen är ankare i cirkusakrobatik provade på strongman. Han är säkert bra på cirkus också, vilket är där fysiken är byggd, men jag tror att den passar ännu bättre till strongman, i alla fall från det jag såg när han provade.

I strongmanvärlden har det alltid funnits några olika huvudtyper av fysik som har mätts mot varandra, och för den som har följt utvecklingen över tid är det ganska tydligt att tävlingsgrenarna har utvecklats mot allt tyngre vikter i de statiska grenarna. Det i sin tur har gjort att fysiker som är särskilt bra till just detta har kunnat skörda framgångar som inte hade varit möjliga med de grenval som var för 20 år sedan. Den yppersta eliten är naturligtvis de som lyckas kombinera de båda, men de är inte så fruktansvärt många, det brukar tippa åt det ena eller andra hållet. Har man då en fysik som är särskilt lämplig till just de tunga statiska momenten, som mark och böj, och lyckas hävda sig i strongman på grundval av den styrkan, så har man alla förutsättningar att kunna prova på sin styrka där man skulle få ännu bättre utdelning för den statiska prestandan.

I strongman har historiskt många styrkelyftare deltagit och provat på genom åren, en del med framgång, andra inte. Med den utveckling som har skett genom åren så vore det spännande att se vad de statiska specialisterna i strongman skulle kunna prestera om de gjorde samma cross-over men åt andra hållet. Johannes Årsjö har gjort det med framgång för några år sedan, men det vore roligt att se fler. Den som känner mig vet att jag brukar tala tyst om rekord inom strongman, eftersom jag inte tycker att förutsättningarna inom strongman räcker till för att tala om jämförbara rekord. Utrustning och förhållande skiljer alltid, och dessutom så är det bara arrangören som gärna vill att rekord sätts på hans tävling som garanterar att allt stämmer. Går man över till styrkelyft och drar rekordvikter så finns det garantier från förbund och därmed tredje part utan intresse i just den tävlingen att vikterna stämmer, att det är likadan utrustning och likadan bedömning. Hade jag varit stark nog att sätta rekord så är det under sådana oomkullrunkeliga omständigheter jag velat göra det.

Share

Det kanske är som att cykla

Jag har i dagarna bytt jobb, och den typen av förändring leder ju alltid till en del eftertanke. Trots min relativa gråtmildhet i andra sammanhang så brukar dock inte den här typen av förändringar trigga någon större sentimentalitet hos mig. Den bygger ju oftast på tanken att man kommer att sakna något, vilket jag har lite svårt att tänka mig att jag kommer att göra. Dels så kommer jag inte att sitta och grunna i en gungstol, jag kommer att ha fullt upp där jag är. Men sen är det inte svårare än att jag kan söka upp kollegor och miljöer från mitt gamla jobb utan några större problem. Saknad inte aktuell, alltså.

Däremot så har jag tidigare i livet varit orolig för att tappa den del av mig som utgjorts av särskild kompetens runt ett visst jobb. Jag tycker helt enkelt om att vara bra på det jag gör, och tanken på att tappa bort något av det jag kan har jag inte varit bekväm med. Det kan vara en orsak till att jag håller igång relativt mycket i livet samtidigt. Med tiden verkar det dock som om jag får en allt mer avslappnad hållning till det här, tack och lov. Kanske är det så att jag är äldre och klokare, men jag tror att det finns fler förklaringar. Allt eftersom tiden går har det nämligen blivit oftare förekommande med tillfälliga återbesök i olika kunskapsmiljöer. När det har hänt då har jag ofta upptäckt även sådant som legat vilande är rätt lätt att återuppväcka. Även om Eurosport har slutat sända fräna sporter, och det därmed var ett tag sedan jag kommenterade där, så är det inte svårt att hoppa in och kommentera de strongmanproduktioner som görs från svenska tävlingar. Inte heller är livekommenteringen från armbrytare-vm speciellt svårt när det händer en gång om året, även om det är en produktion i en skala som kräver full fokus. Att inte längre kommentera varje vecka känns helt enkelt inte så svårt när jag vet att jag kan hoppa in ibland utan att vara bortkommen.

För att det här inte ska bli till och med mer egocentriskt än vanligt så ska jag vara övertydlig med tillämpningen i träningsvärlden. Det finns ingen anledning att ha ågren över att ha lagt ner en viss träningsform när du istället har valt att ägna tiden åt annat. Dels kommer det du har gjort att alltid vara en beståndsdel i den helhet ditt liv utgör, och dels så försvinner kunskap inte helt och hållet. Formen kommer naturligtvis inte att vara densamma, den är en färskvara, och måste tränas upp igen. Men väldigt mycket är faktiskt som att cykla. Du glömmer inte av det för att du åker kollektivt över vintern, och du kommer naturligtvis inte att bara kunna hoppa på cykeln och vinna Tour de France så snart du börjar trampa till igen. Men du kommer att kunna cykla, och att veta att kunskapen kommer att finnas kvar ger faktiskt lugn och tillfredsställelse när du går vidare med något annat.

Share

Är det verkligen en gåva?

Jag är en rätt otacksam människa att ge komplimanger, på flera olika sätt. Dels så tycker jag att komplimanger verkligen ska reflektera sanningen, och inte ges i allmänt uppmuntrande syfte, men det värsta är nog att jag märker ord. Med tiden har jag för all del lyckats slipa ner en del av de vassaste kanterna i min personlighet och anstränger mig för att se den goda viljan, men det skär fortfarande i mig när folk säger ”Du har ju talets gåva”. Nej, jag vill nog påstå att det inte är fråga om någon gåva. 30 års praktiserande, slipande, övande och utvecklande däremot. Det finns två stora problem med att betrakta något som gåva som i själva verket är förvärvat och utvecklat, vare sig det är talekonst eller muskler. Den första, som i ärlighetens namn är den som mest retar mig, är antagandet att det är något man har fått gratis, medan det i själva verket är så att man har lagt större delen av sitt liv på att bli bra på det. Gains kommer inte av sig själv, inte heller retorik eller röst. Man får slita sig framåt, och det känns direkt förolämpande när folk tror att det har hänt av sig själv.

Det är i och för sig mest en egofråga både för mig och andra, det andra stora problemet med synsättet är faktiskt värre. Om man betraktar något som en gåva som någon har fått utan förtjänst, så innebär det också att man själv som inte har gåvan inte kan göra något åt det, utan helt enkelt är olyckligt lottad på området. Sålunda går man runt och är passivt bitter på livet som gett jättarna i SSM-finalen så mycket, och mig så lite. Visst finns det olika förutsättningar och utgångslägen, men faktum är att väldigt mycket framgång och utveckling är skapad, inte tilldelad. Kanske förstoras de felaktiga uppfattningarna om gratis förutsättningar av att framgångsrika gärna bidrar till mytbildningen om sig själva. Det är ju alltid roligt när folk pratar om en, och det blir lätt överdrifter om första gången man tog i en stång, storlek vid födsel och liknande. Många timmar på gymmet gnuggande blir ju sällan samma fräna historia, även om det är betydligt mer sant. Den enda vi vet om som faktiskt ramlade ner i trolldrycken när han var liten är Obelix, och jag är rätt säker på att han är påhittad.

Ett bra sätt att faktiskt förstå hur mycket som skapats av hårt och idogt arbete, är att jämföra folk med relativt liknande förutsättningar. Ikväll ska jag gå och lyssna på min kusin som är på besök i Sverige för att hålla några konserter. Till vardags är hon professionell klassisk musiker i Israel, och även om hon inte saknade grundförutsättningar redan som liten, så kan inte vare sig det genetiska arvet eller hemmamiljön som liten skilja så mycket mellan oss. Nu skiljer det ljusår, och jag är glad att bara få vara där och lyssna. Skillnaden är inte vad vi fick med oss, utan vad vi gjorde med det.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Share