MAXstyrka

Mindre åker och mer fruktträdgård

Vi lever i en tid som nästan mer än något annat är präglad av behovet av omedelbar tillfredsställelse. Vi har allt mindre tålamod med sådant som tar lång tid för att ge utdelning, med effekten att vi lever ur hand i mun på väldigt många områden i livet. Inom finans- och näringsliv talar man om kvartalsekonomi, där allt som inte syns i nästa kvartalsrapport är av väldigt lite intresse. Det leder i sin tur till att man satsar alla sina resurser på sådana åtgärder som ger maximalt resultat i nästa kvartalsrapport, eller ännu värre, månadsrapport. Det stora problemet med att leva med den synen är att maximal utdelning nu gör att inget finns kvar på tillväxt till nästa tillfälle.

Tittar vi på de som ägnar sina liv åt den otacksamma uppgiften att producera mat åt oss alla så kan det här närmast liknas vid att odla bara ettåriga grödor. Man planterar vid ett tillfälle, ser till det under en kort tillväxtscykel, och skördar sedan allt på en gång. Det kan bli en rätt ansenlig skörd, men sedan är det slut. Ska man ha ut mer måste man börja om hela processen igen, dessutom med ett antal mellansteg innan det ens går att så nästa gång.  Det är väldigt arbetsamt.

Nu är det ju så att vi äter och dricker en hel del som inte låter sig produceras på det sättet. Nästan all frukt kräver betydligt längre tid innan det blir någon skörd att tala om, men sedan kommer det vackra med det som är flerårigt. När ett fruktträd väl har burit frukt så sågar man inte ner det för att plantera om nästa år. Det fortsätter att bära frukt år efter år, utan att man behöver börja om varje gång man har skördat.

Nästan alla har väl någonstans i sitt liv något äpple- eller plommonträd som man har ätit ifrån sedan man var liten. Det finns vinrankor som är över 100 år gamla i kommersiellt bruk, och olivträd ska vi inte ens prata om.  Javisst är det en del arbete under tiden, men det är det med de kortsiktiga ettåriga projekten också. Den stora skillnaden är kanske inte i underhållsarbetet, utan det faktum att någon hade tålamod att plantera, vårda och odla något ett tag innan de krävde något resultat.

När du tittar på hur du lägger upp din träning, och för all del ditt liv överhuvudtaget, så gör det med en medvetenhet att ettåriga satsningar tar slut efter skörden. Vill du ha ut så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt så kommer du hela tiden att få börja om efter skörden. Om du däremot bildligt talat kan tänka dig att plantera och vattna något som inte behöver bära frukt de första åren, så kan det vänta ganska många år av plommonmumsandet i framtiden. Det är rätt skönt att ha en grundkondition och grundstyrka som kommer ifrån ett sedan länge planterat träningsbeteende som du inte krävde omedelbart resultat av. Dessutom är det trevligare att leva i en trädgård än på en åker.

Man får äta kaka

Den senaste veckan har det uppmärksammats att en engelsk prins och hans amerikanska hustru, tillika filmstjärna, i någon mån tänker flytta ifrån den kungliga vardagen i Storbritannien för att i stället bosätta sig i kolonierna, varifrån hon härstammar. Det svarar därmed på en del märkliga antagande som finns än i vår tid runt monarkin. Antaganden runt monarkin blir ju märkliga, eftersom företeelsen i sig är extremt märkligt, och all form av rationell tanke kommer tillkorta inför rojalistiskt svärmande. En väldigt vanlig diskussionspunkt är vad man får eller inte får göra som tillhörande något eller annat kungahus.

Gifta sig med en ofrälse, flytta utomlands, ta ett vanligt jobb eller något av allt det andra som har hänt i de inavlade kretsarna genom århundraden. Det enkla svaret är att man får göra precis det vem som helst annars får göra som inte bryter mot svensk lag. En vanlig invändning som brukar kunna komma från såväl rojalister som republikaner är att det får de visst inte. Ett förtydligande, när jag säger republikan så menar jag sådana som inte tycker att vi ska ha kungahus, utan bara välja våra ledare, inte den amerikanska politiska inriktningen. De är sällan pålästa nog för att delta i utomamerikanska diskussioner.

Jo, Harry och Maggan har just bevisat att man visst kan göra det. Om nu farmor drottningen eller någon annan instans i den engelska monarkin därmed försöker dra in några förmåner så är det därmed inte alls samma sak som att man inte får. Det innebär bara att man inte får de förmåner som man inte borde haft till att börja med, om vi nu ska ansluta oss till republikanerna. Man får vara en helt vanlig människa. Här i Sverige är vi särskilt toleranta, och kronprinsessan kan både gifta sig med sin pt och vara allmänt folklig utan att mista några förmåner. Men om hon av någon anledning skulle vilja driva det till sin spets så får hon det.  Avsäga sig sin titel, vägra åka på statsbesök, inte vinka nådigt. Hon kommer inte att hamna i fängelse för det, bara bli av med svårbegripliga förmåner som vi andra ändå aldrig haft.

Vad har det här med oss, eller träningsvärlden att göra, då? Jo, det att många tror att träningsfolk inte får göra ditt eller datt. Får inte äta pizza, strunta i att träna, fuska med legday eller något annat de tycks göra tvångsmässigt. Orsaken att träningsmänniskor ändå inte gör något av detta är samma som varför inte fler kungligheter hoppar av och distanserar sig från märkligheterna. Man gillar helt enkelt förmånerna, och vill inte bli av med dem. Man tycker om att ha magrutor, vara stark och att folk vänder sig efter en på stranden. Det är tillåtet att äta pizza alla dagar i veckan, men då kommer inte många att vända sig om trånande på stranden. Så vare sig du funderar över varför både kungligheter och träningsfreaks inte tycks moffa i sig kaka trots att de skulle kunna så är svaret väldigt enkelt.

De tycker mer om att ha kaka än att äta den.

Vår förmåga att isolera oss är imponerande

Jag har precis kommit tillbaka från en veckolång resa till Sydafrika, där jag är född, och i samma del av världen där jag är uppvuxen. Den som är lite påläst om Sydafrika vet att historien och landet inte handlar om vita och svarta, utan många olika etniska grupper, i en smältdegel av kulturer. Det är i all fall dit det är på väg, för historiens apartheid visar att just sammansmältningen är något man stretat emot. Vid ett besök 25 år efter det första demokratiska valet var jag av naturliga skäl väldigt spänd på att se utvecklingen. Inte minst eftersom det armbrytarsammanhang jag skulle besöka domineras helt av den holländskättade vita folkgruppen.

Det jag fann var i mitt tycke fascinerande. Inte hat eller motvilja mot andra folkgrupper, det finns visserligen mycket som vittnar om att hatet finns kvar i landet på olika sätt, men lika mycket att det pressats tillbaka. Däremot i praktiken en isolering. Det som dessutom blev tydligt var min egen känslomässiga beredskap att falla in i isoleringen. För det är trevliga människor, det är språk, kulturyttringar, mat och miljöer som slår an en ton i mig, och som jag trivs fantastiskt bra med. Det är bekvämt och trevligt, helt enkelt. Men under en veckas vistelse träffade jag ingen utanför den folkgruppen som inte arbetade på något sätt, och jag reflekterade inte över det förrän på planet hem. Det kändes helt enkelt naturligt när jag var i det, men innebär att armbrytningen i Sydafrika rör sig i ett universum av mindre än 5 miljoner, när befolkningen är på 55 miljoner. Detta inte av motvilja, hat, eller någon form av medveten handling, bara genom att låta det vara så.

Väl hemma i Sverige springer jag på en nästan helt parallell företeelse. Pingströrelsen har den här veckan sin årliga pastorssamling, och ett par unga pastorer som noterat mig i styrkesammanhang hörde av sig och ville ses och träna. Vilket vi också gjorde på Sweden Barbell Club, och jag fick finna mig i att bli helt frånåkt. Det kan vi dra en barmhärtighetens slöja över, och istället fokusera på den för oss alla tre ganska ovana crossovern mellan två olika kulturvärldar. Vi finns alla tre i bägge sfärerna, men blir märkbart överraskade när de överlappar. Även i den verkliga fysiska världen har vi alltså accepterat filterbubblan som norm. Vilket känns tryggt och bra, men som alltid leder till begränsning och inavel. Isolering kräver nämligen inga aktiva val, det händer av sig själv när man träffar samma människor och gör samma sak igår som idag. Det är alltid lättare och skönare.

Det blir en form av kulturapartheid. Den vita regimen i Sydafrika påstod nämligen alltid att det inte var diskriminering, bara segregering. Vilket naturligtvis inte var sant, och var orsaken till att det behövdes ovärdig lagstiftning för att uppehålla systemet där vita var privilegierade. För segregering krävs ingen lagstiftning, det löser vi så bra själva. Både i Sydafrika, på gym och i pingstkyrkor. Det är bara att fortsätta att träffa samma människor i morgon som vi gjorde igår.

Spela bollen där den ligger

Det finns en mängd situationer som har uppstått under det gångna året som har fått mig att sucka över något eller annat tillstånd. Man står där och ska hantera någon riktigt skitdålig situation. Det kan vara allt från sin egen fethet eller klenhet, båda har hänt mig, till märkliga konflikter.

Den genomgående lärdomen är att absolut ingenting blir bättre av att tycka att det är så dåligt att man ändå kan skita i det. Är man tjock, så blir man aldrig mindre tjock av att strunta i det och moffa pizza eftersom det ändå är åt skogen. Man kan aldrig vara så tjock att det inte blir värre av att äta pizza varje kväll istället för vanlig mat.

Man kan aldrig vara så klen att det inte är någon idé att träna. Att vila sig i form funkar bara efter långa perioder av hård träning, inte som ersättning för träning överhuvudtaget. Det blir helt enkelt alltid sämre av att inte träna alls.

I den internationella armbrytarvärldens pågående omstrukturering så får jag hantera en massa sjukt märkliga nationella konflikter. Ni vet den där typen av eskalerade byfåneslagsmål som gör att man bara vill skita i alltihop, bara för att det är så dumt. När man tänker att nu skiter jag i att vara trevlig och bara skäller ut dem och skiter hur det går, hur frestande det än är, så blir det alltid sämre av att brinna av och strunta i allt. En situation kan märkligt nog alltid bli värre, och det snabbaste sättet att se till att det blir värre är att skita i allt.

Hur ynklig man än tycker att man är när man står där och tittar sig i spegeln, så blir det värre av att gå ut och leta i kylskåpet.
Hur klen man än är när man står där och försöker få upp ett marklyft som man tycker borde vara papper, så blir det värre av att låta bli, duscha och gå och tröstäta.

Är man osams med någon så blir det aldrig bättre av att skälla ut, komma med personliga påhopp, dra upp allt gammalt man kommer på, och lite till som man hittar på av bara farten. Det blir sämre. Ibland så hade grundkonflikten gått att rädda upp ganska enkelt, men efter ett rejält utbrott så kan det bli omöjligt att rädda.

Sanningen är den är att man har varje morgon att gå upp och börja där man är. Man må vara frustrerad, irriterad, generad, men det enda andra alternativet är att inte gå upp alls.

Jag har i det uppdrag jag åtagit mig att försöka hjälpa till att spela bollen där den är i varje larvig situation, oavsett hur barnslig och pinsam jag tycker att den är. För det är där bollen ligger. Att ställa upp mig för att lägga en frispark någonstans där bollen inte är hjälper inte.
Tycker jag om att det spelläge jag har? Nej, men det är där bollen ligger. Jag har bara att spela eller kliva av plan, och det senare ligger inte för mig.

Man röstar med fötterna

I det att vi håller på att forma en ny fungerande struktur för armbrytning i världen så blir det stundtals ganska uppenbart för mig att jag har blivit hemmablind när det gäller svensk föreningstradition. Från den allra minsta frimärkssamlarförening ända upp till vår lagstiftande församling så sitter det i ryggmärgen på oss att det är medlemmarna som bestämmer. Sedan är vi stundtals osams om vilka medlemmarna är, och vilka som därmed ska få vara med och bestämma, ibland saknas ju tydliga regler för det. Men att det är medlemmar som ska bestämma, det är vi drillade i sedan elevråden på mellanstadiet. Bra så, det är i alla min uppfattning att det är det minst dåliga av system.

Jag upptäcker dock i internationella kontakter att det för en hel del andra länder är en främmande och märklig tanke. Jag håller just nu igång samtal med folk från minst tre olika länder som vill att jag ska bestämma vem som får sköta armbrytningen i deras land. Jag tycker att det känns lika besynnerligt som det låter, och försöker med i mitt tycke änglalikt tålamod förklara att det får faktiskt armbrytarna i respektive land bestämma själva. I minst ett av fallen så kryper det fram att armbrytarna tränar och tävlar i något annat armbrytargäng i landet än just den som talar med mig. Vilket faktiskt är en väldigt enkel och påtaglig tillämpning av demokrati som inte ska bestridas. Om ingen håller någon röstning om hur något ska göras utan bara kör på ändå, så kommer folk ändå att rösta. Med fötterna. Man går helt enkelt dit man tycker att det är bra, eller minst dåligt i somliga fall. Eller så väljer man att inte gå, eftersom man tycker att det är bra där man är, det är också en röst.

Just nu håller Tyngre på att rulla youtubeserien från Sveriges Starkaste Man med en gren i taget, och det jag har sett hitintills så har varje avsnitt fler tittare än de sista årens strongmansändningar på Eurosport. Inget konstigt i det, linjär TV går sin död till mötes, och den som menar sig äga den ena eller andra sändningsrättigheten håller på att tappa greppet. Hur kan Tyngre då göra det de gör? Har de skrivit långa svåra kontrakt som rättighetsbolagen brukade skrämmas med? Helt enkelt för att makten ligger där folk tror att den ligger, för att citera Game of Thrones. Om alla tittar på något på en youtubekanal så är det en röst på den youtubekanalen. Om alla inblandade och deras mostrar köper biljett till finalen i Solnahallen så är det röst på Solnahallen. Om du som jag har som hobby att försöka styra upp saker och ting inom en sport så är inte det första att försöka ta reda på vad folk vill rösta på. De flesta människor tycks inte vilja rösta alls om så enkla saker som armbrytning eller strongman. Det första man ska titta på är vad folk väljer att göra, eller inte göra. Det är nämligen den viktigaste rösten.