MAXstyrka

Huvudingrediensen

Mitt ganska myckna TV-tittande fördelar sig i huvudsak i två delar. Den obestridligt största är det där det inte spelar någon större roll vad som rullar på skärmen, jag behandlar TV:n som en lägereld. Poängen är sittandet utan krav på interaktivitet, vilket oftast är nog så välbehövligt. I den andra betydligt mindre kategorin figurerar mest matlagningsprogram, i huvudsak Sveriges Mästerkock. Det är det enda program utöver nyheterna som jag vet när det går, och om jag är hemma passar på att slå på. Det sista lilla greppet som linjär-tv har om mig, helt enkelt. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det mitt matintresse, kanske tävlingsmomentet, kanske de praktfulla magplask man får se, åtminstone i början på säsongen. Skulle jag själv någon gång försöka mig på en uttagning så skulle jag med största sannolikhet sälla mig till magplasken. Inte för att jag inte i mina bästa stunder kan få till hyfsat bra käk, utan för att jag helt enkelt tycker att det mesta går att äta ändå.

Nog för att jag uppskattar höga smaker som gifter sig och allt det där, men jag har inget emot låga smaker och diverse engångsligg heller. I en köttgryta tycker jag att det ska vara kött, och tycker inte att det är hela världen om det saknas morötter för sötman eller en skvätt vin för syran. Skulle däremot något utge sig för att vara köttgryta och inte innehålla kött så blir jag kinkig. Jag drar nämligen en linje där. Man måste hålla reda på vilket som är huvudingrediensen vare sig man tränar, lagar mat eller planerar livet i stort. Enkelt uttryckt är det det som inte går att ta bort utan att det blir något helt annat.

Däremot så funderar jag ofta på allt som förhoppningsfulla tävlanden räknar upp att de har haft i sina skapelser. Om man tar varje ingrediens för sig, hade den gått att ta bort utan att folk märkt det? Nu tänker jag inte på juryn, de skulle säkert hitta på att det kändes ändå, utan folk som helt enkelt vill ha middag. Jag tror att det finns en massa övningar som man kan ta bort ur sitt träningsprogram utan att nämnvärt förändra slutresultatet. Sen så finns det sådant som inte går att ta bort. Jag har jag svårt att tro att det går att ta bort böj eller benpress ur benpasset, då blir det ingen köttgryta. Tar man bort stenar ur sin träning så är det inte längre strongmanträning, utan har blivit något helt annat. Det går säkert att äta det också om man inte är så noga, men det är inte samma sak.

Precis som att lyfta stenarna med skydd och klister är lite halvfabrikat, ungefär som att köpa färdigkokt potatis. Det går att äta om det är det är det man klarar av att laga, men det är inte samma sak. Ska man tävla, vare sig det är i matlagning eller i styrka, så kanske det är noga med persiljekvistarna, men för de allra flesta av oss så är det viktiga att hålla reda på att det är kött i köttgrytan.

Det är i alla fall i rätt riktning

När jag i tonåren växte upp i Afrika så transporterade jag mig i huvudsakligen mellan den lilla gruvstaden där jag bodde och mina vänner i Bulawayo i Zimbabwe genom att lifta. Det är 34 mil däremellan, och en stor del av sträckan fanns det en påtaglig risk att stöta på folk som inte riktigt tyckte att frihetskriget var över. I alla fall på den tiden var dock liftande ett relativt normalt sätt att transportera sig, så oftast gick det ganska geschwint. Visst hände det dock att det tog några timmar innan någon stannade, och då uppvisade jag ett märkligt beteende som är förståeligt, men inte speciellt rationellt. Jag gick alltid i den riktningen jag skulle, istället för att stå still och lifta. Givet att det var 34 mil jag skulle så var det ingen alternativ lösning, men det kändes alltid orimligt att stå helt still. Oavsett hur mikroskopisk effekten var i relation till behovet så rörde jag mig i alla fall i rätt riktning. Praktiskt oviktigt, men känslomässigt tillfredställande.

Samma fenomen dyker upp i nutid när min hustru och jag ska ta tvärbanan till Mårtensdal för att gå på armbrytarträning i Fryshuset. Den närmaste tvärbanestationen hemifrån är Valla Torg, men då måste man så att säga gå bakåt i färdriktningen. I stället går vi till Linde. Dit är det längre, men då går vi i rätt riktning då vi går hemifrån. Inte särskilt rationellt men väldigt känslomässigt rätt. Man behöver inte alltid göra på det rationella sättet, inte heller alltid på det som bara känns känslomässigt rätt. Det blir bara ett problem om man rör ihop de två. Att skippa såsen på kebabtallriken är inte rationellt och gör ingen skillnad i det stora hela, men det är en liten rörelse i rätt riktning. Känslomässigt tillfredställande om man tar det för vad det är, direkt vilseledande om du därmed tror att du dietar. Vardagsmotion som kvällstidningarna kallar det figurerar rätt mycket i mitt liv. Jag promenerar genom stan istället för att varje pris åka buss eller tunnelbana korta sträckor. Det känns som ett beslut i rätt riktning, men jag är ytterst medveten om att det i stora hela saknar praktisk betydelse i relation till det jag kallar träning.

När det gäller relationen till andra människor är det nästan ännu viktigare. Ett leende, ett hej eller en hämtad kopp kaffe förändrar ingens liv, men det är i rätt riktning. Nästa gång så kanske du tycker att du kan göra lite mer, som kanske gör skillnad. Du har rört dig åt rätt håll. Skillnaden finns kanske fortfarande inte i verkligheten, men den börjar att dyka upp i ditt huvud, vilket är där allting måste börja. Det är viktigt att inte avfärda små och rimligen helt obetydliga åtgärder varken hos sig själv eller andra. De ynkliga stegen gör ingen skillnad på en 34 mil lång väg till Bulawayo, men det är en viktig signal till både dig själv och din omgivning att du vill ditåt. Och det är faktiskt där allt börjar.

Att elda för kråkorna

Ibland träffar man folk som ser så pass vältränade ut, eller som är så starka, att man är helt övertygad om att de måste hålla på med någon form elitidrott. Det händer ju att det faktiskt är fallet, men ibland så visar det sig att de inte alls tycks lägga ner den tidsmängd som man hade kunnat misstänka. Särskilt om man som referensram har diverse nördande gymskallar, som ägnar varje vaken stund åt att tänka på, eller utföra träning och som ändå inte verkar vara i bättre form än den där motionären man sprungit på. Visst kan genetik vara ett nog så stort inslag i förklaringen, men rätt ofta är det för personen ifråga har råkat ramla på helt rätt sak träningsmässigt utan att veta om det. Det lilla de gör råkade bli helt rätt, och då syns det också.

En annan del av förklaringen är den så kallade 80-20 regeln som faktiskt är tillämpbart på det mesta. Poängen är att 80 % av resultatet kommer från 20 % av insatsen, medan resterande 20 % upp till det optimala resultatet kostar 80% av den tillgängliga möjliga insatsen. Att veta om den här regeln är väldigt befriande, om man nöjer sig med de där 80% i resultat, däremot gör det ingen skillnad om man äntligen vil uppnå maximala 100 %. Då måste man ändå göra allt, oavsett i vilken ordning det kommer. Knepet för oss som nöjer oss med 80 % är att känna till vilka 20 % som behövs. Mer blir inte alltid bättre, och det finns gott om exempel på folk som i motsats till de som av en slump har ramlat på rätt insatser för att få skaplig fysik, lägger ner en ohemult massa tid och arbete, utan att alls få resultat. De eldar friskt, men de eldar för kråkorna.

Liknelsen är väldigt träffande, spisen som ständigt hålls brinnande utan att värmen sprids i huset, utan bara rakt ut i skorstenen till kråkboet på taket. Det uppstår en känsla som är en kombination av förlägenhet och ilska när man tänker på allt man gjort genom åren som inte alls verkat det vi avsåg. Jag hade för länge sedan en kollega som hade ett väldigt talande uttryck om arbetsprojekt som inte gick ihop sig, utan till och med gick back. Hon konstaterade uppgivet inför minussiffrorna att man lika gärna hade kunnat ligga hemma och sparka sig trött. Om poängen är att tjäna pengar, och man i stället går back så är det nämligen precis så meningslöst. Att ligga på soffan och sparka i luften hade gett samma resultat, nämligen inget alls.

Det finns rätt många träningstimmar som på grund av fel belastning, kost, övning, eller för att den framkallade en skada, har gett samma fysiska utdelning som att kolla på netflix. Ingen alls, eller till och med negativt. Om du vet att 80 % av det optimala är fullt tillräckligt för dig som mål, och de flesta av oss når aldrig ens dit, så är de troligen inte mer du behöver göra. Du behöver bara klura ut vilket som faktiskt ger effekt. Du kommer att må bättre även om du sen gör mindre. Att slösa med sin tid och kraft har aldrig stärkt någon, varken fysiskt eller psykiskt.

Rätt läge

Jag propagerar rätt ofta för att det bästa sättet att börja helt enkelt är att börja, med innebörden att man inte ska bli passiv för att man tycker att förutsättningarna är dåliga. Det är naturligtvis väldigt sant om man med det menar sådana förutsättningar som man själv inte kan skapa utan bara väntar på. I sådana sammanhang får man helt enkelt börja med det som går i det läget, alternativt skapa läget. I jakt, som just de gångna månaderna har upptagit en hel del av min lediga tid så är detta mycket väsentligt, och ett flertal situationer har slarvats bort av mig just för att jag inte brydde mig om att utgångsläget var dåligt. För långt bort, sly i vägen, för snabbrörligt vilt, eller vilken omständigheten nu varit. Alltför ivrig så har jag inte brytt mig om att läget inte har varit rätt och istället förstört möjligheten.

Inom sälj är det här ännu vanligare, även om jag för egen del gärna vill tro att jag är bättre på det än jaktsituationerna. Det är trots allt något jag håller på med på heltid. När jag föreläser om att tala inför grupp är en av de viktiga förutsättningar jag lyfter fram att anpassa budskapet till när du framför det. Vilket läge är det, helt enkelt. En stor del av skickligt sälj är att skapa och söka upp rätt läge, inte bara att kasta ur dig din pitch så fort kunden är inom synhåll.

Flyttar vi det här till träningsvärlden så är det en tydligt återkommande faktor just när man ska lära nybörjare att ta i på allvar. Inte bara själva rörelsen, alltså, utan hur ska man göra för att få sin motvilliga kropp att ändå leverera det lilla den kan. I bänkpress brukar det handla mycket om att få folk att låta bli att sänka stången så snart de ha fått av den av ställningen, utan att först söka det läge där man kan ha maximal koll på vikten, så att man får upp den i samma bana som den kommer ner. I mark brukar det handla om att stå framme vid stången och stå på hela foten. I böj handlar det ofta om både fotsättning, stångläge, och genomgående för allt, andningen.

Det här är inte kärnfysik, men det blir ruskigt svårt att leverera så mycket man kan om man struntar i att hitta rätt läge. Att ligga lite för långt ner på bänken, peta av stången av ställningen och börja sänka ner mot ansiktet är dömt att misslyckas. Enda orsaken att Gud har gett män bröstvårtor är att man ska ha ett riktmärke i bänkpress, då kan man inte strunta i det. Visst går det att lyfta en markstång även om man står en bit ifrån, men det blir väldigt skadebenäget, och några större vikter blir det inte. Sälj inte vid fel tillfälle, skjut inte om du inte har en lucka, och lyft inte i fel läge oavsett hur ivrig du är att komma igång. Se till att skapa rätt läge först, det är också att börja.

Man kan inte avla på en valack