MAXstyrka

Ska det bara duga att sälja?

Jag var här om kvällen på Fasching tillsammans med sonen och lyssnade på fusionjazz som var långt över min kompetensnivå. Med det menar jag inte att jag inte uppskattade det hela, det gjorde jag absolut. Det jag menar är att det hade krävts betydligt mindre för att imponera på mig. För att imponera på sonen behöver det nog däremot vara på den här nivån, då han ägnat mycket av sin tid de senaste åren åt sin musik. Imponerad var han, det är nog tryggt att säga att det att det just den här kvällen knappast fanns en mer kompetent grupp musiker som framträdde någon annanstans i Stockholm. Då kan det ju naturligtvis tyckas vara en paradox att publiken knappt uppgick till samma antal som en genomsnittlig pubs afterwork-trubadur underhåller. Ingen skugga över afterwork-trubadurer, men kompetensnivån är inte riktigt jämförbar. Ändå syns ingen besvikelse hos virituoserna, de är tvärtom lyckliga och tacksamma för musiken och publiken. Det kan naturligtvis bero på professionalism, men jag tror verkligen att det ligger djupare.

Rimligen har de svartklädda jazzkatterna en kompetens som kan ge dem hur mycket enklare gig som helst, bättre betalt och med större publik. Det är möjligt att de också gör sådant för försörjningens skull, men den kan inte ha varit någon stor faktor på spelningen jag såg. Sanningen är både djupare och uppenbar. Det som är riktigt och äkta görs inte för att säljas eller marknadsföras, utan för sin egen skull. Omvänt så blir det då också sant att det som görs enbart för att säljas eller marknadsföras sällan blir äkta. Glädjen hos musikerna på Fasching beror inte på publikens storlek eller köpkraft, utan på att det är rätt publik. Att få leverera sitt allra bästa för någon som verkligen förstår vad det innebär är mycket mer tillfredställande än att leverera något säljbart till folk som inte fattar. Putande rumpor och hip thrusts på filmat gymmet är just det, gjort för att det går att sälja på Instagram, mer än för den egna tillfredställelsens skull. Det är inte på något sätt genusbundet, det finns lika billiga poänger på Instagram för män som kvinnor. Själv är jag också bekräftelsejunkie, men för mig spelar det faktiskt stor roll vem som har klickat gilla på mina texter, större än hur många som gör det.

Nu finns det lyckligtvis en korrelation mellan att utmana sig själv till svårare och svårare saker oavsett publik, och att faktiskt lyckas inför en stor publik. Ska jag vara lite snäll mot fitnesstjejerna så är det mycket tunga böj själv på gymmet utan rätt ljus som så småningom gör rumpbilderna säljbara. Likaså är det kanske de avancerade jazzspelningarna som gör att andra gig kan göras utan större ansträngning, och kanske så är det formuleringsövningarna i krönikorna som gör att det även rinner lätt när jag står med mikrofon i handen och tusentals i publiken. Lennart Hellsing sa en gång att bra barnböcker ofta är pedagogiska, men pedagogiska barnböcker är sällan bra. Ska man travestera det inom både musik, styrka och träning så kan man säga: Det som görs bra går ofta att sälja, men det som görs för att sälja blir sällan bra.

Att garantera är att ansvara

Det händer nu och då att jag blir anklagad för att märka ord, vilket naturligtvis är helt riktigt. Jag märker ord, eftersom jag inte har så mycket annat att gå på. Det är ändå rimligt att utgå ifrån att folk får stå för det de säger, och inte det de i efterhand påstår att de menade. En av många orsaker att man inte ska skolka från svenskan i skolan, det är bra att ha någon slags basal kunskap om vad orden man använder betyder. Säger man att man garanterar något så innebär det inte bara att man är övertygad om det, även om ordet har kommit att användas så. Om man garanterar att någonting fungerar så innebär det att man ikläder sig eventuella konsekvenser av ett misslyckande. Man övertar helt enkelt ett ansvar.

Dieter och träningsprogram brukar ofta förespråkas med garantilöften, även om man ofta skickar med brasklappar om nödvändig hängivenhet för att det ska fungera. Ibland formuleras det bara som en rekommendation, vilket för all del är lite mildare. Garantier och rekommendationer är förvisso inte samma sak, men de är kusiner. Jag har varit verksam i affärskretsar där man hålls ansvarig för rekommendationer och introduktioner man gör. Presenterar man någon som kommer med ett eller annat affärsförslag så hålls man därefter ansvarig för det hela. Det i sin tur leder med till att man är rätt försiktig med vad man presenterar för stollar, vilket är själva idén. Vill man inte stå för något så ska man inte presentera det.

Det är här vi kommer tillbaka till släktskapet med att garantera. Om du vidlyftigt garanterar att både det ena och det andra fungerar så får du inte bli förvånad över att folk avkräver dig lösningar på misslyckade projekt. Det kan bli ganska svettigt, och det duger inte att säga att du inte kan ansvara för det, när du innan sa att du kunde garantera att det fungerar. Har du sagt att du garanterar så får du finna dig i att avkrävas ansvar. Hur det ansvaret utkrävs kan naturligtvis upplevas väldigt olikt beroende på vem kravställaren är, det finns gånger när det kan bli väldigt påtagliga konsekvenser.

Tänk så oerhört mycket mer ordning det skulle bli på sociala medier om man faktiskt tvingades att ta ansvar för allt man delade vidare. Att dela något vidare är nämligen en form av rekommendation, och om man då betänker släktskapet med garanti så får man förhoppningsvis lite kalla fötter. Om du är så pass osäker att du inleder en delning på Facebook med ”Om det är sant så är det fantastiskt” så ska du inte dela alls.  Det kan vara nyttigt att scrolla igenom sina gamla inlägg på sociala medier med tanken på att dina kontakter faktiskt känslomässigt och moraliskt håller dig ansvarig för sådant du har delat vidare. Upptäcker du att det känns jobbigt att läsa med den tanken så har du nog varit ute på fisarnas mosse, och det kan börja vara dags att ta lite ansvar för vad du håller på med.

Man måste få känna vem som helst

Armbrytningen internationellt är just nu inne i lite turbulens, där några olika fraktioner är i luven på varandra. Det är naturligtvis bekvämt att hävda att alla är lika goda kålsupare, men ofta är den hållningen ett bekvämt sätt att slippa ta ställning. Det är fullt möjligt att något som är fel beror på bara den ena parten, om man tänker efter så skulle det kännas måttligt roligt att först bli misshandlad och sedan få höra att man är lika god kålsupare. Är man engagerad i en sport så tycker jag nog att man kan ta på sig att själv efterforska och bedöma ett läge, istället för att försöka två sina händer.

Nu är scenariot med konflikter inget specifikt för armbrytning, i princip alla sporter tenderar att få hantera sådana här problem, både på lokal, nationell och internationell nivå, ju mindre sport det är, desto vanligare är konflikterna. I den mån strongman kan kallas för en sport så har det internationellt funnits en del hysteriskt märkliga ageranden de senaste 20 åren. Kanske beror det på att även små människor kan sträcka sina ambitioner till att kontrollera och styra mindre sporter, självkänslan räcker inte till att försöka hävda sig i något mer etablerat och välvuxet.

Konflikter i sig behöver inte vara destruktiva, det kan i sig vara uppfriskande att få stångas med något man själv tycker är helt verklighetsfrämmande. Det som blir riktigt destruktivt är däremot när man vill börja äga sina kontakter och vänner. Med äga menar jag då primärt emotionellt, där man söker ständig bekräftelse på samhörighet genom att bevaka att det inte förekommer samhörighet med någon annan. Just nu är jag på en oerhört påkostad proffstävling i armbrytning på Borneo, där 8 av de bästa armbrytarna i världen kommer att mötas. Det här tilldrar sig naturligtvis en hel del uppmärksamhet, eftersom det ser ut att kunna bli orimligt bra armbrytning, och folk har flugit hit från hela världen för att få se det på plats. Det sorgliga uppstår när en del av mina vänner känner att de aktivt måste undvika att synas på bild här, eftersom de då fruktar repressalier när de kommer hem. Vissa vänner får man nämligen inte just nu ha för det internationella förbundet.

Det är en mycket märklig och osund känslomässig miljö, oavsett vad i livet det gäller. Att ständigt bli förhörd om vem man druckit kaffe med eller pratat med är ingen grogrund för en sund relation, och om det sedan spårar ur till ultimatum så kan det vara dags att göra något åt det. Jag har onekligen en del ytterst märkliga vänner i livets alla skeden, men det skulle aldrig falla mig in att försöka dölja att de är mina vänner. Om någon av dem skulle börja tycka att det är fel att jag umgås med en annan grupp eller individ så kommer det troligare vara dem jag slutar att umgås med än de som de kritiserar. Världen är full av havererade äktenskap och relationer som gick åt skogen just för att den ena parten försökte äga sin partner och hindra dem från att träffa eller prata med andra. Det har aldrig lyckats, och kommer aldrig att lyckas. Längst inne så vill nämligen vi alla vara fria, både som idrottare och som människor.

Teambuilding är oftast tomterier

Det finns nästan inget så slarvigt och missanvänt uttryck inom företagsamhet som teambuilding. Faktum är att idrotten är lite bättre, man använder oftast motsvarande svenska uttryck rakt av, nämligen lagbygge. Det känns ändå väldig rejält och konkret. Teambuilding däremot leder tankarna till allt från lerduveskytte via öl i bastun och till att ramla bakåt i armarna på Göte från ekonomiavdelningen medan inhyrd konsult säger att vi ska lära oss att lita på varandra. I ärlighetens namn så får konsulter lite oförtjänt ovett här, jag tror snarare att det är konferensanläggningarna som försöker att hitta saker som kan tilläggsfaktureras, eftersom det finns en gräns för hur mycket man kan fakturera för bara mat, lokal och övernattning. Teambuilding däremot, när chefen ändå inte kan upprepa sig fler gånger och det är för tidigt att basta, det är fakturerbar tid.

I sig skulle det nog vara nyttigt för näringslivet att strunta i svengelskan och bara ta efter lagidrotten. Ett lag är faktiskt någonting som behöver byggas, oavsett om det är inom idrott eller arbete, och det finns anledning att lägga lite kraft på att det blir rätt. I takt med att rekryterare blivit allt fler och dyrare så har det börjat att bli mer och mer pussel över processen. Med det menar jag att man söker och tror att det ska finnas pusselbitar som passar perfekt ihop till en vacker helhet, och det ända som behövs är tillräcklig kompetens i pusselläggandet. Det ligger naturligtvis i rekryterares intresse att sprida den bilden, eftersom de kan ta mer betalt ju svårare det är att hitta rätt pusselbit. Men en arbetsgemenskap är inget som kan pusslas ihop, det måste byggas ihop.

När jag säger bygga menar jag heller inte modulhus med färdiga delar, utan timmerhus, som byggs av stockar som måste passas ihop. Stockar passar inte ihop direkt hur noga man än väljer, eftersom de alla är unika i någon mån. Precis som människor. Det innebär att de inte bara kan läggas in på plats så är det klart, utan de måste anpassas till den specifika platsen och de andra stockarna som den ska ligga bredvid. Bitarna måste alltså förändras för att passas ihop, men det luriga är att det inte är till ett standardmått de ska anpassas, utan till en specifik plats. Hade det räckt med ett standardmått så hade det räckt med utbildningen, men det finns rätt gott om exempel på att utbildningen inte räckte, det passade inte ändå.

Man kan aldrig passa in i en grupp med människor fullt ut om man inte är beredd att förändras för att bli en del av helheten. Inte för att det är något fel på stocken, eller människan, utan för att den inte kommer att passa just där annars. Man måste vara beredd att yxa bort lite av sina egna kanter om man vill vara del av något större, helt enkelt. Det är ingen slump att många av våra individuella sporters idrottare gärna tillhör ett team, men sällan talar om något lagbygge. Man vill gärna bli utvald att vara med, men är inte lika förtjust i att slipas för att passa ihop med de andra.

Man ska sikta mot något ouppnåeligt

När man håller på med olika former av organisationsutveckling så förekommer ofta olika former av uppsatta mål. Nu kan man ju tycka att det i sig är enkelt och självklart, men vänta bara tills jag har förklarat. Hade det bara funnits en form av mål att sätta upp så hade det snart tagit slut på krångligheter att sälja konsulttjänster på, därav nödvändigheten att krångla till det lite.

Ni som följer en del av det jag skriver vet att jag brukar avfärda delmål, månadsbudgetar och dylikt som påhitt, men det finns faktiskt en variant som jag är en varm anhängare av. Organisationstomtarna kallar det för strävansmål, i bemärkelsen att det är något man strävar emot. Underförstått är också att det egentligen inte går att uppnå och bli klar med, men det är åt det hållet man ska jobba. För mig är detta det enda som egentligen är funktionellt, eftersom det hela tiden kommer att finnas mer att göra, oavsett hur bra det går.

Problemet med delmål är att man uppnår dem, och rätt ofta så tappas det då en del fart, eftersom man för ett ögonblick tycker sig vara klar. Blir det ögonblicket sedan för långt så ramlar man i allra sämsta fall hela vägen tillbaka till startpunkten, och då har delmålet bara varit till provisorisk hjälp. Problemet med att istället har ett strävansmål, alltså en riktning som man jobbar mot, men som är hart när omöjligt att bli klar med, är att man måste vara ganska trygg i sig själv. Om man inte har starkare självkänsla än att uppnådda mål är nödvändiga för att må bra så är naturligtvis ett strävansmål döden i grytan.

Kopplar du din känsla av lycka och framgång till ett mål som du med största sannolikhet inte kommer att uppnå så kommer du inte att må bra. Å andra sidan så gör du förmodligen inte det ändå, utan håller dig igång på någon form av respirator av tillfällig framgång. Visst kan jag förstå att det finns de som är funtade så att delmål är ett funktionellt verktyg i utvecklingen, men jag tror verkligen att man på sikt kan förhålla sig bättre till sin träning om man helt enkelt siktar på att alltid bli starkare, alltid bättre, hellre än att nå ett visst kiloantal i till exempel bänkpress.

För att kunna göra det så måste du flytta din självkänsla från vad du klarar att uppnå till vem du är. Kan du göra det så gör det inget om målet är långt bort, och om du tränar på år ut och år in utan att uppnå målet. Vet du bara vem du är, och vart du är på väg så spelar faktiskt inte delmål så stor roll. De ska på sin höjd tjäna som mätpunkter, inte motivationsfaktorer. Det är faktiskt mer tillfredställande att vara en människa som tränar och rör sig framåt än att vara en som gör 200 i bänk. 200 i bänk är nämligen bara en ögonblicksbild, medan den du är en ständigt pågående verklighet.