MAXstyrka

Det går inte åt något bränsle på tomgång

En av konsekvenserna av att jag numera går runt med ett aktivitetsarmband med både GPS och pulsmätare i är att jag får en massa information om mig själv och mina beteenden som ersätter tidigare ogrundade teorier. Låt vara att datamängden inte är i den nivån att mina vänner som läst på högskola skulle kalla det för evidensbaserat, men det är i alla fall betydligt mer grundat än tidigare gissningar och antagande.

När jag för länge sedan försökte utbilda mig till bilmekaniker lärde mig min mycket tyske lärare en viktig princip om förbränningsmotorer, eller i alla fall bensinmotorer. Om det finns bränsle, syre och kompression så måste det tända. Kanske inte gå rent, men tända gör den då. Gör den inte det så saknas någon av faktorerna, och då är det bara att börja isolera för att hitta problemet. Det var märkligt nog inte länge sedan det gick upp ett förklaringens ljus för mig, och jag insåg att samma princip var tillämpar på fysiken.

Nu finns det säkert en massa förståsigpåare som tycker att jag förenklar och generaliserar, och det är lite annorlunda med kroppen, det finns fler faktorer och så vidare, men de får lugna sig. Tanken att någon större förbränning ska äga rum utan att syretillförseln och belastningen ökar är väldigt naivt, och kan i princip bara underhållas av den som vill undvika att öka belastning och syretillförsel. Det är här aktivitetsarmbandets krassa sanning kommer in. Om jag ägnar mig åt det förhoppningsfulla kallar vardagsmotion så händer det ingenting med kaloriförbränningen. Skillnaden mellan att vila eller stöka omkring lite hemma och en promenad i maklig takt utan höjd puls är för liten för att vara relevant. Detta styrks också av alla år som jag levat här i Stockholm där promenerande faktiskt alltid har varit vanligt förekommande, medan fettförbrännande och därmed viktminskning lyst med sin frånvaro. Trots mycket dagligt flanerande så har jag fortsatt att vara fet som en kakadua. Det här syns också på alla de som styrketränar år ut och år in utan utveckling. Det kroppen klarar att göra på tomgång i nuvarande skick kommer den också att göra utan att förändras.

Om en muskel inte behöver växa för att klara av det den utsätts för så gör den inte det. Om kroppen inte behöver bränna mer bränsle för att klara av det den utsätts för så gör den inte det. Vardagsmotion i all ära, det är naturligtvis bättre än att ligga på soffan och få liggsår, men tror du att något ska förändras utan ansträngning så lurar du dig själv. Att bli andfådd är ett tecken på att kroppen behöver syre för att förbränna energin som belastningen kräver. Blir du inte andfådd så är det för att kroppen inte behöver mer syre, för den behöver inte bränna mer, eftersom den inte utsätts för någon belastning. I det stadiet gör kroppen inte av med mer kalorier än du får i dig av doften från grillköket, hur hälsosamt du än tycker att det låter med vardagsmotion.

Fear of the dark

För att ha tillbringat de senaste 20 åren i strongmankretsar så har jag ändå märkligt dålig koll på den klassiska hårdrocken. Jag är inte fullständig analfabet, jag kan skilja på AC/DC, Motörhead och Iron Maiden, men jag skulle knappast vinna något musikquiz på temat. Däremot har jag insett storheten i hårdrock till i princip vilken träningsform som helst, om man nu inte menar att yoga är träning. Till och med till kardioträning är det att föredra, även om tyska militärmarscher inte står långt efter just till det. Jag har provat det, men det kan väcka en del andra märkliga associationer, så hårdrocken är att föredra. Det finns en mängd spellistor på Spotify avsedda att springa  eller träna till, och i flera sådana dyker Fear of the Dark upp.

Kanske sprang jag för långsamt och var för lite ansträngd häromdagen när den dök upp i hörlurarna, men jag började fundera på texten, eftersom den sätter huvudet på spiken. Mörkrädsla finns nämligen inte, även om vi alla använder begreppet. Redan i den följande textraden så sätter Iron Maiden fingret på vad det egentligen handlar. ”I have a constant fear that something’s always near”. Det handlar nämligen inte om mörkret, utan det vi tror finns i det. Att på grund av brist på ljus inte ha möjlighet att ha uppsikt över vår närmaste omgivning innebär också att vi inte kan förbereda oss. Vi är utelämnade åt saker som vi inte har någon möjlighet att upptäcka förrän de eventuellt rör vid oss. Mörkerrädsla är med andra ord något synnerligen rationellt, och det enda som gör att det så småningom dämpas eller försvinner är sannolikhetsinlärning. Har man i 20 år aldrig blivit attackerad på natten så blir man det sannolikt inte sen heller.

Tror du att du inte är mörkrädd så är ett utmärkt experiment att försöka sova i mörkret i en miljö där du har anledning att misstänka att det finns reella hot. Utomhus i tropikerna, eller varför inte i ett nedsläckt terrarium där du inte vet om alla luckor är stängda. Helt plötsligt känns det väldigt bra med ett visst mått av mörkrädsla. Nu är ju inte det bokstavliga bristen på ljus den enda formen av mörkrädsla som ställer till det för oss. I den pandemi som rasar runt om i världen så ser vi en massa annars rationella och kloka människor bete sig väldig märkligt. Inte bara de vanliga foliehattarna, utan annars vanliga debattörer skriver och skriker i illa dold panik.

Det här är människor som är vana vid en världsbild som de förstår och kan förhålla sig till. När nu en smitta har skapat en miljö som deras kunskap inte förmår sprida ljus över, så befinner de sig för första gången i ett slags mörker, och de vet inte, eller ser inte vad de har alldeles inpå sig. Precis som i ett mörkt sovrum för ett barn fyller då fantasin i där informationen saknas. Så när du försöker förstå tonen och utfallen på sociala medier och i debattspalter, så blir det lättare att ha tålamod med överdrifter om man kommer ihåg att de faktiskt bara är mörkrädda.

Det krävs ingen stor ärta

Det är nog betydligt fler som har hört talas om prinsessan på ärten än som faktiskt har läst boken. Själv var jag ett mycket märkligt barn, och läste alla sådana sagor i ursprungsversionen också, som oftast är betydligt mer vuxeninriktade än sentida bilderböcker tenderar att bli. HC Andersen har några sådana sagor, där man helt missar sensmoralen om man bara tar titeln och hittar på sin egen. Den fula ankungen handlar inte primärt om att acceptera de som är olyckligt lottade och utanför, utan om att förstå att den du tycker är annorlunda kanske bara ligger på en annan tidkurva, och inte alls är olyckligt lottad, tvärtom.

Likaledes handlar inte prinsessan på ärten primärt om någon som sjåpar sig och måste ha det bekvämt. Det har istället att göra med hur man känner igen någon för vad de är, trots att en del i omgivningen inte talar för det. Alla som på riktigt har vant sig vid en miljö eller ett beteende märker nämligen av om något är annorlunda. Det var det som hände i Prinsessan på ärten. En regndränkt flicka som påstod att hon var prinsessa fick sova på 20 madrasser och 20 duntäcken, men med en ärta gömd inunder. Hon utsattes helt enkelt för förhållanden som avvek från det hon vant sig vid, och reagerade på det.

Ska du veta om något känns fel i din träning så måste du veta hur det känns när inget är fel. Vi är många som har roats av nybörjare som vi har tagit med till gymmet som undrar om det verkligen ska kännas så här. Det är ju en fråga som är svår att besvara, eftersom man inte riktigt vet vad det är de känner. Det troligaste och vanligaste svaret är naturligtvis att det ska kännas så, håll käft och lyft. Lite riskabelt, men troligen det rimligaste. Däremot den som tränar mycket vet precis hur det känns, och därmed också när något känns annorlunda. För den som känner sin kropp lika väl som prinsessan i sagan känner sin säng så krävs det ingen stor ärta för att det ska störa. Det hjälper inte att vara lyhörd för sin kropp om man inte vet vad det är man hör.

Mina egna stapplade försök till kardioträning är än så länge långt ifrån något princesstadium. Jag har ärligt talat ingen aning om hur det ska kännas, vilket häromkvällen ledde till att jag överdrev det hela och blev liggande raklång i flera timmar när jag kom hem i ett försök att få andningen att bli normal. Visserligen en relativ framgång, eftersom jag för någon månad sen inte ens hade förmått att sätta mig i det tillståndet med hjälp av kardio. Det hade dock varit bättre om jag vetat hur det skulle kännas under själva joggingturen.

Jag får helt enkelt jobba på att lära mig det på det enda sätt som går, och det är att hålla på i rätt miljö så mycket att jag vet hur det känns när det är rätt. Då vet man att något är fel när det inte känns så.

Förändring är inte alltid dåligt

En konsekvens av de minst sagt förändrade levnadsförhållanden som den globala pandemin har skapat är att vardagen har förändrats rätt mycket för många. Många aspekter är smått katastrofala, utöver de uppenbara tragedier som det är att människors liv avslutas i förtid. Företag i konkurs, varsel och permitteringar, och en världsekonomi som ingen riktigt vet var den tar vägen. Inget av det här kan bagatelliseras, de flesta av oss som lever nu har aldrig varit med om något liknande, i alla fall inte i den i årtionde välmående västvärlden.

Men nu tänker jag inte så mycket på världsfrågor som jag inte kan göra något åt, utan sådant som jag själv faktiskt styr över. Rent generellt kan man säga att folk borde tänka mer på just sådant istället för det de inte kan göra något åt. Även om jag i eftermiddags lyckades smyga mig in till Sweden Barbell Club för första gången på 8 veckor för en liten koll på formen med grejer som jag vet vad de väger, så präglas just nu min motion av sådant som jag inte vet vad de väger. Stenar primärt, men också stockar, och märkliga kommunala utegym med anordningar som jag aldrig hade tittat åt annars.

Visserligen håller jag envist fast vid principen och hashtaggen #nogoals eftersom jag inte vill definiera något jag kan bli klar med, men det betyder inte att jag inte tycker om att mäta utveckling, eller progression som man säger om man har gått på högskola eller i alla fall vill låta som det. Eftersom jag inte vet vad något av det jag lyfter väger, så har jag fått lite abstinens rörande mätningar och absoluta oomkullrunkeliga siffror. Lösningen är sammankopplad med den i tidigare krönikor nämnda puls- och träningsklockan jag har skaffat mig. Hur lång tid en sträcka tar, vilken puls det driver upp, hur långt man tar sig på viss tid, vilket tempo per kilometer man håller och några grejer till. Allt sådant mäter den, och det har blivit ett fullgott substitut för kilo och reps, i alla fall känslomässigt.

Kruxet är att för att den ska kunna mäta allt detta så måste någon form av kardio bedrivas. Jag har alltid stått i första ledet bland alla dem som spottat tre gånger och letat efter vitlök och silverkors när sådant nämns, men det måste jag nog erkänna i huvudsak har berott på fetma och lathet. Det låter fränt att man istället satsar på tunga lyft, men eftersom det finns gott om crossfittare som ändå lyfter tyngre än mig, samtidigt som de har en makalös kondition så håller inte svepskälet.

Alltså hacka i sig att kardio nog har sina förtjänster, till exempel så ligger nu Sweden Barbell Club plötsligt inom gång- eller löpavstånd, något helt otänkbart för några månader sedan. Det tar tre kvart hem därifrån upptäckte jag idag, vilket är ungefär samma tid som kollektivtrafiken från dörr till dörr. Inte heller håller min gamla oneliner om att springa är ett flyktbeteende. Visserligen sant, men det är också ett jaktbeteende. Det är en förändring i synsätt som inte alls känns dålig.

Trumf i trovärdighet

När vi väljer vem vi ska lyssna på i olika frågor så styrs vi av en rad olika faktorer. Det är en salig blandning av hur nära vi står den som säger det, vad vi vet om deras kunskap på området, hur de säger det, stämmer det med det andra som verkar kunniga säger och så vidare. Att en hel del influencers håller på att kantra sina affärsmodeller beror på att de som köper ”samarbeten” inte riktigt varit medvetna om allt detta. Att 10 000 personer väljer att titta på någons rumpbilder på Instagram är inte riktigt samma sak om att de påverkar deras val av träningsprodukter. Flertalet av de som tittar på rumpbilder vill nämligen inte ha en sån rumpa, de vill bara ta på en sån rumpa. Vilket kräver olika åtgärder.

Jag har ett gäng människor som jag vänder mig till och låter påverka mig medvetet i livet. Det är olika människor beroende på vilket område i livet det handlar om. I träningsfrågor är det nästan undantagslöst svenska old school strongman, dels beroende på personliga relationer, och dels beroende på de har en track record över tid som jag litar på. Runt kost är det sällan strongman, att äta allt man ser kan väl inte riktigt kallas någon form av diet.

När det gäller smaker och dryck så är min go to kunskap min gode vän Martin som jag gör Cigarrpodden tillsamman med. Öl och sprit har jag hyfsat bra koll på själv, däremot är snudd på helt okunnig på vin, ett område som Martin briljerar i.  När jag idag vidtog den två kilometer långa promenaden till Bolaget för att förbereda min planerade musselkokning föll det sig naturligt att ringa honom och fråga om råd. Vilket jag också fick, gärna chardonnay, men absolut inte ekfatslagrat då det tenderar att slå igenom allt i det här sammanhanget.

Det hade också blivit det om det inte varit för expediten på Bolaget som frågade om jag behövde hjälp där jag stod och försökte stava till chardonnay vid vitvinshyllan. Nu ska sägas till försvar för Martins råd att jag fångade honom på väg upp på cykeln, och att hans råd till mig oftast inte begränsa av hans kunskap, utan av vad han bedömer att jag klarar att hålla i huvudet tills inköpet ska göras. Lite som när man ger nybörjare träningsråd. Bänkpress är inte den enda bröstövningen, och beroende på förutsättningar kanske inte heller den bästa, men det är rimligen den de kommer att göra, och därför det man nämner.

Expediten hade fördelen att stå på plats och peka för, men det hade inte riktigt räckt för att avvika från Martins råd, inte heller att personen jobbade på Bolaget. Det som fick mig att vackla var istället den franska brytningen. Ska man köpa vin för att koka Moules Marinieres så kan man inte strunta i vad en fransk expedit på vinavdelningen säger, oavsett tidigare råd. Dessutom med det ansträngda tålamod som bara fransk servicepersonal kan uppvisa när de försöker att rädda kunder från sin egen dåliga smak.

Sålunda fransk brytning har trumf när det gäller vin, isländsk när det gäller stenlyftning, rysk när det gäller armbrytning. Så enkla är vi att påverka. Rumpbilder däremot, har inte trumf när det gäller träning.