MAXstyrka

Revirbocken

Så här på sommaren så börjar vi jägare kasta långa blickar ut på gärdena där vi arrenderar jakt, och i lite mer ambitiösa fall så röjer man lite pass och ser över sina jakttorn. Det är råbockarna som ådrar sig vårt intresse, även om man naturligtvis kan klampa omkring i spannmål redan nu för att försöka ta något vildsvin av daga. De är dock lite mer hemliga, det svajar i vetet, grymtar och mumsar och för den hågade är det bara att trampa på tills närstrid uppstår. För de flesta begränsar sig målsättningen där med att se till att man inte skjuter någon sugga med smågrisar, annars är det inte så stor skillnad, och eftersom grisarna vandrar ganska långa sträckor så kan det vara lite vad som helst man springer på.

Råbockarna däremot, de är kungar i sitt rike. Eller ja, inte alla, utan just revirbocken. Den där som redan tidigare har spöat på mindre utmanare och är fullt medveten om att området han går och betar på är hans, och getter och kid inom området därmed också. För att ytterligare understryka spänningen så är det i augusti parningstid för rådjuren, vilket gör att det så att säga ligger en del i potten när reviren diskuteras. Det är ju då som yngre bockar på tillväxt, lätt vimmelkantiga av hormoner får för sig att det kan vara en bra idé att utmana den stora. Det är upptrappningen till det här som alla klövviltsjägare tycker är så spännande. Kommer kungen att vara kung när bockjaktspremiären kommer, eller har någon ungherre vuxit till sig så pass att det i alla fall blir lite kamp om saken? Kommer det att räcka med att kungen på sitt självklara sätt markerar några steg på ängen, eller vågar den nye stå kvar? Och om han vågar kommer det att hjälpa, eller kommer det bara att resultera i ett rejält kok stryk, och ytterligare ett år utan att få ligga? Ja, nu ligger ju inte rådjur rent tekniskt, men ni förstår poängen.

Den 16 augusti kommer premiären när vi smyger ut för att se vem det är som härskar i reviret, det hinner byggas upp mycket spänning fram till dess. För styrkeintresserade tar det en månad till med samma typ av uppladdning, innan vi når kulmen i Solnahallen den 17:e september. I det fallet är det inte ängarna vi kollar av, utan Facebook, Instagram, och för den ambitiöse, gymbesök för att se själva på plats. Nu är det ju så fint att små spetsbockar och eventuella gamla returbockar med små krumma horn kommer att vara bortsorterade till dess. Där kommer att vara nio man som alla är sextaggare, alla är kungar i sina revir, på sina gym och i sina kretsar. Den 17:e får vi svaret om det är någon av dem som har vuxit till sig så pass att de står kvar när den Store markerar mot dem, och om de gör det, klarar de att hålla emot, eller blir det stryk i år igen? Det är det här Sveriges Starkaste Man handlar om. Vem håller reviret efter den 17 september?

Att avsluta frågan

Det finns en massa saker jag har försökt mig på som jag inte har lyckats med i livet, det är helt naturligt och ingenting jag egentligen lider speciellt mycket av. Sen finns det en del misslyckanden som inte riktigt känns lika acceptabla, mest beroende på att det är sådant som jag tycker att det är rimligt att begära att jag ska kunna lösa. När jag för 8 år sedan började arbeta i Stockholm så ställde jag hemma på landet in den Opel Corsa av årsmodell 2000 i garaget efter det generatorn packat ihop och jag konstaterat att jag ändå inte behövde någon privat bil i Stockholm.

Det är i sig ett rationellt beslut, om det inte hade varit för den där generatorn. Själva tidpunkten för undanställandet bestämdes alltså inte av mig, utan så att säga av bilen själv. Jag kan inte påstå att det är någonting jag gått och tänkt på dagligen, men ibland när jag är på landet och tittar in i garaget har det där gnagt. Trots mina år i fordonsteknisk utbildning, garage med nödvändiga verktyg så har den där bilen stått och påmint mig om mitt tillkortakommande. Oförmågan att göra klart något av praktisk art, att låta saker bli stående, eller liggande. Det är ingen egenskap hos mig själv jag är speciellt stolt över, vilket gör åsynen av den lilla blå ännu mer irriterande.

Nu när jag kom till landet för några veckors ledighet så funderade jag ändå på om jag skulle lasta upp den på ett släp och överlämna den till en grym men rättvis organhandel i bildelar på närmaste demontering. Det är ändå det mest rationella, en 17 år gammal Opel Corsa som har gått 36 000 mil och stått still i ett garage den senaste 8 åren betingar inget direkt värde, och själv behöver jag fortfarande ingen bil. Men jag behöver heller inte låta en bil få sista ordet. Utan att ha uttalat något beslut så kopplade jag på startkablar och konstaterade att motorn i alla fall gick runt, det lyser och blinkar som det ska, vindrutetorkarna rör sig, inredningen är märkligt nog inte råttäten. Just nu känns det som om den måste igång, besiktigas och bli körbar, sedan kan jag lämna den till organhandel. Inte för värdet eller behovet, utan för att det här är en bild av mig själv jag vill förändra. En bil ska inte få bestämma att jag inte kan avsluta en praktisk fråga.

Kopplingen till träning och styrka är inte så långsökt som man kan tro. Det finns hjärnspöken som hindrar en del från vissa övningar, eller vissa typer av tävlingar. Kanske på grund av någon gammal skada, kanske på grund av något praktmagplask i det förflutna. Det finns sällan några rationella skäl att ge sig på spöket, det går att jobba runt. Men man kommer alltid att veta att man fick ge sig, att man själv inte bestämde vad som skulle göras, det gjorde en omständighet. Det är helt enkelt inget roligt att leva med det. Opeln måste igång.

Det rinner ditåt det lutar

Det finns ingen kunskap som så universellt i världen genom tiderna har varit så eftertraktad som förmågan att förutsäga framtiden. Det finns naturligtvis en massa orsaker till det som är självklara, bland annat det rent monetära av att i förväg kunna känna till lördagens lottonummer. Det är av förklarliga skäl aldrig någon som kan, vilket inte beror på att det är omöjligt att förutspå framtiden, det är det inte. Men lotto har en sak gemensamt med många andra saker i livet, nämligen att det är i stort sett helt beroende av slumpen, och den kan man inte förutsäga. Det är liksom det som är själva definitionen.

Men slumpen och framtiden är faktiskt inte samma sak, och de ganska stora delar av framtiden som inte beror på slumpen går faktiskt att förutsäga, och vi gör det till en del varje dag i banala frågor utan att tänka på att det faktiskt är att förutse framtiden. En så enkel sak som att koka ägg innehåller det elementet, eftersom vi känner till förutsättningarna, ägg, kokande vatten, viss tid, empirisk kunskap från tidigare äggkokning gör att vi vet att om 5 minuter kommer äggen att vara färdigkokta. Slump förekommer inte som något väsentligt inslag, alltså kan vi veta även om det som ännu inte ha hänt, men strax ska.

I Almedalen som jag just har återvänt från så är de populäraste samtalsämnena om allt som ännu inte har hänt, till exempel hur själva Almedalen kommer att utvecklas, hur det kommer att gå i nästa val och så vidare. Det är naturligtvis väldigt vanligt i våra kretsar också, vem kommer att vinna WSM, kommer någon att kunna hota Årsjö eller andra populära forumfrågor. Det som hindrar oss från att veta helt säkert är inte att det ligger i framtiden, utan två möjliga andra aspekter. Slumpen har vi redan berört, och det andra är att vi helt enkelt inte har all information, och det är detta som håller både Almedalen och Internetforum igång. Behovet av att skaffa sig all tillgänglig information, och sedan lägga samman den och få en bild, och vips har man förmågan att förutse framtiden. Eller tänka, som jag också kallar det.

Den som vet om Almedalen kommer att fortsätta vet också hur man ska agera för maximal uppmärksamhet, om det nu är det man jagar, det brukar det i alla fall vara på Internetforum om vem som kommer att vinna vilka strongmantävlingar. Både i mitt jobb och i min hobby så är alltså min framgång beroende av min förmåga att tolka all tillgänglig information. Sålunda: ja, Almedalen kommer att fortsätta i sin nuvarande form med en liten ämnesglidning, efter nästa val kommer vi att ha en politisk mittenkoalition, och givet att inget okänt dyker upp som filmroll eller skada så kommer Hafthor att vinna WSM nästa år. Hur kan jag påstå det? För att jag ägnar en hel del tid åt att förstå varåt det lutar, och att jag vet att det kommer att rinna ditåt det lutar.

Komplext

Jag har den senaste veckan blivit väldigt påmind om berättelsen om Jakob i Bibeln, och hur en massa frågor i olika generationer påverkar varandra på ett sätt som sällan står utskrivet i söndagsskolsberättelserna, men som ändå blir uppenbart när man läser helheten. Berättelsen om hur Josef av avundsjuka bröder kastas i en brunn och sedan blir såld till passerande egyptier verkar visserligen grymt, men lite obegripligt. Fast då är det ju det där med Jakob, deras far. Avundsjukan berodde rimligen inte på den färggranna jackan som de rev av honom, utan blir mycket djupare och smärtsammare än så. De andra bröderna var barn till Lea, som Jakob hade blivit pålurad som fru istället för Rakel, som han egentligen älskade. Josef, och för all del hans lillebror Benjamin var däremot barn till Rakel. Kärleksbarn, om man vill använda vår tids skvallertidningars vokabulär.

Vår tids sönderrivna familjer, bonusbarn, styvföräldrar och relationsmotsättningar är plötsligt inte så främmande. När ett rus av grupptryck läggs ihop med bitterhet över att pappa inte älskade mamma, som kastas i ansiktet genom den lilla älskade gullegossens skryt med den nya kavajen pappa hade köpt till honom så det inte så långsökt att det rinner över och de slår på grabben och säljer honom som slav. Man kan tycka att en god far skulle ha styrt upp det där i tid, men tittar man på Jakobs egen track record med att ha ljugit och lurat till sig sin brors arv, ivrigt påhejad av sin mor mot sin fars vilja så anar man att han kanske inte var den bästa på att hanterea familjekonflikter.

Då kan man ju fråga sig varför jag ger mig in på den här lektionen i biblisk historia i ett styrkeforum? Tja dels så lever vi alla i relationer, och ska jag döma av mitt flöde och min egen erfarenhet så har vi i vår subkultur minst lika stora problem med relationer som alla andra, och får vi inte ordning på det så är det svårt att få något annat i livet att funka heller. Då kan det vara en hjälp att komma ihåg att man knappast är först i världshistorien om att ha det jobbigt, varit konflikträdd eller hanterat sin familj orättvist. Så även om man är religionsfobiker så kan man ta lärdom för hur det har gått för andra som inte klarat av sina liv så bra som de hade velat.

Men sedan så finns det en aspekt att plocka med sig direkt över till träningen, och det är insikten om hur komplext mycket i livet är. Det vore självfallet enklare om allt var frånkopplat vartannat, varje åtgärd har sin verkan och så påverkar det inget annat, men så är det inte. Sådant som har hänt långt tidigare kan dröja sig kvar och påverka vår förmåga att hantera det vi har för händerna, vare sig det är så enkla saker som bristande kosthållning tidigare i veckan, eller en skada för några år sedan som ändå ligger i bakhuvudet och påverkar våra val. När jag hade förmånen att intervjua Isabella Von Weissenberg för BODY så svarade hon något fantastiskt klokt när hon fick intervjumall-frågan om livsmotto. ”Livet är alldeles för komplext för motton”. Så är det verkligen. Isolerat från varandra kan saker vara enkla, men som svar på helheten så duger det sällan med ett enkelt svar.

Ska det vara på lika villkor så får man ta det

Häromveckan så var det en tjurfäktare som strök med i Frankrike, när för en gångs skull tjuren vann. Jag stämmer visserligen inte in i de hatiska körer som tycker att det var bra att han dog, jag tycker att det är skillnad på människor och djur, och som jägare tar jag mig själv rätten att ända liv och äta kött. Däremot så tycker jag intensivt illa om det medvetna plågandet under förespeglingen att det är en jämn kamp. Om ett djur ska dö så ska det ske utan lidande och så smärtfritt som möjligt, och det ska absolut inte reduceras till en grym lek. Det ansvaret vill jag avkräva människor, men inte djur, just för att jag tycker att det är skillnad på människor och djur.

Däremot så blir det extremt märkligt att man klagar när mannen under påstått hjältemod snubblar på sitt eget skynke och tjuren för en gångs skull vinner och dödar matadoren. Vilket är det matadoren på ett utdraget och grymt sätt tänkt göra med tjuren, så jag förstår verkligen inte vad man klagar på. Dessutom så misstänker jag skarpt att tjuren ändå dödades efteråt, så man kan på sin höjd räkna det som oavgjort, orättvist nog.

Det här är faktiskt någonting som återkommer i en del av de kraftmätningar som uppstår i alla våra olika sporter, om än ytterst sällan med dödlig utgång. Man utmanar över sin egen nivå, och är ibland till och med relativt uppkäftig på Internet inför vad det nu är för sammandrabbning. När man sen i verklighetens ögonblick tvingas vakna, inse se sin egen begränsning och blir förnedrad så brukar det dyka upp en massa gnäll av olika slag. En gemensam faktor för alla de ursäkter som dyker upp tycks vara att om man själv hade vunnit så hade det varit rättvist och till och med hjältemodigt, medan om man förlorar så är det på något vis orättvist och konstigt. I strongman kan det finnas alla möjliga orättvisor och konstigheter i grenval och hemmafavoriter, men allt det har du accepterat i den stund du ställer dig på startlinjen.

Är det armbrytning du håller på med så kan visserligen din motståndare vara tyngre, av ett annat kön, hållit på längre, vara bättre tränad, inte ha samma känning i armbågen osv. Allt det där kan vara sant, men i det ögonblick du valde att ställa dig mitt emot din motståndare vid bordet så accepterade du de villkoren. Är du tjej och bryter arm och har invändningen att en snopp gör din motståndare starkare, så får du i så fall anföra det som orsak att tacka nej till utmaningen. Faller du för frestelsen att tacka ja på grund av den bekräftelsemässiga belöningen att spöa en kille, så kan du inte anföra snoppen i efterhand, den visste du om. På riktiga mästerskap så är allt indelat i klasser för att det ska vara lika villkor, så gör man på riktiga tävlingar. Vill man som matadorer utmana oddsen för att vara ball så kan man inte gnälla när man får stryk.