MAXstyrka

Att börja smått handlar inte om ödmjukhet

Den gångna helgens Fitnessfestival var som alltid en spektakulär upplevelse, högljutt, trångt, och lite för mycket av allting. Som sig bör, ska tilläggas. Ungefär som ett julbord, det är själva överflödet som är grejen. En intressant utveckling över de senaste åren är dock att publiktävlingarna inte drar riktigt lika många deltagare som förut. Publik, javisst, och totala antalet besökare ökar från år till år, men just deltagande tävlande tunnas ut. Inte så mycket i de tävlingar som arrangeras av något samarbetande förbund, alltså sådana som har tränade utövare, utan just publiktävlingarna. Den mycket kloke festivalgeneralen (han är också snygg och stark, men det är ovidkommande just nu) påpekade att det nu finns väsentligt fler tävlingar nu än för några år sedan, och att antalet tävlande nog är lika stort, men utspritt.

Det väcker då det självklara sanningen om tillgång och efterfrågan och deras samspel. Även om de är intimt förknippade med varandra, så ökar och minskar de inte parallellt. Det är som sagt en självklarhet, och ändå finns det oändligt med exempel på försök att öka efterfrågan genom att öka tillgången. Svensk speedway har tidigare bundit den här riskvasten åt egen rygg genom att försöka lösa vikande publiktillströmning med fler tävlingar, vilket ärligt talat bara har förvärrat problemet. Om tillgången på något ökar utan att efterfrågan gör det så förstörs bara värdet, och till slut spelar det ingen roll om det kommer folk och tittar på kanande motorcyklar, eftersom priset har sjunkit så pass att intäkterna inte ökar ändå.

Allt ifrån gym till armbrytarklubbar till helt vanligt raggande gör det här misstaget. Om det kommer för få på träningarna så är inte lösningen att ha fler träningar, utan att fundera på varför folk inte kommer. Det kan vara fel tid, men då är inte ytterligare en träning lösningen att börja med, utan att flytta den som drar för lite folk. I raggandet märks det här på de som tänker att mer uppvaktning löser att den första blivit avvisad. Att utöka uppvaktning som inte tas emot positivt leder inte till framgång, utan till befogade #metoo-anmälningar.

Jag har i många år arbetat med olika typer av konferenser och event, och en mycket viktig funktion är att anpassa lokalen till de man tror kommer. 100 personer i en halvfull lokal känns som ett misslyckande, 100 personer i en full lokal känns som en succé. Man minskar helt enkelt platstillgången tills den balanserar med det antal deltagare som dyker upp. Mängder med gym och klubbar har misslyckats i sina satsningar för att de har minskat värdet på det de gör genom att ha en större tillgång än efterfrågan. Att börja smått och låta det bli fullt först innan man expanderar handlar inte om att vara ödmjuk och inte förhäva sig. Det handlar om att inte vara dum i huvudet och förstöra värdet på det man tillhandahåller, vare sig det är gym, träningstider eller uppvaktning.

Sandlådan är inte målet

Det finns en del skojiga varianter på att använda trestegshopp som metafor för livet, eller i vissa avseenden delar av livet. Karriären, eller träningen är några exempel, familjelivet ett annat. Metaforens princip går ut att man fokuserar på några jättekliv, och sedan sitter man där i sandlådan och tycker sig ha gjort allt. I arbetslivet är det utbildning, praktik och anställning, och sedan sitter man där. I träningen är det träna, dieta, tävla och sedan sitter man där. I kärleks- och familjelivet är det träffa någon, flytta ihop (eller gifta sig, beroende på grad av konservatism) och få barn, och sedan sitter man där. Det finns naturligtvis en massa fler tillämpningar, alla går ut på några få jättekliv, och sedan är man framme.

I själva verket är varken livet eller dess olika beståndsdelar att likna vid ett trestegshopp, eftersom det oftast inte tar slut efter det tredje skuttet. Det kan bli en rätt lång stund som man blir sittande i den bildliga sandlådan utan att ta sig någonstans om man trodde att det var ett trestegshopp och att det skulle vara klart sen. Kruxet är dock att livet inte är ett maratonlopp i jämnt tempo heller, det dyker hela tiden upp händelser och utmaningar som verkligen kräver en extra kraftansträngning för att vi inte ska fastna. Det gäller både träning, karriär, familjeliv och den stora sammanfattning vi kallar livet. Utmaning är alltså inte bara att orka det där jättehoppet, utan att man måste fortsätta efteråt och inte bara sitta där i sandlådan och tycka sig vara klar. Det kan bli en lång och tråkig väntan på att någon ska börja ösa sand över dig när du börjar lukta.

Vi är många som har arbeten som har lite olika peakar, så här innan jul brukar det vara en väldig fokus på att få till ett jätteskutt innan slutet på budgetåret, och mer än en arbetsplats har blivit lidande för att man sitter utmattad i sandlådan när det nya året börjar, och så hamnar man efter igen. Ska man nödvändigtvis använda någon friidrottsgren som metafor så är det inte tresteg, inte heller maraton. Inte ens häcklöpning blir bra, så regelbundet är inte livet. Det jag tycker hamnar närmast sanningen är 3 000 meter hinder. Hinder som inte går att trimma in en rytm, som inte är regelbundna, och efter en del hamnar man djupare ner än upphoppet, och dessutom i vatten.

Jag kan inte så mycket om friidrott, eller 3000 meter hinder heller, men en naturlig slutledning efter att ha sett det på tv tillräckligt många gånger är att det är oavsett hindret du ska över, oavsett om du får blöta fötter eller inte, så måste du landa på fötter, och du måste fortsätta springa. Det tycker jag är en bra metafor när man närmar sig tävling, karriärskiften, stora privata förändringar eller annat. Kom ihåg att efter det där jätteskuttet så är du inte i en sandlåda, utan fortfarande på en löparbana. Se till att du kan landa på fötter och fortsätta springa.

Hur gammal är din information?

En av de tydligaste aspekterna med att bli äldre är att tiden tycks gå allt fortare. Det här är i sig helt logiskt, eftersom varje år blir en mindre del av helheten ju äldre man blir. Är man tio år så är ju ett år 10 % av livet, vilket till exempel som angivet avstånd till nästa sommarlov är i det närmaste oändligt långt, medan det för mig är bara dryga två procent, och således går ganska fort. Den här mekanismen fungerar precis likadant även om vi flyttar det från att omfatta hela livet till bara en tid vi har varit aktiva inom en viss sport eller annan företeelse.
Om vi sedan slutar med något, eller lyfter ned det på en mindre aktiv nivå i våra liv så tenderar vi att stanna i vår kunskapsinhämtning, med effekten att vi tror att det vi lärde oss senast också är det mest aktuella.

Är man då som jag i medelåldern så resulterar kombinationen av de här två faktorerna i något ganska generande. Det blir nämligen så att vi tror att något som hände för 5–10 år sedan är ny och aktuell information, medan en yngre person som dessutom är nyförälskad i sporten tycker att det man refererar till hände i tidernas begynnelse. Det här är en av de faktorer som förklarar hur en hel subkultur av människor som älskar en sport kan tro helt olika saker om hur en viss tävling kommer att gå. Det beror helt enkelt på att de har information från olika tidsperioder, och helt enkelt har olika bild av vad som är det senaste.

Tittar vi på armbrytning så är det många som var helt övertygade om att Devon Larratt skulle besegra Denis Tsyplenko i Vendettamatchen den gångna helgen. De flesta som trodde det hade nämligen klippet i huvudet när Larratt står och håller en utmattad Pushkar vid bordet, och skakar på huvudet åt Pushkars försök att rubba honom. Det var nämligen senaste gången Larratt mötte någon ifrån Östeuropa, och på den tiden så slog Pushkar Tsyplenko. Det är bara det att det klippet är från 2012, och det finns en hel del av de som är aktiva på armbrytarforum nu som inte ens hade börjat med sporten på den tiden. Själv har jag kommenterat matchen i en TV-produktion, och tycker att det känns som att det var relativt nyss, och skam att säga trodde även jag på Larratt.

Det hinner hända mycket på 6 år, och det händer alldeles oavsett om vi uppmärksammar det eller inte. I det här fallet hann det hända så mycket att Larratt efter att ha förlorat fem raka ronder dryper av svett, vet att all värdighet sedan länge är borta och därför med glimten i ögat till synes desperat uppe på scen säger ”Hjälp mig!” till mig. Vad jag nu skulle göra åt det. Istället vann Tsyplenko även sista ronden, bjöd den uttröttade förmodade uthållighetsexperten på en match till där han fick prova vad han ville utan gjorde mer än höll emot, för att sedan försiktigt vika ner honom för en sjunde seger. Det är väldigt korkat att utgå ifrån gammal information, jag måste sluta med det.

Mörkerseende

Min far har en väldigt målande beskrivning av det åskväder som under regnperioden drog över ökenlandskapet i södra Afrika där jag tillbringade stora delar av min barndom. Det krävs särskilda uttryck för att förklara en intensitet som är obegriplig för den som bara vuxit upp med svenska väderförhållanden, det är inte bara som svensk åska fast lite till. Han brukar säga att blixtarna håller i sig över hela himlavalvet och så länge att man förlorar mörkerseendet. Det är väldigt talande, och bokstavligen sant. Solnedgången och mörkret kommer fort i Afrika, och ögonen ställer om sig för att kunna fungera och ge de intryck som ändå går ur mörkret. Ögonen är däremot inte riktigt snabba nog att ta till det omedelbara intensiva ljuset i vanligt åskväder, utan fortsätter att vara inställda på att få ut informationen ur mörkret omkring. Men när den afrikanska åskan drar in och tar över himlen så blir det intensivare än dagsljus i långa stunder, och ögonen ställer om sig för att hämta in all information de får.

Den här veckan blev det mörkt väldigt fort i armbrytarvärlden, när en av våra vänner och stora idrottsliga fixstjärnor omkom i en bilolycka på väg till flygplatsen. Han var på väg till samma tävling som jag just nu är på väg till, med den skillnaden att jag är en liten del av inramningen, och han var ett av tävlingens stora namn, och orsaken till att tusentals människor runt om i världen väntat på att få följa hans match via pay-per-view sändningarna. Nu blev det mörkt i vår värld, och våra ögon försöker att ställa om sig till att se det lilla vi kan i mörkret. Mitt i detta ska vi klara av den magnifika armbrytartävlingen utan en av våra alfahannar, och just nu upptas min tanke av hur vi ska klara av det. Tävlingen förhåller sig till vanliga armbrytartävlingar som en afrikansk åskstorm förhåller sig till svenska sommarregn, det är en helt annan värld.

Det är med två tankar jag närmar mig hur jag ska presentera allt det fantastiska som ska hända när jag ska stå där i det känslomässiga mörkret med mikrofonen. Den första är att det vore väldigt dåligt att försöka att hedra en världens bästa armbrytare genom att låta bli att bryta arm. Bryta arm ska vi alltså. Det andra är att vi ska stå kvar ute i regnet och mörkret och låta våra känslor överväldigas av de känslomässiga blixtar som kommer att lysa upp hela helgen. Som kommer att vara så intensiva och ihållande att vi för ett ögonblick förlorar vårt känslomässiga mörkerseende och ser tillvaron som den var innan i onsdags eftermiddag när en liten Citroën i Ukraina svajade ut framför en mötande lastbil och mörkret föll. När blixtarna slocknar kommer det att bli mörkt igen, men de, och det vi gör den här helgen, kommer att vara vårt verktyg för att hantera det plötsliga mörker som föll. För oss som kände honom bara lite kommer det vara en hjälp, men för hans fru, son och familj ska det vara ögonblicksbilder som påminner om att världen faktiskt finns där i mörkret. Det är vårt uppdrag för helgen. Andrey Pushkar har tagits ifrån oss, låt ljus lysa över hans minne.

Äpplen och päron

Jag har numera ordnat det för mig så att jag har relativt mycket för mig om helgerna, kopplat till mina olika fritidsintressen. Att det blir så fullbokad under höstarna som det blir beror kanske på att jag i planeringsskedet har allt i separata fack i huvudet. En hel del armbrytning blir det, men tittar man bara i den lådan så ser det inte överfullt ut. Likaledes strongmantävlingar så är det visserligen några stycken på ett år, men tittar man bara på strongmanplaneringen så ser det inte alls farligt ut. En annan låda som också har funnits i några år är motorevenemang, som också den är bara halvfull om man tittar på den isolerat. Jaktsäsongen infaller också på hösten i huvudsak, och det är en låda som jag möjligen tycker att det är alldeles för litet i. Sedan finns det också en diverselåda med cigarrer och litet annat smått och gott som kan dyka upp. Eftersom jag talar om helgerna nämner jag inte arbetet, det fortgår mest i veckorna. Inte heller familjen finns i någon låda, den finns i alla, eller i ingen, beroende på hur man vill se det. Alltid närvarande, alltid med storord att använda som omedelbart får min uppmärksamhet, vad jag än håller på med annars. Så hoppas jag i alla fall att det är, och skulle jag tvivla så skulle jag genast åtgärda, för det är så jag vill ha det.

I övrigt tycker jag att det känns välordnat och välplanerat, i alla fall i teorin, och i alla fall tills det hela sedan ska iscensättas. Då upptäcker jag ofta att de olika lådorna jag behandlat som äpplen och päron plötsligt har hamnat i samma fruktsallad, och det går månader utan en ledig helg. Det är i sig inte hela världen, värre blir det de gånger jag faktiskt inte lyckats hålla isär sakerna och faktiskt dubbelbokar mig. Det händer ändå förvånansvärt sällan, men icke desto mindre så blir det ett problem när det händer. Jag försöker att följa två huvudprinciper när jag då försöker lösa problemet. Den första, och viktigaste, är att inte börja ljuga. Dels av moraliska skäl, men också för att det bara förvärrar problemet, och inte alls löser det. När man då på grund av egna tillkortakommande måste ärligt och raktframt välja bort något man lovat så försöker jag alltid att välja bort det som påverkar andra minst. Viktigt att påminna här om att det här inte berör prioriteringar runt familj eller arbete, de är båda i varsin egen dimension och har alltid företräde framför mina äpplen och päron.

Jag försöker att välja bort det som minst påverkar andra. Det kan låta märkligt, eftersom det är mina fritidsintressen, men de är ju så till sin beskaffenhet att de ofta försiggår i relation till andra. Missar jag jakten påverkar det mest mig, men säger jag att jag inte kan komma på VM i armbrytning så blir rätt många påverkade. Jag är inte oersättlig på något sätt, men med kort varsel kan det bli krångligt att hitta ett bra alternativ. Varför jag då staplar mina äpplen och päron så tätt beror på det som egentligen är min fritidssysselsättning är inte armbrytning, strongman, motorsport, cigarrer eller jakt. Det är att fylla en funktion för andra människor. Det är faktiskt väldigt tillfredställande, och nu och då så får man tillfälle att vara till riktig nytta. Ingen hobby i världen kan jämföra sig med det.