MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Lerfötter

Det finns ganska gott om exempel i världen på styrkesymboler som ändå har en svag punkt. Lerfötter är ett bibliskt uttryck från Daniels bok, men samma företeelse återfinns i så skilda sammanhang som stålmannen och Akilles i den grekiska mytologin. Stålmannen med sin kryptonit, Akilles med sin häl. Asterix och Bamse är en lite annan kategori, eftersom de inte är starka till vardags, utan bara när de har dopat sig. Världshistorien och litteraturen är full av människor och fenomen som i grunden är starka, stabila och inflytelserika, men som har en svag punkt där de inte har något försvar. Det här är inte bara något påhittat för att det ska vara möjligt att försätta en hjälte i svårigheter i en fiktiv berättelse, utan en återspegling av en grundläggande sanning om oss människor. Ingen är fullkomlig, utan det finns alltid någonstans där vi är svaga, där vi inte riktigt kan försvara oss. Det här är till viss del sant när det gäller enskild styrkesport också, men där är sanningen inte riktigt absolut.

Visst, för de flesta av oss så finns det någonstans där vi är klena som en otränad kontorsråtta, men det går att träna bort. I mitt fall så är klenheten relativt utbredd, men så klen som jag är i framsida ben är det knappast acceptabelt att vara. I de flesta flerledsövningar så kan man fuska sig runt det och låta andra muskelgrupper dra ett större lass så att det inte blir så uppenbart, men förr eller senare så exponeras det obönhörligen. I fallet med mina ben så är ett av dessa obönhörliga tillfällen när jag ska försöka mig på hacklift. Eftersom grabbarna på Sweden Barbell Club nu har införskaffat en formidabel benpress/hacklift så gick frågan inte att undvika, utan jag fick sitta där och skämmas, med den enda ljuspunkten i sammanhanget att jag tränar ihop med 55-kilos kvinnor som i alla fall inte i absoluta kilon kunde uttrumfa mig.

Men visst finns det de som i sin sport är kompletta, vare sig det är styrkelyft, armbrytning eller strongman. Oftast elitutövare som har slipat bort sina svagheter under år av hård träning. Men det är i en specifik avgränsad sport. Kruxet är att en sport inte är hela livet, hur engagerad man än är i den. Kvar har man en massa andra områden i livet, där lerfötterna, akilleshälarna eller kryptoniten finns. Det är inte speciellt ovanligt att folk har lite ångest över sina svaga punkter i livet, de är påtagligt ofta förknippade med lite skam, eftersom man är så väldigt medveten om sina tillkortakommande. Ibland kan det bli ännu värre när man är riktigt bra på något annat, eftersom kontrasten blir så slående.

.Sanningen är den att svagheten tillhör att vara människa, och det är precis samma för alla. Ingen är nämligen perfekt, och du är betydligt mer illa ute om du inte tror dig ha några svagheter än om du är medveten om dem. När du är medveten om dem kan du förhålla dig till dem, och be om hjälp. Vet du inte om några finns det två förklaringar: Antingen är du faktiskt perfekt, eller så vågar du inte hantera dina svagheter. Vilket tycker du känns troligast?

Share

Ständigt dessa utmaningar

I den mycket välkammade och tillrättalagda värld som Linkedin utgör så hittade jag häromdagen någon som påpekade att alla som sökte någon typ av jobb alltid sökte ”nya utmaningar”. Att man var arbetslös och behövde ett nytt jobb förekommer inte. Sådan är miljön nämligen, den som har jobb men söker större utmaningar får kredd, den som inte har jobb och behöver ett väcker misstänksamhet. Det finns mycket att säga om det, men jag kom mer att tänka på att det tycks vara nödvändigt med att vilja ha utmaningar hela tiden, och funderar på om det här inte går hand i hand med en åldersdiskriminering som ibland figurerar på arbetsmarknaden.

Det kan ju naturligtvis vara en nödvändighet att söka någon som vill ha en ny utmaning om de ska vara i 25-årsåldern, eftersom de inte har hunnit prova så mycket än, och allt således är en utmaning. Har man hunnit med lite mer i livet så kan man ganska mycket som kan vara till nytta för en arbetsgivare utan att det för den skull ska betecknas som någon ny utmaning. Överför vi det här på något mer kritiskt så blir orimligheten tydlig. Vill du ha en kirurg som ser din operation som en utmaning, eller som något de vet exakt hur man gör och är helt trygga i det? Plötsligt verkar det där med utmaning inte riktigt lika spännande. Eller jo, spännande kanske det är, men det är kanske inte den känsla man främst söker om man ska undergå hjärtkirurgi. När det är sådant i livet som man absolut vill ska funka så vill man inte ha hjälp av någon som ser det som en utmaning, utan någon som tycker att det är a piece of cake.

Flyttar vi linkedinlingvistiken till träningsvärlden så tror jag att det skulle behöva sökas betydligt färre utmaningar, och lite mer enkla grepp som man vet hur det går till. Extremlopp i lera, en svensk klassiker, stå på scen på luciapokalen eller nå Sveriges Starkaste Man-finalen är alla förvisso utmaningar, men det är kanske inte alltid en utmaning man behöver. Det finns gånger när man ska backa hem och se till att inte ens lägstanivå sjunker istället för att försöka höja högstanivån. Tänk bara hur extremt mycket mer vältränade och starka vi skulle vara om vi lät bli nya utmaningar och bara ägnade oss åt sådant vi vet hur man gör istället?

Det var länge sen jag hade med en bibelreferens, men här är det läge att lyfta fram den arameiska befälhavaren Naaman som reste till profeten Elisa för att bli av med sin spetälska. Det heter lepra numera, men vi säger spetälska för att bevara den bibliska tonen. Elisa sa åt honom att doppa sig några gånger i Jordan, vilket fick Naaman att bli sur och tyckte att det var banalt. Den något mer förnuftige tjänaren påpekade dock att något svårt hade han säkert gjort om han blivit tillsagt, varför då inte prova även det enkla? Med gott resultat, förtäljer sedan berättelsen. Du kanske bara ska ta och gå ner till gymmet?

Share

Att hålla takten betyder inte att öka takten

Då jag i dagarna lånade min fars dieselmercedes med vidhängande Johnny Cash-CD-skivor men utan bluetoothkoppling för telefon så blev det nödvändigt att lyssna på en massa klassiska Cashlåtar. Det är en hel box, som jag faktiskt tror att jag har gett honom för länge sedan, så även om det blev en hög koncentration av Cash så var jag på inget sätt nödbedd. En låt som däremot inte tidigare funnits speciellt högt på min lista är Get Rythm, men eftersom det var mörkt och jag inte utan vidare hittade knapparna på stereon så fick den rulla. I låten används inte ordet blues för att beskriva musikstilen, utan sinnesstämningen. Det är ganska brett ändå, det kan uttrycka ett milt vemod, men också riktiga depressioner. Var på skalan låten avser är inte riktigt klart, det är i alla fall så pass att det är någonting som måste åtgärdas.

Frågan ställs till en skoputsargrabb som alltid tycks riktigt glad och motiverat trots det skitigaste jobbet i stan. Hur hanterar han egentligen den känslomässiga verkligheten av sitt jobb? Hans svar som levereras med ett brett leende och en snärt med putstrasan är ”Get rythm when you get the blues.” Håll takten helt enkelt. Lite basal musikteori är att takten inte påverkas av om det är dur eller moll. Det är helt enkelt den del av musiken som driver framåt och som inte är beroende av om det låter glatt eller inte. Hittar man rytmen så tar det inte speciellt lång tid innan sinnesstämningen ändrar sig också, eftersom det är samma rytm man kan skruva in i bluesen som man sedan använder i gladare musik.

En ganska viktig sak är här att det man ska söka sig till är inte en ökad takt, vilket kanske är det vanligaste felet. Man blir lite desperat när träningen har förfallit, utvecklingen har avstannat, eller livet i stort börjar skeva och försöker att skruva upp tempot. Det är ingen bra väg, eftersom det du behöver är den taktfasthet du känner igen från när det var lite gladare musik, och som du dessutom vet sedan förut att din spelskicklighet klarar av att hantera. Ett högre tempo har du ingen association till, och du vet ärligt talat inte om du klarar av heller. Om du bara är tyst ett ögonblick så känner du snart taktslagen inom dig.

Det kan också krävas en medveten tanke för att hitta den där takten som du förknippade med något positivt, definierade i antal träningstillfällen, måltider, sociala tillfällen eller vad det nu vara månde. Fungerar inget annat så kan du göra som när vi svenskar ska klappa takten, vi sneglar på dem bredvid och försöker klappa samtidigt som de. Vilket du än gör så måste du hitta takten för att komma igång igen, annars kommer du inte att ha något som driver framåt, och stannar du upp när du är deprimerad så fastnar du. Ett mycket gott råd är att om man går igenom ett helvete, så stanna inte. Det är för att hålla stegen igång du behöver takten.

Share

Egenkärleken är ett straff

Det är ett paradoxalt tillstånd i vår tid att narcissism å ena sidan är en klinisk diagnos, å andra sidan finns det inget som vårt samhälle så förhärligar som egenkärleken. Du måste älska dig själv först, tänk på dig själv först, sätt dig själv främst och allt annat i den riktningen fyller i princip alla forum som finns. Alla stora livsåskådningar, religioner och inriktningar bygger dock på den exakta motsatsen. Sätt andra före dig själv, ge istället för att kräva är huvudregler sedan tusentals år. Hur vårt moderna samhälle på i princip några få år har lyckats glömma det är egentligen oerhört, och mycket illavarslande.

Självfallet finns det en hönan och ägget-fråga här, och de flesta brukar hävda att man inte kan älska andra om man inte lär sig att älska sig själv. Så är det naturligtvis, och ändå eskalerar självförakt i västvärlden i princip i samma takt som våra instagramkonton får fler följare. Trots allt fokus vi lägger på att tycka om och älska oss själva så tycks det gå åt andra hållet. Sanningen som har varit känd sedan urminnes tider men som nu tycks ha glömts bort, är att vi inte kan skilja oss själva från andra människor. Det är egentligen ganska enkelt, vilka egenskaper tycker vi om i andra människor? Att människor ägnar sig åt sig själva och alltid sätter sig själv främst, eller att de bryr sig om andra och lever utgivande för andra människors skull? Svaret är ganska givet. Vi måste helt enkelt ge oss själva anledning att älska oss själva, istället för att krampartat försöka.

Det är ganska märkligt att tro att vi skulle tycka om andra egenskaper i oss själva än vad vi tycker om i andra. Ändå så försöker vi lösa problemet genom att fokusera mer på oss själva, luta oss närmre spegeln, och försöka få bilden ännu mer attraktiv. Narcissus, han i den grekiska mytologin som är ursprunget till begreppet narcissism, hamnade faktiskt vid vattenkällan förälskad i sin egen spegelbild som ett straff, för att han inte ville älska någon annan. I mytologin var denna någon Echo, som på grund av bristen på kärlek sedan förtynade tills bara hennes röst fanns kvar, som ekar som påminnelse än i dag.

Afrodite blev så upprörd över Narcissus avvisande att hon dömde honom till att sitta och titta på sin egen spegelbild, till dess att till slut även han förtvinade till den blomma som påminner oss om honom. Det är nog dags att bryta sig ut tidsandan och förstå att nyckeln till att kunna älska sig själv är att älska andra, inte tvärtom. Vi har suttit ganska länge vid den vattenspegel som Instagram och andra forum är, och ska vi inte förtvina så kanske det är dags att lyssna efter den ekande rösten som blir allt mattare, istället för att fortsätta att luta oss allt närmre spegelbilden för att hitta något hos oss själva att älska. Det finns massor att älska hos de där mattande rösterna från andra.

Share

Man måste inte skynda hem

I både våra kretsar med olika träningsformer som med intressen och livsinriktningar i största allmänhet, så talas det ofta om att man har hittat hem, på det ena eller andra sättet. Det låter naturligtvis som något väldigt positivt, och som något som ska uppfattas som ett slutmål. Ofta är det här på grund av hur roligt man tycker att någonting är eller hur mycket man trivs med att hålla på med något. Jag har två problem med tankesättet, det ena är tanken på att hemmakänslan är en förutsättning för att verkligen trivas. Så är det ju bevisligen inte, då hade vi överhuvudtaget inte haft semesterresor. Det finns med andra ord ingen motsättning mellan att ha ett hem och inte befinna sig där när det gäller välbefinnande. Min andra invändning är brådskan att söka sig till hemmet bildligt talat, som om det bara är där man finner existensberättigande. Det är inte det som är hemmets funktion.

När jag för några år sedan jobbade med inflyttningsfrågor i mindre kommun så höll en del av våra lokalpolitiker att råka i panik över att en majoritet av ortens 18-åringar ville flytta ifrån kommunen relativt snart. Eftersom panikångesten orsakade yrsel, hyperventilering och suddigt seende så kom de aldrig så långt i undersökningen att över 90% av de som sa att de ville flytta, också sa att när de sedan skulle slå sig ner och bilda familj så ville de komma tillbaka till den lilla kommunen. Själv tyckte jag det var en fantastisk indikator på den unga befolkningens sundhet. Har man fötts fram och formats i en miljö så pass mycket att man förknippar den med sig själv, så finns det ingen anledning att vara paniskt bunden dit, man hittar dit när det behövs.

Hem är alltså inte där man primärt upplever saker, har roligt eller ens utvecklar sig. I så mening är det ingen vidare bra strategi att försöka hitta hem när det gäller att utvecklas i sin träning, eller för den delen i livet. Det gör man genom att prova saker, möta nya människor, se nya platser och ta in nya intryck. Det behöver du inte hitta hem för att göra, faktum är att hitta hem kan motverka det. Jag är överhuvudtaget lite tveksam till begreppet hitta hem, jag tror att vi hittar till våra hem, bildligt och bokstavligen, det är mer att veta vilket som är hem. Hemma är inte en utveckling, utan en kalibrering, där vi ställer in våra sinnen från den punkt där vi en gång i tiden började mäta. När det gäller träning så är det där vi först tränade, och lärde oss hur vi mätte vår egen prestanda. För en del är det löpning, för andra är det bänkpressen. Helt enkelt den miljö där vi först förstod vad det var att träna, som vi sedan utgår ifrån när vi provar allt annat. När det gäller livet i övrigt så är det den plats eller miljö som formade dig, där andra är som du. För oss som har flyttat hit och dit under uppväxten så finns det flera sådana platser, vilket naturligtvis är positivt på många sätt. Det betyder ändå inte att vi har någon brådska tillbaka till någon av dem, vi kanske är någon annanstans för tillfället, för att lära oss något nytt.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Share