MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

Fredagsbarbell

Att vara i närheten

När man vill hjälpa och vara till stöd för sina vänner och medmänniskor så hamnar man ibland i en situation där man inte med sin insats förbättrar relationen till dem, utan försämrar. Detta alldeles oavsett den goda avsikten, och då riskerar det dessutom att bli en nedåtgående spiral eftersom man sedan blir sur av de inte fattar att man menar väl. Problemet är dock att de situationer där hjälp eller stöd behövs ofta är så pass pressade att man inte kan förvänta sig en rationell respons.

Under armbrytartävlingar av betydelse är det inte ovanligt med en ganska så rejäl besvikelse efter en förlust, och hur den besvikelsen hanteras är mycket individuellt. Gemensamt för de olika variationerna är dock att de inte alls bryr sig om hur väl du menar eller inte, dina avsikter är av helt underordnad betydelse just då. Efter att ha gått på ett antal minor runt både armbrytartävlingar och styrketävlingar tror jag ha lärt mig ett förhållningssätt som också är tillämpbart i livet. Man ser helt enkelt till att vara i närheten, både fysiskt och känslomässigt, så att man fånga upp om man behöver, men förhåller sig tillräckligt passiv för att inte försöka ta ifrån personen ansvaret att hantera sin egen reaktion. Det är den som har misslyckats som måste lära sig att hantera det, och många gånger så är ilskna reaktioner på tröstande ord just ett rättmätigt krav på att själv få ta sitt känslomässiga ansvar.

Men man måste finnas i närheten, för att en del av att ta det ansvaret är ibland att acceptera att man måste sträcka sig efter hjälp, och det är då man som vän ska finnas där. När väl frågan har kommit, ordagrant eller med kroppspråk så kan man bidra med tröst, korrigering eller verklighetspåpekanden. Dessförinnan finns det en ganska stor risk att du förvärrar situationen, oavsett hur klok du än är, eftersom du med ditt agerande antyder att de inte kan hantera en situation de själva har försatt sig i.

På gymmet är samma sak lika tydlig, även när det gäller rent fysiska ingripanden. Man står tillräckligt nära för att kunna gripa in, men gör det inte förrän man blir ombedd, eller vid det tillfälle personen tidigare har angett som signal att gripa in. När jag väl blir insläppt i någons process så brukar jag ändå vara rätt rå, eftersom varken armbrytartävlingar eller styrketävlingar ska tas på för stort allvar, och en rå men hjärtlig ton raskt bidrar till att understyrka det orimliga i att gråta över en förlorad lek, hur organiserad den än är. I den riktiga världen är jag lite försiktigare, när relationer har gått omkull, försörjningar och anställningar äventyras, och annat som faktiskt är viktigt ser ut att ha gått förlorat. Jag gör vad jag kan för att hålla mig i närheten, både känslomässigt och rent fysiskt, men jag griper sällan in på eget initiativ. Jag hoppas att de jag bryr mig om ser att jag är tillräckligt nära om de bestämmer sig för att de behöver någon att luta sig mot.

Share

Det är inte det förnuftiga man minns

Jag är ganska dålig på att planera in saker och ting så att det inte krockar, eftersom det finns ganska många saker i helt skilda världar som jag tycker är roligt. Problemet uppstår ofta just eftersom de saker jag ägnar mig åt är just i olika världar, och därför planeras in efter helt olika premisser, och alltså inte tar hänsyn till varandra. Frågan är ändå om jag inte den här veckan har lyckats att slå rekord, då jag i någon mån har pendlat mellan Stockholm och södra Polen där EM i armbrytning avhålls, och där jag är speaker.

Samma vecka så är jag inblandad i en ganska prestigefylld konferens som mitt arbete arrangerar, och som jag gärna vill närvara på, och för all del, ur ett arbetsperspektiv bör närvara på. Det är inte precis smidigt och rationellt att försöka hinna med båda, och det ligger nära till hands att börja skylla på yttre faktorer, och på så sätt undandra mig mitt eget ansvar för min dåliga planering. Det är ju alltid trevligt att odla bilden av sig själv som oersättlig, men sanningen att säga så är det nästan aldrig sant. Även om jag verkligen fyller en funktion på båda ställena som jag med fog kan hävda är rätt central, så är det inte det som är orsaken. Att jag flyger till Polen för en kongress och en invigning av EM, för att sedan mitt i flyga hem för ett seminarium på jobbet, vara hemma i 20 timmar och sedan flyga tillbaka till Polen är faktiskt inte på grund av tvång.

Inget av de saker jag var på hade havererat utan mig, även om jag gärna vill tro det. Jag tycker helt enkelt om att vara behövd, att fylla en funktion och att bli uppskattad för det sätt jag gör det på. Alltså gör jag tappra försök att båda ha kakan och att äta den. Det blir alltid fantastiska historier om tidiga flyg, korta nätter och långa arbetsdagar med däremellan liggande sociala aktiviteter, som till exempel efterfester. Det händer att jag försöker få till mer eller mindre ihåliga förklaringar om varför jag är tvungen att göra som jag gör, ibland tror jag faktiskt på dem själv. Men det klingar falskt.

Precis lika falskt som den som beklagar sig över att vara tvungen att träna så intensivt, eller de svåra omständigheterna att hålla sin diet under för att lyckas med sin invägning. De är inte heller tvungna, de gör det helt enkelt för att de tycker det är roligt. Trots det faktum att vi gärna berättar om hur fruktansvärt kämpigt vi har haft det med det vi har valt att hålla på med så är det ju precis så vi vill ha det. Det är alla utmaningar, allt ologiskt kämpande med något vi har fått för oss som är det som ger färg. Om vi undviker sådant så må livet bli enklare och mer rationellt, vi skulle leva balanserat och utvilat, men vad skulle vi då berätta om?

Share

Alla vill inte samma sak

Relationer handlar väldigt mycket om att sätta andra framför sig själv, och att stundtals göra saker för någon annans skull än sin egen. Jag är väl medveten om att det finns en hel del folk nuförtiden som tycker att det känns som ett främmande koncept, och som har upphöjd själviskheten till norm. Att man ska tänka på sig själv först är inget eftersträvansvärt, all civilisation och samhällsutveckling i världen bygger på att vi åtminstone ibland förmår att sätta andras behov framför vårt eget, och jag kan rent ut sagt bli spyfärdig av att det har gått så långt att folk till och med är stolta över att vara själviska. Det är receptet på havererade relationer och ett förstadium till sönderfallet av all fungerande mänsklig gemenskap.

Det finns en orsak att den gyllene regeln om att göra mot andra allt vad du vill att de ska göra för dig är en grundbult i all världens stora livsåskådningar. Börjar man där är man på god väg att få sina relationer att fungera, vare sig det är med respektive eller träningskompisar. Men det finns en skruv som komplicerar det lite och som gör att man ändå måste tänka till. När man tillämpar den gyllene regeln så måste man utgå från att man vill att folk ska göra sånt jag gillar för mig, inte sånt de själva gillar. Ska det fungera som det är tänkt med påföljande positiva konsekvenser så kan man alltså inte bara överväga den faktiska handlingen, utan avsikten bakom dem. Det är alltså inte rätt att skicka bilder på sig själv utan underbyxor till folk i förhoppningen om att de ska göra detsamma. Det är inte det som avses med den gyllne regeln.

En vän jag hade som var ungdomsledare försökte avskräcka tonårsgrabbar från porr med argumentet att de väl inte ville att tjejer skulle sitta och dregla över nakenbilder på dem. Det visade sig vara en mindre framgångsrik argumentation, och han fick börja om på ett annat spår. Det du ska göra för att andra är alltså att bry sig om vad de vill, precis som du vill att de ska bry sig om vad du vill. Det innebär att man inte ska insistera på att någon man vill ska följa med och träna ska erbjudas att köra tunga mark för att det är vad du vill köra. Det innebär att du ska göra det de vill, även om det inkluderar gångband eller spinning, Notera att jag nu talar om förutsättningar för själva relationen, för fysiken och egentliga träningsresultat är självfallet tunga mark bättre.

Men faktum är att det här fungerar som mottagare också. Om nu din själs älskade har gjort en kopp varmt blomte till dig för att det är det finaste de vet en vardagskväll, så bemöt det på samma sätt som du skulle vilja att de bemöter förslaget om tunga mark, nämligen med glädje och tacksamhet, även om en whiskey hade passat mycket bättre. Man måste se till avsikten, hellre än teét. Även om alla vill olika saker så finns det ett gemensamt drag hos oss alla, som den gyllene regeln egentligen syftar till. Vi vill känna att någon har gjort något för oss, och inte för sig själva.

Share

Basker blå

Det kan bero på att jag är lite militärromantiker och gärna själv hade fått göra FN-tjänst, men jag är väldigt svag för den gamla slagdängan ”Basker blå”. Den kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som något annat än pekoral, och alla eventuella förhoppningar om litterära kvalitéer i texten dör i höjd med raden om att fara bort från sin fästemö för att kanske dö. Melodins inverkan på mig kan inte heller rimligtvis bero på någon association till min egen militära karriär, då det var väldigt lite romantik och ära runt att köra elvabil på Kosta skjutfält och sätta upp lappar om skjuttider.

Jag tror att det faktum att jag i princip ställer mig i givakt när jag hör den beror på att den trots all ostighet innehåller en aspekt som har trumf. Den uttrycker något som jag tycker är så viktigt att det överskyler litterära brister, dåliga rim och storvulen militärromantik. Det uttrycks mest direkt i raden ”Han kom dit för att skapa fred, skapa fred i ett land som led”. Jag säger inte att varenda svensk FN-soldat har haft alltigenom ädla motiv, men i grunden handlar det om att göra något gott som är bortom det man är tvungen. Det är inte bara det lätt egoistiska nationalistiska försvaret av det egna som finns i ett vanligt nationellt försvar, det är den långtgående insatsen för att hjälpa till att få slut på någon annans lidande.

Jag är mycket medveten om att FN-insatser inte på något sätt har varit den slutgiltiga lösningen på problem runt om i världen. Det är inte effekten jag talar om, utan viljan. I min värld så ursäktas all ostighet i världen av att Basker blå skildrar den rena osjälviskheten, att själv göra något för att andra ska få det bättre. Osjälviskheten har trumf, helt enkelt, och gör att jag blundar för andra brister jag annars skulle störa mig på i låten. Just principen med trumf är något som jag måste erkänna återkommer i vissa träningsformer. Hur larvigt jag än tycker att det är med kippning, långa strumpor, och vådligt utförda tyngdlyftningsmoment med stora plastvikter så måste jag erkänna att en hel del crossfitmänniskor är väldigt vältränade, det finns till och med de som är starka. Det är ändå trumf när man håller på med träningsformer.

Jag tycker att kulturen och de nypåhittade orden för gamla företeelser är larviga, men det hjälps inte, styrkan hos utövarna är trumf. Tittar man på vardagsmotion så finns det ingen gräns för hur larvigt jag tycker den är med vuxna män i cykelbyxor och vurpollon på huvudet som låtsastävlar in till Stockholms City från Hammarby sjöstad på morgnarna. Ändå kan jag inte förneka att en timmes cykling varje dag har en väldigt positiv inverkan på fettförbränningen och fysiken, förutsatt att de överlever Götgatan vill säga. De ofta återfunna magrutorna har helt enkelt trumf, hur larvigt det än är med spandexbyxor. Man måste lära sig att högakta det som är viktigt, även när det återfinns i larvig inramning.

”Men i skenet av en handgranat, i basker blå, stod en svensk soldat,”

Share

Fråga de som tycker det är svårt

För några dagar sedan så hade jag förmånen att prata med en retorikstuderande om vad jag tycker är viktigt när man talar offentligt. Jag försökte i möjligaste mån förklara vad jag tyckte var viktigt, och vad jag tycker är avgörande faktorer för att prata inför folk. Man kan ju tycka att jag borde ha en del att delge efter att i snart 30 år regelbundet ha talat inför folk i de mest skilda sammanhang, det tyckte nog egentligen jag också. Följaktligen så bredde jag ut mig med den för mig så typiska mainsplainingen, om vad man bör tänka på, vad som är viktigt, och vad man ska tänka på om man tycker det är otäckt att stå där inför folk. Jag tror nog att det jag sa lät ganska trovärdigt, och förmodligen så fanns det viss sanning i det mesta jag framförde.

Men om sanningen ska fram så har jag faktiskt ingen aning om vad man ska ta sig för om man inte kan från början. Inte så att jag var perfekt som talare redan från början, det är jag i och för sig inte nu heller, även om man får hoppas att jag är bättre nu än då. Men sanningen är den att jag aldrig har tyckt att det har varit svårt. Jag brukar till och med gå så långt att jag påstår att min comfort zone är att stå inför människor och prata. Jag har överhuvudtaget ingen känslomässig anknytning till hur det är att uppleva obehag av att tala inför folk, jag har aldrig känt så. Att utifrån detta då tro att jag skulle vara särskilt lämpad att förklara hur man gör är egentligen ganska långsökt. Jag har ju aldrig behövt anstränga mig.

Jag har en del teorier om vad man bör göra, men de är relativt oprövade på mig själv, det är mer sånt som jag tycker verkar rimligt. Jag brukar få framföra mina teorier nu och då, eftersom det är en del som har noterat att jag pratar mycket inför folk. Jag hoppas att de stämmer, men i ärlighetens namn vet jag inte. Lite så här har det varit för mig när jag genom åren har frågat min starka vänner om hur man bör träna, och hur man ska göra för att lyfta olika saker. Jag har helt enkelt frågat fel personer.

Genom mina intressen har jag haft turen att få träffa de allra starkaste i världen, och genomgående brukar svaren vara: ”Man gör bara så här”. Kalle Lane brukar svara så när jag frågar hur man tränar upp greppet, visserligen visar han lite övningar ibland, men det är mest sånt han tycker verkar kul. Greppet hade han redan innan han provade det. Magnus Samuelsson gjorde 100 i bänk när han som 16-åring för första gången tog i en stång, och hans bänktips när man frågar brukar bestå av ” Man pressar uppåt”. Det är ju inte underligt att jag fortfarande är klen. Vill du verkligen lära dig något, så fråga inte den som är bäst. Fråga den som har varit riktigt kass, och som har blivit ok. De vet hur man kämpar sig till resultat, och det är det de flesta av oss måste göra.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Tester

Share