MAXstyrka

Man blir inte annorlunda av att ömsa skinn

När man kommer upp i den medelålder där jag bortom alla rimliga invändningar befinner mig så har man onekligen hunnit igenom en rad olika stadier i livet. Beroende på vem man är så kan det naturligtvis vara mer eller mindre drastiskt. Det finns de som inte har genomlevt större förändringar i livet än att byta bilmärke, men för de allra flesta av oss så pendlar det lite mer. Det finns de som tycker att jag är extrem i mitt cv, alltså berättelsen om vad man gjort i livet, men det tycker inte jag. Möjligen är jag lite mer utåtriktad och benägen att berätta för min omgivning om vad jag håller på med, men i stort sett så tror jag inte det händer mer i mitt liv än i andras. Det är samma verktyg jag använder oavsett uppdrag, i mitt fall huvudsakligen min kommunikativa förmåga och min förkärlek för helhetsbilder. Jag fungerar helt enkelt inte om jag inte kan se en helhetsbild. Det är alltså mönstret i mitt liv, oavsett om jag tillämpar det på armbrytarorganisationer, berättelser om strongman, finansiella seminarier, TV-kommentering, kristna tidningar, detaljhandelsutveckling, eller något av allt annat jag sysselsatt mig med under livet.

Trots att jag hävdar likheten i allt detta, så måste jag obestridligen erkänna att de olika uttrycken helt enkelt är olika skeden i livet. Det är här jag kommer till begreppet ömsa skinn, som har blivit ett slags talesätt för förändring i livet. Det är egentligen en helt fel användning av uttrycket, i alla fall om man ser till var det är lånat ifrån. Jag är i och för sig ingen stor vän av ormar, men en afrikansk uppväxt och ormälskande vänner har ändå lyckats lära mig nåt. Att man ömsar skinn beror inte på att man ändrar mönster, utan på att man växer. Ofta är vi lite rädda för förändringar i livet för att vi är rädda för att tappa bort den vi är, vilket naturligtvis är lätt att förstå. Om jag nu har varit bra på en sport i hela livet, så kan det vara lite otäckt att ta nästa steg, eftersom vi har lagt en del av vår identitet i det vi är bra på. Vi är rädda för att bli någon annan än den vi varit och funnit acceptans för, helt enkelt.

Men det finns något alldeles fantastiskt att lära sig av reptilerna som kan hjälpa oss att växa. För alla som sett en orm som ömsat skinn så blir det jättetydligt. Mönstret, färgerna och identiteten sitter inte i det man växer ur och lämnar bakom sig. När det gamla lämnats så är det inte annorlunda, bara vackrare, större, färgstarkare och intensivare. Det är klart att det känns drastiskt att ta ett nytt steg i livet, och lämna något som blivit för trångt, men det kommer inte att göra dig till någon annan. Det troligaste är att ditt mönster och dina färger kommer att synas ännu tydligare om du vågar krypa ur ett urvuxet skinn. Det kanske är dags?

Marie Antoinette sa inget om bakelser

En av de mest seglivade faktoiderna som finns i vår historieskrivning är det påstådda uttalandet av Marie Antoinette om bakelser, eller tårta, beroende på vilken version man väljer. Det är alltså en påstådd kommentar till svaret på frågan hon ställt om varför folket var i uppror. Då hon fick svaret att de inte hade något bröd så påstår alltså faktoiden att hon svarat att de väl i så fall fick äta bakelser. Det är fullt möjligt att hon verkligen var så privilegierad att hon kunde ha kläckt ur sig det. Hon var dotter till den österrikiske kejsaren och gift med Louise XVI, så man får förmoda att hon kunde äta bakelser när hon ville. Det vill säga fram till dess att hon blev giljotinerad, vilket hon alltså blev, alldeles oavsett om föraktet för de fattiga var sant eller inte.

Sitter man som drottning när bägaren äntligen rinner över och folk har fått nog så spelar det väldigt lite roll vad man egentlig är skyldig till, hon var symbolen som skulle halshuggas. Kanske är det just därför berättelsen är så seglivad, därför att den skulle kunna vara sann. Den bekräftar i vilket fall det historien säger om orsaken till franska revolutionen, på ett enkelt och kärnfullt sätt, och då förenklar det vår tillvaro att tro på den. Marie Antoinette fick ta konsekvensen oavsett, så vilken skada är egentligen skedd av att vi tror på det? För den franska historien ingen, men för samhället i stort, rättssäkerhet och vår syn på våra medmänniskor enorm.

Börjar vi sätta lika med tecken mellan sant och skulle kunna vara sant så hamnar vi i fritt fall. Det finns de som misstänker mig för att vara drog- och dopingliberal, vilket faktiskt inte ens är i närheten av att vara sant. Att jag tycker synd om och bryr mig om missbrukare är inte samma sak som att jag bejakar missbruk. Däremot så är vi mycket illa ute om vi börjar att döma ut folk utifrån att det skulle kunna vara sant. Det skulle kunna vara sant att det är omöjligt att bli bra på strongman och vara ren. Men det vet vi inte om vi inte har testat alla som blivit bra.  Det skulle kunna vara sant att alla som tävlar på proffstävlingar i armbrytning är dopade. Men det vet vi inte, eftersom vi inte har testat alla. Vi vet ett antal både strongman och armbrytare på hög nivå som har deltagit på testade tävlingar och lämnade negativa dopingtester, och då vet vi att de var rena då.

För den som ligger på giljotinen och ser dem dra ur sprinten så spelar det ingen roll om man är oskyldig eller inte, man dör i alla fall. Det måste rimligen ha funnits någon i den franska adeln som inte var ett komplett svin, men som ändå fick ta konsekvensen av revolutionen. Jag kommer att fortsätta arbetet mot drogmissbruk inom elitidrott och kraftsport, men jag kommer aldrig vara med på att lägga någon under giljotinen för att något skulle kunna vara sant.

Alla tror att de är speciella

Det är en intressant mekanism hos oss människor att vi tror att våra problem och utmaningar är specifika för oss, medan vi har svårare att bejaka att våra tillgångar och fördelar skulle vara unika. Kanske är det ett slags mörkande, kanske beror det på någon slags dålig självkänsla, men jag är benägen att tro att det är en slags arrogans. Man är så uppfylld av sin egen verklighet, och har glömt att titta på andras, att man omöjligen kan tro att någon annans kan vara relevant. Det är väldigt synd, för om man envisas med att tro att ens egna problem är helt unika så har man ju också friskrivit från att lyssna på andra. Om de inte förstår vad jag går igenom eftersom det är helt unikt så behöver jag inte heller lyssna på dem, eftersom de då inte har någonting att lära mig. Alltså arrogans.

Om man däremot bejakar att man själv tycks ha samma problem och utmaningar i livet som många andra, då öppnar sig en hel värld av kunskap. Då finns det massor med exempel på hur folk har löst olika problem, hur man har klarat av olika utmaningar och överhuvudtaget tagit sig framåt i livet. Men då krävs det att du bejakar att det är liknande frågeställningar, annars är ju inte de lösningar andra har hitta relevanta. Det kan naturligtvis bero på att vi är världens mest individualiserade samhälle, och det är klart att det finns problem som är unika. Men de allra flesta är sådana som vi delar med mänskligheten i stort, och därför kan lära av mänskligheten i stort.

Hur jobbiga saker man än är med om så finns det nästan säkert andra som har varit med om det förut. Folk har varit otrogna mot varandra i alla tider, nära och kära har dött i alla tider, skador har funnits så länge vi har försökt att se hur mycket kroppen förmår. Folk har svikit varandra, har misslyckats med egna målsättningar, ljugit för varandra, missbrukat konstiga substanser sedan Noah först planterade en vinranka och söp sig full, så att han skämde ut sig genom att somna naken på fyllan. Du är med andra ord inte ens först med att skämmas för dina föräldrar.

Problem är jobbiga, och sådant som gör ont gör verkligen ont, det är inte inbillning. Det som däremot är inbillning är att just du har det särskilt svårt, och därför kan ingen annan ge dig något råd eller hjälpa dig med något. Vad du än försöker att lösa i livet så kan jag lova att du inte är den första i världshistorien som ställs inför just det scenariot. Det bästa man kan göra i det läget är inte att envisas med att man är unik och att ingen annan någonsin har haft det så här svårt förut. Nej, det bästa är att ta reda på andra som har genomlevt samma sak, och se hur de gjorde för att överleva. Det kanske inte känns så speciellt, men är betydligt mer framgångsrikt.

Det vi inte talar om

I massor av kulturer runt om i världen finns sådant som inte får nämnas, av en mängd olika föreställningar och orsaker. Inom judendomen talar man om Guds namn som inte får missbrukas, vilket sedan övertolkas till att namnet inte alls får användas. På många andra håll är det kanske motsatsen, man är rädd för något, och därför får det inte nämnas, eftersom man då är rädd att frammana det på något sätt. Det har plockats upp i vår populärkultur i Harry Potter, där just Voldemort är så otäck att han inte får nämnas. Vare sig det är i övertolkade skrifter i någon av de stora religionerna, eller som hemmavävd mytologi i underhållningsbranschen, så är det ändå något vi ofta fnyser åt, och tycker är väldigt underhållande. Ända tills vi börjar och analysera vårt eget beteende, och upptäcker att vi gör precis likadant.

Det är visserligen inte varken Gud eller onda trollkarlar vi inte vågar prata om, däremot så är det just det. Den enda orsaken till att det finns sådant vi inte talar om är att vi inte vågar. Vi är rädda, och inte vet vart det tar vägen, eller hur vi ska hantera frågan. Olösta konflikter som kanske blossar upp igen, sådant som vi inte har svaret på, sådant som vi inte förstår, eller helt enkelt sådant som vi inte vill ska vara sant. Vi vet helt enkelt inte vart det tar vägen om vi börjar prata om det, och vet vi inte vart det tar vägen så är det skrämmande. I våra kretsar är det väldigt vanligt att man inte alls pratar om doping och annat drogmissbruk, för man vet inte vart det tar vägen, eller hur det ska hanteras. Jag pratar inte om löjligt ihopklumpad propaganda där man klumpar ihop knark med proteinpulver och försäkrar att man är emot allt, utan riktiga samtal om hur vi hanterar att människor är båda svaga och starka samtidigt, att de är både förebilder och missbrukare samtidigt.

Tycker ni det är svårt här så kan det hjälpa att flytta tanken till rockmusiker och artister. Där har vi lärt oss att skilja på sak och person, och kan älska en artist och dennes musik utan att säga att det är ok att de knarkar ihjäl sig. Det borde gå att göra även inom vår värld, och eftersom många av oss har intressen i både reglerade sporter som välkomnar antidopingjourens representanter den gångna helgen, och de andra tävlingsformer som inte erkänner RF:s tillsynsansvar så kommer frågan allt närmre. I den religiösa världen innebar kristendomens ankomst att människan kunde sluta vara rädd för Gud, och därför nu utan oro talar om och använder namnet. I Harry Potter-serien så förändras den onämnbara till ett namn, som sedan börjar uttalas och därmed får en form som kan bekämpas och besegras. Men så länge man är rädd så pratar man inte om det, och då kan det inte besegras.

Ta den tid du hittar

Det var länge sedan jag slutade prioritera träning framför allt annat i livet, vilket märks inte minst på min mycket bristande prestanda. I ärlighetens namn är det bara i mycket korta perioder i livet som jag har prioriterat träningen framför allt annat, och väl är väl det. Det finns oändligt många saker i livet som är viktigare, kanske för mig personligen, men jag vill nog påstå att det gäller lite för folk lite till mans. Nu är det tack och lov så att alla har tolkningsföreträde på sin egen prioritering, så tycker man att träningen är det viktigaste i livet så är man i sin fulla rätt att ordna sitt liv efter detta.

Det är ingen långsökt gissning att det är en verklighetsuppfattning som kommer att förändras med tiden. Dock är det så att man faktiskt kan inrätta sin träning lite efter i vilken prioriteringsordning det kommer i livet. Jag brukar säga att jag går och tränar när jag inte har något viktigare för mig efter jobbet, vilket givet allt jag håller på med ändå är oftare än man tror. Den springande punkten här är naturligtvis vad man tycker är viktigare att ha för sig. I mitt fall så kommer både arbete och olika former av ideellt engagemang före träningen i prioriteringsordning. Självfallet kommer också familj och relationer före, men de är sällan avhängiga av vad jag gör de två timmarna närmast efter arbetsdagens slut. Nu tränar jag i och för sig inte effektivt i två timmar, men i min ålder tar det lite tid att ta sig till gymmet, byta om och komma i stämning, så det går ändå ett par timmar i yttertid. Ser jag till total träning på en vecka så är väl 3 gånger i veckan ett rimligt snitt, som också sammanfaller med en del teoretisk kunskap om vad som går åt för att göra någon skillnad.

Det är här det faktiskt kan hjälpa med en insikt om sin egen prioritering för att det ändå ska bli så bra som det kan efter förutsättningarna. Om jag vet att jag tycker att telefonsammanträden är viktigare än träningspass, så vet jag därmed också att det inte kommer att bli någon träning de dagarna sådana förekommer. Om jag då har låst fast mig vid att träna tre gånger i veckan lämpligt fördelat på veckodagarna, så är det ju lätt att träningstillfällena faller bort om de sammanfaller med jag tycker är viktigare. Måndag – onsdag – fredag är en rimlig rytm med vilodagar och allt, men om man har sådant som känns viktigare på onsdagar och fredagar så är man ju raskt nere på ynka en gång i veckan. Om jag redan på tisdagen inser att jag på onsdag kommer att tycka att något annat är viktigare, så är inte lösningen att övertala sig själv att ändra sin prioritering, det kommer man troligen ändå inte att göra.

Erkänner man det för sig själv så blir det rimligt att träna både måndag och tisdag, då ingen mer högprioriterat finns. Man kommer närmre den träningsmängd man faktiskt tänkt sig, visserligen inte optimalt periodiserat, men bra mycket bättre än inte alls. För de flesta av oss räcker det faktiskt långt att träna på det som istället skulle varit dötid, istället för att påstå att det var att vi hade viktigare saker för oss som gjorde att vi inte kunde träna.