Fredagskrönikan

Jag har alltid varit fascinerad av att försöka förstå varför vi människor gör det vi gör. Kanske inte så mycket på det stora livsåskådningsplanet, eller i avseendet mänskligheten som helhet, utan mer i vardagliga saker som till synes inte sker efter plan utan verkar vara slumpmässig. Det är klart att det kan vara det, men oftast beror även väldigt små saker på något val vi gör. Jag tror att jag först började tänka på det här på riktigt när jag arbetade med stadskärneutveckling, och upptäckte den värld av kunskap som ligger bakom butiksplanering och även hur andra offentliga miljöer planeras. Varför går vi åt i högervarv om vi går runt på ett torg, varför går vi in en bit i en lokal innan vi stannar till och ser oss omkring, varför tar vi lättare en vara från en hylla beroende på hur de är staplade och så vidare.

Det första steget är ju naturligtvis att konstatera att det verkligen är någonting vi gör, och inte bara ett antagande. Jag blev väldigt förtjust i den metodik en amerikan som heter Paco Underhill tillämpar när han jobbar med just detaljhandelsutveckling på olika sätt. Han frågade inte folk, utan tittade bara på vad de gjorde i verkliga livet. Hur länge står man still och tittar, svänger man in i en hyllgång eller inte, köper man för mer eller inte om en viss vara står vid kassan. Inte en enkät så längt ögat når, bara observation. När man är säker på vad folk gör, då kan man sedan fråga sig varför. Överfört på gymmiljö, eller kost för den delen, så blir ju det här väldigt intressant. Varför väljer man att äta sin kalla matlåda på gymmet? Varför står man på ett visst ställe och curlar? Varför kör man tunga basövningar först i passet? Svaret på frågorna är oftast ett antal faktorer, som inte alltid har med varandra att göra. Självfallet så finns det en optimeringsfaktor av att äta direkt efter träningen som gör att man vill sleva i sig matlådan sittande på en gymbänk.

Det kan också finnas en faktor av att man gärna vill att folk ser hur seriös man är med sin träning, och därför äter matlådan med urvriden kycklingfilé där det folk ser att man gör det. Det är klart man vill stå på ett ställe med hantlarna där man har rörelsefrihet, och inte måste akta lite på sig när folk ska förbi, men att det är bra ljus och att man ser speglarna där påverkar också. Det finns säkert rent fysiologiska skäl att tung basbelastning ska göras först i passet, men det brukar också kännas bättre att det blir en bra siffra på vikten i de övningar som mäts i entydiga siffror. Man vill ju veta vad man orkar lyfta. Att jag äter rå broccoli beror verkligen inte på att det är gott, däremot kanske jag gillar att folk förstår att jag är beredd att gå så långt för att äta nyttigt. Det mesta här i världen görs faktiskt av mer än en orsak. Till exempel grilla riktigt kött. Det är både gott och nyttigt.

Curling är svårare än man tror

Posted on juni 15, 2019 by axklo

Jag har en god vän som är mycket aktiv inom curling som lärde mig något väldigt oväntat och ögonöppnande om sin sport. Nu skulle jag kunna ljuga och säga att det är sådant jag alltid har vetat på grund av min höga allmänbildningsnivå, men dels är det inte sant, och dels har jag redan obetänksamt nog erkänt för min hustru att det var något jag inte visste, så det är för sent för att mörka. Sanningen är den att den metafor som har blivit vår tids mest förknippande med curlingsporten nämligen är helt felaktigt. Att en förälder förbereder för och styr sitt barn genom att curla dom som uttrycket lyder är hämtat från just curlingens sopning. Det jag till min stora förvåning fick lära mig av förutnämnde gode vän är att sopningen inte får påverka stenens riktning. Sopningen får bara hjälpa till att öka eller minska farten eller få bort sådant som stör riktningen, inte rikta. Det är den som sätter stenen, som jag tror att det heter, som ansvarar, och det är dennes förmåga att göra det rätt man tävlar i.

Helt plötsligt blir curlingförälder något väldig eftersträvansvärt, om vi inte tar populärtillämpningen utan vad isfolket själva säger. Vare sig det är träningsadepter, barn, någon man coachar, klubbmedlemmar eller någon annan man vill väl. Det enda man får göra är att se till att deras insats kan ske med så mycket kraft som möjligt, det är inte tillåtet att hjälpa till och rikta upp. Det innebär i sin tur att för den som faktiskt sätter stenen så framträder allt i ett annat ljus. Ingen annan kommer att hjälpa till och styra åt rätt håll, det är du ensam som ansvara för det. Ska man använda lite livscoachsspråk så är det enda någon annan kan göra att ge dig energi, resten är upp till dig. Visst kan det kännas lite nervöst, men det är det som är livet.

Det tänkvärda är att vi ju egentligen vet att det inte funkar att hjälpa till med rikta upp, det är det som orsakat revolter, uppror och sönderslitna familjerelationer sedan urminnes tider. Vi vill inte åt något annat håll än det vi själva bestämmer. Skulle något sedan ändå bli bra på grund av att någon annan riktat upp det så kommer man alltid undra hur det hade gått om det låtit bli. Lite som när någon oombedd pillar på stången när man bänkpressar. Man kan inte räkna det som pers, det har någon förstört. Med andra ord så tycker jag att vi ska ge curlingen upprättelse. De har aldrig avsett att man ska göra något annat än att ge kraft och energi åt den väg den ansvarige personen själv väljer. Visst kan du försöka att styra dina barns eller adepters liv genom att försöka knuffa, rikta, peka, påverka val och inriktning. Men det är orättvist att kalla det för curling. Om det är det du håller på med, så använd å så fall samma uttryck som curlarna gör, för det är vad det är. Fusk.

Inget val är också ett val

Posted on juni 7, 2019 by axklo

Vi är många som hoppas att livet liksom ska lösa sig själv om vi bara låter bli att blanda oss i. Just när det gäller våra egna liv är det särskilt korkat, eftersom vi i alla synnerhet är inblandade. Att som jag inte fatta något aktivt beslut om vad jag äter eller inte innebär märkligt nog inte att det inte påverkar mig, det gör det. Nu har jag länge levt med medvetenheten om att passivt val också är ett val, för att åtminstone själv behålla ansvaret för mitt liv, och inte försöka lägga det på någon omständighet. Ser man till om ett val är aktivt, som i ”jag ska verkligen äta kebabpizza ikväll” eller om det är mer passivt, som i ”vill du ha resten av min kebabpizza?” så gör det inget som helst skillnad på konsekvensen. Det är handlingen, inte avsikten som ger effekten. En promenad ger inte mer effekt för att den är avsiktligt inlagd som morgonpromenad än om den är förorsakad av soppatorsk i bilen. Att det bara inte blev av att gå till gymmet gör inte att den uteblivna effekten blir mindre, än att du bestämt dig för att inte gå till gymmet.

Ibland tror jag att vårt extremt individualiserade samhälle och vår stora valfrihet gör att lurar oss att tro att inget kommer att hända i vårt liv om vi inte väljer det. Det är ett märkligt självbedrägeri, för något kommer alltid hända oss, att undvika konsekvenser i livet ingår inte i valfriheten. Din kropp och ditt välbefinnande kommer hela tiden att påverkas av vad du faktiskt gör, inte vad du har fattat ett aktivt beslut om. Det vi till viss del kan styra är vad som händer oss. Livet kommer att röra sig framåt så länge det pågår, det är inte det dina val påverkar. Det är i vilken riktning det går du påverkar med dina val. Visst, precis som i en bil kan man släppa ratten ett tag utan att köra ihjäl sig, förutsatt att vägen är rak och inget hamnar under hjulen, men hur ofta går det att lita på att det är så?

När jag som 14-åring i Afrika provkörde en tjejs pappas pickup och voltade den så var det inte mitt beslut att köra av och totalkvadda bilen. Jag hade inte koll, hon satt bredvid, blev rädd och ryckte i ratten och så voltade vi. Det gick fort, utan att jag gjorde något aktivt val. Ett antal förnuftiga aktiva val tidigare hade gjort att det hela undvikits, att släppa ratten hade inte alls hjälpt. Varje gång du tänker att du ska ta tag i något så småningom, träning, kost eller annat, så finns det ett litet självbedrägeri av att frågan därmed inte ändrar sig förrän du fattar ett beslut om hur. Det gör det, bara inte det du vill. Det är bara det att du har gjort valet att låta ospecificerad konsekvens inträffa, eftersom du inte ville tänka på det nu. Mycket i livet kan man undvika, men det finns två saker vi alla måste göra, på något sätt. Välja och dö.

Tillbaka på gymmet

Posted on maj 31, 2019 by axklo

Eftersom jag sedan länge insett att jag prioriterar en massa saker framför regelbunden träning så kan det ibland gå mer än lovligt långt mellan att jag tar mig ner till Barbell. Sedan brukar det i och för sig gå skov, så det brukar kunna gå några gånger i ett svep när jag äntligen kommer dit. Det märkliga är att det inte är det minsta genant eller prestigefullt när jag kommer dit. Det är sig lite märkligt, för egentligen borde jag skämmas, både över att det var så länge sedan sist, och för den ytterst begränsade prestanda jag uppbådar, i relation till min storlek och ändå rätt gedigna träningserfarenhet. Med storlek menar jag helt enkelt att jag är tjock, och den bistra sanningen är alltså att jag är både tjock och klen. Jag både kan, vet, har möjlighet och allt annat och ändå är jag alltså som jag är.

Jag tycker alltså att jag borde skämmas, men det gör jag inte. Jag tycker helt enkelt det är för roligt att vara på Sweden Barbell Club för att någon känsla av skam ska få plats. Sedan koketterar jag för all del med mina ynkliga resultat, men det är mest på skoj. Jag skäms inte ens för att peka med hela handen när jag lurar med kollegor och vänner, för någon som inte är gymvan så har jag en del kunskap att dela med mig av. Det är inte ovanlig i olika föreningssammanhang att man är sur för att folk inte kommer, och därför skäller på dem som faktiskt har dykt upp på mötet, träningen eller vad det nu är. Begripligt, men väldigt kontraproduktivt. När folk väl är där så är ju inte skäll det som kommer att locka dem att komma fler gånger. Det är lätt att förstå när man tar exemplet från en grupp, men det är faktiskt detsamma i hur man förhåller sig till sig själv. Har man inte varit på gymmet eller träningen på länge så är inte skam och obehag man ska frammana hos sig själv när man väl är där.

Det gäller självfallet hur man bemöter andra som har varit borta från träningen också. ”Var har du varit” kan uttalas på väldigt olika sätt, och ofta kan det nog vara idé att inte säga det alls. Varken till sig själv eller andra. Välkomnandet från de som är på Barbell mer regelbundet är alltid positivt och trevligt. Det beror nog på att alla fokuserar på sin egen träning och inte lägger på minnet om just jag varit där på ett tag eller inte. Utan reflexmässigt hälsar trevligt när någon dyker upp i synfältet. Det är så det ska vara på ett gym. När man är där så handlar det inte om hur länge sedan sist, eller hur länge till nästa gång, eller vem mer som är där och hur ofta. När man är ombytt och på gymmet ska det inte finnas någon tidskurva, det ska bara finnas nu. Det är då både upplevelsen och resultatet blir som bäst.

Hållbart, vad betyder det?

Posted on maj 24, 2019 by axklo

Ibland så uppför sig offentliga debatter i Sverige som osnutna ungar i söndagsskolan. De har inte nödvändigtvis något större intresse, och har ingen koll på vad tanten egentligen pratar om, men vet att hon blir glad om man svarar Jesus med jämna mellanrum. Eftersom det trots KD:s Khaleesi råder lite religionsskräck i landet så är det dock inte Jesus man ska svara, utan något av de modeord som figurerar för närvarande. Hållbarhet varande ett sådant. Kläcker man ur sig det i lämpliga pauser i samtalet så får man oftast kredd för att vara rätt på bollen. Nu menar jag inte att man inte ska vara hållbar, men man kanske ska veta vad man själv menar med ett ord innan man använder det. Den direkta betydelsen är någon som inte går sönder, eller tål slitage. Så långt enkelt och tydligt tillämpbart på byxor, träningsutrustning, möbler och annat. Överför man det hela till mer abstrakta företeelser, som politik, åsikter, träningsfilosofier eller annat så är det lite klurigare.

Vad betyder det att ha en hållbar syn på miljön? Att man tycker att miljön ska hålla? Om man vill träna på ett hållbart sätt, är det att äta veganska bars? Jag har klurat på vad ordet egentligen betyder, eftersom jag retat mig på att det överanvänts utan tydlig betydelse. Sålunda tycker jag att det kan definieras på följande sätt: Något är hållbart om helheten fungerar även om alla gör det, alternativt att livet funkar även om man gör det hela tiden. Jag brukar skoja om att försäkringskassan väl skulle kunna försörja mig, vad är väl mina levnadskostnader i det stora perspektivet? Det stämmer naturligtvis, om just jag fick livet betalt av försäkringskassan så skulle det inte nämnvärt påverka helheten. Det är just det som är definitionen på något ohållbart, eftersom det inte funkar om alla gör det, då havererar samhällsekonomin helt. Alltså inte en hållbar önskan. Att supa till flera kvällar i veckan är inte heller hållbart, eftersom livet till slut kommer att kapsejsa om du gör det.

Tävlingsdieter är egentligen inte att beteckna som hållbart beteende heller, eftersom det blir skadligt om det blir varaktigt. Man ska sträva mot att göra sin träning och kosthållning så hållbar som möjligt, precis som allt annat i världen. Men för att inte snedsegla fullständigt så är det bra om man vet vad man menar med det. Jag tycker att det betyder att man äter på ett sätt som faktiskt kan fungera i längden, utan att man mår dåligt. Träningen måste kunna upprepas varje vecka utan att du går sönder, eller nöter ner någon del av kroppen, annars är den inte hållbar. Jag tycker nämligen att det är precis det som är definitionen, och allra helst med kost och träning, men även med ekonomi, samhälle och politik. Om det går att hålla på med kontinuerligt utan negativa effekter, så är det hållbart. Om det bara funkar om du bara gör det en gång, eller om bara just du gör det, så är det inte hållbart.

Older Entries »