MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Skamgränser

I populärdebatten så är numera skam ett rätt så etablerat begrepp, i den senaste cirkusen i relation till flyg, klimat och åsikter om skolvägrans påverkan på klimatet. Att skam är dåligt är rätt vedertaget, men jag vill slå ett slag för den positiva funktionen det ändå kan ha. Skam är ju i sig inget faktiskt, som kusinen skuld, utan bara något upplevt. Det finns med andra ord bara inne i vårt eget huvud, medan skuld kan vara något mycket reellt. Man kan vara skyldig en massa pengar utan att skämmas, men det påverkar inte skulden, den är där i alla fall.  Skam däremot tycks uppstå när något ger folk en uppfattning om oss som vi inte riktigt tycker om att de har. Enkelt uttryckt så vill vi inte folk ska associera oss med vissa saker, och när någon ändå gör den kopplingen så skäms vi.

Det här är huvudorsaken bakom att jag nu och då med några års mellanrum tar tag i min övervikt och äter mindre. När jag som ägnar stor del åt min fritid åt styrka och allt runt styrkesport inte klarar av att bänka min egen kroppsvikt, så skäms jag. Det är inte något jag vill ska vara sant, och börjar det bli det så blir motivationen att göra något åt det mycket påtaglig.

Likaså när folk först och främst associerar mig med att vara en tjock farbror, och att det är något oomkullrunkeligt så skäms jag. Jag har i sig inget problem med att vara tjock, men tycker illa om när det blir en förhärskande bild av mig som kommer före allt annat. Jag skäms helt enkelt. Det blir här väldigt tydligt hur stor skillnad det är på skuld och skam.

Jag är inte skyldig någon att bänkpressa mer än min kroppsvikt, jag är inte heller skyldig någon att inte vara tjock. Allt finns alltså i mitt huvud. Vilket är väldigt bra, eftersom det är där beslut måste fattas om något av det ska förändras. Oviljan att associeras med något som vi tycker är dåligt är med andra ord en ganska så användbar egenskap. Problemet är således inte skammen i sig, utan vad det är vi tycker är dåligt, det är där problem kan börja uppstå. Man skäms bara över sådant man tycker är dåligt och som man tror att man ansvarar för. Mina egna skamgränser kan jag tycka är rätt rimligt satta, att bomma på egen kroppsvikt i bänk är inget vidare, och det är helt och hållet mitt ansvar.  Om jag helt plötsligt börjar skämmas för helt orimliga saker så behöver jag fundera på varför. Varför skäms jag för att synas med vissa människor? Eller vad barn eller dementa äldre gör i min närhet? Innan du börjar att agera utifrån att du skäms så är det viktigt att du tänker till. Är det du skäms för något dåligt alls? Är det i så fall något som är ditt ansvar? I så fall kan du skämmas, eller vidta åtgärd för att slippa skämmas. Är det däremot varken dåligt eller ditt ansvar så är det nog snarast terapi som gäller, vare sig det gäller klimat eller bänkpress.

Share

Vi måste sänka Bismarck

Att få låtar på hjärnan hade inte varit så illa om man hade kunnat välja vilka låtar som fastnar där. I mitt fall blir det alltid rätt märkliga melodier, Johnny Hortons låt om det tyska krigsskeppet Bismarck är inget epos, men icke desto mindre inetsad i huvudet på mig, och då kan jag ligga gärna försöka utvinna någon klarsyn ur det. Vill ni också ha den på hjärnan så finns den på Spotify, man behöver inte lyssna många gånger. Det hela utspelar sig under andra världskriget, 1941 närmare bestämt, och låten handlar om den engelska flottans klara övertygelse att Bismarck måste sänkas oavsett vad, och det är här den intressanta lärdomen kommer. Självfallet handlade det om att vinna kriget, mänsklighetens frihet, nazismens fall och allt detta. Givet att det var ett rätt stort krig kan man tycka att det borde ha gått att arbeta runt just Bismarck och vinna ändå, men det är där poängen ligger. Oavsett hur stor en fråga eller ett problem är, så hamnar man ibland nere på en väldigt tydlig enskild punkt som måste lösas.

Det är inte alltid det är så, ibland kan man komma runt ett problem och vinna kriget ändå, men ibland så går det inte. Ibland så står och faller allt med en fråga. De allierades sjötrafik, transportfartyg, försörjningsled, allt som behövdes för att fungera rörde sig till havs. Storbritannien är som bekant ett ö-rike, och om ett tyskt slagskepp på långt avstånd kunde sänka allt som rörde sig över vattnet så gick det helt enkelt inte att vinna något krig. Mat inte kom fram inte fram, råvaror kom inte fram, bränsle kom inte fram, trupper kom inte fram, vapen kom inte fram. Allt skulle falla offer för Bismarcks kanoner. Således, Bismarck måste sänkas. Det tog 6 dagar, men den 27 maj 1941 så sänktes slutligen Bismarck, och det var både flygplan och skepp inblandade innan det var klart. Då hade det redan kostat de 1400 besättningsmännen på HMS Hood livet, ett av de engelska skepp som skickats att vinna det nödvändiga slaget. En dyr insats, och man kan undra om de allierade stirrade sig blinda på Bismarck, hade det gått att göra på ett annat sätt? Kanske det, men ibland finns bara ett sätt.

Det finns en mängd tillämpningar i såväl träning som livet i övrigt. Vissa frågor kan man jobba runt, men ibland så dyker det upp sådana som inte går att komma runt, som måste vinnas. Jag ska inte banalisera genom att räkna upp exempel, men påtagligt ofta så är det frågor som man egentligen vill undvika. Rätt svåra strider att vinna, helt enkelt. Det brukar vara det om mycket hänger på dem. Det finns inga tvärsäkra tumregler för hur man vet vilka strider som oundvikligen måste tas, men det som är tvärsäkert är att när striden har identifierats så får inte det som ringer i huvudet vara att vi ska försöka sänka Bismarck. Man måste veta att Bismarck måste sänkas.

Share

Varför träna energieffektivt?

Det händer att jag lyckas få med mig joggare, skidåkare, cyklister eller någon annan typ av konditionsspecialist till gymmet. Självfallet söker jag mig då så långt ifrån alla uthållighetsövningar som möjligt, jag vill ju inte riskera att hamna efter ett snöre i något träninspass. Nu är ju miljön på Sweden Barbell Club så beskaffad att det är svårt att hitta något där man har någon större nytta av långdistanslöpning eller liknande. Oavsett hur god kondition folk har i skidspåret så brukar det bli ett rätt intensivt flåsande efter några set med stenlyft. Det är kan naturligtvis tas som inteckning för att stenlyft är bättre än löpning, men det är så självklart så det inte behöver nämnas. Frågan som är mer relevant är varför det är så, och där hittar vi lite mer intressant att gräva i.

Nästan allting som man kan hålla på med i flera timmar använder en huvudsaklig muskelgrupp, och då är det primärt den muskelgruppen som kräver mer syre för att kunna hålla på. Eftersom målet för de som springer är just att kunna göra det länge och fort, så är de intresserade av att minimera syre- och energiåtgång för att kunna göra det hela längre. Man söker en så effektiv löpstil, eller vad man nu håller på med, som möjligt. Mest meter på kortaste tid med minst åtgång av energi, helt enkelt. Vilket naturligtvis är helt logiskt, givet att det är det som är målet. När någon som gör detta provar på något som stenlyft, eller någon annan flerledsövning som involverar många muskelgrupper, så finns det inget sätt att göra det energieffektivt. Momentet är helt enkelt tillskapat för att vara så krävande som möjligt, och det gör att den som inte har tränat på det kan få lite jobbigt att hålla hela kroppen med syre samtidigt. Vilket ju är hela poängen, det ska vara jobbigt.

Om man nu som det stora flertalet av oss tränar för att bli starkare och se vad vi förmår, så blir det ju väldigt motsägelsefullt att försöka göra det på ett energieffektivt sätt. Har man dessutom som jag en dragning åt det feta hållet så vill man ju dessutom att det ska gå åt så mycket kalorier som möjligt när man väl gör något. Att då försöka komma på hur man lyfter något på ett lättare sätt är ju direkt kontraproduktivt. Om jag vill bli starkare, smalare, snyggare, trevligare och allt annat fint så gränsar det ju till idioti att försöka förändra min träning till att gå lättare utan att jag blivit just starkare och uthålligare. ”Det blir lättare om man…” är inget du ska säga i början på ett träningspass om avsikten är att utvecklas. Om avsikten är att lyfta tyngre sten utan att bli starkare, då kan du hålla på med klister och sån skit. Remmar är jättebra om du vill kunna lyfta mer utan att få starkare grepp. Så sök gärna sådana lösningar där det blir lättare, om resultatet är viktigare än utvecklingen. Vi andra kommer att fortsätta att försöka göra det så svårt som möjligt. Vi är inte intresserade av ett fint löpsteg, vi vill bli starkare.

Share

Ett gym kan också vara en gated community

Det är svårt att helt omfatta hur oerhört genomvälvande sociala medier och den teknik som gjort den möjlig är i vårt samhälle. Framför allt är det svårt att förstå vilka effekter det får på livet i övrigt, för tro mig, det får de. Utöver den i grunden genomgripande förändringen av samhället så har det dessutom den mycket intressanta funktionen att förstora vissa företeelser, som visserligen alltid har funnits, men som blir drastiskt uppförstorat i vårt digitala tidevarv. Hela fitness- och gymindustrin är som en studie av beteendevetenskap i labbmiljö, där man kan studera hur vissa fenomen utvecklas när de får göra det i en för sin tillväxt optimal miljö. Ungefär som en bakterieodling, alltså. Det fenomen som gör det här möjligt är det som kallas filterbubbla, och är en mycket omdebatterad och oroande faktor.

Diskussionen nu för tiden handlar om vårt informationsintag på nätet, men grundföreteelsen i sig har alltid funnits. I stort sett går det ut på att vi genom vår egen valfrihet styr vad vi vill ta till oss, en del genom aktivt val, och en del genom att analyser ser vad vi tycker om och presenterar mer av detsamma. Det låter ju i första ledet som väldigt trevligt, man får det man är intresserad av och vill ha helt enkelt. Kruxet med funktionen är prioriteringsfrågan. Med det menar jag att för varje sak som lyfts fram måste något annat plockas bort. En från vänsterhåll hatad företeelse i samhället är så kallad gated communities, enkelt uttryckt bostadsområden som är inhägnade och där bara de som bor och de som har blivit inbjudna får vara. I sak inget krångligare än en portkod, så indignationen från vänsterhåll är som så ofta lite överdriven. Problemet uppstår ju först om du aldrig rör dig utanför området, för det är då det blir en filterbubbla i verkligheten. Om du aldrig möter någon annan i en affär, på ett gym, i en förening eller någon uteservering. Om du bara träffar de som liksom du bor innanför grindarna, helt enkelt. Det är då du blir konstig.

Det är precis det här som sker i hög fart på sociala medier, där slutna Facebookgrupper och ett egenvalt flöde konkurrerar bort allt annat. Tittar vi i den analoga historien så ser vi att fenomenet dyker upp i kretsarna där man blir riktigt hängivna och fokuserade på en sak. Det är sekter av alla de slag, extrema politiska inriktningar. Gemensamt för dem är att de i sin tillvaro har skapat en analog filterbubbla där inget mer än det de har valt får plats. En gated community, helt enkelt. Det brukar leda till att man tycker att världen utanför är konstig, och man låser ännu mer noga. Tycker du att världen utanför din sfär verkar underlig, så betänk att det är väsentligt större utanför staketet än innanför. Sedan tänker du på unika företeelser innanför staketet, beteende, skenande bekräftelsebehov, poseringsbilder, stenklister, finniga ryggar och vad mer du kan komma på. Tror du att det är du eller världen som är konstig?

Share

Längst upp i näringskedjan

När jag för någon vecka sedan i samband med en arbetsresa delade rum med en kollega så aktualiserades återigen frågan om nödvändigheten för medelålders män att dela rum, och vilka nackdelar detta kan medföra. Eftersom det var i samband med Almedalsveckan så var nödvändigheten i det närmaste absolut, det är ytterst svårt att hitta boende i Visbytrakten för enskild person som inte borde falla under ockerlagen. Jag har egentligen inget bekymmer med att dela rum, annat än på ett lite indirekt sätt. Jag sover i princip alltid mycket gott, problemet är att jag gör detta på ett relativt märkbart sätt. Mitt enda besvär blir alltså genansen vid frukostbordet över att ha förstört min rumskamrats nattsömn. Eftersom jag i somligt är en finkänslig människa så är det inte obetydligt, och för att hantera det har jag en arsenal med ursäkter. Den främsta av dessa är den att predatorer längst upp i näringskedjan inte har något behov av att sova tyst, eftersom det inte ens när de sover har några reella hot mot sig. Skulle någon mindre varelse vara så dumma att de närmar sig den sovande toppredatorn så är det deras egen risk, inte den sovandes.

Det här har varit en hållning som har åtnjutit mycket respekt inom strongmankretsar, eftersom i princip alla strongman snarkar som sågverk. Ingen svårsåld teori där, alltså. Just snarkning är kanske det enda område där jag verkligen kan utmana de allra bästa, och det har en märkligt förbrödrande effekt. Om snarkning är ett tecken på att man är i toppen på näringskedjan så vill ju alla snarka. Problemet är dock att det faktiskt är ganska störande för alla andra, även om de inte kan göra något åt det. Det är här parallellen med djurvärlden brister, och en mänsklig syn på sina medmänniskor kommer in. Bara för att andra inte kan göra något åt att du stör så behöver du inte göra det. Du kan faktiskt bry dig om andra längre ner i kedjan också. Ibland är det lätt att bli lite hemmablind när man är alfahanne hemma på gymmet, och glömma bort att det faktiskt kan vara rätt störande för andra att du har brett ut din kubikmeterstora strongmanväska över gymmet. Dessutom på flera platser, eftersom du bara kör singlar på maxbelastning, och därför måste sitta och flåsa mellan lyften, utan att plocka ihop prylarna. Själv tycker jag inte att det är ett problem, eftersom det ger mig möjlighet att håna folk för utrustningsnivån som tycks nödvändig för att visa hur stark man är nuförtiden, och jag uppskattar allt sådant input till nästkommande speakeruppdrag.

Men nu är ju inte alla som jag, en del tycker att gymmets alfahannar är lite otäcka, och vågar inte be dem maka på sig. Att ingen har sagt något innebär inte nödvändigtvis att problemet inte finns, det kan vara att ingen riktigt törs också. Jag blir faktiskt sällan tillsagd om min snarkning, men vet om att jag stör känsliga individer, så jag brukar försöka undvika att utsätta dem för mig. De som är längre upp i näringskedjan kräver ingen finkänslighet, de tar tag i frågan ändå. För länge sedan anmodade jag en sådan vän att ta med sig öronproppar på en gemensam resa. Han svarade att det inte behövdes, för att han hade med en skyffel han tänkte slå ihjäl mig med om jag snarkade. Han fick somna först.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share