MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

Fredagsbarbell

Drömmen

Det finns egentligen ingenting som så märkligt kan påverka oss som drömmar. Nu menar jag inte den nattliga varianten orsakad av pizza innan läggdags och dålig matsmältning, utan de förhoppningar vi bygger upp inom oss som inte alls behöver ha någon förankring i verkligheten. Det tydligaste sättet att illustrera fenomenet är att lämna in en lottorad ett par dagar innan dragning och sedan notera allt som hinner hända i huvudet runt summan på drömvinsten just den aktuella veckan. 157 miljoner eller vad det nu kan stå i annonsen. Det finns ingen rimlighet i att låta det bli en förväntan av drömmen, den statistiska sannolikhetet är löjeväckande låg, ändå är det just den där drömmen som spelbolag egentligen säljer. Vinstchansen är inte mycket att handla med, den är i det närmaste obefintlig.

När jag ser på de många riktigt bra prestationer som svenska armbrytare får till under det VM som nyss gått av stapeln så blir jag stolt och glad, men i stunder också uppriktigt förvånad när besvikna atleter inte själva förmår inse storheten i sin prestation. Nästan alltid är besvikelsen en ögonblicklig reaktion när man når vägs ände, som sedan övergår i glädje när man ser hur långt man faktiskt kom innan det tog stopp. Ibland blir dock fallhöjden för stor, och det blir svårt att släppa den där krossade drömmen. Det är inte svårt att förstå, för hur grundlös och osannolik en dröm än är rent faktamässigt, så kan den te sig oerhört verklig inne i huvudet, Så verklig att det är svårt att acceptera att det bara var inne i huvudet, och att det i verkliga livet inte fanns någon substans.

I den numera daterade askungesagan Pretty woman så avböjer Julia Roberts Richard Geres förslag om en tryggad tillvaro i egen lägenhet utan att de fullt ut skulle gå all in, med orden ”Its got to be the dream”. Eftersom det är en askungesaga från Hollywood så blir slut drömmen sann. I själva verket tackade hon nej till att permanent lämna ett liv som gatuprostituerad för om det inte skulle bli så perfekt som hon föreställt sig. Filmen i sig är ett oerhört spektakel av sexism och skönmålning, men jag lånar den som illustration. Drömmen kan alldeles på egen hand växa sig så stor och så verklig att den kommer i vägen för vår förmåga att uppskatta riktiga, substantiella förbättringar.

Drömmar är fantastiska som lite opåtagliga känslomässiga strävansmål, men om man vill börja sätta tider och konkreta ramar på dem så att de blir mål så måste man lägga till några saker. Inte bara hårt arbete, målinriktning, fokus och sånt, det gör faktiskt nästan alla som lägger tid och resurser på att åka på internationella mästerskap, vare sig det är i armbrytning, styrkelyft, strongman eller något helt annat. Det krävs att man gör en ordentlig bedömning av möjligheten, och har en rimlig bedömning av verkligheten, och en plan hur man ska lyckas med de många stegen fram till målet. Då kan man också se när man lyckats ta i alla fall några av de stegen. Då behöver man inte vakna med den besvikna tanken ”It was just a dream”.

Share

När man inte är bäst på det man är bäst på

Det är alltid roligt att vara riktigt bra på en sak, kanske är det det som driver folk att bli specialister på olika områden i livet. Hur roligt det än är att vara allmänbildad och duktig lite överlag, så är det ändå något speciellt med att få tro att just det man tycker är roligast och ägnar mest tid åt är man också bäst på. Ofta kan det ju faktiskt bli så, det är ju inte helt orimligt eftersom det är en sanning så god som någon att man blir bra på det man håller på med. Känslan av att ingen kan slå en på fingrarna på just det här speciella området är något väldigt tillfredsställande.

Ibland kan det dock bli lite självbedrägeri av det hela eftersom vi tenderar att röra ihop två sätt att använda ordet bäst. De två behöver faktiskt inte alls ha någon påverkan på varandra. Om jag för argumentationens skull säger att jag är bäst på ok, så kan det ju vara sant i så måtto att jag är bättre på ok än på någon annan strongmanliknande övning jag fått för mig att prova. Det betyder på inget sätt att jag är bra på ok, och definitivt inte som man lätt skulle kunna lura sig själv att tro genom att använda ordet bäst lite slarvigt, att jag är bättre än andra på det. Det är helt enkelt det jag gör bäst jämfört med andra saker jag gör, men deprimerande nog så är det förmodligen så att jag i min vänskap egentligen är sämst på ok, trots att det är det jag är bäst på.

Har man tillåtit sig att röra ihop de här begreppen så blir det en väldigt hög fallhöjd när verkligheten knackar på dörren. Vi har nämligen en tendens att börja lägga en del av vår självbild i just det som vi tycker vi gör bäst. Det är ju mycket roligare att identifiera sig med något som man är riktigt bra på än något man är dålig på. Egentligen är vi snarare summan av våra egenskaper, men eftersom vi då måste räkna med sånt som vi är dåliga på så väljer vi ofta att låta självbilden utgå ifrån det som vi är bäst på. Vi satsar helt enkelt vår självkänsla på ett kort. Åker man sedan iväg till någon form av tävling med detta enda kort i övertygelsen om detta kort har trumf, eftersom det ju är det man är bäst på, så blir det väldigt långt att ramla när man upptäcker att man inte är bäst på det.

Åker man tillräckligt långt bort så kanske man inte ens är bra på det jämfört med andra, och att upptäcka det kan göra riktigt ont. Lösningen på detta är naturligtvis inte att bli ännu bättre på det vi är bäst på, utan att se till att ha fler komponenter i självbilden. Har man allt på en pelare så rasar allt om den pelaren rasar. Har man fler pelare så kommer inte livet att rasa även om den man trodde var starkast brister. Det är viktigare att fler är bra, än att en är bäst.

Share

Bättre än inget

Numera bedrivs min egen träning under hashtagen #nogoals vilket inte alls ska ses som ironi, utan faktiskt är så jag förhåller till min träning. Jag är väl medveten om att någon form av utveckling faktiskt skulle förutsätta lite regelbundenhet och progressiv belastning. Att hoppas på utveckling utan det är som att stå på en jordplätt och vänta på att något ska växa upp utan att man har planterat något. Det händer inte, det som då kommer upp är ogräs, som har planterat sig själv och som man inte vill ha. Sådan fysisk utveckling är inte alls ovanlig, varken för mig eller för andra. Utöver det faktum att jag inte tränar tillräckligt ofta så är jag oftast lat när jag väl gör det, och ägnar mig åt att fjutta basövningar på alldeles för låg vikt, med förevändningen att jag håller på att instruera någon kollega eller vän som har följt med till gymmet.

Det är naturligtvis sant, men det är ingen egentlig ursäkt att inte belasta mina egna set så att det blir någon mening med dem. Ändå går jag till gymmet och byter om, för att jag tycker om att vara där, jag tycker om att träna det lilla jag gör, och att konstatera att det i alla fall finns de som är klenare än vad jag är. Troligen är den här positiva inställningen till stor del beroende på Sweden Barbell Club, jag trivs helt enkelt där och tycker att det är trevligt på det sätt jag gör där, medan folk omkring mig verkligen tar i på allvar.

Även om jag är nöjd med min nivå som beskriven och jag inte förväntar mig några resultat på grund av den bristande insättningen i projektet, så kan man ändå konstatera att det är väsentligt bättre än ingenting. Det känns inte konstigt att använda kroppen, allt fungerar och inget blir stelare än nödvändigt i 45-årsåldern, just därför att jag gör det lilla jag gör. En motor på tomgång är helt enkelt varmare än en avstängd, och det är lättare att trycka till på gasen vid behov om den står och går på tomgång än om den inte är startad. Det är samma sak med mat, jag har vissa skamgränser i huvudet, men numera blir det sällan några toksatsningar.

Men en viktig lärdom är att bara för att man tror att det var grädde i såsen till lunchen så behöver man inte smaska i sig en pizza till kvällen eftersom man ändå inte håller diet. Äter man buffé så kan man ta den kokta potatisen istället för gratängen, även om man inte pillar bort skinnet på kycklingen. Både när det gäller mat och träning så är det bättre att göra rätt någon gång ibland än inte alls, även om det är roligare att påstå att man är hardcore och kör all in. Det gör vi ju oftast inte, och då är även lite bättre än inget. Vill du däremot utvecklas snabbare, bli starkare, mindre fet eller vad det är som är viktigt för dig, då går det inte att lalla omkring som jag gör, även om det är ett mycket trevligt liv.

Share

Man måste tro att det ger något

Det finns en rätt tydlig koppling mellan att jobba som säljare och fysisk träning, i alla fall min typ av säljande där det inte handlar om att någon ska köpa något vid första kontakten. Det är sällan någon gör det när produkten är lite mer komplex och omfattar lite mer pengar än en korv med bröd utanför krogen på vägen hem. Sambandet är nämligen det att man inte får något omedelbart resultat, det man vill uppnå tar en del tid att utvecklas, och i själva säljandet eller för den delen genomförandet av träningen så har man inte mycket att gå på. Visst, ett möte kan kännas bra, precis som man tycka om en viss övning, men det är i sig inte mycket att gå på, och budgetansvarige chefer har ingen excelkolumn för att mötena kändes bra, det är helt enkelt inget som räknas. Att en övning känns bra räknas inte heller till resultatet när man väl står där på tävlingen, då är det bara om den verkligen har utvecklat något som räknas.

Problemet man då står inför när man håller på med sin träning eller införsäljning är att man måste ha något annat att gå än hur det känns för närvarande. Man måste tro att det ger någonting. Beroende på lite skumma motiv så kan man naturligtvis vara övertygad om att starkölsluncher med kunder fungerar, och att uppåtjuck med höften är det viktigaste man kan göra på gymmet, i alla fall om det är gott om folk där som ser på. Problemet är att man då fortfarande går på hur det känns just när man gör det, snarare än någon egentlig tro på effekten. Risken med det är dels att man eventuellt håller på med något som inte ger effekt men som känns bra, alternativt så ger det effekt, men du gör det bara om det känns bra. Vilket faktiskt inte räcker om det ska ge någon utveckling och resultat.

Lösningen i både träning och försäljning heter research, eller som det helt enkelt betyder på svenska, efterforskningar. Han du har tänkt ta en starkölslunch med, vad behöver hans företag, vilka problem har de, har de egna idéer om hur problemet ska lösas? Allt detta kan man visserligen ta reda under starkölslunchen, om man ägnar sig åt det, men starkölslunchen i sig löser inga problem, om du inte har tagit reda på dem. Likaledes den där övningen som ser lite ball ut, eller som med fördel kan göras med en hand så att den kan filmas med den andra, den kan vara bra, resultat och känns bra är inte samma sak, men de är heller inte motsatser.

Vi har lyxen att ha all världens information och kunskap tillgänglig på datorn eller i luren, använd det. Om du vet att folk som har lyckats gör just det du funderar på, att det har gett resultat för andra, så är det mycket lättare att övertyga sig själv om att hålla på även när det blir tråkigt. Om du har kollat att det gett något för andra, så är det mycket enklare att tro att det kommer ge dig något, så att du håller på med det så pass länge att det hinner göra det.

Share

Det är aldrig vattnets fel

Min systerdotter är inte äldre än att allting är nytt, och så vitt hon vet så kan hon precis allt. Det finns ju vissa saker som man dock måste lära sig, och härom veckan fick min syster fiska upp ett ilsket, frustande och gråtande barn ur poolen när de var och badade. Det tog en liten stund innan ilskan och frustandet lugnade sig på pass att skånskan blev begriplig att orsaken till ilskan gick att uttolka: ”Vattnet flytade mig inte!!”. När man är tre år gammal så verkar det naturligtvis som en helt naturlig slutsats att det vattnet gör för andra borde det också göra för mig, eftersom kärleksfulla föräldrar och mor- och farföräldrar i övrigt i livet ”flytar” en i de mest skilda situationer. Alltså kan man utan mer förberedelse än att man råkar vara där häva sig över en kant och ner i vattnet.

Vatten och morbröder delar dock inte föräldrar- och far/morföräldrars läggning, utan flytar den som simmar, och sänker den som inget gör. I treårsåldern är det naturligt att inte veta det, och därför finns det folk som fiskar upp en när man ilsket frustar över överraskningen över att inte omgivningen gjorde som man trodde. Märkligt nog verkar det inte växa bort hos alla, det är inte ovanligt folk i vuxen ålder fortfarande ilsket och överraskat frustar och hostar när de trodde att livet, sporten eller träningen skulle flyta dem bara de hoppade i. Påtagligt ofta så finns det någon annan man jämför med, men man har inte lärt sig att se skillnad på någon som flyter och någon som simmar. I just systerdotterns fall så finns det en äldre bror som till synes blir flytad av vattnet, men som faktiskt har hållit på ett par år längre med organiserat badande.

Det tycks inte finnas någon ände på vuxna i livet i stort, och inte minst i våra idrotter som tror att de som gått före helt enkelt blir uppburna av miljön de befunnit sig i, medan miljön vägrar att bära en själv. Sanningen är den att miljön faktiskt hjälper till att bära upp den som lärt sig att utnyttja flytkraften, och då kan det se ut att gå väldigt enkelt för den som inte förstår att ta hjälp av vattnet. Simma gör man nämligen inte i kamp med vatten, det gör man i samarbete med vatten. Däremot så gör vattnet inget av sig själv, den som inte simmar är förlorad, och kommer i bästa fall att fiskas upp av någon som upptäcker belägenheten och förbarmar sig.

Alla som når framgång på sociala medier, med medföljande uppmärksamhet, sponsorskap, teammedlemskap, tävlingsinbjudningar och annat som följd har faktiskt lärt sig att utnyttja flytkraften i sin miljö med simtag som håller dem på ytan. De har upptäckt, precis som barnen som simmar, att det faktiskt är enklare att få vattnet att bära om man tar några simtag och rör sig framåt. Att spotta fräsa och vara arg för att man sjunker när man inget gör hjälper inte. Det är inte vattnets fel.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Tester

Share