MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

Fredagsbarbell

Allt behövs inte till allt

Nutidens platsannonser har ofta ett stort underhållningsvärde även för den som inte direkt har tänkt sig något annat jobb, i huvudsak beroende på det fantastiska språkbruk som har utvecklats till en helt egen disciplin. Den är i och för sig nära släkt med den numera etablerade mäklarsvenskan, som de allra flesta som går i bostadsköpartankar rätt snart lär sig tolka. Stenkast, ogenerat, potential, tidstypiskt, generöst och så vidare betyder alla något lite speciellt när det gäller bostäder, och för den som har gått på några visningar lär man sig snart att tolka dem till det de egentligen betyder. Stenkast betyder ofta ett avstånd som inte ens Ricky Bruch på höjden av sin karriär hade klarat att häva iväg någonting, snarare en distans som Lance Armstrong med hjälpryttare och innan dopingtesterna hade klarat att täcka in på en bra dag. Ogenerat betyder i huvudsak att även en mycket generad person skulle våga att sola på uteplatsen medans generöst i huvudsak betyder en dålig planlösning med en massa kvadratmeter som inte går att använda till något vettigt. Biutrymme tror jag betyder kattvind, jag är inte helt säker.

I platsannonser finns det två fenomen som samverkar till ett liknande fikonspråk. Det är dels tendensen att räkna upp varenda positiv egenskap man kommer på, och sedan lägga till den examen som den rekryterande chefen själv har, alternativt påbörjade innan barnledigheten, och planerar att göra klart om de får tid. Visserligen kan man diskutera om alla jobb verkligen behöver den akademiska höjden, för att inte tala om tendensen att röra ihop intelligens och utbildning, men det är just de positiva egenskaperna jag brukar fastna inför med ett roat leende, eftersom jag brukar försöka komma på någon egenskap de inte hade använt för att beskriva det de vill ha.

Vissa saker tycker man ju vore direkt olämpligt, bokförare eller revisorer bör kanske inte vara kreativa, något som annars tycks krävas till det mesta. Utrycker sig väl i tal och skrift på svenska och engelska och ytterligare ett språk är meriterande undrar man också över om det verkligen krävs till precis allt. Vi har en hel invandrad folkgrupp av underbara asiater som håller igång halva restaurang-Sverige utan att uttrycka sig väl i tal och skrift på svenska eller engelska, möjligen på ytterligare ett språk. Arbetar bra i grupp och ta stort eget ansvar är två saker som är väldigt oroväckande när de dyker upp samtidigt, man får flashbacks till skolans grupparbeten där ta ansvar betydde att även göra Benkes del, eftersom han inte dök upp på grupparbetet. Självfallet handlar dessa önskelistor om att den rekryterande vill ha deniability, man kan ju inte få skäll för att ha anställt fel om man söker nån som har allt, vare sig det behövs eller inte. Problemet är att det utestänger många, som hade varit utmärkta för det som faktiskt ska göras.

Min koppling i den här tanken till träningsvärlden är vad vi söker när vi letar gym eller träningsformer. Varför man vill ha ett gym vars omklädningsrum också är ett spa när man ändå duschar hemma vet jag inte. Stor cardioavdelning är oftast helt bortkastat på styrketränande, och varför gymmet ska ha över 60-kiloshantlar för att du ska vara nöjd är obegripligt. Om man man nöjer sig med att söka det man faktiskt använder, istället för allt fint man kommer på, så finns det oftast betydligt mer att välja på, vare sig det gäller gym eller anställda.

Share

Alla som tittar är inte följare

I mitt civila liv så ger vi rätt typ av företag möjlighet att synas mot väldigt inriktade målgrupper inom några olika branscher. Det är självfallet en alldeles utmärkt möjlighet för den som har något på fötter, men det kan vara tveeggat. För den som inte är riktigt hemma på sitt område så är det en påtaglig risk att ställa sig inför ett rum med landets ledande experter på området. Vet man inte vad man håller på med så kommer det att bli obarmhärtigt avslöjat, och det finns en risk att man skrämmer bort potentiella kunder istället för att attrahera dem. Att nå någon är med andra ord bara en del av lösningen, utan att ha något att säga så blir det poänglöst, och i värsta fall direkt kontraproduktivt.

I vår värld så har det numera blivit populärt att döpa om sig till influencer i tron att man ska kunna ta betalt för sitt instagram-konto, vilket är möjligt på grund av traditionella marknadsförares ängslighet över att missa en trend. Det man missar i det här är att det man förr tog betalt för i media var själva distributionen, alltså tidningen, radiokanalen eller möjligen tv-kanalen. Numera är ju inte det en flaskhals, alla har tillgång till en distribution till i princip hela världen via Facebook, Instagram, Youtube och annat. Således måste man hävda att man gör mer än når, nämligen att man påverkar. Vilket man verkligen inte gör, det kan tvärtom vara så att folk följer en för att man betraktas som rikspucko, varnande exempel eller annat. Alternativt för att man inte vill följa rena porrkonton, och istället följer någon som lägger upp ”träningsbilder”.

Räckvidd innebär med andra ord inte påverkan, vilket för övrigt är det influence betyder på svenska, och det blir varken trovärdigare eller mer prisvärt för att man använder en engelsk term. Möjligen skvallrar det om man ägnade sig åt selfies istället för att lyssna på svenskan. Problemet idag är att det finns inga mätenheter för hur mycket någon påverkar, och därför låtsas man som om att följarantal på ett instagramkonto innebär att man har stor påverkan. Kanske är det ordet följare i sig som är vilseledande. Det antyder att folk följer efter, gör samma sak, går i ens fotspår, och det är naturligtvis en våt dröm för de som köper marknadsföring. Tror man att de 100 000 konton som ser bilderna ur någons selfiekatalog kommer att göra precis som dem så blir det ju väldigt relevant att få dem att använda ens produkter.

I vårt moderna digitala samhälle fungerar det inte så. Ett betydligt mer korrekt uttryck vore betraktare, eftersom hela världen idag kan se hela världen online utan någon annan koppling än att man tittar. Ja, det finns förebilder, riktigare påverkare, som folk faktiskt vill följa i ordets riktiga bemärkelse. Men antalet betraktare på Instagram säger faktiskt inget om det, då måste man gräva djupare. För att travestera Game of Thrones: ”He who must say I am an influencer, is no true Influencer.”

Share

Timing är allt

Utöver att jag faktiskt försöker bedriva ett helt normalt arbete om dagarna så är det väl allom bekant i de här kretsarna att jag stundtals gapar i mikrofon på diverse olika evenemang. Då ödmjukhet inte ligger för mig så skäms jag inte för att påstå att det är något jag är rätt vass på, och märkligt vore väl annars. Jag är talare i alla fall i tredje led i släkten på båda sidor, och har stått på scen och talat offentligt i närmare 30 år nu. Således, jag trivs och är bekväm med en mikrofon i handen. Det som däremot ibland kan genera mig lite i efterhand, är när jag hör inspelningar från evenemang där jag jobbat där inte stämningen i rummet kommer fram. Det låter ganska banalt, jag skriker mest, och ligger på en orimligt hög volym när man hör det i efterhand.

Orsaken att jag tycker att upplevelsen på plats och det jag hör i efterhand inte stämmer överens beror på att den viktigaste faktorn inte kommer fram. Visst har jag en bra språkbehandling, och en vokabulär som i alla fall ligger något över genomsnittet, men faktum är att det inte är något jag använder i de här sammanhangen. Med vrålande driftingbilar, eller en jublande publik när någon drar +400 i mark så är det sällan den språkliga elegansen som bidrar till upplevelsen. Det som däremot kan fälla det helt och hållet är om jag inte är uppmärksam på vad som händer, och skriker vid fel tillfälle. Det blir inte bara mindre bra, det kan helt och hållet förstöra upplevelsen för publiken, och göra de deltagande till åtlöje.

Det finns ingenting som alltid är rätt att säga, och för en hel del saker så finns det bara ett fönster på någon sekund innan det är för sent. Det finns några saker som alltid är fel att säga, men de flesta är bara fel vid just ett specifikt tillfälle, och det är illa nog. Om vi nu tar det raska hoppet bort ifrån mina helger med mikrofon i handen och funderar på hur det här är tillämpbart i livet i övrigt och kanske i träning i synnerhet, så är det just det här med timingen. Det kanske inte är samma bråkdelar av en sekund vid ett intensivt publikevenemang, mendet som är helt rätt i början på passet kan vara helt fel i slutet. Den som använder ammoniak eller andra motivationsfaktorer som örfilar eller öronomvridningar kan lätt paja hela passet, eller tävlingen om det är en sån, om man missar lite. En örfil på låg vikt stör mer än det hjälper, ammoniak innan man ska köra högrep lär dränera adrenalinpåslaget som hade behövt fördelas över hela sättet.

Nu skulle det naturligtvis vara smidigt om det fanns en tumregel för när man ska göra vilket som gick att lära sig, och så funkade det sen. Det gör det inte, för timing handlar just om att sätta in åtgärden exakt i relation till andra faktorer, och det kan man inte göra förrän de andra faktorerna är kända. Det blir de samtidigt som de händer, där och då. Det är att se och ta hänsyn till det som är timing, och som är varför jag är bra på just det jag gör. Nu ska jag bara lära mig att tillämpa det på fler områden i livet.

Share

Mediaprofiler och vildsvin

Nästan alla som jagar får nu och då höra från vänner med tomter i någorlunda närhet till naturen hur fruktansvärt mycket vildsvin det finns just där, och hur välkommen man vore att komma och taga dem av daga. Det brukar åtgå en del förklaring om jaktlagstiftning samt försäkringar om att det med stor säkerhet finns jägare i den aktuella trakten som för vad de kan för att decimera nassarna innan de avbryter försöken att få en att åka efter bössan. Det jag vill fokusera på ett ögonblick är övertygelsen om den enormt stora vildsvinsförekomsten, och var den kommer ifrån. Visst har vildsvinen en häpnadsväckande föryngringstakt om man jämför med andra stora däggdjur i den svenska naturen, och visst finns det platser där koncentrationen är imponerande. De här platserna brukar dock vara sådana att det bedrivs medvetet arbete för att skapa förutsättningarna, annars är de faktiskt rätt duktiga på att röra på sig, och är sällan så många på samma fläck som villaägarna tror.

Övertygelsen kommer nämligen oftast inte från faktiska observationer, utan från ett konstaterande av skadeverkningarna. En gräsmatta med hög halt av smaskiga daggmaskar kan nämligen se ut som en fullständigt upplöjd åker morgonen efter ett vildsvinsbesök. Villaägaren ser gräsmattan som nu extraknäckar som jordhög, och drar den inte konstiga, men troligen felaktiga slutsatsen att det råder vildsvinsinvasion. Så är sällan fallet, även om det kan vara en grupp så är det häpnadsväckande vad även ett ensamt vildsvin kan ställa till med. Vid en första anblick kan det vara överväldigande, men det innebär inte att Obelix samlade årskonsumtion varit i trädgården, bara att den som varit gjort rejäl skada.

Överfört på mediaprofiler och andra tvåbenta svin på gym, arbetsplatser, skolor och andra miljöer som har blivit rejält förstörda så är det första intrycket att vartenda svin i sju socknar har varit där, men även i det här fallet så är det häpnadsväckande vad ett ensamt svin kan åstadkomma. Precis som rätt mycket gräsmatta kan bökas upp av ett enda svin, så kan rätt många hinna bli påverkade av en idiot på ett gym eller en arbetsplats. Min poäng är inte att bagatellisera något övertramp eller brott, min poäng är att det troligen inte är så att det finns lika många förövare som offer, eftersom ett aktivt svin hinner förstöra rätt mycket.

Det behöver inte ha varit en mängd olika, ett är illa nog. Menar jag att det bara finns någon enstaka totalt? Nej, det är rätt gott om dem, men inte riktigt så gott om dem som man kan tro när man ser skadan. Det positiva här är att det här innebär att en relativt riktad insats kan göra stor skillnad. Ett enda äckel kan faktiskt förstöra stämningen på ett helt gym eller en arbetsplats, eftersom de hinner flåsa över rätt många. Åtgärdar man äcklet i fråga så förändrar det då hela miljön. Jag är osäker på hur många fall som anmälts runt respektive mediaprofil, det verkar just nu vara något 10-tal var. Det är alltså inte ett äckel per fall. Åtgärdar man rätt kringvandrade galt så räddar man rätt mycket gräsmatta

Share

Alla tycks veta bäst

När man diskuterar vissa former av tjänstser som vi rent privat använder oss av så är det helt fascinerande vilken uppsjö det tycks finnas av människor som är helt objektivt bäst på sitt gebit. Vare sig det gäller tandläkare, frisörer, pt:ar, naprapater eller gym så är alla runt fikabordet helt övertygad om förträffligheten hos just den de nyttjar. Visst kan det hända att man på grund av pension eller avflyttning ibland letar efter en ny, och är lite lyssnande, men den gruppen är i klar minoritet. De flesta går hos världens i särklass bästa naprapat, frisör, pt eller vilket det nu råkar vara som diskuteras. Vilket ju innebär att just den individen är sjukt överbelamrad, eftersom bara en kan vara bäst, så då borde det ju vara samma person alla går hos.

Nu är det ju bevisligen inte så, inte ens om man skulle hålla sig i samma stad, folk är ju hos vitt skilda naprapater, som alla tycks vara den bästa i världen. För den som åtminstone har hört talas om statistik så blir ju frågan uppenbar. Var håller de genomsnittliga hus? För att inte tala om de som till och med är under genomsnittet, rent statistiskt så måste det ju finnas precis lika många sådana som de som är över snittet. Det kan finnas två saker som påverkar det hela, varav inget är speciellt smickrande. Den första är att hantverken i sig inte direkt är någon rocket science, i alla fall så till vida att de flesta som utövar det professionellt efter utbildning löser problemet. Skalan mellan gott nog och bäst i världen har helt enkelt suddats ut, man tror att problemet löst innebär bäst i världen. Vilket på sätt och vis är sant, funktionen är att lösa problemet, och om det sker kan man inte gärna begära mer.

Den andra aspekten som påverkar handlar snarare om den bild vi vill ge om oss själva än den vi vill ge av den vi tränar hos. Självfallet är det roligt att framstå som den som både kan bedöma, har hittat, och fått tid hos den som är bäst i världen. I de allra flesta fall är det troligen bara någon vi på något sätt råkat hamna hos som löser problemet, som vi sedan med stor entusiasm säljer in till alla omkring oss som vill lyssna, och en hel del som inte vill det. Rent krasst så skulle vi ha behövt prova alla i stan för att veta att den vi går hos är bäst i stan, och det har vi sällan gjort, på något område.

När vi berömmer dem vi är associerade med genom att vi använder deras tjänster, så är det egentligen med motivet att berömma oss själva för att ha hitta den bästa, och dessutom ha kompetens att veta att den är den bästa. Vilket vi sällan egentligen vet något om. Då är det ärligare att säga: Jag tror min massör är helt ok. Han verkar veta vad han gör, och jag är mindre stel när jag går därifrån än när jag går dit. Det finns säkert nån som är bättre, men det skiter jag i. Det här löser mitt problem.

Share

Older Entries »

Fredagskrönikan

Tester

Share