MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Slarva inte bort välbehövliga framgångar

En av världens mest använda metaforer för att lägga undan och spara till sen är den som hebrén Josef levererade som drömuttydning åt den egyptiske faraon i Bibeln. Att han överhuvudtaget var inom räckhåll för att hjälpa Farao berodde en lång rad rätt tråkiga omständigheter. Hans halvbröder gav honom stryk, kastade honom i en brunn och sålde honom sedan som slav till Egypten, där han via vad som kan ha varit världens första falska #metooanklagelse blev kastad i fängelse när han vägrade att ligga med Potifars hustru. I fängelset träffade han Faraos munskänk, som sent omsider berättade för Farao om den unge mannen när denne höll på att drivas till vansinne av drömmar han inte förstod.

Poängen som Josef förklarade för Farao var att under de sju kommande goda åren var det nödvändigt att ta tillvara alla goda skördar för att de skulle följas av det som blivit ett så bekant uttryck till och med för sekulariserade svenskar, sju svåra år. Det är också det jag nu vill understryka för er, men mer i en träningskontext.

I mina stapplande försök till kardioträning så är kilometertempo ett mått jag använder för att se om jag utvecklas något. Ska man ta sig en mil på en timme så behöver man i snitt springa en km på 6 minuter. In mot Söder hemifrån mig så kan till och med jag komma upp i lite snabbare tempo, mest beroende på att Skanstullbron liksom lutar ditåt. Sneglar man då på sitt aktivitetsarmband så kan man förledas att tänka att man kan ta det lugnt och njuta lite av utsikten, kilometertiden på 6 minuter fixar jag ju lugnt här.

Så är absolut inte fallet, för senare under milrundan dyker nämligen Katarina Taikons backe i Tantolunden upp, och den lutar åt andra hållet, och dessutom brantare. Har jag då i övermod avstått den möjliga tempohöjningen nerför skanstullsbron så går hela morgonens projekt åt skogen. Man måste helt enkelt se till att plocka med sig sina segrar när det går lätt, för man har inte råd att vara utan dem sen när det går tungt.

I strongmantävlingar är det här uppenbart, har du kapacitet att vinna din favoritgren, så måste du se till att göra det, för du kommer att behöva poängen när det kommer mindre roliga grenar. I armbrytning är motsvarigheten att inte slarva bort enkla segrar tidigt i stegen, det kommer att gå tungt nog närmre finalen. Lek inte bort ett möjligt försprång.

Det jag egentligen till komma till är inte bara tävling, utan faktiskt även i träning, och då inte bara i mitt nuvarande kardioprojekt. Om den här pandemin har gett dig tid och möjlighet att träna mer och bättre än annars, så se då till att göra det. Det är enkla segrar som finns där bara man tar till vara på dem, och de kommer inte alltid att finnas där. Det kommer en tid när det inte hinns, när det blir svårare att vara optimal i sin träning. Då kommer du att behöva de gains du kan få med dig nu. Slarva inte bort det.

Share

Det går inte åt något bränsle på tomgång

En av konsekvenserna av att jag numera går runt med ett aktivitetsarmband med både GPS och pulsmätare i är att jag får en massa information om mig själv och mina beteenden som ersätter tidigare ogrundade teorier. Låt vara att datamängden inte är i den nivån att mina vänner som läst på högskola skulle kalla det för evidensbaserat, men det är i alla fall betydligt mer grundat än tidigare gissningar och antagande.

När jag för länge sedan försökte utbilda mig till bilmekaniker lärde mig min mycket tyske lärare en viktig princip om förbränningsmotorer, eller i alla fall bensinmotorer. Om det finns bränsle, syre och kompression så måste det tända. Kanske inte gå rent, men tända gör den då. Gör den inte det så saknas någon av faktorerna, och då är det bara att börja isolera för att hitta problemet. Det var märkligt nog inte länge sedan det gick upp ett förklaringens ljus för mig, och jag insåg att samma princip var tillämpar på fysiken.

Nu finns det säkert en massa förståsigpåare som tycker att jag förenklar och generaliserar, och det är lite annorlunda med kroppen, det finns fler faktorer och så vidare, men de får lugna sig. Tanken att någon större förbränning ska äga rum utan att syretillförseln och belastningen ökar är väldigt naivt, och kan i princip bara underhållas av den som vill undvika att öka belastning och syretillförsel. Det är här aktivitetsarmbandets krassa sanning kommer in. Om jag ägnar mig åt det förhoppningsfulla kallar vardagsmotion så händer det ingenting med kaloriförbränningen. Skillnaden mellan att vila eller stöka omkring lite hemma och en promenad i maklig takt utan höjd puls är för liten för att vara relevant. Detta styrks också av alla år som jag levat här i Stockholm där promenerande faktiskt alltid har varit vanligt förekommande, medan fettförbrännande och därmed viktminskning lyst med sin frånvaro. Trots mycket dagligt flanerande så har jag fortsatt att vara fet som en kakadua. Det här syns också på alla de som styrketränar år ut och år in utan utveckling. Det kroppen klarar att göra på tomgång i nuvarande skick kommer den också att göra utan att förändras.

Om en muskel inte behöver växa för att klara av det den utsätts för så gör den inte det. Om kroppen inte behöver bränna mer bränsle för att klara av det den utsätts för så gör den inte det. Vardagsmotion i all ära, det är naturligtvis bättre än att ligga på soffan och få liggsår, men tror du att något ska förändras utan ansträngning så lurar du dig själv. Att bli andfådd är ett tecken på att kroppen behöver syre för att förbränna energin som belastningen kräver. Blir du inte andfådd så är det för att kroppen inte behöver mer syre, för den behöver inte bränna mer, eftersom den inte utsätts för någon belastning. I det stadiet gör kroppen inte av med mer kalorier än du får i dig av doften från grillköket, hur hälsosamt du än tycker att det låter med vardagsmotion.

Share

Fear of the dark

För att ha tillbringat de senaste 20 åren i strongmankretsar så har jag ändå märkligt dålig koll på den klassiska hårdrocken. Jag är inte fullständig analfabet, jag kan skilja på AC/DC, Motörhead och Iron Maiden, men jag skulle knappast vinna något musikquiz på temat. Däremot har jag insett storheten i hårdrock till i princip vilken träningsform som helst, om man nu inte menar att yoga är träning. Till och med till kardioträning är det att föredra, även om tyska militärmarscher inte står långt efter just till det. Jag har provat det, men det kan väcka en del andra märkliga associationer, så hårdrocken är att föredra. Det finns en mängd spellistor på Spotify avsedda att springa  eller träna till, och i flera sådana dyker Fear of the Dark upp.

Kanske sprang jag för långsamt och var för lite ansträngd häromdagen när den dök upp i hörlurarna, men jag började fundera på texten, eftersom den sätter huvudet på spiken. Mörkrädsla finns nämligen inte, även om vi alla använder begreppet. Redan i den följande textraden så sätter Iron Maiden fingret på vad det egentligen handlar. ”I have a constant fear that something’s always near”. Det handlar nämligen inte om mörkret, utan det vi tror finns i det. Att på grund av brist på ljus inte ha möjlighet att ha uppsikt över vår närmaste omgivning innebär också att vi inte kan förbereda oss. Vi är utelämnade åt saker som vi inte har någon möjlighet att upptäcka förrän de eventuellt rör vid oss. Mörkerrädsla är med andra ord något synnerligen rationellt, och det enda som gör att det så småningom dämpas eller försvinner är sannolikhetsinlärning. Har man i 20 år aldrig blivit attackerad på natten så blir man det sannolikt inte sen heller.

Tror du att du inte är mörkrädd så är ett utmärkt experiment att försöka sova i mörkret i en miljö där du har anledning att misstänka att det finns reella hot. Utomhus i tropikerna, eller varför inte i ett nedsläckt terrarium där du inte vet om alla luckor är stängda. Helt plötsligt känns det väldigt bra med ett visst mått av mörkrädsla. Nu är ju inte det bokstavliga bristen på ljus den enda formen av mörkrädsla som ställer till det för oss. I den pandemi som rasar runt om i världen så ser vi en massa annars rationella och kloka människor bete sig väldig märkligt. Inte bara de vanliga foliehattarna, utan annars vanliga debattörer skriver och skriker i illa dold panik.

Det här är människor som är vana vid en världsbild som de förstår och kan förhålla sig till. När nu en smitta har skapat en miljö som deras kunskap inte förmår sprida ljus över, så befinner de sig för första gången i ett slags mörker, och de vet inte, eller ser inte vad de har alldeles inpå sig. Precis som i ett mörkt sovrum för ett barn fyller då fantasin i där informationen saknas. Så när du försöker förstå tonen och utfallen på sociala medier och i debattspalter, så blir det lättare att ha tålamod med överdrifter om man kommer ihåg att de faktiskt bara är mörkrädda.

Share

Det krävs ingen stor ärta

Det är nog betydligt fler som har hört talas om prinsessan på ärten än som faktiskt har läst boken. Själv var jag ett mycket märkligt barn, och läste alla sådana sagor i ursprungsversionen också, som oftast är betydligt mer vuxeninriktade än sentida bilderböcker tenderar att bli. HC Andersen har några sådana sagor, där man helt missar sensmoralen om man bara tar titeln och hittar på sin egen. Den fula ankungen handlar inte primärt om att acceptera de som är olyckligt lottade och utanför, utan om att förstå att den du tycker är annorlunda kanske bara ligger på en annan tidkurva, och inte alls är olyckligt lottad, tvärtom.

Likaledes handlar inte prinsessan på ärten primärt om någon som sjåpar sig och måste ha det bekvämt. Det har istället att göra med hur man känner igen någon för vad de är, trots att en del i omgivningen inte talar för det. Alla som på riktigt har vant sig vid en miljö eller ett beteende märker nämligen av om något är annorlunda. Det var det som hände i Prinsessan på ärten. En regndränkt flicka som påstod att hon var prinsessa fick sova på 20 madrasser och 20 duntäcken, men med en ärta gömd inunder. Hon utsattes helt enkelt för förhållanden som avvek från det hon vant sig vid, och reagerade på det.

Ska du veta om något känns fel i din träning så måste du veta hur det känns när inget är fel. Vi är många som har roats av nybörjare som vi har tagit med till gymmet som undrar om det verkligen ska kännas så här. Det är ju en fråga som är svår att besvara, eftersom man inte riktigt vet vad det är de känner. Det troligaste och vanligaste svaret är naturligtvis att det ska kännas så, håll käft och lyft. Lite riskabelt, men troligen det rimligaste. Däremot den som tränar mycket vet precis hur det känns, och därmed också när något känns annorlunda. För den som känner sin kropp lika väl som prinsessan i sagan känner sin säng så krävs det ingen stor ärta för att det ska störa. Det hjälper inte att vara lyhörd för sin kropp om man inte vet vad det är man hör.

Mina egna stapplade försök till kardioträning är än så länge långt ifrån något princesstadium. Jag har ärligt talat ingen aning om hur det ska kännas, vilket häromkvällen ledde till att jag överdrev det hela och blev liggande raklång i flera timmar när jag kom hem i ett försök att få andningen att bli normal. Visserligen en relativ framgång, eftersom jag för någon månad sen inte ens hade förmått att sätta mig i det tillståndet med hjälp av kardio. Det hade dock varit bättre om jag vetat hur det skulle kännas under själva joggingturen.

Jag får helt enkelt jobba på att lära mig det på det enda sätt som går, och det är att hålla på i rätt miljö så mycket att jag vet hur det känns när det är rätt. Då vet man att något är fel när det inte känns så.

Share

Förändring är inte alltid dåligt

En konsekvens av de minst sagt förändrade levnadsförhållanden som den globala pandemin har skapat är att vardagen har förändrats rätt mycket för många. Många aspekter är smått katastrofala, utöver de uppenbara tragedier som det är att människors liv avslutas i förtid. Företag i konkurs, varsel och permitteringar, och en världsekonomi som ingen riktigt vet var den tar vägen. Inget av det här kan bagatelliseras, de flesta av oss som lever nu har aldrig varit med om något liknande, i alla fall inte i den i årtionde välmående västvärlden.

Men nu tänker jag inte så mycket på världsfrågor som jag inte kan göra något åt, utan sådant som jag själv faktiskt styr över. Rent generellt kan man säga att folk borde tänka mer på just sådant istället för det de inte kan göra något åt. Även om jag i eftermiddags lyckades smyga mig in till Sweden Barbell Club för första gången på 8 veckor för en liten koll på formen med grejer som jag vet vad de väger, så präglas just nu min motion av sådant som jag inte vet vad de väger. Stenar primärt, men också stockar, och märkliga kommunala utegym med anordningar som jag aldrig hade tittat åt annars.

Visserligen håller jag envist fast vid principen och hashtaggen #nogoals eftersom jag inte vill definiera något jag kan bli klar med, men det betyder inte att jag inte tycker om att mäta utveckling, eller progression som man säger om man har gått på högskola eller i alla fall vill låta som det. Eftersom jag inte vet vad något av det jag lyfter väger, så har jag fått lite abstinens rörande mätningar och absoluta oomkullrunkeliga siffror. Lösningen är sammankopplad med den i tidigare krönikor nämnda puls- och träningsklockan jag har skaffat mig. Hur lång tid en sträcka tar, vilken puls det driver upp, hur långt man tar sig på viss tid, vilket tempo per kilometer man håller och några grejer till. Allt sådant mäter den, och det har blivit ett fullgott substitut för kilo och reps, i alla fall känslomässigt.

Kruxet är att för att den ska kunna mäta allt detta så måste någon form av kardio bedrivas. Jag har alltid stått i första ledet bland alla dem som spottat tre gånger och letat efter vitlök och silverkors när sådant nämns, men det måste jag nog erkänna i huvudsak har berott på fetma och lathet. Det låter fränt att man istället satsar på tunga lyft, men eftersom det finns gott om crossfittare som ändå lyfter tyngre än mig, samtidigt som de har en makalös kondition så håller inte svepskälet.

Alltså hacka i sig att kardio nog har sina förtjänster, till exempel så ligger nu Sweden Barbell Club plötsligt inom gång- eller löpavstånd, något helt otänkbart för några månader sedan. Det tar tre kvart hem därifrån upptäckte jag idag, vilket är ungefär samma tid som kollektivtrafiken från dörr till dörr. Inte heller håller min gamla oneliner om att springa är ett flyktbeteende. Visserligen sant, men det är också ett jaktbeteende. Det är en förändring i synsätt som inte alls känns dålig.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

Share

Translate