MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Vad är prognosen?

Då jag blir alltmer medelålders man i slips till vardags så har jag utöver allt annat småborgerligt jag tar mig för också gått med i Rotary igen. Utöver hotellfrukost i Stockholms innerstad varje vecka så innebär det också att höra ett kortare föredrag varje gång. Ibland inte lysande, men ibland faktiskt just det. Till skillnad från senast jag var med i Rotary för något tiotal år sedan så har ju Stockholmsklubbarna den fördelen att det finns en hel del folk inom räckhåll som är smidiga att bjuda in. Nu senast generaldirektören för Konjunkturinstitutet. Det mest förtroendeingivande med honom var det faktum att allt som kunde tänkas utveckla sig i olika prognoser fanns inom ett ganska brett spektrum. Det var med andra ord inga färdiga svar på hur det kommer att gå för Sverige på lång sikt vi fick. Däremot en hel del förklaringar på varför det inte går att säga, eller vad som kan komma att göra att det inte blir som vi tror just nu. Självfallet så var det mer exakt ju närmare i tid vi befann oss, det ligger i sakens natur. Ju kortare tid, ju mindre hinner förändra sig. Längre tid, mer möjlig förändring, men bara möjlig, inte säker.

Själv har jag visst budgetansvar på mitt arbete, och den budget som görs ska också följas upp med prognoser allt eftersom, och ju mer information jag får, desto osäkrare blir jag. Det man inte vet om kan hända behöver man ju inte räkna med, men så kan det ju också bli duktigt fel. Vad det än är man försöker förutspå med lite framförhållning så är inte det viktig att få fram ett klart svar. Det viktiga är att veta vilka saker som kan påverkas. Vet man det så kan man nämligen hålla ögonen på just de sakerna, och kan snabbare anpassa sig om något förändras. Just nu håller ett antal strongman på att förbereda kvalserien till Sveriges Starkaste Man i lite olika storlekar, och det brukar kunna bli ett väldigt räknande så fort grenar och deltagare blir kända. Om han är med så vinner han den grenen, men om dens rygg fortfarande inte är 100 så kanske han inte vinner oket, och då får han lite mindre poäng där, och då kan jag ta in två platser där, vilket innebär att jag bör ligga bra till innan sista grenen, och om han då är klar vinnare innan det så sparar han sig, och jag kan ta en plats till.

Ja, ni vet hur det brukar låta. Ju närmare tävlingen prognosen görs, desto större förutsättningar har den att stämma, men det är inte det som är den stora poängen med en prognos. Den stora poängen är att man identifierar alla de faktorer som löpande påverkar utvecklingen och kan reagera om de helt plötsligt avviker från sin kurva. Försök att lära dig av prognosen medan du håller på, för sen kommer den nästan säkert inte att stämma. Vill du veta hur det går med säkerhet så får du vänta på resultatlistan.

Share

Vem har skitit i mina byxor?

Just nu är jag inne i en period där jag tittar en del på HBO-serier, både Game of Thrones och Billions har jag berört tidigare, men eftersom mitt tittande går i stim så har det kompletterats med fler. Bland annat ett engelskt kostymdrama som heter Gentleman Jack. Nog så underhållande, men egentligen vill jag bara låna en replik från en pubmiljö som inte alls har med handlingen att göra. En full och relativt äcklig karl som slog både barn och hustru roade sig efter bästa förmåga på det lokala vattenhålet. Vid upptäckten av sin relativt prekära belägenhet så häver han ur sig till sitt sällskap, ”Vem av er är det som har skitit i mina byxor?!”. Nog så underhållande i sitt sammanhang, huvudsakligen på grund av sin absurditet. Det är bara det att när vi plockar uttrycket från sin bokstavliga betydelse och tänker oss som metafor, så är det helt plötsligt inte alls någon ovanlig företeelse att folk försöker sig på sådan projicering, som det kallas.

Folk kan dra till med så otroliga bortförklaringar för sådant de skäms för att det blir komiskt. Det här är en av de stora stötestenarna för mig när det gäller dopingärenden som ska diskuteras, överklagas vridas och vändas på i åratal innan det är slutavhandlat. Missförstå mig inte, rättssäkerheten är något man ska slå vakt om, den enskilde individen ska alltid kunna överklaga. Det är livsfarligt för ett samhälle där en dömande instans inte kan överklagas, därför att det är det första steget mot diktatur. Ibland blir dock bortförklaringarna så absurda att man undrar om det verkligen är den typen av övertydlighet vi ska lägga resurser på att bevisa ytterligare en gång. När folk som ska jobba med dopingprevention på fullt allvar börjar lägga fokus på att informera för att undvika det de kallar misstagsdoping så brukar jag sucka och ta mig för pannan. Självfallet är företeelsen teoretisk möjlig, men det är knappast där vi har de stora problemen. Dessutom bygger den tanken på en övertro på dopingpreparats effekt, det är knappast så att ett intag vid ett enskilt tillfälle har någon större effekt, det är inte för inte det kallas kurer. Det är något som görs med medveten upprepning.

Man måste göra samma misstag ganska många gånger i rad om det ska ha den effekt som man sedan åker fast för. I ett effektivt preventivt arbete så kommer man ingenstans genom att gå på dimridån och hålla på med att försöka bekämpa den. Den finns där just för att dra till sig uppmärksamhet, medan något händer någon annanstans. Men de flesta skäms med rätta när de åker fast, eftersom de just bevisat att de egentligen inte trodde på sig själva och sin förmåga. Det är att folk inte tror på sin egen förmåga som är problemet i långt större utsträckning än att de inte hade diskat shakern. Det är bara en av varianterna jag hört i långa utläggningar om möjliga förklaringar. Byxorna låg ju i omklädningsrummet medan jag duschade, kanske var det då någon sket i dem.  Jo, vi förstår att du skäms, det är åtminstone ett sundhetstecken. Men hur skamset du än skrapar med foten så kommer den logiska slutsatsen för alla andra vara att det troligaste faktiskt är att det är du själv som har skitit i dina byxor.

Share

Varför ska just din idrott bli större?

Inom i princip alla mindre idrotter pågår ständigt diskussionen om hur man ska göra just sin variant större eller populärare. Det är allt från sponsring till TV-sändningar till kommunalt stöd eller någon kändis som börjar med just den egna aparta träningsvarianten. Om det är väldigt resurskrävande idrotter så finns det möjligen en viss logik med att vilja växa, man kan slå ut kostnaden på fler, helt enkelt. Lite som när mindre kommuner trär underläppen över huvudet i sina försök att få fler att flytta dit. Kommer man under ett visst antal elever så går det inte längre att bära kostnaden, vi kan inte ha bara en unge i varje årskull. Då får de åka till den förhatliga grannkommunen, ett öde som tycks värre än döden på många ställen. Det går att ha en viss mängd ungar på samma lärarstab, och ju närmare det optimala antalet man kommer desto billigare blir det per capita. Inget konstigt i det, och just i sporter som kräver stora dyra anläggningar så kan samma logik tillämpas. Typ velodromcykling, rodel, backhoppning och liknande.

Armbrytning däremot, eller strongman? Det är ju inga jättestora overheadkostnader så att vi för den sakens skull behöver bli fler. Att resa och bo på hotell vid tävlingar kommer inte att bli billigare för att vi är fler, i alla fall inte mer än ytterst marginellt, volymfördelarna där brukar flygbolag och hotell ändå skapa i sina egna affärsmodeller. Alltså är det något annat, våra förutsättningar för själva utövandet av sporten blir ju inte bättre av att fler håller på. Man får fler att tävla mot, visst, och kanske är det tråden som leder fram till den egentliga sanningen.

När man borrar i varför vi vill ha fler att tävla mot så är det knappast att vi vill få stryk av fler. Det ligger nog närmare sanningen att vi vill ha fler att dela ut sagda stryk till. Det är väsentligt ballare att tillhöra de bästa i en sport som många håller på med, än en där det är du, din kusin och hans kompis som håller på. För mig skulle det ju vara outsägligt häftigt om armbrytning och strongman blev två av världens största sporter, tänk så ofantligt viktig jag skulle vara då! Istället för att vara igenkänd av 500 så skulle jag kunna vara igenkänd av 500 000, det skulle killa mycket skönare. Ni som tycker att jag är dryg redan nu, tänk hur det skulle bli i ett sådant scenario.

Tillhörighet och bekräftelse är nästan alltid de drivande faktorerna bakom vad vi håller på med, och det är inget fel i det. Det är när vi förstår och erkänner att vi själva mår bra av det som vi också förstår att det är viktigt för andra. När vi förstår att samma värde vi själva ser i det vi håller på med kan vi erbjuda andra. Att bli sedd, att få höra till, att bli bekräftad för att man kan något. Sådant förbättrar världen, inte armbrytning eller stenlyftning, även om det sitter långt inne att erkänna det.

Share

Komplicerat är svårt, komplext är stort

Jag liksom de flesta andra som jobbar med någon form av media är väldigt fokuserade på statistik. Hur många läser, hur många klickar, vilka klickar och varför. Den enskilde individen är inte speciellt intressant i just det här sammanhanget, utan vad som driver vilka beteende hos flest. Den stora utmaningen i det här är inte att det är komplicerat i bemärkelsen krångligt att sammanställa på grund av uträkningen är svår. Det är det i sig inte, Excel och andra fantastiska moderna verktyg löser den uppgiften galant. Nej, problemet är istället att det finns så många vitt skilda faktorer som är till synes helt oberoende av varandra som alla påverkar ett beteende.

Liksom de senast 13 åren har jag befunnit mig på Elmia, på vad som måste beskrivas som ett helt fantastiskt event. Bilsport Performance Custom Show har arrangerats i snart 50 år, och ifjol samlade eventet över 80 000 åskådare. I år stannade det på 77 000, och med en allt för enögd syn skulle man kunna påstå att det därmed var en sämre mässa i år, förändringen är ju statistiskt säker. Hade vi nu närmat oss det hela utifrån tanken att det är komplicerat så hade vi försökt att konstruera ett utvärderingssystem där mässans alla hundratals beståndsdelar bedömdes på någon slags skala för att hitta var försämringarna var. Det skulle bli ett rätt komplicerat system, inte minst informationsinhämtningen.

Nu löser det sig ju i och med Excel eller annat verktyg finns, bara man får in all information från alla kvalitetsbedömningar. Kruxet är bara att det svarar på fel fråga, eftersom betydligt fler omständigheter har inverkan på den där siffran än kvaliteten på mässan. Förra året var mässan tre dagar efter lön, idag är den tre dagar innan. Förra året var det iskallt och ganska skönt att gå runt inomhus, i år var det sol och sommarvärme och ett ypperligt tillfälle att peta ner vårlökar, hugga ved och kratta i trädgården. Ytterligare ett år har gått och drifting som sport har utvecklats ytterligare lite, och har kanske blivit en större del av mässan totalt. Det är med andra ord jättemånga faktorer som påverkar, och det går inte bara att skriva in dem i samma Excelark eftersom de inte mäts i samma enhet, eller går att ha i samma kolumn. Givet allting kanske kvaliteten i år till och med var bättre än förra året, och ändå är det 3000 färre besökare. Det vet vi inte heller, men det är en möjlighet, eftersom det hela är just komplext.

En viktig sak med statistik är att för att två olika siffror ska vara jämförbara så ska allt annat vara lika, annars vet du inte vad förändringen beror på. Det är ganska relevant när man tittar på livet i stort, och kanske träning i synnerhet. Ska du säga att du blivit starkare i axlarna av att köra stock så måste det vara det som är den enda skillnaden. Det är det troligen inte, du kanske äter bättre, tränar på en bättre tid för dig, dina barn kanske har blivit så stora att du får sova hela nätter. Eller så tycker du bättre om stock, och gör det oftare än du gjorde militärpress. Hemligheten är inte att mäta allt, utan att förstå att allt inte går att mäta.

Share

Ska det bara duga att sälja?

Jag var här om kvällen på Fasching tillsammans med sonen och lyssnade på fusionjazz som var långt över min kompetensnivå. Med det menar jag inte att jag inte uppskattade det hela, det gjorde jag absolut. Det jag menar är att det hade krävts betydligt mindre för att imponera på mig. För att imponera på sonen behöver det nog däremot vara på den här nivån, då han ägnat mycket av sin tid de senaste åren åt sin musik. Imponerad var han, det är nog tryggt att säga att det att det just den här kvällen knappast fanns en mer kompetent grupp musiker som framträdde någon annanstans i Stockholm. Då kan det ju naturligtvis tyckas vara en paradox att publiken knappt uppgick till samma antal som en genomsnittlig pubs afterwork-trubadur underhåller. Ingen skugga över afterwork-trubadurer, men kompetensnivån är inte riktigt jämförbar. Ändå syns ingen besvikelse hos virituoserna, de är tvärtom lyckliga och tacksamma för musiken och publiken. Det kan naturligtvis bero på professionalism, men jag tror verkligen att det ligger djupare.

Rimligen har de svartklädda jazzkatterna en kompetens som kan ge dem hur mycket enklare gig som helst, bättre betalt och med större publik. Det är möjligt att de också gör sådant för försörjningens skull, men den kan inte ha varit någon stor faktor på spelningen jag såg. Sanningen är både djupare och uppenbar. Det som är riktigt och äkta görs inte för att säljas eller marknadsföras, utan för sin egen skull. Omvänt så blir det då också sant att det som görs enbart för att säljas eller marknadsföras sällan blir äkta. Glädjen hos musikerna på Fasching beror inte på publikens storlek eller köpkraft, utan på att det är rätt publik. Att få leverera sitt allra bästa för någon som verkligen förstår vad det innebär är mycket mer tillfredställande än att leverera något säljbart till folk som inte fattar. Putande rumpor och hip thrusts på filmat gymmet är just det, gjort för att det går att sälja på Instagram, mer än för den egna tillfredställelsens skull. Det är inte på något sätt genusbundet, det finns lika billiga poänger på Instagram för män som kvinnor. Själv är jag också bekräftelsejunkie, men för mig spelar det faktiskt stor roll vem som har klickat gilla på mina texter, större än hur många som gör det.

Nu finns det lyckligtvis en korrelation mellan att utmana sig själv till svårare och svårare saker oavsett publik, och att faktiskt lyckas inför en stor publik. Ska jag vara lite snäll mot fitnesstjejerna så är det mycket tunga böj själv på gymmet utan rätt ljus som så småningom gör rumpbilderna säljbara. Likaså är det kanske de avancerade jazzspelningarna som gör att andra gig kan göras utan större ansträngning, och kanske så är det formuleringsövningarna i krönikorna som gör att det även rinner lätt när jag står med mikrofon i handen och tusentals i publiken. Lennart Hellsing sa en gång att bra barnböcker ofta är pedagogiska, men pedagogiska barnböcker är sällan bra. Ska man travestera det inom både musik, styrka och träning så kan man säga: Det som görs bra går ofta att sälja, men det som görs för att sälja blir sällan bra.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share