MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Sparka på benet

Tack vare att armbrytningen numera är systerförbund med en hel massa olika fightingsporter har jag fått ett nyvaknat intresse för sådant som förekommer i ring eller bur, åtminstone i relation till hur det var innan. Intresset är i alla fall så stort att min hustru och jag häromveckan spontant köpte biljetter och hoppade in på fightinggalan The Blitz på Göta Lejon. Det vankades både proffsboxning, amatörboxning och det som kallas Allstyle, ett eget regelverk som finns inom paraplyförbundet Budo&Kampsport. Det är dessvärre inte riktigt så spektakulärt som en okunnig naiv armbrytarspeaker kan ledas att tro av namnet. Man hade ju hoppats på Blood Sport-liknande upplägg, men det här var betydligt mer inriktat på effektivitet än koreografi.

Som för alla som kan något om dramaturgi så följde kvällen ett skolboksupplägg, galan jobbade sig uppåt i kvalitet. Boxningen lämnar jag därhän, även om den i sig var underhållande. I Allstylematcherna så syntes dock en trend under kvällen som åtminstone jag tyckte blev väldigt tydlig. Allt eftersom kvaliteten steg så blev det färre och färre sparkar mot överkropp och huvud. Eller rättare sagt, antalet sparkar som träffade högre upp på kroppen var nog konstant, men det var väsentligt flera försök i de tidiga matcherna. Det kan naturligtvis bero på vilken kampsport kombattanterna var skolade i, en del stilar föredrar ju sparkar, men det finns en annan faktor som också spelar in. Skulle någon av de grandiosa försöken faktiskt träffa som avsedd så tar ju matchen slut, och dessutom på ett sätt som säkert hade kunnat vara med i Blood Sport, eller åtminstone spridas på Youtube så pass mycket att man skulle kunna börja kalla sig influencer. Kruxet är bara det att mot en någorlunda jämnt matchad motståndare så är det ingen lätt sak att se en lucka i garden, justera sin egen balans så att man kan börja veva med ett ben, och sedan få hinna få upp foten så långt och tillräckligt hårt att göra någon skada innan luckan stängs till. Mer än dröm och en förhoppning än en reell chans, alltså. Men för den mindre erfarne så lockar drömmen, därav de många försöken, som ärligt talat såg lite taffligt ut.

Däremot när kvaliteten steg, och vi till slut kom till kvällens main event, så såg det helt annorlunda ut. Inte så att man inte använde fötterna, tvärtom. Men borta var de förhoppningsfulla försöken att få in en matchavgörande youtubespark, och istället syntes hård, skoningslös effektivitet. Inget obalanserat vevande, utan hårt, elakt och snabbt mot ben och lår. För er som aldrig har fått en spark mot benen kan jag tala om att man inte blir knockad, men det gör asont, och kommer det upprepade gånger börjar man att vilja undvika det, och den som delar ut dem får övertaget. Nu är ju inte min ambition att lära ut kampsport, utan att påpeka att samma princip kan tas med i allt. Det är rätt osannolikt att du kommer att få in en lyckosam spark på dina omständigheter som kommer att förändra ditt liv. Om du istället riktar in dig på att gå tiden ut och förtjäna din seger så kommer sannolikheten att du vinner med vad du nu håller på med att öka väsentligt. Sparka motgångarna på benen.

Share

Det värsta är inte det som går snabbast

Bland mina många tillkortakommanden här i tillvaron så tror jag att oförmågan att städa är bland de främsta. Det har genom åren lett till ändlösa diskussioner med de som delat hushåll med mig om det beror på lathet, partiell blindhet, inkompetens eller ren och skär svagsinthet. Själv tror jag möjligen att det är en kombination. Det får vara rätt ostädat innan jag överhuvudtaget noterar det, och när jag gör det så har jag en märklig förmåga att vara upptagen med annat ett tag. När jag sedan väl försöker på allvar så blir det ändå mest utsmetat istället för städat. Inget av detta är ju bra, men sämst är ändå när jag får för mig att ta det värsta. Det är ju rent svagsinne. Inte för att idén att ta de värsta är så dum, utan för att det inte är det man menar, man menar att man tar det lättaste.

Både när det gäller städning och träning så är det lättaste och det värsta helt olika saker. Man kan visserligen argumentera att det är bättre än inget att dammsuga mitt på golvet och torka av badrumsspegeln, eller för att ta träningsvärlden, att köra lite lätt bänk och eventuellt lite latsdrag, men det är en sanning med modifikation. Ja, vad som helst är naturligtvis bättre än inget, både när det gäller städning och träning, men det finns en självbedrägeriaspekt här som är lurig. Har man inte dammsugit under soffan och skurat toaletten så har man inte gjort det värsta, och då förvärrar man problemet genom att lura sig själv att tro att man har städat, eftersom man går runt och tror att det är rent, när det källan till skiten fortfarande ligger kvar och myser. Förvärrar, för att genom den kosmetiska städningen som man tror var de värsta, så förlänger man avsevärt tiden tills man eventuellt gör det ordentligt, och problemet förvärras istället för att förbättras. Likaledes om man ger sig in på gymmet och lite slumpmässigt rycker i grejerna utan att egentligen ta i för att intala sig att man har tränat.

Problemet är inte i sig bara att man gör för lite och med för låg belastning, utan att man tillåter sig att intala sig att man i alla fall gjorde det värsta, och sålunda ytterliga skjuter upp nästa riktiga träning. Nu vill jag inte hamna i en kontraproduktiv allt eller inget argumentation, eftersom det oftast leder till inget, det finns visst gånger när man ta det värsta och avsevärt förbättra läget. Men då ska man verkligen ta det värsta, alltså under soffan, sängen och hallen där det sprider sig ifrån, inte lite mitt på vardagsrumsgolvet. Det, badrumsspegeln och annat kan man spara tills man hinner göra det ordentligt.

Man kan med gott resultat hoppa in på gymmetoch köra några set på en enstaka övning, om den övningen är knäböj, sten utan klister eller något annat som verkligen belastar kroppen ordentligt på den lilla tid du har till förfogande. Rycka lite i kabelmaskinen får du göra någon gång när du har tid.

Share

Omedelbara åtgärder är vanskliga

För den som håller på med jakt och har genomgått jägarexamen så finns det få frågor som är så väl inbankade som hur man ska förhålla sig och agera när någonting går fel, jag tänker närmast på olyckliga skadskjutningar. Seriösa jägare gör naturligtvis allt man kan för att undvika dessa, och jag känner ingen jägare som inte mår dåligt på gränsen till fysiskt illamående när det händer. Ändå händer det ibland, och det är något av det mest stressfyllda man kan uppleva som jägare. Den känslomässiga verkligheten är den att det har uppstått en jättedålig situation, och man vill till varje pris lösa den så snabbt som möjligt.

Det är här inbankandet kommer in, för man måste göra något som varje fiber i ens kropp protesterar mot. Man måste sätta sig ner, invänta hjälp, och låta det gå en stund innan man börjar. Det här beror på den faktiska verkligheten att svenska hjortdjur om de inte stressas vidare relativt snart söker det man kallar för sårlega, alltså att de lägger sig i skydd och stilla, så att det blir betydligt lättare att komma inpå för att avsluta lidandet man har vållat. Det är huvudorsaken, men ytterligare positiva effekter är att adrenalin och stresshormoner hinner lägga sig lite, och man blir lite mer klartänkt. Dessutom kommer det dit folk som är mer klartänkta redan från start, eftersom de inte är inblandade, för att inte tala om eftersökshunden, som oftast är den absolut klokaste i sammanhanget. Att invänta den och en jaktkamrat, och låta den där stunden gå ökar möjligheterna till ett snabbt avslut och förkortat lidande för viltet mångfalt, men utan intrummande på jägarexamen i frågan så skulle det sällan ske. Istället skulle ett stressat, skadat vilt jagas runt i skogen av en panikslagen jägare med mycket små förutsättningar att lyckas.

De flesta situationer i livet förvärras av att hanteras av någon som är smått panikslagen. Efter ett bröstpass på gymmet häromdagen så tyckte jag att någonting hände i axeln, och jag var på väg till, om inte akuten, så i alla fall kunnig naprapat. 24 timmar senare så tycktes det inte behövas, och lite tid gjorde att jag nöjde mig med att inte belasta likadant på några dagar, och så var det inte mer med det. De flesta dåliga situationer som uppstår i livet mår bättre av att hanteras med lugn och sans. Det du behöver fråga dig omedelbart när det händer är om problemet kommer att förvärras av att lugna sig ett ögonblick. Det kan ju faktisk vara så, och då behöver det hanteras på en gång. Inom jakten är det så om det är ett vildsvin man har skjutit på, de stannar inte oavsett skada, och utgör i skadskjutet skick en reell fara. Men i de flesta fall så är skadan redan skedd, och även om problemet inte kommer att lösa sig själv, så kommer dina förutsättningar att hantera det rätt öka enormt av en liten paus och möjligheten att få lite input från någon som inte är lika känslomässigt berörd. Det är inte jättelätt när livet pressar på, och kanske skulle vi behöva samma inbankande för livet i övrigt som vi jägare får runt skadeskjutningar.

Share

Stödhjul är väl inget för vuxna?

Promenerar man runt i vårsolens glans i den söderförort till Stockholm som jag bor i så blir man oundvikligen vittne till unga människors väg från renodlade söderhipsters till mer pragmatiska småbarnsföräldrar som helt enkelt börjar att rätta sig efter livet, snarare än sina idéer. Det är ganska trösterikt att inse att folk vågar gå vidare från sin subkultur och grupptillhörighet till ett mer verklighetsanpassat liv, något som också brukar synas bland styrketränande när de blir vuxna. Vår och småbarnsföräldrar brukar ofrånkomligen leda till cyklande, eller åtminstone en mycket uttalad vilja att cykla. För barn som är för små för att hålla balansen än finns trehjulingar, men det är ett mycket litet tidsfönster under uppväxten som barn nöjer sig med det, därför att det också är en brutal påminnelse om att man fortfarande är för liten för att cykla med de vuxna. Man vill alltså cykla på riktigt, och är skitarg för att man inte kan. Vips så uppstod stödhjul för att kunna låta barnen ljuga för sig själva.

En tanke värd att utforska är när det som förälder blev nödvändigt att möjliggöra för barnen att ljuga för sig själva, rimligen fanns det cyklande barn under i alla fall några årtionden innan stödhjul dök upp. Men självbedrägeriet är bara en av de negativa aspekterna, den andra är att de faktiskt försvårar det faktiska inlärandet. Man lär sig att cykla utan att egentligen kunna hålla balansen, och i värsta fall så får man in i motoriken och muskelminnet de rörelser som funkar med stödhjul men inte utan, till exempel vilket håll man ska luta sig åt när man svänger. Rätt grundläggande grejer som blir fel, helt enkelt.

Det i sin tur leder till att det tar betydligt längre tid att lära sig cykla utan stödhjul, och ungen riskerar att få hålla på med stödhjul när andra cyklar fritt och snabbt på två hjul. Lite som att kissa i byxorna för att hålla sig varm, det känns bra först, men sedan blir det värre. Nu kissar ju barn i byxorna ibland, och då får vuxna hjälpa dem att byta, eller ägna en hel vår att springa bakom och hålla i cykeln. Ju mindre de är, desto lättare är det, små barn kissar mindre och cyklar långsammare. Det är när man låter det gå för länge det blir ett större problem.

Parallellen här kan den som har följt mig något räkna ut med röven och en kritbit, för att travestera en god vän. Det finns mycket folk som är skitarga för att de inte är starka nog att lyfta med de vuxna, och således har dräkter, remmar, underarmsskydd, klister, knälindor, steroider och andra stödhjulsurrogat uppstått. Man ursäktar sig med att det är skadeförebyggande, vilket även curlande småbarnsföräldrar säger om stödhjulen. Ett annat sätt att skadeförebygga är att låta bli sådant man inte kan, och försöka lära sig istället. Lite tråkigare i början, mycket roligare sen. Jag kommer inte att vägra medverka runt utrustade tävlingar, men jag kommer alltid att se det som något för de som inte lärt sig än, och möjligen brista ut i ett krystat ”Men, vad duktig du är som cyklar med pappa!”

Share

Teknik är inte ett knep

Det finns ingen fråga som armbrytare får lika ofta som den om hur mycket som är teknik och hur mycket som är styrka i armbrytning. Det finns ett antal olika patentsvar, de flesta armbrytare har något favoritsvar, men sanningen att säga är att frågan inte riktigt kan besvaras så enkelt. Mitt försök till att besvara en fel ställd fråga brukar vara att det är som med motorsport, teknik är hur du kör, och styrkan är vad du har för bil. Innebörden är egentligen att de två inte kan separeras så, och att frågan därför är fel ställd. Den bygger på tanken att teknik är en teoretisk kunskap, en kunskap som man bara behöver inhämta en gång så är det löst. Det brukar visa sig allra bäst när frågan kommer om man inte kan lära någon något knep så de kan slå polarna. Mitt svar brukar vara att jag även kan lära ut något knep i höjdhopp, så får vi se vilken skillnad det gör. Innebörden är helt enkelt att kunskapen inte räcker. Det är genomförandet som gör skillnad.

I klassiska strongmanövningar så är det väldigt vanligt bland lite för klena människor att de säga att de skulle behöva öva mer på tekniken, eftersom de inte vill erkänna att problemet är att de helt enkelt inte orkar. Strongman har skapats för att testa styrka, inte teknisk skicklighet. Det är inte kärnfysik vi talar om. Enkla rörelser med så tung belastning som möjligt. Det är klart att det går lite bättre andra gången än första, och tredje gången börjar de flesta fatta, utom de som är särskild trögtänkta. Det har alltid förvånat mig att folk tycker att det känns bättre att hävda att man är lite för korkad för att lyfta en sten, än att helt enkelt erkänna att man fortfarande är för svag. Faktum är att det finns inget knep man kan lära sig. Det man kan göra är att lära kroppen, vilket innefattar motorik, muskelminne och styrka. Det kräver inte intelligens, då skulle inte idioter kunna cykla. Armbrytning och styrka är nämligen precis som att cykla. Det går inte att lära sig knepet i teorin. Det går bara att öva tills kroppen gör rätt själv.

Det är därför det ser ut som det gör när mästare i budosporter eller annat som vi tycker är tekniskt avancerat står och övar. Bedrägligt enkla rörelser, tusentals gånger. Bågskyttar, bowlare och många andra vet detta. Gör den enkla rörelsen, alltid likadant. Skillnaden i armbrytning och strongman är att man gör det med extremt mycket tyngre belastning, i övrigt är det precis samma sak. Rörelsen är enkel, du ska bara göra det tusentals gånger så att det aldrig kan bli fel. Så att kroppen kan själv, och allt eftersom musklerna växer så kommer samma rörelse leda till att du lyfter mer, eller bryter ner bättre motstånd. Tanken att det finns knep som man bara kan lära sig är självbedrägeri, och innebär dessutom att de som är bättre i strongman och armbrytning dessutom är smartare än andra, eftersom de förstår knepen. Jag känner rätt mycket bra armbrytare och strongman, och det verkar ärligt talat rätt osannolikt.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Share