MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Spotta på stenen

Jag har en kollega som tycker att jag har ett annorlunda språkbruk, och det må vara sant, i alla fall ur hennes perspektiv. Det är sig inte speciellt märkligt, vi är inte precis själsfränder, och har förmodligen rätt olika bakgrundshistorier, så det finns all rimlighet i att vi inte uttrycker oss likadant. Ett av de uttryck jag använder relativt ofta är att om man spottar på en sten tillräckligt ofta så blir den blöt. Jag tycker att uttrycket är rätt självförklarande, och det är inte alls ovanligt bland folk jag har präglats av, men det är klart att om man börjar att fundera på den bokstavliga betydelsen så kan det te sig aningens märkligt. Märkligheten uppträder framförallt eftersom man tenderar att höra bara spotta och sten, och ingen av dem är den springande faktorn. För den som tänker sig en genomsnittlig spottloska och en sten så blir det ju konstigt, en sten blir inte blöt av en spottloska. Förklaringen är att den springande punkten i talesättet är varken stenen eller spottloskan, utan tillräckligt länge. Det är bara om man spottar tillräckligt länge som den blir blöt.

En annan sak som dessutom vi intuitivt förstår av talesättet är också att spottandet måste förekomma relativt ofta för att inte spottet ska torka, och att nästa nobla insats blir att börja om från början på en torr sten. När svenska armsportsförbundet startade om för tjugo år sedan så var stenen i relation till drömmen om att vara en del av idrottsverige relativt torr, men det har spottats på den regelbundet sedan dess. De senaste tio åren har jag varit med och spottat, och till slut blev den blöt, vi tillhör RF och de som vann seniorklasserna på SM förra helgen fick motta Riksidrottsförbundets SM-tecken. Allt som har gjorts under de tjugo åren av olika människor hade knappast gått att uppbåda vid ett tillfälle, det har fått vara spott för spott. Vi har aldrig haft nån hink med saliv som vi nu hällde på stenen.

När folk frågar mig om mina krönikor och de snart fem åren jag har skrivit dem varje vecka så är den enkla förklaringen att de skrivits en i taget, och det har bara funnits en i huvudet i taget, och då har jag skrivit ner den. Vad du än håller på med så görs det ett steg i taget. Så långt brukar de flesta vara med, att den lilla insatsen är viktig. Men man ska inte syssla med självbedrägeri, en liten insats blir det bara något av om den upprepas tillräckligt av. Träningspass för träningspass, steg för steg, ord för ord. Man får inte stanna av, det är det envisa nötandet som gör skillnad. Det är klart att det finns grundkriterier, du får inte vara helt torr i munnen och du måste träffa stenen när du spottar, annars funkar det inte. Att spotta lite slumpmässigt omkring dig kommer inte att göra någon sten blöt. Välj sten, sikta, och håll på, på samma ställe, länge och ofta. Till slut kommer stenen att vara blöt, och då är det bra om du kommer ihåg vad du skulle ha en blöt sten till. I talesättets ursprung är det för att slipa lie.

Share

Idrottsförälder är en balansgång

Under förberedelserna för armbrytnings-SM så har vi varit en del i den idrottshall där mästerskapen nu i helgen går av stapeln, en alldeles utmärkt anläggning för ändamålet. Till vardags används den huvudsakligen till lagidrott för ungdomar vilket gör att en hel del av budskapen i hallen är fokuserade runt det. Bland det första man slås av är budskapet om på vilka villkor barn- och ungdomsidrott bedrivs, överhuvudtaget ett klokt och självklart budskap om vad som egentligen är viktigt och hur man bemöter funktionärer, ledare, sina egna barn och andras. Jag skulle nog säga att en del av budskapet är så pass självklart att för en någorlunda sund och tänkande människa så väcks en undran om vilka förekomna anledningar kan ha skapat behovet av det övertydliga budskapet.

Samtidigt som rollupperna och anslagen som kommunicerar det budskapet sitter färskt i minnet, så håller vi på och bedriver invägningen till de svenska mästerskapen, de största någonsin med 260 deltagare varav en försvarlig del är juniorer. Generellt sätt så vill vi inte att juniorer försöker att basta ner sig ens det minsta, men det är naturligtvis en glidande skala om det är en 17-åring eller en 13-åring. Det är något som är enkelt principiellt, men inte lika lätt när man står med en 15-åring som har ägnat det senaste halvåret åt att förbereda sig för SM, och har en badrumsvåg hemma som inte riktigt stämmer med verkligheten.

Föräldrar är inget problem inom armbrytningen, och de är betydligt lättare att skärpa tonen mot om det skulle vara påkallat. Med den unga idrottaren själv är det en annan sak. Oavsett hur mycket kloka anslag som sitter på väggarna om att det bara är en lek, så måste man som vuxen förstå att i ett barns värld så är det faktiskt känslomässigt livsviktigt i just det ögonblicket. Alla vi som har eller har haft tonårsbarn med krossade hjärtan vet precis vad jag talar om. I puberteten förekommer sällan något mellanregister i känslovärlden, det är enhörningsglitter eller Mordors gruvor, inget däremellan. Vare sig man är förälder eller ledare så har man att respektera detta, oavsett att man själv vet att det är bara några timmar kvar tills det totala mörkret i känslovärlden förbyts till kvittrande glädje, av någon eller annan för vuxna obegriplig anledning.

Någon som har valt att delta i en idrottstävling gör naturligtvis det på allvar, och det är lika olämpligt som förälder att påstå att det inte är viktigt som det är att vara oförskämd mot motståndare eller funktionärer. Det när nog därför de där anslagen i idrottshallen inte sitter i omklädningsrum och på planen, utan uppe på läktaren där föräldrar finns som försöker återuppleva sina svunna drömmar genom sina barn. Du ska inte ljuga för ditt barn och säga att det inte är viktigt, du ska delta och stödja dem till att göra det bästa de förmår, och att kunna erkänna sig besegrade när de möter bättre motståndare. Det är helt enkelt dem du ska ta på allvar, inte dig själv.

Share

Ord kan bita sig fast

Vi som jobbar med orden som verktyg vet vilken fantastisk kraft de kan innehålla, och söker ständigt efter de där formuleringarna som etsar sig in i åhörarens eller läsarens minne. En del för en tid, andra för resten av livet. När det lyckas så är det för att orden perfekt fångar och beskriver den känsla som redan finns. Sanningen att säga så är det ofta ett sökande efter en guldkruka vid regnbågens slut, och ju fler formuleringar man spottar ur sig desto mer urvattnat riskerar det att bli. Hur underfundigt eller klokt det än är så biter det sig inte fast om det inte på något vis beskriver och sammanfattar en känsla. Det är sökandet efter känslan som gör att vi också dränks av pseudokloka formuleringar på bilder av solnedgångar, örnar, vargar, vikingar eller lejon.

Folk vill så illa gärna att det de säger ska etsa sig fast att man glömmer bort den verksamma delen. Det är inte orden i sig som är kraftfulla nog att påverka folk i resten av sina liv, utan den känsla som de väcker hos den som hör eller läser. Orden kan inte plantera känslan, bara väcka den. Den måste finnas där latent, och gör den det så kan orden rätt använt skapa en betingad reflex som alltid kommer att framkalla den där känslan. Beroende på om det är en positiv eller negativ känsla så kommer sedan känslan i sin tur att påverka vad vi gör. Vill vi förstärka den, eller vill vi aldrig känna så igen?

Själv har jag några olika formuleringar som framkallar känslor jag inte kan värja mig för, de finns faktiskt i Astrid Lindgrens berättelser, men också i den oändligt sorgliga sången som Miriam Makeba tog med sig till Europa. Den om de skräckslagna barnen som sprang i gryningen i Sydafrikas kåkstäder när polisbilarna rullade in under apartheidtiden. Orden, och sången, är khawuleza mama. Det betyder fritt översatt Skynda dig, mamma. Skynda dig att gömma dig så att inte polisen tar dig ifrån oss. En tonårskamrat i södra Afrika som blev kroppsbyggare byggde hela sin träningsmotivation på det öknamn han fick som liten i skolan för att han var så tunn. Intensiteten i hans röst var tydlig när underströk att han aldrig mer ville att det skulle stämma. Det blev en rätt bra fysik av den känslan som kunde väckas av det enda ordet.

Precis som det i måndags blev ett ganska bra strongmanpass för min gode vän och kollega som för andra gången var med på Barbell. Han är själva sinnesbilden för för någon som lyckas vara både vuxen, sympatisk och übercool, det där som många försöker sig på men inte når fram till.  Han har till och en bra fysik för någon som inte håller på med kraft eller styrkesport. Akilleshälen första gången han var med och tränade var cool-faktorn, det gick bara strax över tomgång. Den här gången var det ljusår därifrån, och det var som att se en annan man lyfta, med en helt oanad intensitet som jag tvivlar på att jag själv skulle förmå. Skillnaden är att däremellan han höra mig beskriva honom för en god vän som stark, men tycker inte om att ta i. Det var inte något han ville skulle vara sant, och tack vare känslan som de där orden framkallade så var det inte längre sant i måndags kväll. Leta inte ord, leta känsla och klä det i ord. Det är då det biter sig fast och förändrar.

Share

Kom i mål

När man under vinter-OS som måttligt engagerad i skridskor, skidor och annat som var sparsamt representerat i min afrikanska barndom, så slås man av gruppen atleter som tycks vara ständigt otursförföljda. Utan att faktiskt ha sett någon statistik så känns det som om det är en viss typ av individer som drabbas upprepade gånger av vad som beskrivs som otur. Självfallet kan det vara det, men då innebär det också att de som levererar på en jämn nivå från mästerskap, utan att bli skadade, diskade eller åker ur skulle ha tur, och i den änden känns det mer osannolikt. Sålunda är det någon annan faktor som spelar in, mer än bara tur. När man har mina idrottsintressen så ska man iofs vara försiktig med att kalla andra sporter för märkliga, men short track i skridskor har jag lite svårt att begripa mig på, allra helst då stafetten som ser ut som en stressad variant på allmänhetens åkning i valfri ishall.

Men det är inte sporten i sig utan den påstådda brittiska storfavoriten, som inte har lyckats ta sig i mål utan skador eller diskningar på ca 8 försök, fördelat på två OS. Hur man då ändå kan benämnas som storfavorit övergår mitt förstånd. Klarar man inte av att delta från start till mål utan att gå sönder eller bryta reglerna så är man ingen favorit, oavsett hur fort det går den lilla stund man gör rätt. Eftersom jag i stort skiter i vintersporter är det här bara en ingång till samma företeelse inom de mer kraftrelaterade sporter som faktiskt intresserar mig. Jag vet att utrustat styrkelyft ställer lite speciella krav på vikter, vinklar och utförande, men att när man har tre försök på sig i varje moment inte kunna leverera ett enda godkänt resultat finner jag ytterst märkligt. Då kan man inte hävda att man egentligen är bättre, man har ju inte lyckats med det mest basala.

Inom armbrytningen är det de som foular ut sig som brukar hävda hur bra de är egentligen, men det är samma sak där. Det enkla uppdraget att hålla den egna armbågen i kudden hela matchen igenom är ett grundkrav, klarar du inte det så är du inte bra. Möjligen har du förutsättningar att bli det, men mer än så är det inte förrän du kan följa reglerna, även när du bryter mot bra motstånd. I strongman är det inte regler, utan hållbarhet som är den springande faktorn. Tänk hur många som hade varit bland Sveriges starkaste, om de inte gått sönder, i alla fall när deras anhängare berättar.

Nu är ju dessvärre för dem ett grundkrav att du ska kunna genomföra grenarna utan att gå sönder, annars är du ju inte stark. Lite som en dragracer som spränger motorn i starten, håller inte grejerna så är man inte med. Det är bland annat därför som Årsjö är så imponerande, eftersom han det gångna året har tagit sig i mål först, trots att grejerna gått sönder. Man är inte bäst för att man vinner om allt stämmer. Man är bäst om man vinner, alldeles oavsett vad som stämmer eller inte.

Share

Att sminka en gris

Det finns inte många uttryck som etablerat sig så väl bland populära moderna uttryck som det om att sminka en gris. Talesättet är så naturligt självförklarande att ingen egentligen kan missförstå det. Det finns oändligt med exempel på vad som är som att sminka en gris, i grunden vad som helst som inte kan fås att se bättre ut vad man än tar sig till. Det kluriga är att det kan verka som att uttrycket är bedrägligt likt ett annat, som inte alls har samma värdeladdning, nämligen att klä bruden. Det är inte riktigt lika känt och välanvänt, och undantaget någon enstaka rollfigur i Den Sista Färden så är det för de flesta en avgrundsdjup skillnad mellan gris och brud, och däri ligger också förklaringen till att så lika handlingar är så helt annorlunda värdeladdade. I det ena fallet ett utsiktslöst försök att få något att verka vackrare och annorlunda än det är, i det andra fallet ett naturligt sätt att lyfta fram verklig skönhet till ett en-gång-i-livet tillfälle.

Som i så mycket annat kommer vi tillbaka till frågan om vad som är på riktigt. En gris är en magnifik varelse, den har fantastiska kvaliteter, varav ingen blir bättre av att sminkas. Det är att göra den till något den inte kan eller bör försöka vara. Lite som att ha ett riktigt maffigt intro, släckta lampor och mig skrikande i mikrofonen till en folkklasstävling i strongman eller en klass 1 tävling i armbrytning. De har bra kvaliteter, men smink förvandlar dem inte till något de inte är. Det finns folk som har missförstått och tyckt att jag inte tycker om klass 1 och folk-klass, men det gör jag visst. Jag har ju dessutom visst deltagit skrikande i folkklasser med stort nöje, men det är viss skillnad på vad jag skriker. Dessutom är jag ytterst medveten om att jag själv blir utskåpad i både klass 1 och folkklass, även av de som bildar eftertrupp i resultatlistorna där, så det är inte där skon klämmer. Det är helt respektabla och samhällsnyttiga företeelser, när de får vara vad det ska vara, och inte försöker smeta på sig läppstift.

Zloty tur i armbrytning däremot, eller Giants Live inför en fullsatt arena, det är en helt annan sak. Där blir lamporna och skrikandet en förhöjning, som gör att man kan tappa andan av hänförelse i ögonblicket. För att brudklädseln är perfekt, just där och då. Där skulle inte bröllopet, bildligt talat, alls vara samma sak om bruden kom släntrande i jeans, utan musik eller lämpliga attribut. Nyckeln är helt enkelt att hålla reda på om det är bröllop eller grisuppfödning på gång i det du planerar. Är det bröllop, once in a life time, så för all del dra på för fullt, det blir fantastiskt, och de som är där kommer att få ett minne för livet. Men är det mer grisuppfödning, fast inom armbrytning eller strongman, så stoppa undan mascaran. Inget ont om grisar, men låt dem vara det, och förnedra inte ett nyttigt djur med utklädnad.
 

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Share