MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Vilket package?

Inom mera märkliga delar av träningskulturen, de som har kommit att ersätta skönhetstävlingar i vår kultur, så är det en rätt stor betoning på helheten, ofta uttryckt i det numera vedertagna begreppet total package. Det innebär i allt väsentligt att du måste vara snygg och ha bra smink och leende också, och att bara ha byggt en bra fysik inte räcker. Alltså skönhetstävling med högre krav på fysik än det som historiskt figurerat i vår populärkultur. Det finns manliga varianter också, men de släpar än så länge i utvecklingen åt det här hållet, de har relativt nyligen börjat med klasser där leende är viktigare än benträning. Man får nämligen ha knälånga shorts på sig, men inte påse över huvudet. I de delar av träningsvärlden där vi andra håller till, som är mer inriktat på körglädje än krom, för att låna ett exempel från bilvärlden, så får man lyckligtvis se ut hur man vill. Det finns det också en hel del exempel på, ni får själva välja.

Det finns dock en annan version av total package som är relevant även i sporter där vi inte räknar utseende, med egentligen samma innebörd. Alla delar som behövs ska finnas, helt enkelt. Nu behövs ju inte lösögonfransar i varken armbrytning eller strongman, så det ingår inte i paketet man behöver. Däremot en ganska bredd variation av färdigheter inom sporten. Under den gångna helgen så höll vi ett fantastiskt SM inom Svensk Armsport, där våra skånska syskon organiserade och stod värd. När jag tittade på själva armbrytningen så imponeras jag av helt otrolig prestanda, i många fall grundad på en specialiserad teknik som det är svårt för motståndarna att kontra. Däremot tyckte jag mig se ett mönster hos de bästa armbrytarna från Storuman Armsport som visserligen återfinns även hos en del andra individer, men som i Storumans översta skikt är genomgående. Man har egentligen inga tydliga svaga sidor, utan är oerhört allsidiga på den nivå man befinner sig. Inom strongman syns det här fenomenet hos de allra bästa, i -105 tydligast hos Jimmy Johansson. Sedan han har slutat svimma i stockpress är han egentligen bra på allt, och då blir det ruskigt svårt att ta poäng på honom.

Att det här syns tydligare hos vissa klubbar och individer har naturligtvis en orsak. Ingen är naturligt lika bra på allt, och försöker du tävla på ren talang, så kommer en mer genomtränad motståndare att ta dig på dina svaga punkter. Jämnheten är nästan alltid ett resultat av mycket målmedveten träning, och i Storuman är träningsvardagen tillsammans med Armbrytargymnasiet på en annan nivå en i andra klubbar. Det finns andra som tränar lika rätt, men Storuman leder stort på dos och frekvens. De tränar hårt, ofta och metodiskt. I Jimmy Johanssons fall så figurerar inget gymnasium, däremot så tyckte han väl illa om att svimma och kräkas av stocklyft, och la ordentligt med tid på det. Ska man bli bäst så behövs hela paketet, även om det i vår värld innebär andra saker än lösögonfransar och paljetter.

Share

Vad är det egentligen frågan om?

Med risk för att låta som precis vilken kvasiklok medelålders person som helst, så blir det med åren en allt större frestelse att ansluta sig till påståendet att väldigt litet i livet faktiskt är svart eller vit. När jag var yngre fnös jag avfärdande åt alla sådana dimridåer. Antingen är det rätt, eller så är det fel, punkt slut. Jag tror i och för sig fortfarande det om det mesta, men att frestelsen finns att darra på manschetten tror jag beror på allt komplicerande som tillkommer så snart man ska försöka förstå något. Det finns väldigt många synvinklar på de allra flesta frågor, och när man väl har lyssnat på alla är det väldigt lätt att känna sig lite förvirrad. Orsaken att jag faktiskt fortfarande håller i tron på att det finns vitt och svart är ganska enkel. Jag tror inte att sanningen är relativ, och den blir inte mer relativ för att det tillkommer fler lögner.

I den konflikt som just nu rasar inom internationell armbrytning så finns det något som är absolut sant, oavsett en massa svepskäl, men just svepskäl är luriga. För att någon ska tro på ett svepskäl så behöver det nämligen vara sant, annars funkar det ju inte. Definitionen på ett svepskäl är alltså inte att det är en lögn, utan att det inte är den egentliga orsaken. När till exempel en telefonförsäljare ringer upp mig för att han vill ändra på mitt abonnemang så att jag får en lägre månadsavgift, så är det naturligtvis sant, annars hade han fått sparken. Men den egentliga orsaken till att han ringer och stör mig stup i kvarten är att det skulle medföra en förlängd bindningstid, och han har ersättning utifrån nyckeltal på hur mycket pengar telebolaget kommer att tjäna på att jag inte kan säga upp mig på två år. Flyttar man ett sedan tre år bestämt VM från Polen till Rumänien med sju månaders varsel, så är inte orsaken att detaljer i ett avtal inte är uppfyllda. För alla som har varit på mästerskap i de två länderna så står det pinsamt klart att det knappast är omsorgen om mästerskapens kvalitet som gör att det flyttas. Detaljerna är alltså ett svepskäl, även om de är sanna.

Säger jag till min hustru att jag inte kan gå och lägga mig kvällen före svenska mästerskapen för att jag behöver vara tillgänglig för medlemmar och klubbar så är ju det naturligtvis sant, men att det ligger ett Bishops Arms med ett enastående ölsortiment i anslutning till hotellet är kanske mer av det sanna motivet. Ja, det finns ofta en massa information som komplicerar vår tillvaro, men sanningen påverkas inte av att lögnerna blir flera. Som så ofta så kan man använda stenlyft som exempel för att förstå tillvaron. Det är inte speciellt komplicerat, stenen ska helt enkelt läggas upp på den plattform som den ligger framför. Det som gör det så förvirrande för oss, vare sig det gäller stenlyft eller armbrytarkonflikter är det som är en i det närmaste absolut sanning. Bara för att någonting är enkelt, så betyder det inte att det är lätt.

Share

Öde ligger ängarna

För några år sedan ramlade jag på en irländsk sång som jag sedan dess har tyckt varit den vackraste, vemodigaste sången jag vet. Nu sjunger ju irländarna en del över lag, och det är möjligt att det för dem som hört den sedan barnsben har tappat något av sin lyster. Det kanske den kommer att göra för mig med, men det har den inte gjort än. The Fields of Athenry är den smärtsamt sorgliga skildringen om samtalet över en fängelsemur, en ung kvinna som ropar till sin älskade. Han sitter där för att stulit mat till deras barn, och ska sättas på ett fångskepp till Australien. Vem som ropar till vem växlar över verserna, men det är i refrängen som sorgen läggs naken. Översatt fritt så lyder texten:

Öde ligger ängarna, där vi såg små fåglar flyga fritt
Vår kärlek bars av vingar, vi drömde och vi sjöng
Nu är det ensamt på Athenrys ängar

Vemodet och sorgen kommer inte så mycket av fängelseskeppet, åtskillnaden eller ens de svältande barnen. Det är i stället alla drömmar, förhoppningar och planer som är borta, och den påträngande ödsligheten på den plats där de uppstått och blommat. En plats där det en gång funnits något är så oändligt mycket tommare än den plats där något snart ska komma.

Det kan vara olika vad det där tomma utrymmet består av i våra liv, och kanske är du så ung, eller har sån tur att du inte har sådana öde platser. De flesta av oss har det på något sätt. Saknar vi människor som har försvunnit ifrån våra liv, även om det inte är på fångskepp till Australien, så känns de platser vi delade ofta väldigt öde. Ängar gör sig ju bra i sång och dikt, men det kan lika gärna vara källargym eller ett visst bord i lunchrummet. Det finns gym där viss utrustning sällan används sedan en viss person försvann. Damm på 65 hantlarna kan ju vara samma påminnelse som en ödslig äng. I verkliga livet så ofta saknar vi ängarna, fast det är vi själva som har försvunnit. Den första strofen i sången lyder ”Michael, de har fört bort dig”, och understryker med all önskvärd tydlighet att det inte är frågan om någon frivillighet.

Så är det inte alltid i verkligheten fast vi tycker om att vältra oss i vemod. Visst finns det sådant som har försvunnit ur våra liv utan att vi själva kunnat påverka det, men ska vi vara riktigt ärliga så är det sällan något ligger öde av tvång, hur vackert det än blir när irländska trubadurer skildrar det. Sången avslutas dock inte med totalt mörker, utan med att den unga kvinnan lever vidare för att hoppas och be för sin älskade i straffkolonin i Botany Bay. Innan man kommer till den vackra avslutningen så finner man kanske sensmoralen i det första den unge mannen ropar till svar över fängelsemuren. Inget spelar roll om du är fri, ta hand om vårt barn med värdighet. Det går inte alltid att få liv i gamla drömmar från öde platser, men man kan se till att de som kommer efter får leva sina.

Share

Var börjar du mäta?

För att vara en medelålders man så har jag märkligt svårt att hålla reda på vänster och höger. Inte så att jag hälsar med fel hand, eller stundtals svänger över och kör på fel sida om vägen, då finns det så mycket omkring som hjälper till och påminner. Jag tänker mer på den pinsamma oförmågan att hålla reda på vilken lins som ska vara i vilket öga. Utöver att ha dålig syn i grunden så skiljer det sig nämligen mellan ögonen, och sätter jag linserna fel så uppstår en verklighetsuppfattning som är märkligt lik mild berusning.

Den linsvane påpekar då kanske att det finns en utomordentligt förträfflig märkning på det lilla etuiet man ska lägga linserna i över natt, ett stort fett L för left, som dessutom oftast är i en helt annan färg än den andra. Helt riktigt, det är inte där mitt problem uppstår, även om det är där jag märker det. Eftersom jag har 30-dagarslinser så är det nämligen jag själv som lägger ner linserna i sagda etui kvällen innan, och då är jag oftast betydligt tröttare och mer ofokuserad på vad jag håller på med. Det är då det blir rörigt på morgonen. Ja, den som låg i L har jag nu satt i vänster öga, men la jag den från vänster öga i L i går kväll? Eftersom ögonen ändå tar en liten stund på sig att ställa in sig på morgonen så uppstår ständigt förvirring. Om det man utgår ifrån inte stämmer är det helt enkelt inte speciellt lätt att få det rätt.

Det här är ett kärt trätoämne i säljkretsar, när det gäller budgetar. Om det är bra eller dåligt att man når eller inte når budgeten, beror ju helt på om budgeten har verklighetsförankring eller inte. Exakt samma summa kan ju verka både bra och dålig, beroende på var man utgår ifrån. Relativa mål inom vår träning blir också lätt offer för de här tankefelen. Om jag tog silver i min klass på SM i armbrytning i fjol, och kommer trea i år, så ser det ju onekligen sämre ut i år. Nu är det ju så många klasser att det i vissa ålderskategorier faktiskt finns en möjlighet att ni på ett SM bara var 2 i den klassen i fjol, och då kom du ju faktiskt sist, medan ni i är kanske var fem, och då har du ju slagit två. Har du lagt fjolårets resultat i fel del av etuiet så spelar det alltså ingen roll hur du mäter i år, det blir fel ändå.

Det behöver inte bara vara mellan tävlingsresultat, fenomenet dyker också upp på vikter och belastningar från vecka till vecka i träningen. Att göra två reps fler än förra veckan är ju ovidkommande, om du inte kollade vilken vikt du körde på. Jag är inte mycket för träningsdagböcker och dylikt, men onekligen ökar chansen att du gör rätt idag om det du relaterar till igår är sant. Då kan faktiskt lite anteckningar hjälpa. Men om du som jag inte riktigt litar på dig själv kanske du ska be träningskompisen vidimera resultaten du skriver ner. Det blir mer relevant om du är säker på att det stämmer.

Share

Huvudingrediensen

Mitt ganska myckna TV-tittande fördelar sig i huvudsak i två delar. Den obestridligt största är det där det inte spelar någon större roll vad som rullar på skärmen, jag behandlar TV:n som en lägereld. Poängen är sittandet utan krav på interaktivitet, vilket oftast är nog så välbehövligt. I den andra betydligt mindre kategorin figurerar mest matlagningsprogram, i huvudsak Sveriges Mästerkock. Det är det enda program utöver nyheterna som jag vet när det går, och om jag är hemma passar på att slå på. Det sista lilla greppet som linjär-tv har om mig, helt enkelt. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det mitt matintresse, kanske tävlingsmomentet, kanske de praktfulla magplask man får se, åtminstone i början på säsongen. Skulle jag själv någon gång försöka mig på en uttagning så skulle jag med största sannolikhet sälla mig till magplasken. Inte för att jag inte i mina bästa stunder kan få till hyfsat bra käk, utan för att jag helt enkelt tycker att det mesta går att äta ändå.

Nog för att jag uppskattar höga smaker som gifter sig och allt det där, men jag har inget emot låga smaker och diverse engångsligg heller. I en köttgryta tycker jag att det ska vara kött, och tycker inte att det är hela världen om det saknas morötter för sötman eller en skvätt vin för syran. Skulle däremot något utge sig för att vara köttgryta och inte innehålla kött så blir jag kinkig. Jag drar nämligen en linje där. Man måste hålla reda på vilket som är huvudingrediensen vare sig man tränar, lagar mat eller planerar livet i stort. Enkelt uttryckt är det det som inte går att ta bort utan att det blir något helt annat.

Däremot så funderar jag ofta på allt som förhoppningsfulla tävlanden räknar upp att de har haft i sina skapelser. Om man tar varje ingrediens för sig, hade den gått att ta bort utan att folk märkt det? Nu tänker jag inte på juryn, de skulle säkert hitta på att det kändes ändå, utan folk som helt enkelt vill ha middag. Jag tror att det finns en massa övningar som man kan ta bort ur sitt träningsprogram utan att nämnvärt förändra slutresultatet. Sen så finns det sådant som inte går att ta bort. Jag har jag svårt att tro att det går att ta bort böj eller benpress ur benpasset, då blir det ingen köttgryta. Tar man bort stenar ur sin träning så är det inte längre strongmanträning, utan har blivit något helt annat. Det går säkert att äta det också om man inte är så noga, men det är inte samma sak.

Precis som att lyfta stenarna med skydd och klister är lite halvfabrikat, ungefär som att köpa färdigkokt potatis. Det går att äta om det är det är det man klarar av att laga, men det är inte samma sak. Ska man tävla, vare sig det är i matlagning eller i styrka, så kanske det är noga med persiljekvistarna, men för de allra flesta av oss så är det viktiga att hålla reda på att det är kött i köttgrytan.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share