MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Ett ögonblick kan vara för evigt

När man håller på med olika former av tävlingsidrott så blir det ibland oerhört påtagligt hur kort ett ögonblick är. Inte minst när man ställer det i relation till den rent ohemula tidsåtgången till själva förberedandet. Låt vara att det finns sporter där det där ögonblicket kan vara tröstlöst långt, men i de mera ädla varianter som vi håller på det så är det korta, intensiva explosioner. Att hålla på och förbereda sig i något år för att tävla på ett VM i armbrytning blir särskilt jobbigt om man åker ut i två raka. Inte bara för det svidande nederlaget, utan också för hur väldigt kort den aktiva upplevelsen faktiskt är. Jag hade en kompis som vägrade delta i folkrace, trots att hans vänner och närmiljö i övrigt minst sagt inbjöd till det. Hans argument var att det var orimligt att skruva på ett bilvrak i dagar och veckor för totalt 7-8 minuters körtid på en vanlig folkracetävling. En armbrytare hade varit överlycklig över den utväxlingen, inte minst vi som åker ut i två raka.

Man kan möjligen argumentera för att strongman åtminstone håller på en hel dag när man väl tävlar, men även det är ju en sanning med modifikation. Själva lyftande man får göra håller inte på någon hel dag, och bommar man på ingångsvikten så går det alldeles särskilt fort. Orsaken att vi ändå håller på med det vi gör trots det orimliga konverteringstalet är att vi som människor är utrustade med möjligheten att förflytta en upplevelse i tid, både framåt och bakåt. Att vi orkar hålla på med åratal av förberedelser för några ögonblicks upplevelser beror på att det i vår känslovärld inte är några minuter. Känslomässigt så har upplevelsen redan börjat, och pågår under förberedelsen, trots att den fysiskt inte har ägt rum än. Vi kallar det förväntan, och det är vårt sätt att känslomässigt uppleva sådant som inte har hänt än.

Likaledes så har vi verktyget för att fortsätta att uppleva sådant som redan har hänt och i den fysiska världen är överspelat. Vi kallar det minne, och just minnets funktion att förflytta den känslomässiga upplevelsen från ögonblicket det faktiskt ägde rum till ögonblicket vi befinner oss i är förklaringen till den historieförvanskning de flesta av oss gör oss skyldiga till när vi via minnet vill återuppleva de där ögonblicken. Då slutar minnet att vara en krass och saklig dokumentation, och blir vårt sätt ett flytta med oss våra upplevelser genom tiden, och då händer det nu och då att vi vill förbättra dem.

Precis som vi i andra änden ibland låter förväntan övergå från sakliga planer till rena fantasier. Det handlar sällan om att vi verkligen tror att det kan ske, mer av att vi lånar in lite av framtidens glädje i nutid. Det är egentligen ingen fara, så länge du bara lånar av ditt eget känslokapital och inte drar in andra. Har du glatts i förtid åt något som sedan inte händer så blir det ofta en liten känslomässig återbetalning, värre blir det inte. Det kan faktiskt bli tvärtom ibland också, att du via minnet får uppleva sådant som när det hände inte riktigt kunde leverera känslan. Då har du det kapitalet kvar, och kan ta ut upplevelsen senare. Det kan du faktiskt vara värd.

Share

Man ska vara tacksam, inte avundsjuk

Man kan få en väldigt märklig verklighetsuppfattning när man har haft fördelen att jobba runt folk som är bäst på det de håller på med. Det är naturligtvis en förmån, men man tenderar ibland att glömma att det finns folk som håller på med sina intressen utan att nödvändigtvis vara bäst i världen på det. Sedan 15 år har jag varit speaker på Trailer Trucking Festival, en uppgift som är ett privilegium på många sätt. Ett av dessa många sätt är att på nära håll se de extrema lastbilsbyggen som är de som dominerar i det som kallas mästarklassen. Namnet är ju lite självförklarande, men för de som inte har varit och sett det på plats är det att missförstå eller underskatta. Det handlar inte om lite motivlack på en lastbil, utan om 24 meters konstverk, in i minsta detalj, projektledning i byggande med omsättning på miljontals kronor i varje ekipage, och som utöver att vara det värsta som finns dessutom går i yrkestrafik hela veckorna, och fraktar gods. Det är ju trots allt det lastbilar är avsedda för.

När man går där bland de 10 ekipage som utgör mästarklassen, så är det lätt att glömma de andra 300 ekipagen som också är där, som också har byggts, putsats, färdigställts och finansierats. Var och en av dem i sådant skick att man går ett extra varv när man ser dem på något vanligt Truck Stop. Men det är där, för den som förblindas av de allra bästa så blir de som annars är bra osynliga. Det är lätt att tycka att det i och med detta blir orättvist, och att uppmärksamheten borde fördelas lite, så att inte de stora kanonerna får allt rampljus.

När Sveriges Starkaste Man finalen går på Tyngre i oktober, eller när Top8 i armbrytning går i Shenzhen i Kina nästa vecka så kan man tycka att det blir väl mycket uppmärksamhet på dem, och för lite på nivåerna inunder. I själva verket är det tvärtom. Toppen stjäl inte uppmärksamhet, de skapar mer. Det är mästarklassen som gör att det är 10 000 besökare på Mantorp park, som också tittar på de andra 300. Det är de 10 finalisterna som har tagit sig till Sveriges Starkaste Man som gör att någon bryr sig om att titta på tävlingsformen längre ner i hierarkin. Det är all Youtube-uppmärksamhet på de allra bästa armbrytarna i världen som gör att det nu mer eller mindre varje vecka vandrar in rena walk-ins på Hammarbys-armbrytarträning i Fryshuset.

Om du är en av dem som håller dig med rentvättad bil och lite extraljus bland de där 300, oavsett om det är lastbilar, strongman eller armbrytning, så kom alltid ihåg två saker. Det ena är att fler ser dig och det du gör just därför att mästarklassen finns, så var tacksam. Och det andra man kan komma ihåg om det känns för svårt är detta: Det heter mästarklassen av en anledning. Det är inget konstigt med att folk hellre vill titta på det som är bäst.

Share

Det kanske inte är problem som hindrar?

Det finns en uppsjö av fantastiska ordstäv och talesätt i världen, och inte minst den judiska traditionen är en i det närmaste outsinlig källa av klokheter, lätt förklädda med humor. Efter som jag alltid har varit ett rätt märkligt barn så finns det en mängd som jag kommer ihåg sedan barnsben, men ett av de som är mest tillämpbart på träningsvärlden har jag inte uppmärksammat förrän helt nyligen. ”Ett problem som kan lösas med pengar är inget problem, utan en kostnad.” Det tål att begrundas en stund för att skilja på de två begreppen.

Definitionen på ett problem här måste väl anses vara något man inte vet hur man ska lösa. Vi kan nog sträcka oss till att det i det närmaste är en vedertagen definition. Det som blir frestelsen är att överanvända begreppet, eftersom ett problem inte tarvar någon handling eller åtgärd så länge man inte vet. Det är ju ingen idé att sätta igång med något om man inte vet att det är lösningen. I sig helt logiskt. Om vi däremot vet vad det är vi borde sätta igång med så kan det rimligtvis inte längre anses vara ett problem, och igångsättandet skulle kunna ske ögonaböj. Det kan däremot vara så att vi inte tycker om det vi borde sätta igång med, och därför låtsas som om vi fortfarande inte vet.

Det är här den tydliga kopplingen mellan det judiska talesättet och träningsvärlden kommer in. Så länge du inte egentligen vet varför du är tjock så är det ju inte så mycket att göra åt. Då måste du forska, läsa, fråga, kolla Youtube och söka information. Då är det ju ett problem. Om du däremot genom gedigen forskning, erfarenhet och kunskapsinhämtning skulle komma fram till den häpnadsväckande insikten att du är för tjock för att du äter mer än du gör av med, då är det faktiskt inget problem längre. Då är det helt enkelt en kostnad. Låt vara inte en i pengar, det finns i och för sig många kvacksalvare som gärna försöker påskina att det är det, men det är en kostnad i beteende. Kostnaden är uppenbar och känd, det är bara att betala det som står på prislappen om du vill ha resultatet.

Likaledes alla som liksom jag beklagar sig över att de helt enkelt är för svaga. För mig är det inte något oöverstigligt problem, men jag är inte jätteförtjust i det som står på prislappen för att förändra detta pinsamma faktum, så jag betalar inte det. Således blir jag helt enkelt inte starkare i mark. Däremot så har jag de senaste månaderna valt att betala kostnaden för att bli lite mindre tjock, och har således blivit det. Det är ingen gåta som har blivit löst, det är en kostnad som har betalats. Det är inget fel med att varken vara tjock eller klen annat än den allmänna olägenheten med att inte orka, men i de allra flesta fall så är det inte något problem att förändra det. Det är bara en kostnad.

Share

En ny trisslott?

I mitt flöde på sociala medier under veckan dök ett citat av Jack London upp som i det närmaste sätter fingret på hela vår tids existentiella frågor. Fritt översatt är citatet: “Människans uppgift är att leva, inte existera. Syftet med våra dagar kan inte bara vara att förlänga dem”. Nu för tiden så kan strongmantävlingar, i alla fall i början på säsongen, attrahera så många tävlanden att man tillämpar en så kallad cut. Det innebär att man efter 2-3 grenar stryker de sämsta i tävlingen så de inte längre får vara med. Som publik och arrangör en alldeles förträfflig ordning. Publiken slipper sitta och titta på dem som ändå inte riktigt klarar av det, och arrangören slipper oroa sig för skador eller förstörd utrustning mitt i tävlingen. Det är alltid de sämsta som orsaker sånt av någon anledning, och då är det skönt att minimera risken.

Däremot har jag full förståelse för att de tävlande tycker att upplägget är sådär. Att bara få göra inledningen och sedan få gå och sätta sig trots att man förberett sig för en hel tävling är knappast något att se fram emot. Det som då händer är att man blir pressad av omständigheterna till ett något mindre glamoröst mål. Man får helt enkelt kämpa för att överhuvudtaget få fortsätta att kämpa. När man hamnar i det läget så är det ganska viktigt att man har något mer syfte klart för sig med det man håller på med än just det akuta, annars verkar det rätt tröstlöst. Man måste helt enkelt på något sätt ha ett annat slutmål än att bara få fortsätta att kämpa. Man måste vilja något mer än att bara få fortsätta. Det kan för all del vara något ganska långsiktigt, men det behöver finnas där.

Är du indragen i kampen om att alls få fullfölja tävlingen så är det troligen lite överambitiöst att tro att du kan kämpa om slutsegern, den möjligheten är troligen redan borta. Däremot så kan det ju vara en enskild gren som hägrar, där du tänker att du ska slå världen med häpnad. Eller att du visserligen är efter ett helt gäng med medelmåttor efter inledningen, men får du bara alla grenar på dig så ska du minsann visa att DU hör hemma i ett högre skikt. Allt rimligt, men något måste finnas där.

Att bara få fortsätta är som rubriken säger mer som en ny trisslott. Enda poängen med att vinna en sådan är att möjligheten finns kvar att vinna något större. Man kan ju inte gärna vara glad åt chansen att få en nitlott. Sedan är det klart, man kan ju tycka att själva skrapandet är så roligt att man vill fortsätta för den sakens skull. Det är lite mer apart, men visst kan det finnas sådana. I grunden så beror motviljan mot att åka ur både strongmantävlingar, anställningar eller livet i stort inte bara om att vilja vara med. Det uttrycks bäst i det gamla västgötska talesättet: Det är kul att leva, för då får man se hur det går. Se till att fortsätta kämpa för att få vara med och se hur det går, det är det värt.

Share

Skamgränser

I populärdebatten så är numera skam ett rätt så etablerat begrepp, i den senaste cirkusen i relation till flyg, klimat och åsikter om skolvägrans påverkan på klimatet. Att skam är dåligt är rätt vedertaget, men jag vill slå ett slag för den positiva funktionen det ändå kan ha. Skam är ju i sig inget faktiskt, som kusinen skuld, utan bara något upplevt. Det finns med andra ord bara inne i vårt eget huvud, medan skuld kan vara något mycket reellt. Man kan vara skyldig en massa pengar utan att skämmas, men det påverkar inte skulden, den är där i alla fall.  Skam däremot tycks uppstå när något ger folk en uppfattning om oss som vi inte riktigt tycker om att de har. Enkelt uttryckt så vill vi inte folk ska associera oss med vissa saker, och när någon ändå gör den kopplingen så skäms vi.

Det här är huvudorsaken bakom att jag nu och då med några års mellanrum tar tag i min övervikt och äter mindre. När jag som ägnar stor del åt min fritid åt styrka och allt runt styrkesport inte klarar av att bänka min egen kroppsvikt, så skäms jag. Det är inte något jag vill ska vara sant, och börjar det bli det så blir motivationen att göra något åt det mycket påtaglig.

Likaså när folk först och främst associerar mig med att vara en tjock farbror, och att det är något oomkullrunkeligt så skäms jag. Jag har i sig inget problem med att vara tjock, men tycker illa om när det blir en förhärskande bild av mig som kommer före allt annat. Jag skäms helt enkelt. Det blir här väldigt tydligt hur stor skillnad det är på skuld och skam.

Jag är inte skyldig någon att bänkpressa mer än min kroppsvikt, jag är inte heller skyldig någon att inte vara tjock. Allt finns alltså i mitt huvud. Vilket är väldigt bra, eftersom det är där beslut måste fattas om något av det ska förändras. Oviljan att associeras med något som vi tycker är dåligt är med andra ord en ganska så användbar egenskap. Problemet är således inte skammen i sig, utan vad det är vi tycker är dåligt, det är där problem kan börja uppstå. Man skäms bara över sådant man tycker är dåligt och som man tror att man ansvarar för. Mina egna skamgränser kan jag tycka är rätt rimligt satta, att bomma på egen kroppsvikt i bänk är inget vidare, och det är helt och hållet mitt ansvar.  Om jag helt plötsligt börjar skämmas för helt orimliga saker så behöver jag fundera på varför. Varför skäms jag för att synas med vissa människor? Eller vad barn eller dementa äldre gör i min närhet? Innan du börjar att agera utifrån att du skäms så är det viktigt att du tänker till. Är det du skäms för något dåligt alls? Är det i så fall något som är ditt ansvar? I så fall kan du skämmas, eller vidta åtgärd för att slippa skämmas. Är det däremot varken dåligt eller ditt ansvar så är det nog snarast terapi som gäller, vare sig det gäller klimat eller bänkpress.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Coach Rasputins Blogg

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Träningsartiklar

    Share

    Translate