MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Ibland är det tvärtom

Jag har i mina texter antagit utmaningen att alltid hitta paralleller mellan träningsvärlden och livssyn i stort, vilket ibland har lett till en del krystade radioövergångar. Andra gånger faller det sig ganska naturligt, det finns ju generella principer som gäller det allra mesta. Den här sommaren har jag dock jäktat runt en hel del på kristna konferenser, i huvudsak för att mitt arbetes målgrupp finns på dem. Grundtanken bakom den typen av mötesplatser är i huvudsak någon form av inspiration och energikälla för resten av året då man får traggla på i vardagen. Det förekommer också en hel del föreläsningar med diverse klokskap i kunskapshöjande syfte, ömsom vatten och ömsom vin, skall väl tillstås. Man får själv välja vilket av de två som är det positiva.

Oavsett vilken hälso- och alkoholsyn man har så är alltså syftet att vid enstaka tillfälle under året tanka energi för långloppet däremellan. Alla gråa dagar i Knäckebrödhult där vardagen ska levas. Det är där det verkligen blir tvärtom från vår verklighet i styrkesport. Där är det alla gråa dagar på gymmet (det kan också ligga i Knäckebrödhult) som ska göra att det är någon vits med att ge sig iväg på tävling. I särskilt konstiga fall finns det de som tillbringar sin gråa vardag på gymmet med att förbereda för att åka på Fitnessfestivalen och bara gå omkring i linne utan att ens tävla i något. Eller, ja tävlar gör de ju, fast mer informellt, inuti sitt eget huvud.

Men det finns ett litet tankefel hos båda grupperna om man alltför kategoriskt delar in året i förberedande och utförande, oavsett vilket som är den kortare insatsen. Nyckeln till att fungera är inte att hitta en balans mellan närande och tärande tid, utan att förhålla sig till sin egen tillvaro något mer cirkulärt, för att använda ett modernt ord. Med det menar jag att jag tycker att varje del i princip ska vara självförsörjande i energi och utveckling. Tycker man inte att det grå vardagslivet med utförande i sig är uthärdligt, så hjälper det inte hur stor peak det än är när energipåfyllningen ska ske. Man måste hitta ett sätt att tanka under färd, så att säga. Likaledes om det är den grå vardagen som istället ska vara förberedande, där massan ska läggas på och formen ska slipas till den där gången på året när det ska mätas. Förberedandet kommer att stå dig upp i halsen, du måste få mäta, tävla, sätta nya pb:n under väg, annars kommer det inte att kännas meningsfullt. Du måste få stämma av den ökande kapaciteten för att vara tillfreds.

Österländsk livsåskådning talar ofta om en slags holistisk syn på livet, men det är i sig inte specifikt österländskt, utan bara allmänt rimligt och klokt. Allting i livet hänger ihop, och att dela ner det i fraktioner blir konstigt. Man ska leva så att varje dag kan stå på egna ben, utan att skjuta varken skuld eller överskott framför sig. Det är nämligen inte krångligare än att om varje dag balanserar, så gör också livet det.

Share

Elda inte snabbare än du hugger

I Almedalsvimlet där jag enligt ohejdad vana tillbringar första veckan i juli pågår ständigt förändringar, sett från år till år. Förändringarna i sig är helt naturliga, som de allra flesta i livet, men det kan vara intressant att använda det minikosmos Almedalen utgör för att förstå den större världen. Inget i den här världen är evigt, så heller inte Almedalen, men dess död är inte precis nära förestående. Ändras i storlek och art gör spektaklet konstant, och kommer så att fortsätta göra, kanske till oigenkännlighet. Men dör gör det inte på länge.

Tittar man på kortsiktiga förändringar från år till år så verkar det bestående som håller sig på en lågintensiv nivå från år till år, däremot det som alla gjorde 2018 gör ingen 2019. Vissa medverkande i allt från DJ-battle och mingel till seminarier och debatter 2018 är inte här 2019. Det kan naturligtvis vara ett val, men det troliga är att ingen bokat dem i år, för ingen vill ha dem i år. Det finns ingen attraktion kvar, helt enkelt. Likaledes finns det företag som gjort enorma satsningar tidigare år som är helt osynliga nu. Det finns nämligen bara två sätt att få något att räcka länge. Det ena är att ransonera, och det andra är att fylla på. Med ransonering räcker det längre, med påfyllning kan det i teorin vars oändligt.

För de som är vana vid att lägga upp träningspass är det här abc. Lågintensivt, långt pass relativt ofta, fullt blås, kort tungt pass relativt sällan. På inget område i livet man kan hålla på för fullt blås särskilt länge utan att generera något. Lite sparlåga får för all del att hålla väsentligt längre, men för eller senare tar det slut ändå. Det är alltså inte lösningen, att gå på sparlåga är dessutom så fantastiskt tråkigt att det sällan görs ändå annat än under tvång. Det är här själva lifehacken kommer in. Om man fyller på i den takt man använder så fungerar det faktiskt även långsiktigt. Men det kräver att man faktiskt vet hur mycket man gör av med, och hur mycket nytt man kan generera. Att elda upp mer ved än man kan hugga kommer oundvikligen leda till att man så småningom får frysa, oavsett hur varmt och trevligt det är medan man eldar. Det gäller både energi till träning eller marknadsbudget till Almedalar.

Man vill gärna inte bli den där som var mycket på gymmet förr, tills det tog slut. Precis som det är tråkigt att bara vara en del av historien och inte nutid för att man eldade för kråkorna. Dessutom, för att driva metaforen ännu längre, så förstörs klimatet av att man eldar för kråkorna. Alla andra får också lida för att någon tog i mer än vad som behövdes eller fanns resurser till. Det brukar i och för sig många skita i, så det biter sällan. Då funkar det bättre att påpeka att det kommer att ta slut om man eldar för hårt. Han var grov förr, är inget någon tycker om att höra.

Share

Om inte nu, när? Om inte du, vem?

Av alla mina mindre smickrande drag så är nog det att ständigt skjuta upp saker och ting bland de värsta. Jag har överhuvudtaget inget försvar, det är ett beteende som ständigt har ställt till bekymmerför mig, och fortsätter att så göra i livet. Visst finns det saker och ting som så småningom löser sig självt, men de sakerna är en absolut minoritet. Det mesta förblir olöst, eller löses så småningom av någon annan. Även om jag inte har något försvar, så kan det ju ändå vara till nytta att försöka förstå och förklara mig själv, utan att för den sakens skull försöka ursäkta mig.
Det som krånglar till det en hel del är att det inte alltid är samma orsak bakom uppskjutandet. En väldigt vanlig orsak är faktiskt ofta att man saknar kunskap eller kompetens, men inte riktigt tycker om att erkänna det. När det gäller att hålla ordning på sitt skrivbord så är det kanske det tydligaste exemplet. Jag har lärt mig en mycket bra tumregel, som jag däremot aldrig följer. När ett brev, utskrift eller annat papper av något slag dyker upp på bordet så ska man fatta beslutet om det på en gång. Ska det in i någon slags pärm eller arkivering för att det behöver sparas, ska det kastas, återvinnas, eller skickas vidare till någon annan? Eller ska det, ve och fasa, arbetas med för att färdigställas på något eller annat sätt? Bestämmer man det på en gång man får det så blir de aldrig liggande i i ospecificerad hög. Så gör inte jag, dessvärre. Högarna byggs upp. Så till vida är det ett lätt exempel, eftersom det är mitt skrivbord, det är knappast någon annan som ska ta tag i det. Det gäller också frågor som kost, träning, morgonpromenader och liknande där det inte rimligen kan påstås vara någon annans ansvar. Vill du bli bättre på mig att hantera sådant så måste du lära dig att svara på frågan: När?

Krångligare blir det när det gäller gemensamma saker, som hushållssysslor, föreningsfrågor, eller oreda på gymmet. Då tycker man ofta att nu är ett väldigt bra svar på när någonting ska göras, det är frågan om vem som hänger i luften. Att man inte tar tag i frågorna då beror ofta på att man mer eller mindre befogat tycker att det är någon annan som ska göra det. Vilket ofta beror på att det är någon annan som har ställt till det. Problemet då är att den som ställt till det uppenbarligen inte har hanterat det. Någon har inte lagt tillbaka 45-kiloshantlarna, gått ut med soporna, eller sett till att organisationen man har gemensamt fungerar. Då har man valet att försöka tvinga den man tycker borde göra det, vilket dels förutsätter att de alls är inom hör- eller räckhåll, dels att man faktiskt har kapacitet att tvinga dem. Det har man sällan, och om man då vill ha problemet åtgärdat så återstår bara svaret: Jag själv, på frågan om vem. Det är inget roligt, men oundvikligt. Frågan om vem och när är alltså inte så svår i teorin, däremot ruskigt svårt i praktiken. Lite som att lyfta riktigt tunga stenar. Det är inte vetandet som är svårt, det är görandet.

Share

Både gott och nyttigt

Jag har alltid varit fascinerad av att försöka förstå varför vi människor gör det vi gör. Kanske inte så mycket på det stora livsåskådningsplanet, eller i avseendet mänskligheten som helhet, utan mer i vardagliga saker som till synes inte sker efter plan utan verkar vara slumpmässig. Det är klart att det kan vara det, men oftast beror även väldigt små saker på något val vi gör. Jag tror att jag först började tänka på det här på riktigt när jag arbetade med stadskärneutveckling, och upptäckte den värld av kunskap som ligger bakom butiksplanering och även hur andra offentliga miljöer planeras. Varför går vi åt i högervarv om vi går runt på ett torg, varför går vi in en bit i en lokal innan vi stannar till och ser oss omkring, varför tar vi lättare en vara från en hylla beroende på hur de är staplade och så vidare.

Det första steget är ju naturligtvis att konstatera att det verkligen är någonting vi gör, och inte bara ett antagande. Jag blev väldigt förtjust i den metodik en amerikan som heter Paco Underhill tillämpar när han jobbar med just detaljhandelsutveckling på olika sätt. Han frågade inte folk, utan tittade bara på vad de gjorde i verkliga livet. Hur länge står man still och tittar, svänger man in i en hyllgång eller inte, köper man för mer eller inte om en viss vara står vid kassan. Inte en enkät så längt ögat når, bara observation. När man är säker på vad folk gör, då kan man sedan fråga sig varför. Överfört på gymmiljö, eller kost för den delen, så blir ju det här väldigt intressant. Varför väljer man att äta sin kalla matlåda på gymmet? Varför står man på ett visst ställe och curlar? Varför kör man tunga basövningar först i passet? Svaret på frågorna är oftast ett antal faktorer, som inte alltid har med varandra att göra. Självfallet så finns det en optimeringsfaktor av att äta direkt efter träningen som gör att man vill sleva i sig matlådan sittande på en gymbänk.

Det kan också finnas en faktor av att man gärna vill att folk ser hur seriös man är med sin träning, och därför äter matlådan med urvriden kycklingfilé där det folk ser att man gör det. Det är klart man vill stå på ett ställe med hantlarna där man har rörelsefrihet, och inte måste akta lite på sig när folk ska förbi, men att det är bra ljus och att man ser speglarna där påverkar också. Det finns säkert rent fysiologiska skäl att tung basbelastning ska göras först i passet, men det brukar också kännas bättre att det blir en bra siffra på vikten i de övningar som mäts i entydiga siffror. Man vill ju veta vad man orkar lyfta. Att jag äter rå broccoli beror verkligen inte på att det är gott, däremot kanske jag gillar att folk förstår att jag är beredd att gå så långt för att äta nyttigt. Det mesta här i världen görs faktiskt av mer än en orsak. Till exempel grilla riktigt kött. Det är både gott och nyttigt.

Share

Curling är svårare än man tror

Jag har en god vän som är mycket aktiv inom curling som lärde mig något väldigt oväntat och ögonöppnande om sin sport. Nu skulle jag kunna ljuga och säga att det är sådant jag alltid har vetat på grund av min höga allmänbildningsnivå, men dels är det inte sant, och dels har jag redan obetänksamt nog erkänt för min hustru att det var något jag inte visste, så det är för sent för att mörka. Sanningen är den att den metafor som har blivit vår tids mest förknippande med curlingsporten nämligen är helt felaktigt. Att en förälder förbereder för och styr sitt barn genom att curla dom som uttrycket lyder är hämtat från just curlingens sopning. Det jag till min stora förvåning fick lära mig av förutnämnde gode vän är att sopningen inte får påverka stenens riktning. Sopningen får bara hjälpa till att öka eller minska farten eller få bort sådant som stör riktningen, inte rikta. Det är den som sätter stenen, som jag tror att det heter, som ansvarar, och det är dennes förmåga att göra det rätt man tävlar i.

Helt plötsligt blir curlingförälder något väldig eftersträvansvärt, om vi inte tar populärtillämpningen utan vad isfolket själva säger. Vare sig det är träningsadepter, barn, någon man coachar, klubbmedlemmar eller någon annan man vill väl. Det enda man får göra är att se till att deras insats kan ske med så mycket kraft som möjligt, det är inte tillåtet att hjälpa till och rikta upp. Det innebär i sin tur att för den som faktiskt sätter stenen så framträder allt i ett annat ljus. Ingen annan kommer att hjälpa till och styra åt rätt håll, det är du ensam som ansvara för det. Ska man använda lite livscoachsspråk så är det enda någon annan kan göra att ge dig energi, resten är upp till dig. Visst kan det kännas lite nervöst, men det är det som är livet.

Det tänkvärda är att vi ju egentligen vet att det inte funkar att hjälpa till med rikta upp, det är det som orsakat revolter, uppror och sönderslitna familjerelationer sedan urminnes tider. Vi vill inte åt något annat håll än det vi själva bestämmer. Skulle något sedan ändå bli bra på grund av att någon annan riktat upp det så kommer man alltid undra hur det hade gått om det låtit bli. Lite som när någon oombedd pillar på stången när man bänkpressar. Man kan inte räkna det som pers, det har någon förstört. Med andra ord så tycker jag att vi ska ge curlingen upprättelse. De har aldrig avsett att man ska göra något annat än att ge kraft och energi åt den väg den ansvarige personen själv väljer. Visst kan du försöka att styra dina barns eller adepters liv genom att försöka knuffa, rikta, peka, påverka val och inriktning. Men det är orättvist att kalla det för curling. Om det är det du håller på med, så använd å så fall samma uttryck som curlarna gör, för det är vad det är. Fusk.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share