MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Det är inte att simma mot strömmen som är svårt

Oavsett om man talar om vatten eller vind så finns det en uppsjö med kvasikloka citat som går ut på att det tappra kämpandet i motvind eller motströms är det som är lovvärt och som riktiga badasses ägnar sig åt. Men det är faktiskt inte motvind eller motströms som har förstört för flest, inte heller medvind oavsett vad diverse inspirationsinlägg på Insta eller Linkedin hävdar. Nej, vilken din kamp i livet än är så är det betydligt troligare att du har misslyckats på grund sidvind, eller strömmar från sidan. Det här är något som är väldigt tydligt i min barndoms Afrika, och de floder som finns där. En typisk flod i Botswana är nämligen som en mycket avlång sandlåda, utan tillstymmelse till vatten om man inte gräver sig någon meter neråt sandbädden. Utom när det har regnat, då finns det vatten. Mycket vatten, som rör sig fort, och som ofta kostar folk livet. Inte för att de försöker simma varken mot eller med strömmen, utan för att de försöker röra sig över den och får den i sidan.

En av mina träningskamrater i den karateklubb jag tillbringade mina tonår i dog på det sättet. Bilen han och flera åkte i försökte köra över den bro som egentligen bara var en betongplatta på flodbotten, och den spolades med nerför floden. Mycket bokstavligt, tragiskt och ödesdigert. Sådana flodövergångar finns inte i Sverige, så ska vi lära oss något av detta så får det bli allegoriskt. Orsaken att en kraft som verkar rakt emot dig inte är speciellt farligt är för att du kan väldigt målmedvetet rikta din kraft på att kämpa emot, och även om det är tungt så vet du vart åt du är på väg. När du istället har en kraft som verkar i sidled så är det luriga att den ibland hjälper dig, och ibland hindrar dig, och du vet inte riktigt när vilket sker. Över korta sträckor så hinner det kanske inte skilja så mycket ändå, men tittar du på en längre tid så kan du hamna någon helt annanstans än du har tänkt.

Jag ska tillämpa tanken på träning bara för att vara övertydlig. Den viljemässiga motvinden att gå till gymmet är relativt lätt att fokusera på, och går att bita ihop och kämpa igenom. Man vet att det gäller att ta sig till gymmet om det ska bli något. Det luriga är när alternativet kommer att träna något lite mindre ansträngande än vad du hade tänkt. Lite sidvind, helt enkelt. I värsta fall ta en promenad och rycka lite i något utegym istället för att köra ben. Du tycker att du har tränat, men i själva verket är avdriften tillräcklig för att du inte alls ska hamna där du vill, om du låter det försiggå över lite tid. Det är lätt hänt, eftersom du tyckte att du tränade och var på väg åt rätt håll, och du har ju fortfarande hjulen på betongplattan, för att återvända till den afrikanska floden. Du kommer visserligen inte att dö för att du tappar fotfästet på grund av sidoavdrift i din träning, men du kommer heller inte att komma dit du vill.

Share

Rätt till en åsikt

Förmodligen har folk alltid tyckt en massa om allting de råkar på, men det är inte förrän nu i digitaliseringens tidevarv som det har blivit möjligt att tycka något på ett sätt som faktiskt når någon utanför den egna vänkretsen. Visst, diverse insändarsidor har funnits i princip så länge det har funnits tidningar, men de har alltid varit utrustade med så kallade gatekeepers. Det är de som har den föga avundsvärda uppgiften att sortera bort diverse stollerier som är obelagt, olagligt eller bara rent påhittat. De brukar så småningom bli ganska cyniska, av rätt förståeliga anledningar. Nu för tiden är deras fögderi mycket mindre, eftersom stollarna kan tycka rakt ut på Internet istället. Det gör de också, och de flesta av oss brukar nöja oss med att ta oss för pannan och scrolla vidare för vår mentala hälsas skull.

Det finns dock en företeelse som försvårar att ignorera dem, och det är kommentarsfält. Diverse plattformar där folk lägger upp bilder och filmer på sådant de gjort, presterat, skapat, utfört möjliggör för diverse clowner och amatörer att kommentera det man gjort som om de hade något att bidra med. När upphovspersonen till ursprungsinlägget så småningom lackar ut och tar bort de värsta idiotierna så blir det oftast en hejdlös debatt om att man inte får tycka, censur, tystande, ofta med punchlinen att man väl har rätt till en åsikt. Det är här missförståndet uppstår. Alla har rätt till en åsikt, alla har dessutom rätt att sprida sin åsikt så länge det inte är förtal eller ärekränkning. Det är inte det folk försöker att förhindra när de rensar sina kommentarsfält.

Det inte alla har rätt till är att använda det någon annan skapat för att sprida det de själva tycker, påtagligt ofta dessutom om något som de inte har det minsta med att göra. Om man vill sprida det goda budskapet om hur ett korrekt marklyft bör utföras så är man fri att utföra sagda korrekta marklyft, filma det, lägga upp på internet och sedan kommentera av hjärtans lust. Det är inte det andra irriterar sig på. Det är när man själv inget har gjort, och ändå av minst sagt tveksamma själv använder den trafik och uppmärksamhet som någon annan har skapat för att sprida sitt sinnessvaga svammel som folk blir arga och börjar rensa. Är man till exempel aktiv i Svensk Armsport och deltar i diskussionen i aktuella facebookgrupper så har man med frågorna att göra, eftersom det är i ett gemensamt forum. Är man inte aktiv och inte delar engagemang och ansvar för sporten så får man nog finna sig i att bli bortplockad ur diskussionen vid behov. Man får gärna tycka, bara inte sprida det på våra plattformar.

Det händer ibland att folk tycker en del om sådant jag skriver, vilket oftast är rätt välkommet. Andras synvinkel är berikande. Men det är klart, ibland är jag inte bättre människa än att jag lackar ur när folk använder mina sidor och plattformar för att sprida sina åsikter om något jag skrivit. Det är inte det att de inte får tycka, det är att jag tycker att de kan göra det i sina egna krönikor.

Share

När allt är lika viktigt

På mitt nuvarande arbete har vi samröre med en massa olika biståndsorganisationer, varav alla gör fantastiska insatser runt om i världen, på olika ställen, och inom olika områden. En del arbetar med katastrofhjälp, en del med utbildning, en del med sjukvård, både förebyggande och akut. Det finns allt från små tanter som matar barn till håriga killar som landar flygplan mellan två buskar i djungeln för att få ut medicin och annat till de som behöver det. Alla slags människor som hjälper till med allt slags människovänligt arbete, helt enkelt. Eftersom en del av vårt jobb är hjälpa alla dessa med sin kommunikation med givare och andra, så behöver vi ta betalt av dem för att vi ska kunna göra det på ett bestående och hållbart sätt. Eftersom de alla gör så fantastiska saker så blir det en stor frestelse att börja särbehandla, och ge den man talar med för tillfället så mycket positiv särbehandling man kan.

Nu fungerar inte det, för det vi ger bort till en måste någon annan betala, och det är ingen lätt sak att bestämma vem det skulle vara som får ta den smällen. Det är möjligt att om man granskade alla organisationer in i detalj att man skulle hitta mer eller mindre effektiva, utöver den självklara nivå som krävs för att få ha 90-konto. Men sanningen att säga så har vi varken kompetens eller vilja att göra den bedömningen. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att få allt att fungera utifrån vår principiella hållning att allt detta arbete är lika viktigt. Det löser vi genom att inte göra för någon det vi inte kan göra för alla. Det handlar inte om feghet, missunnsamhet, jantelag eller annat. Det handlar om att inte hamna i en situation där tanterna som matar barn måste finansiera de som flyger medicin eller tvärtom. Ingen del får bli en gökunge, helt enkelt. Ni vet hur det fungerar. Stort gap, tar all mat, och de som sitter bredvid svälter ihjäl.

Visst finns det sånt i livet som ska prioriteras och ta kraft och resurser ifrån annat, både inom träning och livet i stort. Det är aldrig fel att låta familj ta lite mer tid och resurser, och det finns säkert fler självklara val. Men det finns val som inte ska göras, eftersom det vore omöjligt att ställa det ena framför det andra. Saker som är lika viktiga, och där det ena inte får ske på det andras bekostnad. Där är knepet att vägra välja, och bara se till att allt blir behandlat rättvist efter de resurser som finns tillgängliga. Det kan gälla så banala saker som vilka muskelgrupper du ska köra på den tid du har tillgänglig, men också familj, relationer och vänner. Låt inte slumpen göra val som du själv inte kan, utan ta dig an det svåra att vissa saker måste kunna existera parallellt, och helt enkelt stå sida vid sida i första raden i livets turordning, med lika mycket tid och resurser tilldelade. Det är svårt, men nödvändigt för att inte bli ett offer för sina egna omständigheter.

Share

Det är svårt att låtsas

Jag hade förmånen att få vara med i en jury när unga förhoppningsfulla politikerämnen skulle försöka sig på att debattera mot varandra. Eftersom de alla var av samma övertygelse så var det svårt att få till någon egentlig debatt utifrån deras faktiska åsikter. De höll ju redan med varandra, så där som politiska tusenbröder inom ett parti gör. Alltså fick de i uppdrag att företräda fiktiva partier med andra åsikter, låt vara besynnerligt lika flera kända partier.

Ett övergripande intryck är väl att det gick sådär. De gånger det faktiskt blixtrade till var det när de hittade något hos det fiktiva partiets åsikter som de egentligen höll med om själva. När de inte gjorde det blev det mest en parodi på det de skulle företräda, vilket visserligen var underhållande, men knappast hade övertygat någon. Vilket är helt logiskt eftersom man inte ens var övertygad själv. Hade någon som faktiskt varit av den övertygelsen hört det hade de troligen blivit riktigt arga, eftersom ingen tycker om att bli parodierad, och hade med fog sagt att det där bara var larv, och inte alls som det egentligen är.

Lärdomen för de spirande unga var att nyckeln till framgång inte låg i att försöka låta som de andra, utan att försöka förstå de andra. Det är det här jag tänker att det går att plocka med sig över till vår värld av träning med alla dess konkurrerande underdiscipliner. Om man nu till äventyrs får för sig att det kanske finns något att lära av crossfit, kroppsbyggning, kroppsegen träning, löpning eller någon annan av alla de varianter som är främmande för mig och mina gelikar så går det inte bara att härma rörelsen. Hur svårt det än verkar så måste man försöka förstå vad som rör sig inne i huvudet på en crossfittare, eller för den delen en kroppsbyggare. Det kommer bara att kännas som en larvig parodi om du börjar med beteendet utan att förstå drivet. Det går heller inte att hitta på ett driv, men behöver du heller inte heller göra. Ingen av oss är 100% av någonting, utan lite av varje, låt vara att det naturligtvis är olika stora delar.

Det kan vara en väldigt liten del, men letar du nog så finns det säkert en liten del av det där drivet som boxhoppare har även inom dig. Det är den lilla delen du måste hitta om du verkligen vill prova något på allvar, annars blir det bara skit av alltihop, och du kommer att ramla tillbaka in i en ännu djupare grop av fördomar mot andra träningsformer. Det är väl i och för sig ingen fara, du kan säkert hålla på med det du tycker om och vara lycklig med det, det är helt ok. Det jag menar är att om du ska ge något annat en chans, så ska du ge det en ärlig chans, annars är det lika bra att låta bli. Förvänta dig aldrig att få riktiga resultat av något du gör på låtsas.

Share

Att börja smått handlar inte om ödmjukhet

Den gångna helgens Fitnessfestival var som alltid en spektakulär upplevelse, högljutt, trångt, och lite för mycket av allting. Som sig bör, ska tilläggas. Ungefär som ett julbord, det är själva överflödet som är grejen. En intressant utveckling över de senaste åren är dock att publiktävlingarna inte drar riktigt lika många deltagare som förut. Publik, javisst, och totala antalet besökare ökar från år till år, men just deltagande tävlande tunnas ut. Inte så mycket i de tävlingar som arrangeras av något samarbetande förbund, alltså sådana som har tränade utövare, utan just publiktävlingarna. Den mycket kloke festivalgeneralen (han är också snygg och stark, men det är ovidkommande just nu) påpekade att det nu finns väsentligt fler tävlingar nu än för några år sedan, och att antalet tävlande nog är lika stort, men utspritt.

Det väcker då det självklara sanningen om tillgång och efterfrågan och deras samspel. Även om de är intimt förknippade med varandra, så ökar och minskar de inte parallellt. Det är som sagt en självklarhet, och ändå finns det oändligt med exempel på försök att öka efterfrågan genom att öka tillgången. Svensk speedway har tidigare bundit den här riskvasten åt egen rygg genom att försöka lösa vikande publiktillströmning med fler tävlingar, vilket ärligt talat bara har förvärrat problemet. Om tillgången på något ökar utan att efterfrågan gör det så förstörs bara värdet, och till slut spelar det ingen roll om det kommer folk och tittar på kanande motorcyklar, eftersom priset har sjunkit så pass att intäkterna inte ökar ändå.

Allt ifrån gym till armbrytarklubbar till helt vanligt raggande gör det här misstaget. Om det kommer för få på träningarna så är inte lösningen att ha fler träningar, utan att fundera på varför folk inte kommer. Det kan vara fel tid, men då är inte ytterligare en träning lösningen att börja med, utan att flytta den som drar för lite folk. I raggandet märks det här på de som tänker att mer uppvaktning löser att den första blivit avvisad. Att utöka uppvaktning som inte tas emot positivt leder inte till framgång, utan till befogade #metoo-anmälningar.

Jag har i många år arbetat med olika typer av konferenser och event, och en mycket viktig funktion är att anpassa lokalen till de man tror kommer. 100 personer i en halvfull lokal känns som ett misslyckande, 100 personer i en full lokal känns som en succé. Man minskar helt enkelt platstillgången tills den balanserar med det antal deltagare som dyker upp. Mängder med gym och klubbar har misslyckats i sina satsningar för att de har minskat värdet på det de gör genom att ha en större tillgång än efterfrågan. Att börja smått och låta det bli fullt först innan man expanderar handlar inte om att vara ödmjuk och inte förhäva sig. Det handlar om att inte vara dum i huvudet och förstöra värdet på det man tillhandahåller, vare sig det är gym, träningstider eller uppvaktning.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share