MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

Man måste inte skynda hem

I både våra kretsar med olika träningsformer som med intressen och livsinriktningar i största allmänhet, så talas det ofta om att man har hittat hem, på det ena eller andra sättet. Det låter naturligtvis som något väldigt positivt, och som något som ska uppfattas som ett slutmål. Ofta är det här på grund av hur roligt man tycker att någonting är eller hur mycket man trivs med att hålla på med något. Jag har två problem med tankesättet, det ena är tanken på att hemmakänslan är en förutsättning för att verkligen trivas. Så är det ju bevisligen inte, då hade vi överhuvudtaget inte haft semesterresor. Det finns med andra ord ingen motsättning mellan att ha ett hem och inte befinna sig där när det gäller välbefinnande. Min andra invändning är brådskan att söka sig till hemmet bildligt talat, som om det bara är där man finner existensberättigande. Det är inte det som är hemmets funktion.

När jag för några år sedan jobbade med inflyttningsfrågor i mindre kommun så höll en del av våra lokalpolitiker att råka i panik över att en majoritet av ortens 18-åringar ville flytta ifrån kommunen relativt snart. Eftersom panikångesten orsakade yrsel, hyperventilering och suddigt seende så kom de aldrig så långt i undersökningen att över 90% av de som sa att de ville flytta, också sa att när de sedan skulle slå sig ner och bilda familj så ville de komma tillbaka till den lilla kommunen. Själv tyckte jag det var en fantastisk indikator på den unga befolkningens sundhet. Har man fötts fram och formats i en miljö så pass mycket att man förknippar den med sig själv, så finns det ingen anledning att vara paniskt bunden dit, man hittar dit när det behövs.

Hem är alltså inte där man primärt upplever saker, har roligt eller ens utvecklar sig. I så mening är det ingen vidare bra strategi att försöka hitta hem när det gäller att utvecklas i sin träning, eller för den delen i livet. Det gör man genom att prova saker, möta nya människor, se nya platser och ta in nya intryck. Det behöver du inte hitta hem för att göra, faktum är att hitta hem kan motverka det. Jag är överhuvudtaget lite tveksam till begreppet hitta hem, jag tror att vi hittar till våra hem, bildligt och bokstavligen, det är mer att veta vilket som är hem. Hemma är inte en utveckling, utan en kalibrering, där vi ställer in våra sinnen från den punkt där vi en gång i tiden började mäta. När det gäller träning så är det där vi först tränade, och lärde oss hur vi mätte vår egen prestanda. För en del är det löpning, för andra är det bänkpressen. Helt enkelt den miljö där vi först förstod vad det var att träna, som vi sedan utgår ifrån när vi provar allt annat. När det gäller livet i övrigt så är det den plats eller miljö som formade dig, där andra är som du. För oss som har flyttat hit och dit under uppväxten så finns det flera sådana platser, vilket naturligtvis är positivt på många sätt. Det betyder ändå inte att vi har någon brådska tillbaka till någon av dem, vi kanske är någon annanstans för tillfället, för att lära oss något nytt.

Share

Släpp ingen djävul över bron

Det finns många gånger när jag har anklagats för att vara överdrivet kategorisk i mina ståndpunkter, och jag kan nog inte påstå att det är helt obefogat, jag kan bli ganska jobbig ibland. Det är möjligt att det beror på stolthet och prestige ibland, jag är på inget vis immun mot sådant. Oftast så beror det dock på att i mitt huvud så måste saker och ting hänga ihop för att jag ska kunna förhålla mig till dem. Har vi nu sagt att vi ska hålla rent från ryssar på vår sida älven för att inte våra gossar ska få dem i ryggen och slaget vara förlorat, så får vi inte släppa någon djävul över bron, för då är det kört. Allt detta ur Fänrik Ståhls sägner, och berättelsen om Sven Duva, för er som inte var med på lektionen om Runeberg i litteraturen.

Det här är en fråga som ofta dyker upp när vi inom idrottsrörelsen talar om hur förbund och landslag ska förhålla sig till undantag, runt individer eller särskilda evenemang. Inom armbrytningen har diskussionen ofta förekommit om man inte skulle kunna göra ett undantag i landslagsuttagningen, på grund av särskild atlets behjärtansvärda situation. Vi svarar alltid kategoriskt nej, eftersom vi då får något som faller oss i ryggen i att bygga statusen på våra SM, och att andra armbrytare skulle kunna få frågan i ryggen, bildligt talat.

Det är också den tydligt bidragande faktorn till både min och många förbunds absoluta hållning till avstängda atleters deltagande. Det brukar inte vara någon fråga de första åren, däremot när någon har dragit på sig livstid. Låt mig påpeka att jag själv inte är någon vän av livstids avstängningar, men om man har det så måste man vakta bron, annars faller inte bara bron, utan hela älvstranden. Det som brukar hända i sådana här sammanhang är att diskussionen kommer att handla om detaljerna i själva bron, men den som på ett oresonligt och kategoriskt sätt likt Sven Duva slår ihjäl alla som kommer ut på bron, bryr sig faktiskt inte om bron, utan den älvstranden där de man vill skydda står. Man vet att även om det kommer att ta lite tid så kommer den som tar sig över bron att kunna hugga det man själv bygger i ryggen.

Det här är en väldigt grundläggande del av mitt förhållningssätt till livet, och ibland så fortplantar det sig också till diskussioner på sociala medier. Det händer att jag hemfaller åt det här beteendet även i frågor där det inte skulle göra något att tappa den aktuella älvstranden, men oftast är det i frågor jag upplever som väldigt viktiga, till exempel alla människors lika värde och kommentarer som i nästa steg blir hatfyllda om de inte bemöts på en gång. Jag hävdar ingen övrig likhet med Sven Duva, men just när en konfrontation blir intensiv och en del tycker att jag ska backa, så reagerar jag likadant.

Då lydde alla, när det ljöd: “gevär i hand, reträtt!” Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Share

Att stjäla huggen ved

Alla som någon gång har ansvarat för att skaffa ved till uppvärmning vet vilket enormt känslomässigt värde det ligger i att själv ha fällt, kört hem, kapat, hugget och staplat sin egen ved. Även de som bara gör en del av processen själv kopplar in sig i samma känslomässiga värld, bara att hugga och stapla veden själv är tillräckligt för att man ska utveckla en i det närmaste personlig relation till den. Värdet överstiger vida det monetära, att köpa samma processade ved är helt möjligt, och i ärlighetens namn förmodligen mer rationellt sett till kostnad och arbetstid, men det är inte alls samma sak. Den respekt som man åtnjuter när andra ser den egenhändigt huggna välstaplade veden på gårdsplan eller i vedboden kommer man aldrig att få för att man har beställt hem ett lass från någon driftig leverantör, även om det kanske är mer rationellt.

Det är därför som jag, även om jag annars i det närmaste är att beskriva som liberal när det gäller syn på dödsstraff och liknande, har en hård och oförsonlig syn på hur man bör behandla den som stjäl någon annans huggna ved. Kanske inte dödsstraff, men i alla fall ett rejält kok stryk på torget känns rimligt. Att stjäla något som någon annan har odlat, skördat och processat precis innan de ska få användning för det är oerhört lågt.

Om vi för ett ögonblick lämnar veden som bildspråk, även om jag verkligen menar det även bokstavligen, så är det här tyvärr ett beteende som fortplantat sig ganska rejält i gym- och träningsvärlden. Några aktörer har genom åren skapat träningsformer, event, tävlingar och varumärken där de verkligen från början har kört hem och huggit veden själv. De har hittat på formatet, kommunicerat det till målgruppen, provat och förädlat, slitit hund för att få det att fungera tills det till slut ligger en rätt rejäl vedstapel på gården. Att då köra en rip-off på konceptet där man utnyttjar allt som någon annan har skapat, döper om det och låtsas att man själv har skapat det är så lågt att jag tycker i det närmaste att det är värt förakt.

I helgen ska jag jobba med Fitnessfestivalen, och man får säga att Ove Rytter har byggt upp en rejäl vedstapel genom åren. Genom att hugga själv, hjälpa andra som hugger genom att låna ut yxa och såg, prova, förädla och skapa, tills det till slut är den imponerande institution det är idag. Det är lätt att bli lite förblindad av vedhögen som entreprenör i träningsvärlden, men då är det viktigt att komma ihåg att den har sågats, huggits och staplats i boden av Ove Rytter och de som har jobbat med honom. Det står alla fritt att själva börja hugga om man vill ha ved, om man vill ha en egen träningsform, tävling eller något annat kreativt i våran bransch. Just Fitnessfestivalen brukar vara mycket välkomnande för de som lägger tid och möda på att skapa nytt, det är ett fantastiskt arbetslag att bli en del av. Har man inte tid och lust att hugga så kan man köpa av de som har gjort jobbet. Ved kan man tursamt nog både hugga och köpa.

Share

Beslut ska fattas av den som ska leva med det

Ett ganska genomgående drag hos människor som har lite livserfarenhet, och som folk vänder sig till för att få råd, är just att de inte ger råd. Nåja, det är kanske lite väl krasst, på sätt och vis ger de råd, men inte på det där konkreta, enkla sättet om vad som ska göras. Kloka människor talar nämligen sällan om för andra vad de borde göra, däremot hur de bör komma fram till ett beslut. Det beror inte på att de inte vet vad som borde göras, det gör de nästan säkert, det är inte för inte som folk går till dem för att få råd. Att de inte ger enkla tydliga råd beror oftast på två saker: För det första kommer folk bara att göra rätt om de förstår, och det gör de bara om de själva får komma fram till svaret, låt vara med lite hjälp på vägen. Det andra är att det inte är rådgivaren som ska leva med konsekvensen, och därför är det inte de som ska fatta beslutet, oavsett hur mycket folk lyssnar på dem.

Det är här det finns en massa tråkiga exempel i historien om allt från sektledare till coacher (det är inte alltid så stor skillnad på dem) som fattar beslut åt sina efterföljare, och tack vare sitt inflytande så börjar de att ta över livet och karriären från sina tävlande, eller efterföljare, vilket man nu fokuserar på. Det här känns naturligtvis först skönt för de efterföljande, det brukar talas om att det är skönt att slippa tänka. Sug på den ett ögonblick. En relation som bygger på att ena parten vill slippa tänka är inte sund. Rent krasst så är det inte bara tänkandet man vill slippa, utan besluten. Att man vill slippa besluten beror i sin tur på att man vill slippa konsekvenserna av att ta fel beslut, och det är här man gör den gigantiska tankevurpan.

Så länge det är din kropp och din karriär så är det du som kommer att få ta konsekvenserna, oavsett om du överlåter till någon annan att ta besluten. Coacher är i många fall nödvändiga för att kunna utvecklas, men en coachs första uppgift är att få dig att förstå, sedan att göra. Talar man om lagidrotter, som ju inte vi håller på med, så finns också en samordning mellan individer där coachen har ett helhetsansvar, men det gäller inte i individsporter. Där är det du ensam som ska leva med konsekvenserna av det du gör om det går snett skademässigt eller i ett rent idrottsligt misslyckande.

Be din coach om hjälp att förstå varför du bör göra det de säger, och varför du ska fatta vissa beslut, istället för att tala om vilka beslut du ska fatta. En person som bygger sitt upplägg på att du inte ska ställa frågor utan bara göra, är inte coach, utan sektledare. Man ska akta sig för sådana, de brukar vara rätt egoistiska när det går fel och du får stå där med konsekvenserna.

Share

Allt behövs inte till allt

Nutidens platsannonser har ofta ett stort underhållningsvärde även för den som inte direkt har tänkt sig något annat jobb, i huvudsak beroende på det fantastiska språkbruk som har utvecklats till en helt egen disciplin. Den är i och för sig nära släkt med den numera etablerade mäklarsvenskan, som de allra flesta som går i bostadsköpartankar rätt snart lär sig tolka. Stenkast, ogenerat, potential, tidstypiskt, generöst och så vidare betyder alla något lite speciellt när det gäller bostäder, och för den som har gått på några visningar lär man sig snart att tolka dem till det de egentligen betyder. Stenkast betyder ofta ett avstånd som inte ens Ricky Bruch på höjden av sin karriär hade klarat att häva iväg någonting, snarare en distans som Lance Armstrong med hjälpryttare och innan dopingtesterna hade klarat att täcka in på en bra dag. Ogenerat betyder i huvudsak att även en mycket generad person skulle våga att sola på uteplatsen medans generöst i huvudsak betyder en dålig planlösning med en massa kvadratmeter som inte går att använda till något vettigt. Biutrymme tror jag betyder kattvind, jag är inte helt säker.

I platsannonser finns det två fenomen som samverkar till ett liknande fikonspråk. Det är dels tendensen att räkna upp varenda positiv egenskap man kommer på, och sedan lägga till den examen som den rekryterande chefen själv har, alternativt påbörjade innan barnledigheten, och planerar att göra klart om de får tid. Visserligen kan man diskutera om alla jobb verkligen behöver den akademiska höjden, för att inte tala om tendensen att röra ihop intelligens och utbildning, men det är just de positiva egenskaperna jag brukar fastna inför med ett roat leende, eftersom jag brukar försöka komma på någon egenskap de inte hade använt för att beskriva det de vill ha.

Vissa saker tycker man ju vore direkt olämpligt, bokförare eller revisorer bör kanske inte vara kreativa, något som annars tycks krävas till det mesta. Utrycker sig väl i tal och skrift på svenska och engelska och ytterligare ett språk är meriterande undrar man också över om det verkligen krävs till precis allt. Vi har en hel invandrad folkgrupp av underbara asiater som håller igång halva restaurang-Sverige utan att uttrycka sig väl i tal och skrift på svenska eller engelska, möjligen på ytterligare ett språk. Arbetar bra i grupp och ta stort eget ansvar är två saker som är väldigt oroväckande när de dyker upp samtidigt, man får flashbacks till skolans grupparbeten där ta ansvar betydde att även göra Benkes del, eftersom han inte dök upp på grupparbetet. Självfallet handlar dessa önskelistor om att den rekryterande vill ha deniability, man kan ju inte få skäll för att ha anställt fel om man söker nån som har allt, vare sig det behövs eller inte. Problemet är att det utestänger många, som hade varit utmärkta för det som faktiskt ska göras.

Min koppling i den här tanken till träningsvärlden är vad vi söker när vi letar gym eller träningsformer. Varför man vill ha ett gym vars omklädningsrum också är ett spa när man ändå duschar hemma vet jag inte. Stor cardioavdelning är oftast helt bortkastat på styrketränande, och varför gymmet ska ha över 60-kiloshantlar för att du ska vara nöjd är obegripligt. Om man man nöjer sig med att söka det man faktiskt använder, istället för allt fint man kommer på, så finns det oftast betydligt mer att välja på, vare sig det gäller gym eller anställda.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Share