MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Fredagsbarbell

En delning är inte en källa

I takt med att sociala medier paradoxalt nog blir både mer kraftfullt och mer inavlat, påverkar det vår verklighetsuppfattning betydligt mer än vi tror. Dels så kan ett inlägg från en privatpersons mobiltelefon inom några timmar spridas över hela världen, och då blir det ju onekligen väldigt kraftfull kommunikation. Den inavlade aspekten kommer av att vi själva formar våra nätverk på sociala medier, en funktion som är tänkt att göra informationen relevant och intressant för oss. Den uppkomna nackdelen uppstår när folk inte fattar detta, bara följer folk som tycker ungefär som de själva, och gillar eller delar sådant de redan tyckte. Diverse algoritmer noterar detta, och matar på med mer av samma, eftersom det verkar uppskattas. Det blir lite ”tänkte inte på det” över det hela, när vi helt plötsligt har ett system som i olika former upprepar samma sak för de som redan tycker det, och därmed skapar en väldigt skev världsbild, eftersom vi har filtrerat bort sånt vi inte redan gillade. Det här leder då till att vi börjar blanda ihop källa och kanaler när vi bedömer hur trovärdigt något är.

Låt oss anta att diskussionen handlar om en viss atlet verkligen har gjort si eller så mycket i en viss övning. När man jagar sanningen så är det en rätt bra princip att försöka ta reda på om det finns flera källor som oberoende av varandra bekräftar samma information. Problemet är att i den intellektuella inavel som råder i filterbubblor så är inga källor oberoende av varandra, samma information har spridits till en massa olika personer som delar vidare, eftersom de redan ville att det skulle vara sant, och så kan det nå dig genom folk från alla världens hörn och därmed se väldigt säkert ut. Problemet är att det mycket väl kan vara samma skakiga mobilfilm som har delats, klippts, kommenterats, återberättats och multiplicerats så att det ser ut att finnas 100-tals källor. Men de är inte källor, de är bara digital hörsägen.

Ett mer direkt och tydligt exempel är att vi faktiskt inte litar på när någon i verkliga livet ropar på en kompis för att de ska bekräfta något, med hänvisning till att de också har hört det förut. ”Berätta vad jag sa till dig förut” är knappast något vi accepterar som något sanningsvittne i verkliga livet, men på nätet verkar det funka. Det är svårt att dra upp några exakta regler för hur man ska bedöma, allra helst eftersom folk inte alltid vill veta om det är sant eller inte, men jag ska göra ett försök. Lär dig känna igen det tidningar kallar för rewrites. Det är när en annan tidningens artikel, utan ny information, skrivs om för att se ut som den skrivits för första gången. På Facebook är det här helt enkelt delningar. Att någon skrivit dit ”WOW” på sin delning gör det inte mer trovärdigt, det är fortfarande samma källa.

Ett annat enklare sätt är om du vet att den som delar verkligen vill att det är sant, och här faller diverse foliehattar in. Det delas mycket skit utifrån att folk vill tro att det är sant. Hittar du något där den som säger det verkar lite motvillig och återhållsam, så blir det mycket trovärdigare än ”VAD VAR DET JAG SA!”. Om det är så att du inte egentligen bryr dig om det är sant eller inte, då är du förlorad, och jag talar för döva öron.

Share

Alla borde spela schack

I veckan så sattes de årliga brädspelsrecensionerna igång på min arbetsplats, i god tid innan julpublikationerna. Mitt kategoriska avfärdande av diverse fantasifulla spel som involverar tärningar och andra slumpmässiga element hjälpte inte, min begäran att få recensera schack bifölls ändå inte. Det behövdes tydligen inte. Jag kan hålla med om att det knappast är någon nyhet, men det finns ändå mycket positivt att säga om schack. Nu ska ju det här anknyta till träningsvärlden på något eller annat långsökt sätt, men lugn, jag kommer till det. Att jag anser att alla borde spela schack har inget med spelets underhållningsvärde att göra, utan helt enkelt en rad mycket viktiga principer för lärande om livet man kan lära sig.

Det första är det plågsamt tydliga behovet att konsekvensanalys. Inga situationer, fördelaktiga eller ofördelaktiga, uppstår nämligen av sig själv. Det finns ingen slumpfaktor, varje situation du hamnar i har du själv bidragit till att skapa. Självfallet får ditt agerande lite olika allvarliga konsekvenser beroende på hur vass din motståndare är, men du har hela tiden fått göra vartannat drag, och hamnar du i knipa så är det för att du inte har gjort tillräckligt bra drag. Det finns ingen tärning eller slumpkort att skylla på. Om du lär dig att betrakta livet på samma sätt så ökar förutsättningarna markant för att det faktiskt ska gå bra för dig, för du blir då medveten om att varje beslut idag, påverkar din situation i morgon. Visst finns det faktorer i livet som vi inte kan påverka, men de är inte så många som vi tror. Att hålla fast vid slumpen som faktor i livet är ofta en snuttefilt för de som inte vill erkänna att det de lever med nu är en konsekvens av det de gjorde igår.

Den andra aspekten som kan låta lite paradoxal är det faktum att du faktiskt bara gör vartannat drag. Det innebär att du inte kan planera i detalj, eftersom du inte vet vad motståndaren gör. Du kan bara hela tiden se till att bygga ditt spel så stabilt som möjligt, så att det inte blir beroende av en enda faktor. Du måste helt enkelt spela för att i nästa led alltid ha flera valmöjligheter. Schack, precis som livet, är alldeles för komplext för att bara planera för en möjlig väg. Det finns många, såväl i schack som i livet. Den tredje aspekten är att man lär sig att man bara har en möjlighet vid varje drag innan scenariot förändras. Struntar du i det och inte använder tillfället till något meningsfullt så kan det försvinna. Det är inte det att det nödvändigtvis är farligt att göra något meningslöst, varken i i livet eller i schack, men det innebär att du inte använder möjligheten att göra något meningsfullt. Man kan bara välja en sak åt gången. Den sista aspekten jag vill peka på är att alla pjäser gör olika saker, och måste göra det, om det ska gå bra. Du kan inte använda ett verktyg i livet till allt, utan måste lära dig att du faktiskt har fler styrkor och egenskaper att tillgå. Många har blivit ställda schackmatt både i livet och spelet för att de glömde bort att använda alla sina pjäser. Spelar du inte schack så är de dags att börja. Du kommer att förstå både livet och din träning bättre.

Share

Någon annans berättelse

Jag inser att det är att kasta sten i glashus för mig att tala om någon annans berättelse, det är onekligen ofta jag som står för berättandet i mina kretsar. Men jag tänkte ägna någon tanke åt det stora behov som finns ibland oss att själv få berätta, och då bara om oss själva. Självcentreringen är numera inte ens något man skäms för, utan tvärtom något allt fler tycks sträva mot. Livet ska handla om mig, och om det ska berättas om det så ska jag göra det på mitt sätt. Det är inte bara enerverande för omgivningen, utan ett väldigt självförbrännande sätt att leva. Berättelsen kommer nämligen så småningom att ta slut, och sedan börja upprepa sig, och till slut sitter man där med en personlighet förstört av sina egna inavlade återberättade intryck. I verkligheten är ju inte vår egen berättelse bara vår egen, utan också en liten del av väldigt många andras berättelser. Att då bara berätta den ur vårt eget perspektiv blir väldigt futtigt.

Det VM jag just nu befinner mig kan naturligtvis berättas på väldigt många olika sätt, och alldeles snart så kommer sociala medier i mina kretsar att börja flöda över av berättelser om upplevelsen. Det är naturligtvis sunt, och en stor del av glädjen i upplevelsen att få återuppleva den genom att berätta. Men jag tror att det vore nyttigt för många att försöka sig på ett litet experiment. Det går att göra på två olika sätt. Den förta är att du avstår kontrollen över din berättelse genom att överlåta berättandet till någon annan. Hur de såg dig, upplevde det du gjorde, vilket intryck du gjorde och hur det gick. Det är naturligtvis otäckt, eftersom man då inte själv känner att man kan kontrollera berättelsen. Det kan man ändå inte ändå, eftersom oavsett vad vi säger så kommer bilden i huvudet på dem vi berättar för att framträda på det sätt de upplever det, inte nödvändigtvis det vi själva avsåg. Det är det anala behovet av att kontrollera berättelsen som gör att en del folk inte vågar tävla, utan hellre lägger ut träningsbilder där man själv kontrollerar miljö och angiven prestanda, och slipper mätas på ett sätt man inte kan kontrollera. Det går tretton på dussinet av sådana människor i träningsvärlden, kanske för att den drar till sig folk med bekräftelsebehov och dålig självkänsla.

Det andra sättet att avstå sin egen berättelse för att utvecklas något, är att berätta som vanligt i alla tänkbara kanaler, men låta någon annan vara huvudperson. Det finns en slamkrypande variant här som är lite lurig, ett slags humble bragging där man låtsas prata om andra, men hela tiden utgår från sig själv. De där som säger ” nu har vi pratat nog om mig, nu ska vi prata om dig. Vad tycker du om mig?” Det är inte det jag menar. Lika mycket som du anförtro din berättelse åt någon annan, så kan du berätta om någon annan istället för dig själv. Tro mig, du kommer inte att må bättre av att fokusera mer på dig själv, de flesta av oss har prövat det rätt ofta. Det är värt att pröva att vara del av någon annans berättelse istället.

Share

Klassresor finns inom idrott också

Vi är precis på väg mot VM i Armbrytning som i år hålls i Antalya, Turkiet, och när jag säger vi menar jag inte på det storvulna sätt jag ibland breder ut mig med fast det egentligen bara är jag. I det här fallet är strax över 50 tävlande, 4-5 personer ur förbundets styrelse i olika funktioner, såväl som domare och ytterligare ett okänt antal medföljande supportrar och familjemedlemmar. Visserligen deltar ofta upp emot 50 nationer och 1200 atleter, men även i relation till det så är Sverige en betydande kraft, och den senaste åren har vi varit etablerade bland de 5-6 bästa nationerna. De som har SWEDEN ARMWRESTLING tryckt på ryggen går med andra ord inte och smyger utmed väggarna.

I truppen finns såväl storfavoriter och medaljhopp som de som för första gången har förtjänat att bära de svenska färgerna utomlands. Det är ett VM, så det finns ingen som är så mycket storfavorit att det räcker att ställa in skorna, men ingen svensk kan heller längre räknas bort på mästerskapen. Vi är helt enkelt en av stornationerna. Det är en ovan tanke, för så har det inte alltid varit. Vi har alltid haft en del fantastiska armbrytare, men det har varit som för många andra av de västeuropeiska nationerna. Några individer briljerar, men lagen är små, och framgångarna beror på enstaka individer som är fenomen mer än att man har byggt sin idrottsutveckling på nationell nivå. Det har vi däremot gjort i Sverige, idoga osjälviska tränare har delad vidare av sin kunskap i åratal, trogna föreningsmänniskor har byggt en grund där det idag finns 35-40 klubbar i Sverige med regelbunden verksamhet, tävlingsarrangörer har år ut och år in skapat tävlingstillfällen och mötesplatser, det finns ett armbrytargymnasium som eldsjälar har sett till kunnat fungera och träna armbrytare på riktigt, vi har arbetat oss in i den svenska idrottsfamiljen så att vi idag tillhör Riksidrottsförbundet tillsammans med de andra sporterna i Budo&kampsportsförbundet. Ja, jag skryter, för det är något att skryta med.

När andra nationer har stått still och accepterat att de är ett kompisgäng som åker och bryter arm ibland så har vi byggt något stort. Vi har gått från tillfälliga framgångar nu och då, till en av världens ledande nationer. Svensk armbrytning har gjort en klassresa från deltagande till ledande internationellt. Det kommer att ta lång tid att komma upp på pallen i nationskampen, Ryssland, Turkiet, Georgien, Kazakstan, Ukraina är stora och duktiga, men vi jobbar på. Svenska armbrytare är inte bäst i världen, men nästa vecka kommer det att synas att vi är på väg dit. Varje armbrytare som kliver fram till bordet nästa vecka kommer att föra oss lite närmare. Det finns en massa saker som inte är i ordning än i det vi bygger, och det finns en massa armbrytare som ingen svensk i klassen rår på än, men vi är på väg dit. Match för match, klass för klass. Hur kan jag veta att vi kommer dit? För resan tar inte slut förrän vi är där.

Share

Bara de tar i

Styrketävlingars ursprung är i huvudsak att se och förundras över sådant man inte kan själv, Wow-faktorn, eller åfanismen, som den svenska träningsbranschens gudfader Ove Rytter uttrycker det. För att något ska attrahera åskådare och publik så måste den faktorn finnas där, på något sätt. Självfallet är själva styrkan spektakulär, det kliniska resultatet som inte går att bortförklara har alltid en oemotståndlig attraktionskraft. Tyvärr glömmer vi ibland bort att det inte är den enda attraktionskraften, och då brukar det leda till viktkåthet, märklig utrustning och konstiga utföranden i tron om att bara resultatet finns där så kommer det vara ballt. Det kommer det inte att vara, för utöver resultat behövs också prestation.

Att få se när någon gör allt vad de kan, och levererar bortom vad som var rimligt möjligt med de givna förutsättningarna har en minst lika stor attraktionskraft. Det är det som har varit framgångsformeln i 40 år bakom Världens starkaste Man, och sedermera olika nationers motsvarande. Objektiv obestridligt stor styrka, kombinerad med förmågan att lämna allt man har ute på tävlingsarenan. Att kunna hålla i tills man spyr eller svimmar, att fortsätta att reppa i en tung övning tills man måste få syrgas efteråt är inte en sund egenskap, men den är fascinerande. Det är sådant som det är svårt att sluta titta på. Hade det varit kilon som hade varit det spektakulära i sig själv så hade man kunnat gå ner till valfritt lager och titta på gaffeltruckar.

Den gångna helgen var jag på en oerhört välarrangerad final i Sveriges Starkaste Man -105 kilo som på ett storstilat och välförtjänt sätt vanns av Jimmy ”JJ ”Johansson. Hur imponerande Johansson och Anders Kylander på andraplatsen än var så är det ändå inte deras i det närmaste perfekt genomförda och levererade insatser som brände sig fast på näthinnan. Det gjorde istället Ainasojas bom på det sista stenlyftet som kostade honom andraplatsen. Där syntes prestationen och kampen i sin desperata nakenhet. I nedänden på resultatlistan gjorde Niklas Fransson och Michael Lelki ett nästan lika starkt intryck. Resultaten fanns inte där, därav placeringarna i nedänden, men prestationen saknades inte i ett ögonblick. Ilsket kämpande i maxtider ut, hela tävlingen igenom vann de publikens fascination och beundran, även om de som placerade sig på pallen åkte cirklar runt dem i resultaten. Tävlar man i en mindre viktklass så blir det ännu tydligare att resultaten inte räcker, eftersom man bara behöver titta i en tyngre klass om man vill se fler kilon.

Men nu är det ju som sagt inte bara kilon vi vill se. Jag har under de 20 år jag har arbetat runt de bästa i världen i styrka fått se och uppleva några magiska ögonblick, när resultat och prestation har kommit samtidigt, när någon har pressat sig ända fram till, och över, gränsen för vad kroppen klarar och därmed lyckats med något som ingen annan kunde. Det är värdefulla minnen, men sådant händer väldigt sällan. Medan jag väntar och hoppas på att få vara med om det igen så tittar jag hellre de som lämnar sitt bultande hjärta ute på arenan, än de som räknat till flest viktskivor.

Share

« Newer EntriesOlder Entries »

Fredagskrönikan

Styrgrupperna Information

Share