Ibland är inte hammaren borta
Nu är det dags igen! Många har redan åkt och börjat tävla på VM som i år är i Ungern. Jag åker på torsdag, invägning på fredag, vänster på lördag och höger på söndag.
Dieten har gått bra och jag är i hamn, väskan är så gott som packad och jag ska hämta landslagströjan med nya tryck från Grafiska Verkstan i morgon. Det har känts lite upp och ner över den här tävlingen också då jag inte känner att jag når upp till min fulla potential. Som att jag tappat mycket och vet inte om det är så eller bara i huvudet. När handleden gör ont och hur bra det känns de dagar jag mår toppen och är smärtfri och Hulken. Ska jag ta mig igenom tävlingen? Har jag tappat armmusklerna? Och sen upp igen på fjälltoppen där vindarna försöker blåsa ner en men man står med ryggen rak och uppbackad av familj, flickvän, vänner och förfäders styrka.
Ifall det är bra att köra slut på sig totalt innan ett VM så har jag gjort den bästa uppladdningen i söndags. Jag skulle gå runt hela beteshagen och kolla att stängslet var helt och det skulle inte ta så länge. Efter 5 timmar hade vi bara gått hälften och jag är så tacksam att mamma var med mig för jag hade aldrig orkat med trädet själv bland annat. Sen mötte pappa upp oss och mamma fick åka hem och jag tog crossen och körde resterande. Nu är det ju inte en som en crossbana precis och min lilla 125kubikare är lite väl liten så jag fick kämpa på en del ställen. Några gånger så tänkte jag ge upp för jag var så trött och hade ont. Men så lyfte jag upp crossen och fortsatte när det gick köra igen och tog mig hela vägen runt och till bilen. Så då tänkte jag att hur det nu än går på VM så vet jag att jag tar mig runt om jag vill, hur än träningen sett ut så står jag på benen när dagen är slut och när jag tror jag tappat hammaren så ska jag bara leta lite djupare ner i ryggsäcken.
Så här ser startlistorna ut i min viktklass i respektive arm. Jag vet vilka de flesta är och jag vet att de är skitstarka och rutinerade. Det kan gå lite hur som helst, har jag helt otur med lottningen så kan jag åka ut direkt men i så fall har jag inte förlorat mot småsten utan mot stora stenblock som ska krossas en annan dag. Men jag siktar ju så klart på en pallplats!
Bild från EM 2017 då jag förvånade mig själv genom att vinna över ena ukrainskan som
jag aldrig förut tagit och dessutom tog bronsplatsen
Andra resor än till Las Vegas
Det blev inget Las Vegas för mig efter någon huvudsponsor dragit sig ur tävlingen och allt ändrades. Jag håller självklart på med armbrytning för kärleken till sporten och gemenskapen men jag hade räknat med att åka dit och vinna tillbaka lite pengar. Resan i sig blev dyr då jag inte hade möjlighet att boka samtidigt som de andra eftersom jag var mitt i renflytten i våras då. Men när det blev sagt att bara ettan skulle få prispengar så kände jag helt enkelt att jag inte riktigt hade råd. Det finns tävlingar på närmare håll. Jag kollade på möjligheterna att få boka om resan men det var bara möjligt att boka en ny till samma område, alltså till USA. Det skulle kosta mig 4500 kr att boka om så jag bet i det sura äpplet och avbokade hela resan utan att få någon ersättning. Det blev andra resor än till Las Vegas.
Jag gjorde en liten bild för att illustrera känslan av att den ursprungliga tävlingen ställdes in
Nu i efterhand känner jag också att det var tur att jag inte åkte till Vegas i alla fall. Måndagen när min resa var planerad att avgå så var jag hemma men i stället så lämnade min älskade mormor jordelivet. Hon har varit en så stor del av mitt liv så det var väldigt jobbigt först när hon blev dement och inte längre kom ihåg mig och nu blev det jobbigt igen.
Bara några dagar efter så körde jag till Storuman för att tävla i Wild Arm som några i klubben anordnat. Jag ställde upp i minsta viktklassen som var -60 kg damer. Huvudet var inte alls med mig, jag hade problem med domaren och jag är inte alls nöjd med min insats. Jag borde kanske inte ha ställt upp så mitt självförtroende skulle fått sig en sån törn men det bygger väl upp sig igen. Men jag ställde även upp som domare för första gången på två år och det gick riktigt bra.
Jag är oerhört glad att min flickvän var med mig hela tiden och stöttar mig och torkat alla mina tårar. Hon visade sig vara duktig på lasso också så det är en keeper. På tal om lasso så vann jag en lassokastningstävling på midsommarhelgen i Ankarede. Jag har inte tävlat i lassokastning på många år men kände att det var dags igen. Utan att ha sett hur de andra i damklassen kastat så gick det rätt bra men jag hade inte räknat med att vinna. Så jag vann en bricka från Stoorstålka och fick ta över vandringspriset.
Stoorstålka har inte bara brickor utan mycket annat fint, bland annat den här mössan som jag fått av dem.
Jag blev vinnare av damklassen och Herman Njaita vann herrklassen i Ankarede
KisseKjell leker med lassot
Kalvmärkningarna har börjat nu så nu är det sommar på riktigt även om det fortfarande är kallt och väldigt regnigt. Nästa steg nu är att bygga upp allt jag tappat inför VM i September!
Att vända urusel till bronsmedaljör
Först måste jag säga att jag har aldrig känt mig så opeppad inför en tävling någonsin förut. Formen kändes kass, handleden gjorde ont, jag hade knappt planerat i förväg hur jag skulle ta mig till Polen och jag hade knappt någon att prata med. När man åker på en tävling så vill man gärna känna hur träningen sitter och helst ska man känna sig som Hulken. Inte ha världens träningsångest och tänka att alla missade pass är ett steg ifrån motståndarna. Inte känna hur armarna krymper. Innan en tävling bör man inte ha ont så man känner sig begränsad. Utan ont kan man ha efter i några få dagar. Inte ont i över en månad från föregående tävling. Jag brottades med mitt huvud VARJE dag och inte bara en gång utan flera gånger per dag. Att då höra att “jo men du vinner ändå” är bland det mest oseriösa svar man kan höra då. När man vet hur hårt motstånd det är och hur mycket förberedelser som krävs som man inte känner att man gjort och så får man höra att det bara är att åka och ta hem ett guld. Orimligt. “Man kan bara göra sitt bästa” är ett annat svar man kan få höra. Vilket är sant men helt värdelöst då man vill vinna och kunde ha gjort bättre då det krävs mer än just sitt eget bästa där och då för att vinna. Hjärnspöken. Negativa tankar. Kämpa i motvind. Inte så bra förberedelse inför ett mästerskap…
Jag och Sara Nyberg åkte tillsammans
Jag tog mig i alla fall till Polen. Alltid en start. Efter att ha turistat i Krakow och på minuten hunnit med bussen till Katowice så vägde jag in på ynkliga 48.9 kilo dagen efter. Jag har tappat mycket muskler, tänkte förlorarhjärnan. På kvällen kände vi lite på varandras händer och Sara och Elina kändes riktigt starka, jag tyckte mest det kändes segt. Som sirap i musklerna. Kanske var det så också efter allt jag åt efter invägningen. Sen när vi gick och la oss så började jag tänka. Började få in lite solsken i mörkret i skallen och tänkte att det skulle nog bli bra ändå. Inte tänka på att nåt kunde göra ont utan bara bryta och ha kul. Lillvänstern liksom, inga förväntningar och förhoppningar på den så.
I Krakow såg vi många sevärdigheter
Fredag morgon kändes grym! Hade jag önskat att jag kunnat skriva, men så var det inte. Den kändes som en helt vanlig dag. Vi åt frukost och åkte till arenan där jag värmde upp lite. Vår viktklass var först ut på bord nummer ett som det brukar vara så det kändes bra. Fick möta en ung vitryska i första matchen som jag fick ner nästan i kudden men orkade inte trycka ner det sista. Hon började slå och försöka knuffa av min arm från armbågskudden så jag fick parera men lyckades till slut få ner henne. Helt slut i lillvänstern men glad över hur den lyckats prestera och det räckte till en 5e plats efter att ha förlorat mot de som blev etta och tvåa. Så bra har jag nog aldrig presterat med den efter operationen för två år sedan så det är ett stort framsteg! Det är även min bästa placering på EM med vänster. Synd bara att vitryskan som jag vann över hamnade på 4e plats men så kan det bli då motståndarna lottas.
Högerdagen vaknade jag och var på bra humör. Sällan jag är annat än trött på morgonen annars. Det konstigaste var att handleden inte alls gjorde ont som den annars gjort varje dag. Var inte alls hungrig däremot så jag tvingade i mig lite att äta. Jag sa till både mig själv, till Sara och till Aysu att jag skulle på pallen och att jag kommer säkert bli mer depp om så inte skulle bli fallet men att det var min plan för dagen. Annars samma procedur som dagen innan. Värma upp, pricka av sig på listan och förbereda sig. Gå in i tävlingskänslan och fokusera. Första matchen blev mot samma vitryska som i vänster och jag vet inte vad jag gjorde. Jag måste ha sovit när starten gick för jag hann inte alls med. Skärpning! Tagga om. Vid sidan av scenen är en skärm som visar vilka som är uppe på borden och bryter och vilka matcher som är på tur. När mitt namn dök up igen så sjönk modet en aning kan man säga… Motståndaren var Maryna från Ukraina som jag alltid åkt på råstryk mot. Men så tänkte jag att jag skulle ju faktiskt på pallen. Att allt kan hända. Jag kan ändra. Så jag gick upp och…. tjafsade med domarna. Det blev domarens grepp då vi (mest jag) tjafsade med greppet. Vi båda fick foul för tjuvstart. Vi båda var redo. Jag var redo. Ukrainskan fick en foul. Starten gick, jag bromsade och vi gled ur greppet och det blev även remmar så de binder ihop händerna med en rem. Jag stod helt avslappnad och när starten skulle gå hade händerna rört sig mot hennes håll och hon fick sin andra foul vilket innebär förlust. Hon protesterar och säger nåt till andredomaren och de bestämmer att det blir omstart. Vi vill protestera men måste vänta tills matchen är avslutad. En ny rem läggs, domarna lägger än en gång våra händer och starten går.
På VM 2016 så kom Maryna trea. På EM samma år där jag kom trea så tog hon andraplatsen. Jag har inte haft en chans mot henne.
Tillbaka till bordet. Innan starten så kände jag att remmen de satte blev bra. På att jag inte hade ont. Jag skulle vara snabb. Hon kändes inte lika säker. Starten gick och jag vann. Jag drog ner henne efter lite hookmatch och sen fattade jag knappt vad som hade hänt. Årets prestation för min del liksom. Jag tog ett skakigt kort på skärmen där mitt namn lyste grönt bredvid hennes namn i rött så jag skulle ha bevis att jag faktiskt vunnit över henne. Och jag förstod inte hur i hela världen jag skulle kunna tagga upp för fler matcher.
En tjej från Litauen som stod och stirrade på mig (jag tror det var ett försök till psykning) dunkade jag ner. Vi försökte räkna ut hur jag låg till men kom bara fram till att jag skulle bryta minst en match till. Mot en ryska. Alla vet att ryssar är det största. Tar man en ryss så vill man nästan ta skalpen och hänga på väggen. Jag gav allt, jag skulle på pallen. Hon kändes som att hon knappt ville vara där. Domarens grepp och remmar, igen. Hon såg stark ut i sina tidigare matcher så jag tog starten och slängde mig bakåt och vann den matchen också. SEMIFINAL!
Uppladdningen inför semifinalen var dock ungefär lika bra som jag kände att den varit inför tävlingen. Jag somnade till slut en stund på Starbucks i alla fall och sen var det bara att gå tillbaka till arenan. Semin var mot den andra ukrainskan Anastasiia. När starten gick så fångade jag mer än startade och jag upplevde det som att vi var rätt jämna och att jag eventuellt kunde vara starkare. Det blev remmar och sen startade hon hundradelen före mig så jag fick inte läget jag ville och så drog jag ut min egen vinkel och slutade på tredje plats. Anastasiia vann.
Att komma trea på ett Europamästerskap är inte dåligt. Helst inte för andra året i rad. Men det känns ändå lite bittert, helst då man är så nära. Jag har trots bitterheten gjort en grym tävling. Från hur jag kände innan och lyckas vända på det och först komma 5a med lillvänstern för att sen ta medalj med höger arm dagen efter. Från att må skit till att stå där på pallen med svenska flaggan.
Som vanligt så hade jag inte kunnat göra det på egen hand. Jag har Norrhelikopter, M Boije AB och HKfjäll att tacka. Min familj som inte alltid förstår mig men ändå alltid ställer upp. Mina vänner. Och min finaste som låtit mig gråta var och varannan dag över träning och handled och ändå stöttat och förstått. Som fixat så jag kunnat gymma. Och som tvingat folk att titta på livestreamingen när jag fick ta emot bronsmedaljen på prisutdelningen. Tack. Tack alla!
Renstyrka
Sen tävlingen i England har jag haft smått ont i höger handled och har mest kört rehab. Det har ändå inte blivit så mycket vila då jag har varit med på vårflytten med renarna. Det innebär att kliva upp och åka tidigt på morgonen, köra skoter med renarna, utfodra och sen hem sent på kvällen. Det såg ut lite som om jag lagt en dålig foundation eftersom solbrännan var väldigt begränsad till ansiktet och handleden mådde ju inte kungligt av att lyfta x antal fodersäckar som väger 25 kilo styck. Men fint ändå och skönt att ha kunnat vara med.
Min bror har deltagit i Sveriges tuffaste hill climbtävling med skoter där han för tredje året i rad kom på topp 3 placering. Riktigt kul att se!
Eftersom jag mestadels varit ute i skogen där internet varit dåligt och jag inte haft någon dator så har jag inte kunnat boka alla resor till tävlingarna i tid. Jag och Sara Nyberg åker i alla fall på onsdag till Polen för att tävla i EM. Jag tror att det blir min tredje tävling i Polen men de har alla varit på olika ställen så det blir roligt att se hur det ser ut i Katowice. Förhoppningarna är ganska stora bara jag håller. Det är handleden jag oroar mig lite för och jag har inte tränat många gånger sen förra träningen så jag har noll koll på vad den kan prestera.
Jag har även bokat resan till Las Vegas! Men eftersom jag inte kunde boka när de andra bokade så flyger jag ensam, inte jätteroligt och jag kommer säkert komma bort men det löser sig. Las Vegas är efter midsommar och sen blir det lite lugnare på tävlingsfronten igen.
Som uppvärming inför EM så har jag alltså knappt tränat men jag har lyft fodersäckar, kört skoter, lekt Pippi Långstrump och lyft en häst och åkt längdskidor. Får se hur det går. Vikten är inga större problem så antingen har jag tappat mycket muskler eller så har jag rört på mig mycket mer än vanligt, jag hoppas på det sistnämnda…
Tur i vilket fall att jag inte är rädd för tandläkare.
WAL Europa
I slutet av November förra året så hade vi “Sverigekvalet” till att få gå vidare till Europakvalet i WAL – World of Armwrestling League. Det hölls under Fitnessfestivalen i Stockholm. Helgen före hade jag tävlat på Zloty i Polen och hade ont i vänster armbåge och bröt därför inte fullt ut i den armen men lyckades ändå kvala den vidare. I högern kom jag tvåa efter ha vunnit en finalmatch men förlorade sen den avgörande. Nu var det alltså dags för Europakvalet där vi tävlade om platserna för finalerna som går av i Las Vegas i sommar.
Från början var vi flera som skulle åka och dela rum men i sista minuten var jag plötsligt ensam tjej från Sverige som skulle åka. Så jag fick panikordna med boendet då jag inte har råd att bo själv i ett dubbelrum. Det löste sig och fick även en säng att sova i då de inte tyckte att jag skulle behöva sova på golvet på hotellet. Så jag packade och drog iväg, mötte upp med Krigg och Sköneus på Arlanda för att sen flyga vidare till Manchester i England. Det var med blandade känslor jag återvände till det landet då jag för så lite som för ett halvår sen trodde att det var där jag skulle arbeta de kommande åren. Vi flög över Skottland som bjöd på en majestätisk utsikt och så fick jag gå in med inställningen att göra nya minnen av England i stället.
Någonstans över England en liten stund före landning
Efter lite taxikrångel så kom vi fram till Crofters Hotel och vägde in, då jag 10 dagar innan vägt in på strax över 48 så var det med enkelhet jag vägde in under 58 kilo som är minsta viktklassen i WAL för damer. Jag behövde inte ens ta av min ryggsäck.
Lördag! Första tävlingsdagen och eftersom England är lite bakvänt så började vi med höger arm. Uppvärmningen kändes bra och det kändes även bra under tävlingen. Det är lite annorlunda regler i WAL som är ovana men jag lyckades fokusera och framförallt så var jag SNABB trots all väntan på att min klass skulle börja. Var obesegrad tills jag mötte Katrin Mook från Tyskland som är riktigt stark. Det var även henne jag mötte i finalen där det var bäst av tre men jag lyckades inte sätta stopp för henne. En andraplats i högern och kvalad till Las Vegas.
Katrin Mook, Tyskland, vann både höger och vänster. Och så jag då!
Vänster arm på söndagen och jag kan inte säga att jag var lika taggad då. Mitt mål var att vinna i alla fall en match och inte få ont eller dra upp skadan från Zloty. Men då vi väl började bryta så kom fokuset och jag kom i semifinal och fick bryta om 3e platsen som jag knep. Nu efteråt hade jag gärna gjort om matchen mot finskan där jag inte alls var med på hennes invridning innan start men det spelar ingen roll för jag är hel och kvalade även med vänster arm till Las Vegas.
Måndagen blev en resdag hem och jag är väldigt nöjd över min brytning. Nu blir det några dagar med rehab (vem försöker jag lura, kommer säkert bryta för kung och fosterland på träningen i morgonkväll) och ladda upp och förbereda inför EM.
Tack åter igen till Norrhelikopter, HK Fjäll och M Boije AB för ert stöd! Stort tack även till min kollega Philip och hans familj som hjälpte mig med skjuts till och från flyget och till Elina som inte bara kollade alla hackiga livesändningar utan också stöttade nästan dygnet runt. Och så klart min familj, vänner och bybor!
Over and out.
