MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

Kaos, sommar och tävlingar

Efter ett långt uppehåll med bloggandet så tänkte jag att det var dags igen. Eller ja, det har jag väl tänkt lite hela tiden men nu så! Med en ny header, lite mer bläck och uppdaterat namn så ska jag försöka hålla igång det här igen. Jag har alltså bytt namn och ja, det är på riktigt. Sundberg är min mammas flicknamn och efter att min kusin kostaterat att jag drivs av den ”Sundbergska kraften” så kändes det väldigt självklart att även jag skulle heta så. Och i samma veva valde jag att äntligen lägga till Bobby som mitt tilltalsnamn. End of story.

I början av året bytte jag jobb och skulle flytta. Träningen gick av bara farten och utvecklingen kändes kanon. Äntligen fick jag skörda frukter av hårt arbete som det heter. Jag svävade omkring på små rosa moln och tyckte livet var underbart. Coach Nicklas kan ha varnat mej både en och sju gånger för att den här perioden av mycket och tung träning inte kommer kunna hålla i sig. Och trots att jag tyckte att jag var medveten om det så missade jag varenda varningssignal på väg in i någon slags konstant trötthet. All träning blev jobbig och tråkig, jag var grinig och negativ och blev tvungen att börja välja bort saker för att orka med mina måsten. Därav ställde jag in resor och tävlingar och bestämde mej bland annat för att inte lägga tid på bloggen.

Nånstans mitt i allt tyckte jag dessutom att det var läge att bli kär, flyttade in hos min Tommy i en liten etta i Sandviken och fick hunden Rex på köpet.

 

Och i maj var det åter dags för att byta jobb – lära känna en ny verksamhet, nya kollegor, nya klienter, och få nya arbetsuppgifter. Bom. Trött igen. Jag älskar verkligen mitt jobb men har mentalt varit så trött att jag många gånger har stannat hemma och ätit glass eller rakt av somnat på soffan istället för att åkt och tränat. Vilket har fått vara ok. Jag har lärt mej med åren att det måste få vara ok att inte vara på topp på alla fronter jämt och ständigt. Sommaren har därmed liksom gått ut på att hålla näsan över vattnenytan. Och samtidigt som den har bestått av mycket jobb och lite träning så har det blivit en del tävlingar, som trots allt har gått långt mycket bättre än förväntat. Kanske tack vare all fysisk vila…

Juli började alltså med Ockelbo Showlifting. En tävling jag åkt och tittat på flera gånger och tänkt att nästa år ska jag vara med men varje år har jag istället prioriterat klassiska styrkelyfts SM som alltid går veckan efter. I år hade jag bestämt att jag skulle delta, mest på grund av att jag vill få tävla mot Anna Rosén men också för att jag inte tävlat sen december och ville ha en tävling i kroppen innan Sveriges starkaste kvinna -82 kg i Kristianstad några veckor senare. Tyvärr kom Anna aldrig till start vilket å andra sidan gav mej chansen att vinna tävlingen. Och efter en hel drös med andraplaceringar i grenarna så vann jag dagen tyngsta vilket var 190 kg Conans och hade därmed säkrat vinsten totalt. Nog för att det alltid är roligt att vinna men den största vinsten av denna tävling var att motivationen höjdes några snäpp. Efter nästan ett halvår utan tävlingar började jag fundera på om det verkligen är strongman jag vill pyssla med, men nog fan är det det allt!

Bara några dagar senare var det dags att sätta sig i bilen med Erika och åka ner till Borås och för femte året i rad tävla på klassiska styrkelyfts SM.
Med tanke på hur träningen sett ut och på att mitt fokus trots allt ligger på grenträning så hade jag inga direkta förväntningar och på papperet hade jag inte marginalerna på min sida heller. Jag tänkte helt enkelt att jag går in och lyfter det jag kan, hoppas på något personbästa och ser vart jag hamnar. Min första böj på 147,5 kg blev godkänd med 2-1 på grund av djup och min andra böj på 155 kg blev bortdömd 1-2 på grund av djup. Vikten ländes lätt men coach bestämde att jag skulle gå om på samma vikt och med en lagom portion irritation gick jag upp på podiet och drog till med en extra djup pausböj. Godkänd 3-0. Punkt. 5 kg under pers men ändå helt ok för dagen. Bänken, även kallad pausunderhållning, gick inte helt enligt plan och jag fick med mej 85 kg i mitt andralyft. Eftersom jag inte hade några förväntningar så tänkte jag inte heller på att kolla hur jag låg till i rankingen och jag tror faktiskt inte att det såg speciellt ljus ut inför marken heller. Under uppvärmningen kom Coach och bråkade med mej, fick in mej i mitt värsta Bobby-mode och när jag väl klev upp på podiet för att dra min första mark så flög den upp så lätt att jag nästan ramla bakåt. Andra lika så. Hyfsat nöjd står jag med min musik i öronen och ser helt plötsligt hur Nicklas och hjälpcoach Erika går fram och tillbaka, tittar på resultaten, diskuterar och skriver lappar. Det var solklart att något var i görningen och när det väl var min tur att lyfta och Nicklas tar mina lurar hör jag speakern säga ”…drar för bronset”. Sagt och gjort, jag drog för bronset, stången kom upp, ett nytt pers på 172,5 kg och tre lyftare kvar. Erika springer fram till mej och ger mej en kram, jag frågar om min pallplats är säkrad varpå hon springer iväg igen. Jag ser hur hon och coach spänt står och tittar på nästa lyftare innan de skriker rakt ut och springer fram till mej igen. En bom och medaljen var min. Den så efterlängtade medaljen från ett SM i styrkelyft, när jag minst anade det. Och dessutom som första atlet någonsin att ta hem en medalj från ett klassiskt senior SM till Sandvikens Atletklubb.

 

Två veckor senare var det dags för Sveriges starkaste kvinna -82 och jag och Tommy satte oss i Sportgolfen som Bilmetro i Sandviken sponsrade med under helgen och gasade ner ner till Skåneland.

Första grenen var 100 kg farmers för 20 m. En gren som jag hyst en ganska stark avsky inför och helst inte tränat. När jag såg grenarna några månader tidigare så insåg jag dock att det var dags att åtminstone bli dugligt bra på skiten och lyckades få till några träningspass där jag knatade de helvetiska 20 metrarna. Och väl på tävlingen kände jag mej hyfsat säker på att kunna få väskorna över mållinjen. Jag drog högsta lottnumret och var sist ut. Martina spurtade inte helt oväntat i mål och Fia visade att som väldens bästa armbryterska så behöver man inte fundera på om greppet skulle hålla eller inte. Som om någon skulle ha tvivlat på det liksom… När det väl var min tur hade jag båda brudarna skrikandes vid min sida och jag gick nog fortare än jag någonsin gjort med den givna vikten, dock knappa sekunden långsammare än Fia och kom trea i grenen.

Nästa gren var 50 kg Apollon för reps. Ännu en hatgren. Jag gick ut tillsammans med Tosse och vi höll en jämn takt i tio reps var. Martina drämde i med 17 och Fia med 11. Det blev alltså en delad tredjeplats i grenen.

Tredje grenen var marklyft för max, dräkt och remmar var tillåtet. Första vikten var 140 kg och höjningarna var bestämda till 20 kg. Jag hade långt tidigare bestämt mej för att inte lägga något fokus på att komma överens med min dräkt och hade vid ett enda tillfälle testat den. Då drog jag en gristung singel på 160 kg och konstaterade att det inte var någon mening med att ens försöka på 180 kg på tävlingen. Men nu stod vi där, jag låg på en tredjeplats och både jag och flera av tjejerna hade dragit 160 kg. Jag hade alltså inte råd att stå över mitt nästa lyft. Så med världens tjurigaste ton sa jag åt Tommy att dra dräkten hårt som fan, klev fram till stången med mord i blicken, snurrade fast remmarna och drog. Stången rörde sig, upp över knäna och med en ordentlig hitching i sann strongmananda lyckades jag låsa ut. Ett ordentligt pers och en andra plats i grenen. Ingen var speciellt förvånad när Martina lätt satte svenskt rekord genom att dra upp stången med 200 kg. Hatten av!

Fjärde grenen var däckvält. Också en gren jag hyst ordentligt med oro inför. Vikten var ca 300 kg och till saken hör är att jag har haft en hel del tunga duster med vårt 220 kg däck här hemma. Som tur var hade jag passat på att brottas med ett 340 kg däck uppe hos Fredrik Svensson i Sundsvall och fått erfara att det inte är vikten på däcket som avgör om det är tungt, utan formen. Det här däcket var både högt och greppvänligt och därmed förhållandevis snällt att välta. Fyra vält på snabbast tid skulle göras och efter att ha sett de andra tjejerna fightas med det extremt motsträviga däcket som dessutom mosade Tosses fot så var inte självförtroendet allt för högt. Men efter att Fia flippa runt däcket så insåg jag att det inte fanns någon tid för rädsla utan att de fyra välten måste göras, hur jäkla tungt det än skulle vara. Med en hel del jävlarannama och kaninskuttsteknik lyckades jag göra mina fyra flipps på knappt 30 sekunder och ledde grenen när det var Martinas tur. Efter en olidlig väntan visade det sig att jag var marginellt snabbare och fick äntligen dagens första grensegrar. Och ingen gren kunde ha varit mer läglig att vinna då nästa var Conans Wheel.

Som vinnare av föregående gren får jag alltså gå ut sist i nästa. Jag visste sedan innan att Fia är sjukt envis och helt galet bra på den här grenen och hon presterade inte sämre än väntat utan knatade fyra stabila varv. Ungefär ett varv längre än den som dittills ledde grenen. Martina hade otur och tappade stången efter tre varv och när det var min tur visste jag alltså precis vad jag behövde göra för att vinna. Jag behövde gå mer än fyra varv med 150 kg hängande i mina armar. Jag ställde mej i startposition, stången i armvecken och armbågarna hårt tryckta mot kroppen, lyfte upp den och började gå. Första varvet var lätt men jag började få gung på vikten och på andra varvet fick jag sakta ner farten för att kunna hålla kvar stången i armarna. Här någonstans började ett krig i mitt huvud. Kroppen ville att jag skulle släppa, det gör ont i armarna och mjölksyran kommer i benen, det går inte längre att andas men jag hade en biljett till Arnolds att kämpa för och jag hade inte råd att låta Fia få en grensegrar. Jag kom in på fjärde varvet, det gick långsamt men stadigt och efter en evighet hör jag äntligen Espenkrona säga att jag är i ledning! Bom. Dagens andra grenseger!

Sista grenen var atlasstenar. Det skiljde 1,5 poäng upp till Martina och 1,5 poäng ner till Fia. Vi fick alla tre se oss besegrade av det sista 124 kg tunga klotet och då domarna inte tagit några mellantider fick vi dela på poängen i grenen som därmed inte gjorde någon skillnad i slutresultatet.

Jag lyckades med andra ord kriga hem en andraplats på Sveriges starkaste kvinna -82 kg i år igen. Och än bättre, jag får ännu en gång möjligheten att åka till Columbus – Ohio för att tävla på Arnolds 2018. Så håll nu alla tummar för mej och att den resan blir av till våren!

Men innan dess så har år 2017 två till tävlingar att bjuda på för min del. Först blir Tyngres Strongwoman challenge i Solnahallen den 15 september och sedan blir det öppna SSK i oktober. Så där star jag nu, mitt i tävlingsförberedelserna. Igen.

Over and out

Share

Europas fjärde starkaste kvinna

15555597_1490541147640852_90343976_o

Med en stor klump i magen och så nervös att jag mest ville vända satt jag på torsdagsmorgonen i bilen tillsammans med mina fina vänner Erika och Evelina på väg ner till Arlanda. På väg till flyget som skulle ta mej till England och tävlingen om vem som skulle bli Europas starkaste kvinna.

För åtta månader sedan åkte jag till Norge och kvalade till Europas. Där och då verkade det så avlägset, gott om tid att träna och inte alls så skrämmande. Men de här månaderna har gått i en rasande fart och när det helt plötsligt bara var någon vecka kvar kände jag mej inte alls så förberedd som jag hade hoppats på. Trots många bra träningspass som visat att jag faktiskt blir starkare och starkare var huvudet fullt av hjärnspöken. Och hur mycket Nicklas och alla runt mej än försökte tala om att jag visst hade något på ett EM att göra så tvivlade jag starkt på att det var sant. Men har man väl bestämt sig så är det bara att göra och innerst inne så vet jag ju hur mycket jag älskar att tävla så det var bara att fortsätta ratta bilen mot Arlanda, möta upp Stella och snällt kliva på planet. Väl på Gatwick blev vi upphämtade av en av arrangörerna och skjutsade till hotellet någonstans mellan Maidstone och Sevenoaks also known as The middle of nowhere. I rasande fart och på fel sida av vägen…

På fredagen gjorde vi en spontan utflykt till Bluewater Shopping center, trängdes med alldeles för mycket folk och tog en promenad runt i det gamla kalkbrottet innan jag började få panik och ville åka tillbaka till hotellet för att få väga in. 79,5 kg sa vågen och alla som vet att jag tjatat i ett helt år om att jag vill väga in på 80 kg på en tävling skrattade.

15556590_1490543734307260_1635951684_o

På kvällen tog vi en promenad till Beefeater, mötte upp resten av svenskarna, Sunny från Tyskland och Lilja från Island, käkade och pratade på blandade språk. För övrigt så är Tyska ett jäkligt ballt språk som får allt att låta lite mordiskt. Vi garvade länge åt Svenskans ”fjäril” som nästan låter som ”fairy” och är lika larvigt på Engelskan, “butterfly”. Men smaka på Tyskans “schmetterling”. Som en knytnäve!

Vi gjorde en tidig kväll men att sova var inte det lättaste. Tillslut var det I alla fall dags för frukost och sedan stod det inte på förrän vi blev upphämtade och körda till tävlingsplatsen. Vi kom dit, vi såg utrustningen, började värma. Nerverna åkte berg och dalbana. Vi känna på stenarna, bilmarken, conans, diverse säckar och kegar och var redo att börja. Men då började istället den olidliga väntan. Vi väntade, och väntade och ingen vet vad vi väntade på. Men så tillslut kom tävlingen igång. Först ut var bilmark. 170 kg I toppen. Maxreps på en minut. -63 kg klassen började och sedan var det vår tur I -82an.

15502803_1490541174307516_1861583063_o Foto Adam Lee

Jag ställde mej lite för långt fram och fick en konstig lyftväg. Efter några knöliga reps flyttade jag fötterna och kunde kötta på. Med en känsla av att mina armar skulle slitas lös från kroppen så blev det 15 reps tillslut, vilket placerade mej någonstans I mitten av startfälltet på nio atleter. Nog för att vi startade med handtagen högre upp än vad jag har tränat på, men 15 reps är trotts allt dubbelt så många som jag gjort hemma och jag kan inte vara annat än glad över det resultatet.

Återigen blev det en olidligt lång väntan innan nästa gren kunde börja. Den förhatliga stenpressen. Mitt mål var att sätta tre stenar. Men det ville sig inte alls. Första, 30 kg, var lätt. Andra, 40 kg, var också lätt men domaren tyckte inte att jag sträckte ut armbågarna ordentligt och väntade med nersignal. Tredje, 50 kg, vände jag lätt upp till bröstet, la den till rätta, kickade till men fick den på framkant. Jag försökte än gång till och fick en bättre kick menvågade inte komma in under för att få upp den med fart och var helt enkelt inte tillräckligt stark för att råpressa. Två stenar av fyra godkända och jag kom näst sist i grenen.

Nu hade det gått över fyra timmar sedan vi kom till tävlingsplatsen. Jag var irriterad över min insats i stenarna och tvivlade mer än någonsin på vad jag hade där att göra. Men är det något jag har lärt mej från min tid som ryttare så är det just att komma tillbaka efter en dålig runda på hoppbanan, nollställa och komma tillbaka fokuserad. Vilket var precis vad jag gjorde i tredje grenen som var Conans Wheel. I slutet på augusti i år testade jag Conans för första gången och jag har aldrig upplevt en så både fysiskt och mentalt jobbig gren. Folk runt mej påstod att den här grenen skulle passa mej, tjurskallen. Men jag bara skakade på huvudet åt dem. Nu stod jag i alla fall där, redo att gå ut som nummer två och visste att jag hade så gott som hela startfältet efter mej som skulle göra allt för att gå längre än mej. Jag visste också att de bästa tjejerna i -63an hade gått lite drygt 5 varv så det fick bli mitt mål. Kan de så kan väl för fan jag också, tänkte jag, gick fram till bommen, la den till rätta i armvecken, fick startsignal och började gå. Precis som när jag gick med säcken på Sveriges Starkaste Kvinna så var min enda plan att gå fort, andas så länge det går och sedan bara fortsätta ändå. Allt är över på en dryg minut och under så kort tid kan man pressa sig själv till helvetet och tillbaka. Så enkelt är det. Efter fyra varv kom ingen luft ner i mina lungor längre och mina steg blev allt långsammare men jag ville verkligen ha det där sista varvet så jag stapplade framåt tills det tillslut tog stopp precis innan jag bröt linjen för fem varv.

Jag visste att jag hade gjort det bra och även fast jag stod och tittade på de andra tjejerna så var det som att jag inte såg vad de gjorde. Både Nyström (även känd som fitness-David) och Espenkrona stod och sa till mej att jag förmodligen hade vunnit grenen men jag vågade inte hoppas ens lite på att det skulle kunna vara sant. Till och med när speakern till slut ropade upp mitt namn, eller ja, Carina Nilsen, som vinnare kunde jag inte tro på det. Jag bara stod där och tittade frågande på Espenkrona som fick övertyga mej om att det var på riktigt. Jag tror aldrig att jag blivit så glad. Det här om något var det bästa kvittot jag kunde få på att min träning går åt rätt håll, på att jag har valt rätt sport, på att jag faktiskt kan bli bra på det här. Lilla jag. En grenseger på ett EM. Jag kan inte förstå det.

15570952_1490541150974185_1082324453_n Foto Adam Lee

Den fjärde grenen var ett loading race. Från början var tanken att vi skulle lasta objekt i en skottkärra och därför hade jag inte tränat på klassisk loading eller spurter sedan någon gång i våras. Objekten låt utplacerade på 20, 15, 10 och 5 meters avstånd från linjen som vi skulle över. Ungeför som Idioten i skolan, fast med vikter, ca 60-70 kg. Lite lätt livrädd för att mjölksyran skulle hindra mej från att lyfta upp de sista objekten hörde jag Martin Forsmarks röst i mitt huvud. ”Tänk inte på hela grenen som en helhet utan dela upp det i etapper. Ha klart för dej vad du ska göra vart. Och viktigast av allt, flåsa inte samtidigt som du lyfter!” Och så många gånger som vi har stått och bråkat på Stisse om det här så fanns det inte på världskartan att jag inte skulle göra rätt. Så. Domaren blåste för start och jag sprang så fort jag kunde över till första kegen, plockade fort upp den och sprang tillbaka. Tillbaka och hämtade däcket, var noga med att få det över linjen och så tillbaka igen. Ett djupt andetag i farten och fort upp med första säcken. Här kom mjölksyran och ingen luft kom längre ner i lungorna. Tillbaka igen för sista säcken. Jag stannade upp, drog in luft och höll andan, tog ett stadigt tag om säcken och sprang i mål. Racet gick mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mej. Jag har ingen aning om placering i grenen men inför den sista låg jag på en fjärdeplats i tävlingen.

Klockan var någonstans runt sex på kvällen och det var äntligen dags för sista grenen och den omtalade Stone of Steel grejen. En 80 kg stålsten, med en gummiaktig sandpappersliknande yta som skulle lyftas över en ribba någonstans i brösthöjd. Det här blev första gången för mej och alla svenskarna att få känna på stenen. Hemma har vi tränat med Atlasklot utan klister vilket är lite av ett helvete och därför var vi ganska nervösa över hur detta skulle kännas. Jag gick alltså ut som nummer fem och hade tre atleter kvar efter mej. Jag hade ingen aning om hur många reps de före mej hade gjort utan tänkte bara att det måste bli många. Jag fick startsignal. La armarna om stenen och lyfte. Den följde smidigt med upp och jag kunde slänga den över ribban. Och så fortsatte det. Stabilt och smidigt för nio reps och hade inte domaren blåst för att mina 60 sekunder var över så hade jag nog kunnat fortsatt ett tag till. När jag kom tillbaka till de andra svenskarna fick jag veta att jag ledde grenen men med de tre bästa atleterna kvar kunde allt hända.

15540586_1490541124307521_227489851_o Foto Adam Lee

Det som hände var att Sunny drog till med 12 reps och de andra två slutade precis som mej på nio reps var. Det blev alltså en delad andra plats i grenen! Därmed slutade jag även som fyra i hela tävlingen. Fyra på ett EM?! Jag kan inte tro det. Aldrig förr har jag varit nöjd med en fjärdeplats men den här gången måste jag vara det. Hur besviken jag än är över att jag inte fick till pressen med naturstenarna så vet jag ändå att det här går åt rätt håll.

Förra året vid den här tiden var jag Sveriges fjärde starkaste kvinna i -72,8 kg klassen. Nu är jag Europas fjärde starkaste kvinna i -82 kg. Vart är jag nästa år?

15595711_1490541814307452_1842417962_o

Att dessutom få dela den här upplevelsen med åtta andra svenska atleter som alla gjorde sjukt bra ifrån sig är helt ovärderligt. Bland annat så kom Fia tvåa i -63an och mina mates i PF Powerteam Sweden, Martina och Anna vann -82an och öppna klassen. Förutom att de alla är fantastiska människor att umgås med så stöttar och hjälper vi varandra till stordåd på ett sätt som bara svenskar verkar kunna. Tack för att ni är ni och för att jag får vara en del av detta. Strongwoman have mor fun!

15555244_1490542870974013_2065797750_o

Och så film på alla grenarna.

På söndagen vaknade jag med en träningsvärk från en annan planet. Jag och Stella hade bestämt oss för att göra London – tourist style. Så eter en sen frukost tog vi en taxi till stationen i Wrotham för att sedan åka tåg in till London och Victoria station. So far so good. Vi hoppade av, såg oss omkring och undrade vad fan gör vi nu?! Vi bestämde oss för att gå till Buckingham Palace och spana in vakterna.

15540499_1490541354307498_2014664306_o 15502925_1490541704307463_565353465_o

Vi gick vidare till Piccadilly Circus, promenerade genom någon park och rätt som det var såg vi Harrods och gjorde det stora misstaget att gå in. Efter ungefär tre milda och en lite större panikattack hittade vi äntligen ut, andades inte så frisk luft och tog en kaffe för att lugna nerverna. Så mycket folk och så mycket jul på en och samma gång är bara för mycket för en lantis.

15536767_1490541324307501_945567377_o

Vi spanade in Google Maps och bestämde oss för att gå till ett Primark på Oxford Street och på vägen dit passerade vi Winter Wonderland i Hyde Park. Sjukt läckert att se utifrån men jag är såå glad att jag inte behövde gå in.

15540577_1490541300974170_1633693879_o

Efter att vi slagits för våra liv inne på det något galna Primark försökte vi hitta något ätbart men vart vi än kom in så fick vi veta att det var minst en timmes väntan på ett bord. Så vi tog helt enkelt en promenad bort till Big Ben istället. På väg genom en mörk park såg vi London Eye.

15515687_1490541287640838_1830802710_o 15540296_1490541270974173_1106786497_o

Och sedan kunde vi till slut skåda klocktornet i skenet av fullmånen. Vad som var än vackrare var det upplysta Westminster Abbey i kontrasten mot en kolsvart himmel.

15536813_1490541214307512_642865451_o

15555442_1490541194307514_1419827299_o

Ungefär här var vi båda så trötta och hade så pass ont i fötterna att vi bara ville hem till hotellet. Så vi gick tillbaka till Victoria station, käkade en burgare i väntan på vårt tåg och åkte tillbaka till Wrotham. Väl där fick vi veta att det inte fanns någon taxi inne och fick rätt och slätt gå tillbaka till hotellet. Så på med GPS’n och smilet för vem vill inte ta en promenad på den engelska landsbygden? På riktigt, även om standarden i hemmen inte verkar vara den bästa så är det förjävla fina små hus som ligger längs vägarna. Efter en ytterligare en 30-40 minuter promenad kom vi äntligen fram och jag kraschade på golvet på hotellrummet. Jag vet inte vad som är värst, att jag tyckte det var en bra ide att gå 2,5 mil efter en tävling eller att jag gjorde det i mina Dr. Martins…

15556341_1490541164307517_1621021167_o

Nu är jag hemma, tillbaka på jobbet och längtar till helg. För helgen till ära är det Black Christmas festival i Norrköping. No rest for the wicked!

Over and out!

 

Share

Mot Europas Starkaste Kvinna.

Livet fortsätter att rulla i 170. Det har redan gått över en månad(?!) sedan Sveriges Starkaste Kvinna öppen klass avgjordes i Kungsör. För mej känns det som om det var igår trotts att så mycket annat har hunnit hända sedan dess. Hade det inte varit för att allt ståhej och flängande än hit och än dit står uppskrivet i almanackan så hade jag nog inte trott på att det har hänt. Och när jag bläddrar framåt i den där almanackan så kan jag bara konstatera att det kommer att fortsätta i samma rasande fart året ut.

Här borde man kanske se någon slags varningsklocka, dra lite lätt i handbromsen, stanna upp, andas och njuta av livet som det så fint heter. Men det är ju just såhär jag vill ha det. Det är nu jag njuter som mest. Jag får vara där det händer, jag får träffa fantastiska människor, jag får uppleva saker som många kanske bara drömmer om. Jag får vara en del av någonting som jag dessutom får vara med att skapa.

Jag tänker så klart på min sport. Alla timmar som spenderas i bilen är allt som oftast relaterade till träning på annan ort, alternativt för att få uppleva något träningsrelaterat event. Och jag älskar det.

15328374_1470132303015070_1591689392_n

För en tre veckor sedan så körde jag ner till min vän Stella i Katrineholm. Vi hann inte mycket mer än att slänga i oss lite käk innan vi skuttade ner till KAK och drog mark, precis som man bör på en fredagskväll sådär. På lördagen var det dags att köra vidare till Norrköping för att bevittna när giganterna slogs om biljetterna till WSM – Världens Starkaste Man.

Min vän och träningskolega Martin Forsmark var revanschsugen som få, hungrig som ett lejon och starkare än någonsin och hade det inte varit för att det redan skrivits både ett och tre reportage om Giants Live så hade jag gjort det, men nu lämnar jag det med att säga att jag är så förbannat stolt över Martins prestation, över att få säga att det är min kompis som drar lika många reps som självaste Benedikt Magnusson i bilmarken och som får Johannes Årsjö att svettas om nätterna. Bara någon poäng ifrån Johannes både på finalen i Sveriges Starkaste Man och nu på Giants så står han där på en så välförtjänt andra plats med goda marginaler ner till trean och visar att det är i världseliten han hör hemma.

15301144_1470099469685020_964376436_n

Kalla Lane var såklart också på plats och höll i diverse grepptävlingar så jag passade på att plocka upp 40 kg i en pinch grip mark och vann ett nytt Wahlandesbälte och lite andra godsaker. Det lönar sig tydligen att vara lite småstark i nyporna ibland.

Efter en oförglömlig efterfest med tillhörande armbrytning, för lite sömn och en härlig hotellfrukost bar det av hemåt igen. Tillbaka till verkligheten, jobbet och framför allt gymmet. Och det var ungefär där, på en mack i Västerås som jag kom på att hur rolig helgen än hade varit så såg jag lika mycket fram emot kommande vecka och vad den hade att ge.

EM närmar sig. Med stormsteg! Och när jag ser andra lyfta tungt med adrenalinet sprutandes ur öronen så kommer såklart det där härliga tävlingssuget smygandes genom min kropp med. Men det är inte utan den välbekanta prestationsångesten. Den som kommer före varje tävling, den som får mej att tvivla på mej själv, min styrka och min förmåga. Den ifrågasätter vad jag ska dit och göra. Tävla mot Europas starkaste kvinnor? Lilla jag? Varför?

Här är det en jäkla tur att jag har det fantastiska stödet som jag har runt om kring mej. Folk som från både det ena och andra hållet peppar mej och påminner mej om varför jag gör det här. För hur nervös jag än blir och hur jobbigt det än känns före en tävling så är det ju just precis det jag älskar att göra. Det är på tävling som jag får ett kvitto på att träningen har gått åt rätt håll. På att jag har blivit starkare eller snabbare. På att allt slit på gymmet har varit värt det. Och under den här tiden har det dessutom gått förjäkla bra att flytta vikter på gymmet. Även om min grenträning har vart under all kritik så har något hänt. Både det faktum att min kropp inte gör ont och att jag har nästan lite för roligt när jag tränar har gjort att kanske framförallt repsen har ökat men även vikterna på stången. Jag kommer inte ihåg när jag senast hade känningar i mina knän och även om ryggen blir sliten av allt lyftande så känns det inte sådär fel som det gjort till och från under hela året. Och bara det är en vinst i sig!

Men grenträningen då. Det kanske inte har varit så undermåttlig som jag tror? För de senaste veckornas flängande genom landet har ju trotts allt varit för att få möjlighet att träna på just grenarna. För två veckor sedan åkte jag och Stisse till Orsabjörnen och Horsepoop gym 2.0 för att gå med Conans och springa ikapp i Björnens hangarliknande lokal. Att vinna 55 m kapplöpning mot en Truck med vikter i händerna borde ju vara en sådan bedrift som man skriver på sitt CV, right?

15310510_1470099359685031_2045141841_n

Förra helgen fick jag något ryck och hakade på ett gäng till Fitnessfestivalen i Stockholm. Inte helt otippat fastnade jag först vid Matti Jörlén och Sweden Barbell Club’s monter och kramades lite med oket och stenarna och sedan vid Armbrytarna. För dagen till ära så gick WAL-kvalet, alltså brytning i världsklass där alla atleter stred för en plats till Europakvalet. Eller ja, kanske inte alla. Mina vänner Jimmy och Andreas hade efter lite mild hets från herr Axklo bestämt sig för att debutera i armbrytning på just denna tävling. Och ja, man får väl se det som en ganska lyckad bedrift att efter fyra förluster ändå ha kvalat till tävlingen i England, eller vad säger du Jimmy? Starkare än Andreas är du ju i alla fall.

Vad som var snäppet mer imponerande var att få se Fia, Sara och Jonna bryta. Och vilka jäkla brudar sen! Jag kan liksom inte med ord beskriva hur imponerad jag är över dessa tjejer som far land och rike runt och dominerar på tävling efter tävling. Så mycket mer än så såg jag inte av den där festivalen förrän det var dags att åka hem och vända. För på söndagen var det dags för genrep inför EM i Kungsör tillsammans med ovan nämnda tjejer, Linnea och Stella med flera. Det var självklart svinkallt och blåsigt som fan och vi hade planerat både Conans och bilmark utomhus. Men jag tror inte ens att en snöstorm hade kunnat stoppa oss. Påpälsade med dubbla tröjor, mössor och vantar stod vi och småhoppade mellan lyften för att sedan ge allt och lite till. För när några av Sveriges, för att inte säga världens, bästa atleter står och hejar på en så kan man inte bara ta i lite grann utan det är all in. Varje. Jäkla. Gång. Och resultaten blev därefter! Första gången jag testa att lyfta Punton, med extravikt i skuffen så tror jag att jag drog en trea. Den här gången, med samma vikt, fast i form av en snygg armbrytare istället för viktskivor i skuffen så blev det först en sexa och efter några sekunders vila så kom även sjuan upp. Vi fortsatte man att kasta omkring lite atlasstenar för att improvisera grenen då vi alla för första gången kommer att få känna på den omtalade stålstenen – Stone of Steel. Jag hoppas innerligt att den kommer att vara lättare att greppa än ett vanligt klot utan klister och det lär jag snart få veta…

15327802_1470099526351681_805812436_n

15301134_1470099429685024_1279757925_n

15327558_1470099413018359_71027576_n

15300505_1470099353018365_637051972_n15271392_10211874014472209_568954500_o

Idag är det fredag och mindre än en vecka kvar tills jag sitter på flyget till England. Men först. Fredagsmys på gymmet!

Kär i träningen och kär i livet så rullar jag nu vidare. Fort som fan, inte helt utan press men med ett leende på läpparna.

Over and out.

Share

Sveriges starkaste kvinna öppen klass

Så var det äntligen dags för mej att sätta mej ner och försöka leva mej tillbaka till förra helgen. Helgen då Sveriges starkaste kvinna öppen klass avgjordes. Inga viktbegränsningar, inget bullshit, bara rå styrka. Och med tanke på att det var just öppen klass och en överlag tung tävling så trodde jag inte riktigt att jag hade någonting där att göra. För mej var det mer en rolig grej, ett tillfälle att få träffa alla underbara människor och kramas mina mates i PFpowerteam.

Så efter en uppladdning som bestod av en förkylning och ett dyngspass på jobbet med ungefär fem timmars sömn mellan torsdag och fredag var jag i ärlighetens namn inte ett dugg pigg på att sätta mej i bilen och köra till Kungsör. På lördagsmorgonen ramlade jag i alla fall ur sängen och druttade ner för trappen lagom till ett dukat frukostbord. Ja, min fostermamma, Erika är en fantastisk människa! Jag vet inte hur många gånger under morgonen jag ifrågasatta vad fan jag hade gett mej in på och varför jag inte bara gick och la mej igen, men det var väl den där tävlingsdjävulen inom mej som spökade antar jag… Likt på SM i stykelyft så hade jag svårt att motivera mej till den här tävlingen då jag redan var klar med mina kval och hade siktet inställt på EM, men så slog det mej att mitt mål med dagen skulle vara att plocka poäng på den urstarka krigarkvinnan och förra årets segrare i den dåvarande -72,8kg klassen, Martina.

Efter någon timmes virrande och packade av allt som jag glömt packa kvällen innan släpade jag mej ut i bilen, parkerade bikinirumpan på det svinkalla lädersätet och körde ikapp med solen mot Kungsör. Väl där började det gå upp för mej att det var tävling på G. Och eftersom Sverige är ett förbannat avlångt land och vi är mer eller mindre utspridda i olika städer allihopa blev det ett stort kramkalas när alla i Strongmanfamiljen möttes där i den förskräckligt gröna idrottshallen. Världens mest underbara Petra kom studsande fram till mej och frågade om jag behövde hjälp med något under dagen och var sedan med mej i allt jag gjorde, höll koll på grenar, resultat och såg till så jag både fick i mej mat och vätska. Vilken klippa!

14721759_1635881993371373_1672404004316016823_n

Vi var 12 atleter som skulle göra upp om vem som var starkast. Efter genomgången av grenarna var det dags att klämma ner sig i markdräkten för första grenen var kronlyft för max med en ingång på 160 kg och sedan 20 kg höjningar. Innan jag började med strongwoman var jag för det första en sumomarkare, jag hatade smalmark och dessutom hatade jag kronlyft. När sedan grenarna till Sveriges starkaste kvinna -82 i Hindås släptes i våras och vi skulle ha reps på 170 kg i kronen dog jag lite. Före den tävlingen lyckades jag grisa upp en etta på gymmet, väl där blev det en sjua som min rygg fick betala dyrt för. När vi nu hade tillåtelse att lyfta i dräkt var det en självklarhet för mej att ta den. Så jag rotade fram min böjdräkt, vände den bakochfram och började kampen om att försöka bli vän med den. Efter två eller tre pass kom tvåhundringen upp och jag var överlycklig. Sedan gick det upp för mej att nästa steg var 220 kg och ungefär där gav jag upp. Jag var tvärsäker på att det inte skulle finnas på världskartan. Nicklas var av en annan uppfattning och sa åt mej att vänta och se vad som skulle hända på tävlingen. Så där stod jag nu, nerklämd i dräkten som får vilken snygg rumpa som helt att planas ut till obefintlighet, och surrade mina remmar runt stången. 160 kg, ingen match, 180, som en jordnöt, 200, enkelt och helt plötsligt var det min tur att gå fram till stången lastad med 220 kg på. Mer än 2,5 gånger min egen kroppsvikt. Och här hände det, det som bara händer på tävling, när fan flyger i en och all beslutsamhet är riktad åt ett enda håll. Stången. Ska. Upp. Ingenting annat. Remmarna var på plats, jag klev fram mot stången, hittade min startposition och började trycka fötterna mot golvet och kände hur stången började röra sig uppåt, över knäna, sakta, sakta över låren där det för, vad som kändes som en evighet, tog stopp. Men den enda tanke som fanns i mitt huvud var att om jag kommit hit så skulle jag fan inte ge upp och som en sann strongwoman kom hitchen till användning och jag kunde tillslut låsa ut höften och domaren, Sebastian, gav nersignal. Lyftet var godkänt och gav mej en delad tredjeplats i grenen, men jag var en vinnare. Pers med 20 kg och ett endorfinrus utöver det vanliga. Plötsligt förstod jag varför jag gör det jag gör. Varför jag sliter på gymmet, varför jag kliver upp på morgonen, varför jag spenderar timmar i bilen för att ta mej till olika träningslokaler, varför jag älskar att utmana mej själv med att lyfta tunga vikter. Känslan går inte att beskriva men den är fantastisk.

14642336_1635882480037991_7607026655074880788_n 14641930_1635882510037988_4345558132375299337_n

Nästa gren var ok. 235 kg för 20 m. Oket som före sommaren hörde till ett av mina absoluta hatobjekt och där 200 kg var dödstungt har gått bättre och bättre de senaste månaderna. Dock har jag för det mesta bara haft möjlighet att träna på 10-12 m sträckor vilket märktes tydligt här. Vikten i sig känns inte oövervinnelig, men 20 m är långt och minsta lilla man vinglar i bålen märks på stegen, gör det obekvämt och drar ner på tiden. Men över kom jag, långsamt men utan nersättningar och det får räknas som godkänt.

14642409_1635883436704562_1307150552680980335_n

Tredje grenen var säckbärning, 100 kg för distans där man först skulle hämta säcken i mitten av banan för att sedan gå 10 m vända, gå 20 m och vända och så vidare. Ungefär hela två gånger sedan grenarna släpptes några månader tidigare har jag fått för mej att träna på detta spektakel, men så när jag stod där och andades som en astmatiker med hjärtat i halsen sa Forsmark åt mej att den typen av träning sällan gör att man blir bättre utan snarare bara sliter på kroppen och jag la gladeligen säcken åt sidan. Hur som helst så blev det min tur, Petra talade om för mej att jag behövde gå minst 35 m för att ta ledningen och sedan var det bara att fortsätta. Jag gick fram till säcken som stod och väntade på stenpodiet, fick direktiv om att ta tag högt upp på säcken så den inte skulle välta framåt över mina armar, men inte för högt upp så den skulle komma i vägen för mina ben. Enkelt… Jag sträckte mej efter säcken, tog ett djupt andetag och kramade den hårt. Efter ungefär tre steg insåg jag att 100 kg som trycker mot både bröstkorgen och magen är tungt och mina tappra försök till att andas var hyfsat lönlösa så jag bestämde mej för att helt enkelt gå så fort jag bara kunde. Efter första vändningen kändes det som att det snarare var säcken som var ute och gick med mej och allt jag behövde göra var att följa efter, jag passerade 35 m och viste att jag hade ledningen, men jag visste också att mina största konkurrenter skulle gå ut efter mej och att om jag skulle ha någon chans att plocka poäng i den här grenen så var jag tvungen att gå tills jag stupade. Efter tredje vändningen rosslade de i mina lungor lika tydligt som hos en pensionär som rökt sedan barnsben, jag kände hur benen blev allt mer ostabila och tillslut släppte jag säcken framför mej och ramlade ner ovanpå den. 58 m han jag springa ihop, var på vi döpte om grenen till ”hur långt kan du komma på ett andetag”. Med god marginal stod jag som vinnare av grenen. Både chockad och överlycklig. Inte nog med ett ordentligt personbästa i kron så kunde jag dessutom plocka med mej en grenseger hem.

14707900_1635883933371179_1758454623049300835_o

Nästa gren var farmers walk. Den gren jag både anser mej själv vara riktigt dålig på och som jag avskyr mest av alla. Den gren som jag upplever göra mest ont i, i princip hela kroppen och som är absolut tråkigast att träna på. Och eftersom den inte kommer på EM så har jag inte ens varit i närheten av att lyckas motivera mej till att träna på den så jag hade noll förväntningar på att det skulle gå ens i närheten av bra och det gjorde det inte heller. Den här dagen skulle vi först gå, springa eller i mitt fall vingla, med 85 kg i vardera näve 20 m åt ena hållet och sedan byta till 113 kg balkarna och knata tillbaka. Jag lyfte upp dem, tog några tappra steg, fick gung på balkarna och tappade ner dem, upp igen gick några steg och så samma visa igen tills det gjorde så pass ont i mina händer att jag inte kunde förmå mej själv att lyfta dem igen. Jag tror jag kom kanske 4 av de 20 metrarna och får trösta mej med att det trots allt är en bedrift jag aldrig lyckats med förut även om jag har svårt att tycka att den på något vis var bra.

14712678_1635884960037743_4321403139964001161_o

Dagens femte gren var en statisk hold med ett 125 kg tungt städ. En sån där järnklump som en smed eller hovslagare använder. Även det här var en sådan gren som jag inte förberett mej på och jag visste att andra tjejer i startfältet kunde stå flera minuter. Jag lyfte upp städet och försökte hitta en något sånär bekväm position att stå i, vilket var omöjligt. Min hjärna började spinna, och rastlös som jag är av naturen var jag mer än uttråkad efter 20 sekunder. Jag försökte koncentrera mej på att andas och att hålla hjärnan lugn, tills det gått ca 1,40 minuter och jag helt plötsligt och utan förvarning tappade städet och ”vaknadeupp” av mitt eget skrik. Jag vet egentligen inte vad som hände men jag tror att mitt nervsystem liksom la av för en millisekund. Som tur var så var roddarna snabba och fångade upp både mej och städet och jag kunde gå därifrån utan någon skada, förutom en dålig placering i grenen.

14714929_1635885136704392_5469382638236244984_o

Näst sista grenen var ett pressmedley. Först en stor stock på 50 kg, sen en smal stock på 65, en Apollon på 75 och sist en skivstång på 90. Pressar är något jag tränat med rätt hög frekvens sedan jag började med strongwoman men ökningarna kommer långsamt. De två stockarna satt enkelt men Apollon var en riktig bitch för många av oss den här dagen. Jag lyckades vända upp den hyfsat enkelt men bommade pressen med så liten marginal att det lika gärna hade kunnat gå. Jag gjorde ett ytterligare försök, tackade mej själv för allt nötande på tyngre Apollovändningar och träningen med fatgripz, men pressen ville sig lik förbannat inte. Jag har inte den blekaste aning om vad jag fick för placering i den här grenen. Två andra klarade av att pressa Apollon och vi andra gjorde upp om tiden på stockarna…

14560032_1635885876704318_2869159033724030610_o
Sista grenen var en klassisk serie av Atlasstenar. 70, 95, 117 och 130 kg som skulle upp på ett 120 cm podium. Jag har som bäst lagt upp en 103 kg sten tidigare och hade en förhoppning om att få upp 117 kg klotet den här dagen. Eftersom det var sista grenen gick vi ut i den ordning som vi låg placerade efter totalt. Anna låg i en självklar ledning med Martina i hälarna. På tredje plats låg den internationella atleten Lisa från England som då endast deltog i Queen of the Vikings och inte i Sveriges starkaste kvinna. Och bara någon poäng efter låg lilla jag med ytterligare några poäng ner till femman. Jag var alltså mer eller mindre garanterad en tredje plats i SSK med en gren kvar och dessutom hade jag chans att plocka igen poängen som skiljde mellan mej och Lisa. Och utan att gnälla för mycket på omständigheterna så ville det sig inte riktigt. Mitt klister var hårt och trotts att jag stod framför hårfön och värmde det precis innan det var min tur så hade det stelnat när jag behövde det som mest. Första och andra stenen slängde jag upp på 8-9 sekunder och så det var dags för den tredje. Jag tog tag runt den, pressade mina armar mot den, kände hur den lättade från golvet men precis innan jag fått den över mina knän släppte mitt grepp och stenen dunsade ner i golvet. Här talade också min orutin sitt tydliga språk. Istället för att ta av det klister som jag lagt på ovansidan av min hand för att ha när jag behövde mer så blev jag frustrerad och stressad, försökte lyfta stenen igen men utan framgång. Förbannad på mej själv lämnade jag stenarna för att bara några minuter senare gå tillbaka och heja på mina fantastiska team mates, förundras över deras styrka och enastående prestationer. En dag ska jag vara lika grym som de är, men den här gången är jag otroligt nöjd med en tredjeplats i Sveriges starkaste kvinna, öppen klass, på mina knappa 80 kg.

14716176_1635886576704248_7479545324465607881_n

Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät lite glädjetårar. Att få göra det jag gör, få vara den del av detta och vara med om dessa upplevelser är så jäkla häftigt, fantastiskt, underbart, roligt, ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet men viktigast av allt, att få göra det med dessa människor. Det är ovärderligt. Till var enda en av er. TACK! Till som så många gånger förr min vän och coach Stisse för att du fick mej att börja med detta. Alla grymma personer som jag får möjlighet att träna med både på hemma och bortaplan. Mina sponsorer Proteinfabrikken.se (använd rabattkod SverigeFTW och få 30% på din beställning). Arrangören Oskar som gjorde den här dagen möjlig. Och sist men inte minst publiken som under så många timmar har hejat på oss!

14671195_1635887206704185_5275426815691556784_n

14666157_1635887276704178_5508242978239987911_n

Här är film från alla grenar utom holden. Enjoy.

 

Over and out.

 

Share

Efter solsken kommer snö(rvel)

Ni vet när träningen har gått bra, när allt bara flyter på, när man flänger än hit och än dit och livet bara leker och sen BAAM! Dunderförkyld?! Japp, det är jag just nu. Jag tycker sjukt synd om mej själv, jag snorar, hostar, nyser, svettas och fryser samtidigt och om vart annat. Jag fick till och med lov att sjukanmäla mej från jobbet en dag. Det händer liksom inte… Och som om inte det vore nog så blir jag såå. jäkla. rastlös! Så dör jag inte på grund av förkylningen så lär det bli av tristessen. Snarf.

Helgen var sådär fantastisk som bara en riktig träningshelg kan vara. Fredagen bjöd på finbesök från Göteborg i form av bänkpressaren Sandra Jakobsson, kanonkul träning med gänget på Sandvikens Atletklubb och käk på Monroés. Viktiga samtalsämnen avhandlades. Ni vet, typ hur man bygger snyggast rumpa eller vilken biceps pose som är den bästa.Tydligen är det ljuset som är det viktigaste…

14642623_1415860195108948_169748065_n 14646606_1415858645109103_2065156273_o

Och på lördagen klev jag upp långt före solen för att köra ner till Kungsör där jag äntligen fick träna med några av mina brudar igen. Och vilket jäkla gäng vi var! Bland annat Sveriges starkaste kvinna i -63, Linnéa som, som allt, imponerade med sin enastående styrka. Min fina vän Stella som en gång för alla visade att Strongman och framgång mest av allt handlar om pannben. Angelica som med bara tre grenpass i ryggen har bestämt sig för att ställa upp i Sveriges starkaste kvinna. Och Emelie som ojar sig över dålig teknik och sedan bara förnedrade 113 kg farmersväskorna?! Helt galet grymma tjejer hela bunten och ja, de motiverade mej till tusen under hela passet.

Vi började med att gå med ok. Det här blir en bra uppvärmning tänkte vi men vägrade att sluta förrän vi alla känt på att gå med 235 kg på axlarna.

14672830_1415858615109106_1024554746_o Foto: Amir Hebib

Sedan var det dags för den efterlängtade bilmarken! Eller ja, Punto-mark. Jag har aldrig lyft en bil, av den enkla anledningen att de bilar vi haft att tillgå alltid har varit för tunga. Men nu var det äntligen dags att lyfta Stellas trogna, lilla Punto. Vi gjorde några tappra försök att checka vikten i toppen men efter en massa krångel resulterade det bara i att vågen gick sönder. Med 50 kg extra i skuffen bestämde vi oss helt enkelt för att uppskatta vikten till ungefär 160-170 kg i toppen. (Jag bad ett mattesnille till vän att kalkylera vikten och han kom fram till detsamma). På EM kommer vi att ha bilmark med handtagen på sidan och någon sådan ställning har vi inte i mina hemtrakter. Därför har jag dragit mark med trapbar eller med en frame men då kommer vikten direkt och banan som objektet rör sig i är inte låst som när man lyfter i en bilmarkställning. Det blir med andra ord ett helt annat lyft som egentligen på minner mer om en knäböj än ett marklyft. Det här passet fokuserades därför mest på att hitta en vettig startposition och att försöka bli kompis med rörelsebanan, vilket jag inbillar mej att jag blev. Kanske. Typ.

14689737_1415858625109105_1202181866_o Foto: Amir Hebib

Efter marken tog vi några varv med Conans. Och jag HATAR Conans. Men detta är också en gren på EM och den behöver nötas. Så det är helt enkelt bara att göra. Vi vet egentligen inte om den angivna vikten är i korgen eller i handtaget, om vi ska gå åt höger eller vänster, men jag tänker att hur det än blir så är det bara att lyfta och gå tills man stupar. Det här är en typisk sådan gren som handlar om pannben, smärttålighet och någon slags förmåga att inte börja fundera på varför man gör det, utan man bara… gör det!

14678071_1415858651775769_1054705404_o Foto: Amir Hebib

Innan vi gav upp gick vi in på gymmet för att kramas lite med Atlasstenarna. Det här med att lyfta utan klister har blivit en utmaning men eftersom vi kommer att ha reps med en så kallad Stone of Steal, där klister inte är tillåtet, på EM så är det bara att vackert foga sig i att nöta med bara armar. Love bitesen är ett faktum och ja, det börjar nog se ut som om jag har någon form av envisa eksem på mina stackars underarmar nu. Men som sagt, det är bara kärleksfulla bilmärken efter att jag kramats med stenarna… (På jobbet har de slutat att fråga mej vad jag har gjort när jag kommer med suspekta blåmärken eller skrapsår vid det här laget).

Som ni kanske märker så ligger fokus på EM men det har såklart inte hindrat mej från att anmäla mej till Sveriges starkaste kvinna öppen klass som går om mindre än två veckor. Den 22 oktober för att vara exakt. Och som vanligt så har jag alltså dragit på mej en dunderförkylning precis före tävling. Det här börjar bli mer regel än undantag och jag borde kanske vara van men det är såå sjukt irriterande.

Så i söndags satt jag alltså här, med en träningsvärk som vittnade om en helt grym helg och gnällde i sällskap av typ fyra olika nässprayar, askar med Alvedon, Ibumetin, Strepsils och jag vet inte allt. Men som ni kanske vet så är jag inneboende hos en av de mest fantastiska människor jag känner, Erika, min träningskompanjon, min vän, ja min alldeles egen fostermamma och hon vet precis hur man ser till så att livet ändå känns rätt ok trotts att man ligger på dödsbädden och räknar sina sista timmar i plågor. Eller ja, först tvingade hon mej att dricka någon häxbrygd med äckliga bli-frisk-droppar men sedan frågade hon mej vad jag vill ha till lunch, gav mej en påse nötter, ingefära shots och snälla pappersnäsdukar. Och jag fick helt enkelt finna mej i att tillbringa två dagar i sängen.

14677892_1415858648442436_1951566361_o

På något mirakulöst vis lyckades hon se till att jag överlevde och på tisdagen var jag på benen igen. Ja, ja, jag borde kanske inte ha varit det men vi hade ju planerat att vi skulle flytta in stenpodiet som stått utomhus till källaren på Gävle KK och sådana viktiga saker kan man ju inte låta en förkylning stå i vägen för. Efter ungefär en timmes slit konstaterade vi att det här projektet var lättare sagt en gjort då podiet satt fastkilat mellan två betongväggar. Efter att Forsmark hade försökt slå ut podiet med en slägga bestämde vi oss helt enkelt för att såga lös det. Sen var det bara att konka in alla delar och börja bygga ihop det igen. Och efter att vi hade hamrat, härjat och dragit otaliga skruvar i en sådär tre timmar så står det nu där och stoltserar med sina olika fem olika höjder, från 130 till 170 cm och bara väntar på att få ta emot den första stenen.

14625335_1415858631775771_797832097_n 14740961_1415858608442440_2087482633_n

Nu är det torsdag och jag ska inte påstå att jag är frisk men så var det, det här med rastlösheten och nej, jag kan verkligen inte hålla mej från gymmet längre! Så ikväll blir det dags för veckans första och förmodligen enda träningspass för sedan väntar ett dygn på jobbet och på söndagen är det äntligen dags för Tyngre Classic IV som för första gången har med Strongman i programmet. Och det är inte vilken Strongmantävling som helst utan Tyngre Giants Live Qualifier där några av Sveriges absolut bästa tungviktare kommer att göra upp om den sista kvalplatsen till Giants Live i Norrköping. Bland annat så kommer vår egen Stisse ”Trucken” Bergquist att vara på plats för att visa att gammal är äldst och fightas mot ungtupparna. Så det här får man ju bara inte missa!

14203565_1376030315758603_486534301_o

Over and out.

Share

Older Entries »
Share