MAXstyrka

Allt inom kraftsport

fredagskronikan5minimaxradiomini

Strongwoman

I lördags satt jag i en minibuss på väg till Smedjebacken, för att tävla på DM i bänkpress, och kom att tänka på vad fan det var som hände.

För ett år sedan var jag en total newbie i strongmanvärlden, och nu… Jag tänkte alltså inte så mycket på den där bänken, utan på att jag precis hade blivit omnämnd som strongwomandrottningen i en krönika av Lorena Grustavsson på Tyngre.se tillsammans med en länk till ett klipp där jag tränar med Kalle Lane på Sweden Barbell club och går med 230 kg i ok. Det må vara en sanning med modifikation men det värmde gott i hjärtat. Inte för att jag på något vis skulle regera på strongwomantronen, nej, där känner jag en hel rad av andra brudar som jag hellre sätter upp, men av den anledningen att jag har lyckats inspirera andra. Hur mycket jag än drivs av en vilja att prestera och vinna på tävling så finns det också en annan drivkraft som jag vill tillskriva de människor som finns runtomkring mej. Utan det stöd, all pepp och all hjälp jag får från både höger och vänster skulle jag inte vara där jag är idag. Eller för den delen vara DEN jag är. För den här sporten har fått mej att växa så mycket. Den har på något sett gett mej en plats att känna mej hemma på, en plats i strongmanfamiljen, som tog emot mej med öppna armar, precis som den jag är. Och det är precis det här jag vill sprida vidare. Jag vill ge tillbaka av allt det jag har fått och kan jag förmedla bara en del av den här känslan och inspirera någon annan till att får uppleva detta, ja, då har jag kommit långt. Vi behöver varandra för att få vår sport att växa men också för att vi gör varandra starkare, vi pressar varandra till att våga testa, och framförallt till att våga lyckas.

14457404_577403235781854_2599525960028992777_n

Jag förstår att just den här sporten inte är till för alla och att det inte är allas högsta dröm att kunna lyfta ett Atlasklot som väger dubbelt så mycket som en själv. Men jag önskar att alla fick chansen att prova och att fler tog den. Jag vill inte skriva de klyschiga orden ”kan jag, så kan du” för alla har inte ett behov av att tävla och att försöka vara bäst. Men rent kroppsligt däremot så tror jag att väldigt många kan gå otroligt långt bara de ger sig fan på det. Jag tror att allt handlar om ett starkt mindset, en vilja och ett enormt tålamod. Jag tänker på min egen resa som började med en mycket osund viktnedgång från 60 till 54 kg (på mina 171 cm) och resulterade i en spinkig kropp, på två tändstickor till ben, som kändes så bräcklig och skör att jag knappt vågade andas, vilket påstås vara en ganska väsentlig del utav livet… Jag kommer så väl ihåg första gången Micke tog med mej till Ladan där Anna Rosén höll på att träna för fullt inför VM och Göran som sa åt mej att testa oket. Jag var helt övertygad om att jag skulle gå av på mitten och krossas under den enorma vikten av typ 120 kg. Jag tog två stapplande myrsteg och efteråt var jag överlycklig. Jag gick inte sönder! Det var såklart inte där och då jag tänkte, fan, det här ska jag satsa på men den där känslan av att övervinna något som i första anblick verkade så omöjligt, den etsade sig fast. Och att jag idag kan gå med dubbelt så mycket vikt på axlarna gör det bara ännu häftigare. Vi är alla nybörjare någon gång och det är helt i sin ordning.

14508503_1402548453106789_1948674726_n

Många säger ”nej, jag kan inte” innan de har testat. Men det handlar inte om vad du kan göra nu, utan om att träna för att bli starkare, om att träna tills det går. Att våga prova strongman eller strongwoman är ett för många ett stort steg att ta då det är så annorlunda den vanliga gymträningen. Redskapen är sällan optimala, det känns obekvämt och gör till och med ont. Vissa visar upp sina blåmärken och war wounds, aka lovebites, med stolthet och en galen blick som säger ”jag vann för fan slaget, nu krigar vi vidare!” Medan andra blir förskräckta och återgår till sina hantelcurls och bensparkar men ändå en erfarenhet rikare och förmodligen ett kvitto på att de klarade mer än vad de trodde var möjligt.

Lorena beskriver det hela väldigt bra i det här reportaget där hon för första gången testar Stronwoman.

Så till alla som vågar testa: Tack! Tack för att ni får vår sport att växa och tack för att ni inspirerar mej. Utan varandra bli ingen av oss bättre.

Och hur gick bänken då? Tja, med tusen bortförklaringar i stil med ”jag har inte tränat bänk” på lager så kan jag lite smånöjd ändå säga att jag tangerade pers på 87,5 kg och tog med mej en silvermedalj hem till Sandvikens Atletklubb efter en grym dag tillsammans med mina klubbkamrater. Och som jag har förstått det så har vårt bänklag, som jag tydligen är med i, tagit en tredjeplats i någon serie? Heja oss, heja SAK!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-29-kl-13-32-29

Over and out

Share

Minisemester i Småland

Puh! Jag har mer eller mindre precis återhämtat mej efter en helg i Småland och finalen i Sveriges starkaste man. Det börjar nästan kännas lite tröttsamt att hela tiden säga att jag har så galet mycket att göra, hur jag flänger än hit, än dit, men det är fasen så mitt liv ser ut nu. Dagarna går i ett och jag hinner knappt hem innan det är dags att gå och lägga sig för att sedan vakna till ett alarm som tjuter, oavsett om det är helg eller vardag. Och nu var det väl ett tag sedan jag skrev igen men tiden har inte riktigt funnits och jag kommer knappt ihåg vad som händer om dagarna. Det är tur att Instagram finns så jag kan kika tillbaka på allt tok jag hittar på. Hur som helst, i torsdags så hoppade jag in i bilen nästan innan jag ens hade hunnit sluta på jobbet, för att köra dryga 50 mil ner till Jönköping och världens bästa Hedvig. Efter att ha kört större delen av vägen i spöregn blev jag lagom förvånad när jag på fredagen vaknade upp till något slags Medelhavsklimat med strålande sol och över 30 grader. Helt underbart! Vi spenderade dagen inne i stan, lyxade med islatte, tog selfies med Vätten som bakgrund och klappade hästar.

14233659_1376030432425258_339665394_o 14215776_1376030375758597_1348981479_o

Sedan var det dags för mej att köra vidare till Vaggeryd där jag mötte upp några av Sveriges starkaste brudar och hjälpte till med förberedelserna inför finalen. Med hjälp av tre lastbilar med släp och en sådär 1200 lastpallar byggde vi läktare runt det som kom att bli arenan. Tanken var att vi skulle ha tränat tillsammans på kvällen men framåt en åtta-nio när var vi färdiga med läktaren var vi ganska överens om att gymmet inte var ett alternativ. Däremot så hade Linnea grävt fram några stenar hemma hos sig och efter en sen middag kunde vi inte låta bli att gå upp och prova lyfta dem lite. Jag menar, vem vill inte lyfta sten i mörkret sent en fredagskväll?! Haha. Jag bara älskar att umgås med folk som är lika tokiga som mej.

På lördagen var det dags, timmarna innan finalen skulle dra igång sprang vi alla runt som yra höns och försökte rodda på alla möjliga håll och kanter. Jag och Linnea ansvarade för en egen lite tävling där vi lät publiken gå med 200 kg ok och 90 kg väskor i ett medley för snabbast tid där vinnaren fick en grill.

14191764_1376030382425263_648360262_o

Och vilken final sen! Vår egen Stisse, Trucken från Hofors gjorde sin tolfte raka final och fortsätter efter alla år i sporten att både imponera och inspirera. För att inte tala om konstapel Martin Forsmark som drog 400 i mark och plockade tre grensegrar från Årsjö. Och Årsjö, som trotts att han precis kommit hem från Världens Starkaste Man, med en skadad ljumske och ett taskigt knä visar att han är herre på täppan och för åttonde året i rad vinner finalen. Vilken jäkla krigare!

14203565_1376030315758603_486534301_o 14191396_1376030282425273_2053068718_o

14164096_1376030319091936_293723142_o

Efter tävlingen var det dags för oss roddare att plocka ihop och städa undan. De där 1200 lastpallarna skulle tillbaka in i lastbilarna och all utrustning tillbaka ner i gymmet. Jag vill inte ens tänka på hur många pallar jag har lyft… Men är man ett bra gäng så bli nästan vad som helst roligt och efter en pizza slice eller två så var vi på banan igen. Någon gång frammåt kvällen rullade den första lastbilen bort från parkeringen där endast några sporadiska magnesiafläckar skvallrade om att något spektakulärt hade hänt på området.

14164090_1376030362425265_2144345732_o

Vi åkte hem, sprang genom duschen, drog en borste genom håret och fick på oss lite mindre skitiga kläder innan vi åkte iväg till banketten och efterfesten. Väl där blev det käk, skitprat, armbrytning och skratt i överflöd tills vi knappt orkade stå upp längre och det var dags att köra hem för att sova.

På söndagen hade vi såklart planerat in ett träningspass och vid lunch satt jag och Linnea i bilen på väg till Petra och Sebastian och deras fantastiska gård. Den där solen och den fantastiska värmen hade bytts ut till regnväder men fast beslutna att köra Conan’s hoppade vi upp på ett traktorflak och Sebastian körde iväg för att hämta hem den.

14164136_1376030322425269_553290781_o 14191688_1376030365758598_2053403756_o

Vi värmde med lite mark och hoppades på att regnet skulle ge sig men det fortsatte envist så vi turades om att stå under ett träd är vi inte körde. Conan’s Wheel är en av grenarna på EM och det här var första gången jag provade grenen. Då kommer vi att ha 160 kg för distans, alltså så många varv som möjligt, så vi tyckte att det verkade som en bra idé att checka läget. Men efter att jag knatat ett inte överdrivet bekvämt varv med 140 så kändes 160 ganska övermäktigt och jag tappade armen efter bara några steg. För att vara ett första försök känns det ändå rätt OK och nu vet jag precis vad jag behöver träna på.

14202996_1376030285758606_1618008979_o

Efter träningen var vi självklart ut i kohagen för att klappa kalvarna och sedans var det dags för mej att köra mina dryga 50 mil hemåt. I både mörker och regn blev det en ganska jobbig körning med många kaffestopp. Inte undra på att jag blev trött kanske…

14202829_1376030335758601_1620435637_o

Just nu sitter jag i alla fall i min stuga i Bollnäs. Jag hade ett dygn ledigt från jobbet och tänkte att det var en bra idé att åka hit för att vila, dricka kaffe, prata skit och spela tv-spel. Men så fick jag ändå några timmar över igår och kunde inte riktigt låta bli att gå ut skogen och leta fram några stenar som skulle kunna gå att pressa över huvudet. Som jag har tjatat om ett tag nu så kommer en av grenarna på EM att vara press över huvudet med natursten, upp till 60 kg och ja, min presstyrka är inte vad den borde så jag har lagt mycket fokus på just pressar i olika former den senaste tiden. Oftast köra jag strikta pressar med stång på gymmet eftersom det är smidigast men nu blev det äntligen dags att ge sig på en lite tyngre seten över huvudet. Och även om den försökte döda mej så gick det ganska bra. 49 kg kom upp och nu är det ”bara” 11 kg kvar till 60…

Jag tycker att alla pressgrenar är lite läskiga eftersom man ska upp med något tungt rakt ovanför huvudet. Jag menar, ens självbevarelsedrift eller överlevnadsinstinkt bara skriker att det är idiotiskt. Och det här är verkligen en typisk sådan gren som det krävs att man är lite extra dum i huvudet, eller bara inte så rädd om sitt liv för en sten har inga handtag och är ännu mer otymplig och svårbalanserad än en stock. Att få upp stenen till bröstet är inga större problem och när jag väl står där med den framför hakan känns det också rätt stabilt, men mitt i pressen, precis när det är dags att skjuta fram skallen för att få stenen rakt över sig, där vill jag på reflex bara kasta den framåt istället. Man borde kanske börja träna med hjälm på…

14233596_1376040952424206_1198686428_o

Hur som helst, det viktigaste med gårdagen var att jag vann Mario Kart-turneringen!

 

De senaste två veckornas träning har som sagt bestått av mycket pressar men också en del nötande i den där förbannade dräkten som förhoppningsvis ska kunna ge mej nått extra kilo i kronlyften på öppna SSK i oktober.

14182425_1376030402425261_1749703758_n

Det kommer att bli en jäkligt tung tävling och jag har lite svårt att fokusera på den eftersom det inte är min viktklass. Men jag vill ha en till tävling i kroppen innan EM och den ligger bra i tiden så jag kör. Och om jag har tyckt att 200 kg i ok har varit tungt tidigare så kan det gå och slänga sig i väggen för på SSK ska vi gå med 235! Sa jag att det är galet? Jag har i alla fall varit upp på vikten vid två tillfällen och även om det känns som att jag blir en decimeter kortare för varje gång så har jag i alla fall kunna gå några metrar. Framförallt så känns det som om min avsky inför oket har släppt på bara de senaste tre passen. Förr var det en hatövning med råge och nu känns det till och med lite kul. Jag har ju en tendens att få för mej att jag inte utvecklas, men Facebook påminde mej om att för ett år sedan fick jag kämpa för att vingla fram med 180 som nu får räknas som uppvärmning. Så det tar sig. Och apropå det så är det ganska precis fyra år sedan som Micke tog med mej till Ladan, där Anna Rosén tränar, och jag fick se henne och Malin lyfta sten och gå med ok. Där och då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna göra något dylikt, mest för att jag var rätt övertygad om att min bräckliga lilla kropp på knappa 60 kg skulle gå av på mitten om jag provade. Inte helt otippat så lyckades de övertala mej till att i alla fall prova att lyfta upp oket, som vägde säkert hela 130 kg(!) och gå några steg. Typ tre om jag inte mins fel. Det var i alla fall gristungt för lilla mej. Så än en gång slår jag ett slag för att titta tillbaka och se vart man kommer ifrån. Hur viktigt jag än tycker att det är med specifika mål, så som vikter eller tävlingar, så vore de helt obetydliga om jag inte med jämna mellanrum stannade upp och tänkte tillbaka på vart jag var när jag började eller för bara ett år sedan.

En lagom dos självinsikt, mycket kaffe, en gnutta idioti, en skvätt rastlöshet och ett gäng fantastiska människor, det är receptet på framgång och lycka det.

14233590_1376030469091921_933294756_o

Over and out.

 

Share

Helgen som sprang förbi

Det är mer regel än undantag att jag har någonting att göra, att jag alltid är på väg någonstans och om jag har en ledig dag från jobbet så är den planerad. Och senaste tiden har inte varit något undantag. I onsdags hann jag inte ens sluta jobbet innan Stisse kom och plockade upp mej för en sväng till Gävle och lite träning hos Martin Forsmark. Stockpress för hela slanten. Tjurarna reppade lös på 130 – 140 kg och lilla jag som inte spelat stock sedan SSK -82 i juni var upp och gjorde en singel på 67 och rev av en sjua på 52 kg på en minut. Sen avslutades passet med ett brutalt axelpumpande lett utav byggarbruttan Alise Bondare som för övrigt är helt galet stark.

14060433_1361706897190945_1662669792_o

Så efter att ha jobbat sex dagar i rad, hunnit bli mer förvirrad och dagvill än någonsin så blev det torsdag (jag var helt övertygad om att det var fredag) och jag fick äntligen göra helg. Efter jobbet åkte jag direkt ner på gymmet och väl där sa jag till Nickas att min träningsvärk i axlarna inte vill köra bänk. Men det sket väl han i och efter några uppvärmningssett som faktisk kändes riktigt bra blev det en bra tvåa på 80, eller som Nicklas sa kanske det bästa tvåa på 80 jag gjort. Det här var mitt andra bänkpass sedan SM och jag var mer eller mindre övertygad om att min bänkform skulle vara klappkass. Sen hann jag inte mer än resa mej från bänken innan jag såg hur Nicklas gick och hämtade två femmor till. Jaha, idiot tänkte jag och gick därifrån för att ladda. Så fort jag började sänka stången mot bröstet kände jag att det här är ta mej fan inte omöjligt och när jag började trycka rörde sig stången stabilt uppåt. Woho. 90 kg, bara sådär. Men en gång är ingen gång heter det ju så jag blev inte förvånad när Nicklas sa att jag hade ett lyft kvar. Jag laddade om, fräste och morrade, in i Bobby mode och med lite styrhjälp kom stången upp än en gång. Efteråt frågade Nicklas mej om jag sett vikterna som låg på stången. Förvånade tittade jag upp och såg att han hade smugit på ytterligare 2 kg. Det va som fan. Inte nog med att jag, i min fokusbubbla, lyckas stänga ute Erikas och Nicklas pipiga hejarop, jag märker ta mej fan inte någonting som försiggår runt mej när jag väl har ställt in mej på att lyfta.

Direkt efter träningen körde jag in till Gävle och plockade upp Agnes och sedan sladdade vi tutandes in på stationen där vår Hedvig väntade! Efter både en och tre gruppkramar mitt i vägen knölade vi in oss i bilen och kacklade ikapp, fångade Pokémons och försökte bestämma vart vi skulle äta. Allt samtidigt. Precis som vanligt. Och trotts att vi inte träffats på över ett år kändes det som om det var i förrgår. Underbara brudar!

14045212_1361700617191573_1679503693_o

På fredagen vaknade vi i Agnes soffa och efter en stadig frukost skulle jag in till Korven för att fortsätta på min sleeve för typ hundratretioelfte gången. Det var bara den lilla detaljen att jag skulle lyfta sten dagen efter och inte kunde gadda på armen. Så den enda lösningen på det var ju att börja på ett ben istället. Och efter lite funderingar så kom vi fram till att Hel’s vackra tryne skulle göra sig bra på min vad. Sagt och gjort så började Korven designa ett nytt mästerverk och efter några timmar låg jag där på britsen för att påbörja en helt oplanerad tatuering. Igen. Och varför var det ingen som tänkte på att tala om hur jäkla ont det gör att gadda vaden, för att inte tala om knävecket?! Jaja, är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju… Fast jag vill mest skylla på Korvens dåliga inflytande på min impulskontroll. Efter misshandeln gick jag och mina brudar för att tröstäta sushi innan jag åkte hem till Sandviken för att sova.

14001684_1361700637191571_2048972645_o 14037417_1361700657191569_110860374_o 14044969_1361700647191570_1509709738_o 14002444_1361715417190093_1889682296_o

På lördagen kom Stisse och Sump och plockade upp mej vid 10 på morgonen. Jag sträckte ut mej i baksätet och några timmar senare var vi framme i Sundsvall och en av de häftigaste lokaler jag tränat i.

14002416_1361707433857558_1769857834_o 14060132_1361707440524224_399579394_o

Vi var ett tungt gäng med bland annat Pasanen, Fredrik Svensson och Benny Wennberg och en sådär fem sex personer till. Jag började att värma upp med oket men eftersom det lätta var för högt fick jag gå direkt på det tyngre vilket kändes förvånansvärt bra. Det blev en del vändor på 20 m med ungefär 200 kg på axlarna. Sedan var det dags för skottkärrerally med Pasanens fantastiska hemmabygge. På EM kommer en av grenarna vara skottkärra för 20 m där man ska lasta i objekt på vägen. Jag som aldrig gjort något liknande var ju så klart nyfiken på detta och med hjälp av handtagen till en bilskottkärra, en bilmarkställning, en pallyftare, några lastpallar och diverse spännband hade han byggt ihop en kärra stor som ett skepp men alldeles perfekt för ändamålet.

14044960_1361700577191577_265082509_o 14012793_1361707060524262_921443370_o

Tillsist var det dags för stenarna och jag hade sagt att jag ville ta revansch på det där förbannade 117 kg klotet som jag fick upp med lite hjälp förra gången jag var dit. Men den här gången ville inte kroppen samarbeta för fem öre. Min rygg har inte varit som den ska på rätt länge nu och ville helt enkelt inte vara med. Allt som hände när jag försökte lyfta stenen var att min rumpa sköt iväg, precis lagom för att stenfan skulle lätta från backen men sen var det bara omöjligt. Efter en så där tio irriterande försök lyfte jag några andra små klot på kanske 90-100 kg, men även de kändes förbannat tunga den här dagen. Men vem bryr sig om det när man börjar känna lukten av grillade burgare i lokalen?! Att köttet var dubbelt så stort som brödet gjorde ju inte saken sämre heller.

Efter käket drog vi hem till Pasanen för att hänga i hans badtunna. En såndär vedeldad, varm och skön sak. Bättre slut på en grym dag har jag svårt att tänka mej! Det var dessutom kvällssol och att vi kunde vräka ut oss på altanen en stund efter att vi tröttnat på att bada och verkligen suga i oss det sista utav sommaren. Bara underbart.

14045008_1361700620524906_2139911341_o 14012573_1361700597191575_1482642065_o

Klockan blev kväll och vi började rulla hemåt. Några mil före Hudiksvall säger jag lite förstrött att jag börjar bli hungrig och kort där på skriker Sumpen ”MAX!” och vi stannar för ännu en burgare. Det tar tydligen hårt på kroppen att bada…

Nu skulle man ju kunna tro att söndagen skulle bli en lugn vilodag, och jag hade faktiskt skrivit ”DÖ?!” med stora bokstäver i almanackan. Men det var kanske just det sär frågetecknet som ställde till det för när vi satt oss i bilen igen, laddade med mat, bacon och kaffe så började de plinga i våra telefoner och rätt som det var så hade vi planerat morgondagens träning på SAK samtidigt som Erika lyckades bjuda hem hela gänget till oss på middag. Det här med chattgrupper är helt klart en bra grej… Och när hon försökte hävda att det var ett skämt kontrade vi andra med att man skämtar inte om mat!

14045194_1361706350524333_116718451_o

 

Väl hemma möter jag en panikslagen Erika med en liten köttbit i händerna och innan jag ens hunnit innanför dörren säger hon ”Det här var vad jag hade tagit fram. DET RÄCKER INTE!” var på jag bryter ihop i ett övertrött skrattanfall och hamnar hickandes och grinandes på golvet tillsammans med valpen. Vi lyckades i alla fall trolla fram tillräckligt med kött och jag kunde snubbla upp för trappan och äntligen få sova en stund.

Söndagen började med att jag åkte in till Gävle för att käka fruktos med mina fina brudar och fortsatte med lunch på stationen innan vi vinkade av våran Hedvig som åkte tillbaka till Jönköping.

14045174_1361700587191576_911441438_o

Jag for raka vägen till gymmet och väl där blev det lite av varje och definitivt inget vettigt, men vi startade i alla fall en bänkpresstävling. Maxreps på halva kroppsvikten. Jag klämde ur mej 31 reps på 40 kg och undrade sedan varför jag var trött i armarna när jag försökte köra militärpress. Jäkligt märkligt sånt där. Hur många reps gör ni på halva kroppsvikten? Utmana varandra och skriv här hur många det blev vetja!

Sen var det bara tillbaka hem och svida om för middag och skitprat i tungt och trevligt sällskap. Stek, potatismos, kantarellsås och kokta morötter. Ja, det var bara baconen som saknades… Tack för en grym helg allihopa!

Over and out.

Share

Stughäng, festivaler och lite träning

Jaha, vad händer nu då såhär efter SM och min minimala styrkelyftssattsning? Ja, planen var då i alla fall att dra igång med en ordentlig grundträningsperiod med siktet inställt på EM i Strongwoman i december. Men först har en helg tillbringats på Gefle Metal Festival. Två dagar med arg musik i långhårigt och skäggigt sällskap men framförallt, utan en enda tanke på att träna. Syrran och vänner från Stockholm kom upp och härjade, men bäst av allt var ändå att jag fick spendera tid tillsammans med min vän Micke; den där 200+kg bänkaren som en gång för en sådär fyra år sedan sa åt mej att komma ner till Dönje, där gubbarna fick mej att ramla på min, då jäkligt beniga, rumpa i ett tafatt försök att göra ett ryck. Förmodligen precis vad jag behövde. Sällskapet och musiken alltså, inte att ramla på rumpan…

13901706_1352236148138020_1925243085_o 13902198_1352236151471353_2002779302_o 13901713_1352236154804686_632776723_o

Men på söndagen, då var det dags! Första grenpasset på en halv evighet, typ. Och som grädden på moset så hade vi, jag och Erika, både Sofia från norr och Stella från söder på besök just den här helgen. Så vi fyra brudar packade in oss bilen och brummade iväg till Storvik. Solen stekte och vi släpade ut våra farmersväskor som fick stå för uppvärmningen. Vi härjade vidare med diverse pressar, välte däck och lyfte sten. Och dra åt helvete vad roligt det var. Som jag har saknat detta! Helt lyrisk satt jag i soffan efter passet och bara flinade och försökte tala om för de andra hur fantastiskt detta var. Efter det passet kändes det som att jag var nykär i sporten och riktigt taggad på att få träna. På riktigt. Inte bara ladda för tävlingar och sen städa ihop resterna som återstått efteråt, utan att få börja om och göra någonting vettigt, ifrån grunden.

13775340_1736885063250516_8999665116664583340_n

Sen började jag ett fasligt flängande fram och tillbaka till Bollnäs. Det första jag gjorde var så klart att hälsa på, på mitt gamla gym, Dönje, där allt en gång började. Mina favoritgubbar var där och slängde tekniktips på mej. Eller rättare sagt ”när du för en gångs skulle är här och tränar så får du ta och göra som jag säger!”. Vilken innebar pausböj och efter böjen blev det mark. Massor med mark. Tior på 110 kg, blandat med skitprat och skratt. Avslutade även med militärpress mest bara för att få en anledning till att hänga kvar lite längre. Efter passet åkte jag ut till min stuga där jag skulle tillbringa några dagar tillsammans med min bror, och eftersom jag varken hade el eller vatten svängde jag förbi en sjö och tog ett kvällsdopp på vägen ut. När jag väl kom fram till stugan så insåg jag att ”inget vatten” även betydde ”inget att dricka” och ”inget att koka kaffe på”. Så då var det bara att köra in till stan igen…

13898191_1352235864804715_333492760_o

Dagen därpå kom en rörmokare som efter mycket om och men lyckades sätta in en ny varmvattenberedare och fått igång vattnet, som i sin tur rann ut, som ett fint litet sommarregn, under stugan… Så då var det bara att börja riva runt bland rören tills han hittade vad som var trasigt och kunde fixa det. När både el och vatten fungerade igen så var nästa steg att försöka få ordning på det kaos som vi hade lyckats skapa där. Vår stuga ligger på gården där vi har vuxit upp och som vi nu hyr ut och i samband med att vi tömde boningshuset så, ja, ni vet hur en stuga lätt kan bli som ett lager, där möbler hamnar huller om buller och det liksom bara fylls på med saker utan att man själv liksom gör något, typ? Ja, lite så var det. Så där stod vi med prylar överallt och började fundera på om; det där blåa skåpet kunde stå i det där hörnet, så vi kunde sätta tv’n där bredvid. Skitbra, och så fortsatte det med; vilka högtalare ska vi ha? Vart ska förstärkaren stå? Och viktigast av allt; vart är kartongen med alla TV-spel?! Och ungefär där kom vi på oss själv och började garva åt våra prioriteringar. Men det är just i sådana stunder som jag inser hur mycket jag älskar min bror. Så otroligt olika men ibland på exakt samma våglängd. Och jag menar, den som inte har vett att ge sitt 8-bitars en hedersplats, den förtjänar inte att äga ett. Så det så.

13898456_1352235861471382_622604049_o 13901910_1352235704804731_78234440_o

Brorsan och hans lilla familj stannade typ en vecka och jag åkte fram och tillbaka mellan stugan och jobbet i Sandviken och låtsades att varje ledig dag var en minisemester. Och även om man inte blir utvilad av att flänga fram och tillbaka och att hela tiden ha saker att göra så blir man det nog av atmosfären här uppe. I alla fall såhär efteråt. Jag har fått sova i mitt tonårskrypin – mitt härbre, eller häbbre som vi säger hänne uppi, jag har tagit otaliga kvällsdopp i Fällviken men framförallt har jag fått vara hemma. Hemma i mitt Hälsingland. Efter att i flera år känt mej otroligt rotlös så har jag äntligen insett att den här platsen alltid kommer vara hem, och att det är mitt. Hur mycket sorg och saknad jag än känner över att vår mamma inte finns här så finns det så mycket kärlek i varenda lite vrå på gården.

13901622_1352235818138053_1916736915_o 13918927_1352235828138052_185452090_o 13918438_1352235844804717_1664184806_o

13940039_1352235834804718_304763774_o 13898599_1352235774804724_1064013110_o

”Det är hit man kommer när man kommer hem”

13900423_1352235824804719_1273519567_n

Mellan jobb, stugstädning och all rallykörning fram och tillbaka så har jag också hunnit med träna en del. Och när jag inte har hunnit med gymmet har jag letat reda på en gammal stock och gjort knäböj och utfall, klängt i en gungställning eller trädgren och gjort chins eller helt enkelt kört sprinter på någon gräsplätt. Finns det bara lite vilja och kreativitet så är hela världen ett gym, om så bara för några minuter.

Till helgen kom även vår syster upp och mitt i allt stök var det åter igen dags att ställa in sig på festivalmode. Karlslundsfestivalen, två dagar av en trallvänlig punk, Bollnäsmetal och gamla vänner. Hela fredagen spenderades ut i solen hos Chulle och Gisela. Vi varvade gräsmattehäng med några dopp i polen innan Chulle tände grillen och styrde upp allt från baconinlindad halloumi till chilimarinerat kött. Behöver jag säga att jag hade det bra?

13951087_1352235761471392_1757035011_o 13901859_1352235758138059_1658580254_o 13898277_1352235754804726_1961247632_o

Lördagen började med jobb, fortsatte med ösregn och bakluckeparty men slutade till de ljuva tonerna av både Asta Kask och M.I.D innan jag somnade någon gång i gryningen i mitt kära häbbre.

13933439_1352235731471395_268525806_n 13871692_1352235738138061_1379025609_n 13940944_1352243024803999_1453517359_n

13950920_1352235748138060_2108893565_o 13942561_1352235734804728_1720034489_n

Söndagsmorgonen tillbringades i soffan tillsammans med brorsan och hans lilla knodd på tre år. Givetvis spelade vi tv-spel, först Super Mario och sedan Mariokart, och jag kunde inte riktigt hålla mej från att introducera lillen för denna fantastiska värld. Ingen kan vara stoltare än jag när han sitter där och med kontrollen i händerna, ögonen stint fästa på tv-skärmen och med ett leende på läpparna medan han kör åt fel håll på banan. Efter ett alltför jobbigt hej då körde jag än en gång över skogen tillbaka till Sandviken och jobbet. Tillbaka till verkligheten och tillbaka till gymmet.

13936668_1352235741471394_1295171683_n

Mellan allt flängande hit och dit så har vi faktiskt börjat komma i ordning också. Stugan ser inte längre ut som ett upp och nervänt kaos utan har hamnat lite mer på rätt köl.

13918874_1352235878138047_742658077_o 13939959_1352235701471398_356747225_o(1) 13931505_1352235794804722_1120497241_o  13902126_1352235711471397_1253229382_o 13940038_1352235708138064_1429778430_o 13950680_1352235714804730_964233464_o

Och träningen då. Fokus just nu ligger på att bygga en starkare överkropp för att kunna pressa tunga stenar över huvudet på EM i december. På gymmet blir det därför mycket militärpressar, allt från tior ner till fyror och utöver det en massa fjantande med ”byggarövningar” för att få någon slags volym på axlar och armar. Hur jolligt det än känns att stå där med hundbenshantlarna eller i kabelmaskinerna så tycker jag nog innerst inne att den här variationen på träning är rätt rolig. Eller så är det bara för att jag älskar gymluften så mycket… Här om dagen blev det i alla fall en sväng till Storvik för ett pass tillsammans med Stisse, som för övrigt har kvalat till sin tolfte(!) raka final, och som vanligt blir ingenting lätt när tjuren är i närheten. Farmers som uppvärmning och efter några vändor med 80 kg väskorna blev det ok, min hatövning. Jag har inte gått med ok sedan SSK -82 i Hindås och tänkte att 170-190 kanske var en lagom vikt men efter lite teknikjusteringar från Jeppe såg det tydligen så pass lätt ut att Stisse var tvungen att smyga ner några viktskivor till. Efter en bekväm vända med någonstans över 200 kg på axlarna flög tävlingsdjävulen i mej och jag kom att tänka på att min vän Stella hade knatat några steg med 235 kg på oket. Jag hann knappt tänka klart tanken innan jag hade bestämt mej för att jag också måste prova. Jag sa till de andra att jag bara skulle ta några steg, kanske försöka gå halvvägs och fick något i stil med ”varför går du inte hela vägen” till svar. Ja, varför gör jag inte det tänkte jag, gick in under oket, spände magen, lyfte upp det och började gå. Efter halva vägen kände jag att oket ville glida ner från axlarna men med djävulshornen ute fanns det inte på världskartan att det fick hända och jag valde istället att öka tempot för att komma över till andra sidan. 12 m, bara sådär. Det kanske inte är så tokigt att gå med ok ändå? 235 är alltså vikten som kommer att vara på öppna SSK i oktober, då för 20 m, så jag har lite att nöta på… Anyway. Tack Stella för inspirationen. Och återigen tack till alla som hejar och peppar, både på plats och på avstånd. Det betyder så oerhört mycket. Tack!

13939946_1352258184802483_1007381260_o

Over and out

Share

SM-veckan

För fjärde året i rad har jag deltagit på senior SM i styrkelyft. Första året var jag en klen liten tunnis som vägde in i -63 kg klassen och fick en total på 300 kg. I år vägde jag in på 79,9 kg, tävlade i -84 kg klassen och krigade ihop en total på 400 kg. Mycket har hänt sedan jag började med styrkelyft, och vore det inte för att min fantastiska coach Nicklas har fått mej att tittat tillbaka på vart jag kommer ifrån och på vilka förutsättningar jag hade med mej ner till Norrköping så hade jag förmodligen varit besviken på min prestation. Men med facit i hand så är jag så jäkla glad, nöjd och till och med lite stolt över mej själv.

13694243_1336830526345249_1370305872_o

Efter förra årets SM var jag så nära att ge upp. Mitt mål var då att kliva över den magiska 400 kg gränsen och att få stå på pallen men kroppen ville inte. Ungefär allt som kunde gå fel gjorde det och jag stod där med den snöpliga fjärdeplatsen bara 2,5 kg efter bronsmedaljören. Det var då strongmanträningen kom in i mitt liv och jag hittade tillbaka till glädjen i att få lyfta, den glädje som jag under allt för lång tid hade försummat genom att tvinga mej själv att lyfta med smärta. Äntligen fick jag känna mej stark igen och sakta men säkert gjorde kroppen allt mindre ont. Framåt hösten kunde jag till och med ge mej på att köra lite knäböj utan allt för stor smärta i mina knän. Däremot satt det djupt rotat i mitt huvud att det gör ont att böja på knäna och i kroppen kändes det som att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Jag kommer ihåg att jag där och då ifrågasatta om jag någon gång skulle kunna komma tillbaka och böja över 140 kg ingen när fjuttiga 80 kg kändes tyngre än det någonsin hade gjort förut. Hur tråkigt det än var med böjen så hade jag ju all grenträning att fokusera på. Under hösten tränade jag inför Sveriges starkaste kvinna – 72,8. Jag gick med ok och väskor, pressade stock och bar på stenar. Och jag älskade det! Efter SSK var jag med på DM i styrkelyft och Nicklas med sina grymma coaching skills såg till att jag kvalade till nästa års SM. Under vintern fick jag veta att jag skulle åka till USA och tävla på Arnolds och den tunga grenträningen fortsatte. JAg försökte se till att få in lite SL-träning också och mina böjar blev tekniskt allt bättre men varje gång jag skulle upp på lite tyngre vikter så sa kroppen ifrån. Det blev liksom för mycket. Var det inte ländryggen som krampade så var det knäna som skrek och rätt som det var så kändes det som om mina benhinnor försökte bryta sig loss för att flytta till en annan kropp. Tekniken fanns, men inte kraften, vilket satte sig på mitt självförtroende. Jag kanske inte är så stark ändå? Efter Arnolds var min plan att jag skulle lägga mer tid på rehab och styrkelyftet för att kunna satsa mot SM men så råkade jag åka till ett EM-kval i Norge och sen kom beskedet om att SSK -82 kg, som är min klass, skulle arrangeras redan i början av juni och att det skulle gälla som kval till nästa års Arnolds. Återigen var det bara att sätta fart med grenträningen för att lyckas ta en kvalplats och därmed blev mitt böjande, bänkande och markande lidande igen. Efter SSK hade jag fem veckor på mej att förbereda mej för SM. De två första gick åt till att få en envis kramp att släppa i min ländrygg, två gick åt till att träna och den sista veckan gick åt till att vila.

Jag lyckades göra ett tungt böjpass där jag klev upp på 150 kg och det kändes faktiskt riktigt jäkla bra. Dagarna efter kändes det däremot mindre bra då mina knän började jävlas igen. Samma sak gällde bänken. Som strongwoman har jag knappt tränat bänk och när jag väl la mej ner för att bänka insåg jag fort att jag hade tappat trycket i tuttarna. Precis som i böjen kändes det som att jag inte hade den blekaste aning om vad jag pysslade med när jag låg där på rygg och försökte komma ihåg hur man gör när man spänner latsen och tajmar utandningen med pressen. Som tur var så återhämtade sig min överkropp bra mycket bättre än mina ben och vi kunde lägga ganska mycket krut på att få till den där bänken. Det har blivit många tunga singlar för att få tillbaka viktvanan och för att få mej att börja lita på den teknik och kraft jag har. Marken har däremot fått bli mer eller mindre bortglömd. Eftersom jag har haft många tunga tävlingar där jag har slitit med mark på olika vikter, ifrån olika höjder och med olika stänger så har kroppen helt enkelt inte orkat träna den lite mer finstilta styrkelyftsmarken ordentligt. Flera gånger har jag fått ge mej, backa på vikterna eller repsen så fort jag har lastat mer än 120 kg och det säger sig väl självt att det är svårt att utveckla någon slags toppstyrka då…

13711453_1336830563011912_27881502_o 13699430_1336830553011913_213220993_o

Det var alltså detta jag hade med mej till Norrköping, en rätt så trött och sliten kropp som inte tränat SL-specifikt mer än bara några få veckor det senaste året. Chansen att jag skulle kunna ta en medalj var lika med noll och därmed var motivationen inte speciellt mycket högre. Vad jag däremot hade med mej som skiljer sig från de senaste två åren var ett grymt stöd från min klubb. Vi var ett tungt gäng på tre atleter och en coach som på fredagseftermiddagen knölade in oss i min bil och blåste ner till Norrköping. Och vi hann väl knappt in i bilen innan det spårade ur. För är det något vi kan på SAK så är det att ha roligt! Jag garvade stundtals så pass att jag knappt kunde se vägen men fram kom vi till slutl. Vi hade hyrt en liten lägenhet som var sparsamt möblerad med några sängar och en bäddsoffa och i köket hittade vi den mista kaffebryggare jag någonsin har sett. Perfekt för tre stora kaffedrickare som alla skulle kunna döda för den första koppen på morgonen… Det första vi gjorde var att leta reda på en mataffär för att handla frukost och ni kan ju tänka er hur det ser ut när fyra hungriga styrkelyftare går runt och försöker komma på hur mycket man äter. Ja, vi kom hem med både 1,5 kg havregryn, ett flak med ägg, sex paket bacon, fil, müsli, mackor, olika pålägg och såklart en burk nutella. (Knaperstekta bacon doppat i nutella är för övrigt bland det bästa som finns.)

13692156_1336830539678581_31291665_o

På lördagen var det dags för Erika att göra sin SM-debut vilket hon gjorde med bravur. Efter en lätt ingång på tangerat pers bommade hon tyvärr sin andra böj men lyckades ladda om och sätta den i tredje försöket vilket resulterade i pers med 7,5 kg. Även i bänken gick hon in på tangerat pers, stänkte upp stången och gjorde sedan precis lika både i andra och tredje lyftet vilket också resulterade i 7,5 kg pers med massor av mersmak! I marken drog hon också till med ett lätt lyft på tangerat pers som ingång. Även i andra lyftet flög stången upp men gled tyvärr ur händerna. I sista lyftet satt stången fast i händerna men domarna dömde istället rött på en minimal sänkning i utlåsningen. Med andra ord blev det 15 kg pers totalt och mersmak i varje lyft. Den här bruttan går framåt med stormsteg och jag är så jäkla stolt och glad över att få ta del av hennes resa!

Efter prisutdelningen traskade vi hem till vår lya. Junior-Joel, aka ”den lilla killen” på en sisådär 130 kg föreslog spagetti och köttfärssås till middag och sagt och gjort så gick vi iväg till affären medan Erika och coach fick order om att vila. Väl tillbaka i köket insåg vi att vi inte hade någon olja att steka i men som tur var så fanns det ju bacon i överflöd och middagen var räddad. Jag menar, vem uppskattar inte mat stekt i baconflott liksom?! Lagom till maten så anlände vår stortjur, Stisse och sedan drog vi ner på stan och hängde med ett härligt gäng från Måndagsklubben, käkade lite mer och laddade för dag två.

På söndagen var det först och främst dags för tjejerna i klass -72 där vår fina Cicci från MK var med. Klassen dominerades av den fantastiska Annika Zelander som äntligen fick chans att leva ut till fullo i alla sina lyft och plocka hem ett välförtjänt SM-guld. Jag tror ta mej fan inte att någon lyftare inspirerar mej mer än vad den här bruden gör. I varje lyft går hon i med samma fokus och beslutsamhet för att sedan utstråla den renaste lyftarglädjen man kan tänka sig. Och det var ungefär här som jag började känna att det kanske kunde bli lite roligt att lyfta ändå…

På eftermiddagen var det Truckens tur att äntra flaket. Tyvärr var det inte alls hans dag då han fick sina böjar underkända på djupet. Hårda domare kan man tycka… Men det är sånt som händer. Trötta gick vi hem, jag gick och handlade ris till morgondagens matlåda och sen drog vi en burgare på O’Learys. Kött och inge skit ska det va. Enkelt.

13694199_1336830556345246_465818931_o

Så var det till slut måndag och min tur att lyfta. Jag klev upp och käkade min vanliga gröt till frukost när Nicklas plockade fram Nutellaburken och hävde ner en stor klick i min tallrik. ”Mer energi till tunnisen”. Jag har under mina senaste tävlingar haft som mål att väga in på 80 kg men vågen envisas med att stanna på 79 och någon hundradel. Men nu var jag så gott som helt säker på att jag skulle få kliva över 80-gränsen, trotts att både Nicklas, Erika och Stisse skrattade åt mej och sa att jag skulle väga under. Och tro på fan att de skulle få rätt. 79,9 kg stannade vågen på och ingen skrattade mer än Nicklas. Haha.

13711444_1336830546345247_1931320644_o 13720419_1336830543011914_758562397_o

Vi satte oss vid ett bord ute i solen, jag käkade mitt ris och försökte förbereda mej mentalt på att lyfta. Både nervositet och pepp var som helt frånvarande, eller ja, jag oroade mej lite för att jag inte kände i princip någonting men Nicklas sa att jag var precis där jag skulle så jag fick väl lita på det då. Jag gissar att min trytande motivation berodde på att jag inte hade något riktigt mål med den här tävlingen för så fort Nicklas sa att vårt mål var att göra 400 kg i totalen så tändes något i mej. På en gång visste jag vad jag behövde göra för att klara utmaningen och då var det bara att köra. Under uppvärmning inför böjen kände jag att jag gick allt mer in i mej själv, Bobby-mode som Erika kallar det, jag var lugn och gjorde det Nicklas sa åt mej. Fokuserade på att göra explosiva lyft och lita på mej själv. Fan, jag kan ju det här! Jag tror att jag värmde upp till 130 nånting och med Amon Amarth i lurarna gick jag omkring i min egna värld. Vi hade satt 140 som ingång, Stisse tog mina lurar och Nicklas drog mej i öronen. Jag skuttade upp på flaket, la stången till rätta över axlarna böjde på knäna, kontrade i botten och ja, stången flög upp. 147,5 i andra kändes precis lika bra och inför sista lyftet gick allt som på automatik. Nicklas klappade till mej på låren, Stisse tog mina lurar och med ett vrål gick jag upp, fullt medveten om hur viktiga dessa kilon var. Utan en tvekan gick jag in under stången, backade ut, fick startsingnal, böjde och efter vändningen kände jag hur stången rörde sig, stabilt, åt rätt håll och boom, nytt pers i böj, 152,5 kg, bara sådär. Med tre vita lampor och världens största flin flög jag i armarna på både Nicklas och Stisse. Med ens kom jag ihåg varför det är så jäkla roligt att lyfta. Det är på grund av de här stunderna som allt slit är så jäkla värt. När huvudet och kroppen samarbetar, när man får ut precis vad man ska på flaket och framför allt, när man får dela det med sina vänner. Lyftarglädje, det är vad det är!

13717989_1336830486345253_1354476212_o

13720532_1336830523011916_695223771_o

13709557_1336830519678583_173124681_o

In på uppvärmningen igen. Dags för bänk och när bänkkungen, Joel säger ”nu åker vi till Säffle” så är det ju bara att trycka så stången flyger. Och det gjorde jag. Allt kändes precis som det skulle. Trycket i tuttarna, spänningen i latsen, det var där. Vi hade satt 80 kg som ingång, tangerat pers i viktklassen men dagen till ära ungefär hur lätt som helst. Även 85 kg i andra lyftet, en vikt som jag bommat på tävling fler gånger än jag vill räkna, flög upp utan en antydan till att vara tungt. Vilken lycka! Men en lyftares största fiende är att vara nöjd så utan krusiduller tröck Nickas lurarna i mina öron och skickade iväg mej för att ladda om. Tredje och sista lyftet. 87,5 kg på stången. Jag la mej på bänken, kände hur skuldrorna sög fast i materialet, tröck fötterna i golvet och fick stången i händerna. Huvuddomaren gav startsignal och jag sänkte vikten. Redan på vägen ner visste jag att det skulle gå, spänningen genom hela kroppen var perfekt, stången nuddade bröstkorgen, press-signalen ljöd, jag började trycka och stången rörde sig uppåt, ingen tvekan, bara full fart. Tre vita lampor och ett till tävlingspers! Återigen, denna lyftarglädje. Det här är ju roligt på riktigt.

13702307_1336830516345250_1348236168_o

13694239_1336830513011917_1802807214_o

13730508_1336830509678584_732406597_o

Så var det bara marken kvar. Min för tillfället stora hatgren. I både böjen och bänken känns det som att jag har hittat min teknik, men i marken, ja, jag vet fan inte vad jag håller på med. Ingången var satt till 147,5 och det drog jag lätt. I andra höjde Nicklas till 160 kg för att nå 400 kg i totalen. Stången släppte lätt från backen och följde smidigt med upp över knäna, men där tog det som stopp, farten tog slut och min höft ville inte alls som jag. Långsamt lyckades jag låsa ut den men domarna dömde 2-1 underkänt på sänkning. Arg som ett bi klev jag av podiet. Tröck lurarna i öronen med Sepeltura på högsta volym. Jag fick några direktiv av Nicklas, en klapp på axeln av Clara Fridén och Stisste spände ögonen i mej och sa att den här ska du ha! Som den tävlingsmänniska jag är fanns det inte på min världskarta att jag skulle misslyckas en gång till. Nu eller aldrig skulle jag ha min 400 kg total och det var definitivt inte en 160 kg mark som skulle få hindra mej. Så många gånger som jag dragit den här vikten vid det här laget. Det blev min tur, jag gick fram till sången, väl medveten om att bara jag får samma fart som i förra lyftet och tajmar utlåsningen bättre så skulle det gå. Och det gick! Jag fick kriga, men det gick, domarna gav tre vita lampor och äntligen var jag där. Jag hade gjort det. I en blandning av skratt och glädjetårar flög jag åter igen i armarna på mina fantastiska coacher, mina klubbkompisar och lyftarvänner. Puh! Äntligen! Jag slutade på en sjätteplats, 2,5 kg från fjärdeplatsen, då jag var lättare än både fyran och femman. Men just den här tävlingen så var placeringen helt oväsentlig, det viktiga var att ha roligt och det var precis vad jag hade.

13702341_1336830489678586_1423287018_o

13699386_1336830496345252_1144011379_o

13694069_1336830493011919_1380762881_o

På tisdagen var det dags för bänkpressarna att leka och först ut var vår Super-Lisa. Vilken stjärna! Nicklas var så nervös att han inte kunde skriva på lapparna så jag fick agera hjälpcoach och shit vad rolig, för att inte tala om nervöst, det var! Vår plan var att plocka en slivermedalj och ja, utan problem var det precis vad vi gjorde. Tre lätta lyft varav det sista på 100 kg och så var det klart. Inga konstigheter, bara power! Näst på tur var Joel, vår nordiska juniormästare. Efter en tung vår med en ofrivillig viktnedgång på 12-13 kg var det dags för honom att göra årets första tävling och det gjorde han med bravur. Efter ett tangerat pers i andra lyftet chansade vi på silver men det räckte inte hela vägen den här gånger och det blev en fjärdeplats istället.

13709462_1336830533011915_1199620170_o

Så var tävlandet över för Sandvikens AK och ett trött gäng tröck ihop sig i Saaben och vi rullade hemåt. Glada och nöjda. Nu några dagar senare har jag börjat smälta alla upplevelser, fortfarande lika glad över min prestation men framförallt så fylld av energi från de människor jag har mött. Lyftarsverige är ta mej fan fantastiskt! Tack till alla som förgyllde mina dagar i Norrköping! Den här helgen struntar jag dock i gymmet och drar in till Gefle Metal Festival istället. Mer ondska åt folket! Skål!

Over and out

Share

« Newer EntriesOlder Entries »
Share