MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Nytt år, nya möjligheter?

Nu har jag skrivit så mycket om 2018 så nu tycker att vi blickar framåt och gör 2019 helt fantastisk.

Jag sitter och ivrigt väntar på att jag ska få veta vars jag får göra min praktik innan flyttlasset går ner till Västerås.

Jag vet inte hur jag ska förklara så alla förstår för det kommer alltid finnas folk som ifrågasätter och inte vill att man ska ändras, men det jag känner just nu kan jag inte med ord beskriva, jag är lycklig/lättad och det var länge sen jag kände mig lättad. Jag har haft det jättebra men när man under 1 års tid inte velat åka till Lycksele,  utan haft ångest för att åka hem till norrland då är det något som inte är rikigt rätt eller hur?

Ska folk runt om kring mig få tala om för mig hur jag ska känna för att de inte är medvetna om hela sanningen? Ingen annan än jag själv kan bestämma vad som är rätt för mig.

Jag har nämt tidigare att jag inte visar vad jag känner i onödan, vilket såhär i efterhand kanske är helt fel? Men sånn är jag och det gör det svårt för folk att acceptera mina val.

Jag har varit ganska duktig på att inte lyssna på mig själv utan bara gillat läget som det varit och accepterat det för att ja det har varit bekvämt och lättsamt,men när man innerst inne vet att det varit fel.

Mitt nyårslöfte detta år var: Lyssna mer på mig själv.

Så bli arga, besvikna eller vad ni vill för att jag valt att dansa efter min egna pipa men för att jag ska må bra är det precis vad jag måste göra. Jag vill inte leva mitt liv med känslan, tänk om?

Jag är 26 år gammal har bott hemifrån sen jag var 15/16 år gammal, det har inte alltid varit lätt men jag har gjort det bästa jag kunnat, jag har hela denna tid bott i Lycksele. Men nu vill jag testa bo någon annanstans, vem vet jag kanske bor i Västerås i 3 månader eller resten av livet? inte vet jag men Lycksele finns alltid kvar. Min tur att testa mina vingar lite.

Bildresultat för örn

Lite djupare tankar där, men nu ser jag fram emot 2019 och vad det har att erbjuda, träningsåret har börjat och min kropp har börjat läka ihop vilket känns helt fantastiskt. Mot SM 2019!

 

Pusshej

Share

vi börjar snart kliva in på 2019

Sist jag skrev så berättade jag om Zloty och att fitnessfestivalen väntades. Det har gått nästan en månad sedan dess och ännu mer har hunnit hända, otippat va?

Jag och pappa åkte ner till fitnessfestivalen, tanken var att några fler skulle me, men de avbokade och blev sjuk osv. Kändes lite tråkigt att åka “själv” men innan slutet så är det inte en sekund jag ångrar. Jag träffade så mycket goa människor som jag inte träffar så ofta vilket är fantastisk när man får träffas så här och umgås.  Jag tävlade i vänsterarm, vilket nog var jättejätte korkat så här i efterhand men vad ska man säga.. Första matchen gjorde så ont i axeln att jag nästan blev gråtfärdig, men inte avbryter man för de inte. Jag kom mig ju ändå till final så sprang runt lite och fick massage och olika behandlingar för att se om jag fick till det lite innan final, men icket.

Under söndagen fick jag träffa mer människor som jag inte träffat på år och dag vilket var jättekul. Jo jag ställde även upp i maxgrip challenge (eller blev mer eller mindre tvingad av Andreas) haha.  Jag var iaf inte jätteklen i det vilket kändes helt okej. Dagen flöt på och tillslut blev det tråkigt nog dags attt åka hem. Eller hem och hem, jag landade i Sundsvall hos Petra för innevecka.

 

Efter inneveckan åkte jag hem till Lycksele/Åskilje/Storuman ett par dagar för plugg, umgås med familj/vänner och tatuering.  Sen blev det färd neröverigen, stannade i Gävle sovde hos Carro innan jag åkte vidare till Flen under lördagen. Väl i Flen var det matchträningar och domarutbildning, jag gick domarutbildningen och dömde underdagen, sjukt roligt och lärorikt.  När dagen närmade sig sitt slut så satte jag mig i bilen och åkte vidare till Stockholm för att hänga med Superfantastiska MALIN och sköna Axman. Vi hade en toppenkväll med mycket skratt. Söndagen blev jag erbjuden att hänga med på ett träningspass jag inte kunde tacka nej till på gymmet Stockholm. Stannad en natt till i Stockholm och åkte hem måndagmorgon.

2019 snart alltså? Nyårs förslag någon?

Jag sitter just nu och fundera hur jag ska summera 2018.. Alltså vilket år, vilka prestationer, vilken utveckling av mig själv som människa och så mycket resande. Jag behöver inte gå in på allt i detalj men 2018 har varit fantastisk på så många sätt men även sjukt jobbigt emellanåt. Jag sitter här och känslorna bubblar enorm mycket när jag tänker på allt som har hänt under dessa 356? dagarna som varit. Hur mycket upp och ner det än gått så känner jag att jag är på rätt väg, ibland har jag gjort några avstickare men alltid vandrat tillbaka till rätt väg och ändå in i 2019 ska jag nu vandra på samma väg.

2019 kommer att bjuda på mycket spännande och garanterat kommer det bli en massa avstickare och dikeskörningar men jag anser att det är de som gör att man som person utvecklas. 

Vet ni vad som är mest skrämmande/spännande med 2019?  Jag ska lämna den tryggaste mest välbekanta plats som jag bott på sedan jag var 15/16 år gammal. Alltså sen jag flyttade och började bo själv, där min familj och några av mina närmaste vänner finns. Jag ska lämna Lycksele och testa mina vingar på en helt ny plats. Jag ska få äran att göra detta med en av mina bästavänner, min barndomskompis Carro, vi ska starta om i en helt ny stad för oss båda och det känns verkligen helt sjukt.

Jag kommer även bo nära coach och nära många andra grymma armbrytare och det känns helt fantastisk då jag aldrig haft denna “tillgång” tidigare. Jag har måsta åka 80 mil enkelväg för att träffa coach. Det har alltid varit värt det men det ska bli skönt att inte behöva åka bort hela helger för träningar osv.  Jag tror inte jag skojar om jag säger att minst varannan vecka under detta år har jag varit på resandefot. Jag har alltså iprincip bodd i min resväska.

 

Nä nu ska jag gå över till Anna, krypa ner i deras soffa och ta mig ett vinglas i Anna och Jimmys sällskap.

 

Pusshej

 

Share

Tacksam

Förra inlägget handlade om VM och tankarna kring det och jag har fått riktigt bra respons på det. Ni är guld värda alla fantastiska människor som tar er tid och läsa och ge mig fina och fantastiska kommentarer. Meningen var givetgivs att ge en liten förståelse att bakom allt leende och självsäkerhet finns en “liten tjej” med mycket i huvudet, inte för att jag säger att jag har mer att tänka på än någon annan men ibland är det så fullt att de måste läka ut lite här och var och på det sättet älskar jag att ha denna plattform där jag kan dela med mig till er. Få lite “feedback”  av er , fundera på det och förstå mig själv bättre helt enkelt. Så jag känner verkligen super mycket tacksamhet till er som verkligen läser, tänker på det jag skrivit och lämnar några ord till mig.

 

Sen jag skrev sist har det hunnit hända ännu mer, som påverkade mig väldigt mycket när jag tävlade på Zloty. Jag gick inte riktigt in helhjärtat för tävlingen även om jag försökte. Först och främst vill jag hylla fantastiska Sarah som hjälp mig med kosten ända sen dagen jag kom hem från USA då vikten låg på 65,5 kg och det är inte bara kosten utan hon har funnits där som stöd så fort jag har haft en fundering, hon har varit så underbar och gjort det så lätt för mig. Jag vägde in på VM med frukost i magen,kläder på, på vikten 59,8 kg. Sedan har vi fortsatt med kosten och jag vägde in på Zloty med kläderna på 57.0 prick. Jag har verkligen haft en enkel diet och jag är så tacksam.  Jag vill även tacka brudarna i armedbyeklund för att alltid vara stöttande, till 100 % och varje dag ger en något att skratta åt, love you guys. Stort stort tack till världens bästa Roine som skrivit träning varje dag, han finns där hela tiden, man behöver aldrig fundera. Sen min familj och mina fantastiska vänner som ställer upp, den här senaste perioden har jag insett att jag har så många fantastika vänner runt mig som förstår mig, som bryr sig, som vill ses, som faktiskt gillar att jag kommer och våldgästar.

 

Iallfall vidare till tävlingen, under vänsterdagen lyckades jag hålla huvudet “kallt” och inte tänka så mycket, jag gick upp och helt enkelt gjorde min grej, för första gången på en tävling i vänsterdagen så var jag me redan från start. vann min första vänster match någonsin på en internationell tävling haha. tillslut om A final, dock gjorde jag bort mig efter en lång seg match och lyfte armbågen. Fick höra av såå många att om jag bara haft tålamod hade det gått vägen. Semifinalen gick bra, men medans jag väntade på finalen kom tankar krypandes och jag kände mig mer och mer nedstämd, jag försökte hålla humöret upp men jag var för djupt begraven i mina tankar. Helt plötsligt skulle jag upp och sen är det på riktigt helt svart, jag kommer inte ihåg om jag ställde upp rätt, kommer inte ihåg domarna, kommer verkligen inte ihåg något förens jag hör axklo säga att Illiusina vunnit. Helt svart , tycker det är läskigt att jag inte minns alls.  Iaf ett silver min första gång på zloty och i ny viktklass, verkligen superkul! tävla i 57an är första gången jag kännt mig i “rätt” storlek. även om jag är bitig med mycket muskler har jag alltid kännt mig pytteliten även i – 60 kg.

Högerdagen, alltså jag kunde inte ens värma upp, det gjorde så ont i fästet, det är nog en smäll från min sista match på VM, sen när man inte vilat utan kört på så har inte kroppen hämtat sig.  Så bronset är jag supernöjd över då jag inte hade kunnat göra något bättre denna gång. Jag kunde inte belasta någonting mot de två som kom över mig på pallen, så de var helt klart rätt att de skulle stå över mig på pallen.

Bilden kan innehålla: 5 personer

 

Nästa helg drar jag återigen ner till Stockholm och denna gång för bästa mässan på hela året, Fitnessfestivlanen. Älskar det verkligen.

I torsdags gjorde jag en fotografering vilket var jätteroligt som vanligt och denna gång blev det många riktigt bra bilder, bilderna tagna av Andreas Jakobsson på 3D fabriken.

 

 

 

 

 

 

Allt som händer och påverkar mig kommer väl kom ut så småning om men känns inte riktigt rätt att nämna det i bloggen just nu. Ber om uräskt till er som läser och inte förstår men såsmåning om kommer ni förstå, jag lovar.

 

Tack till alla fantastiska sposorer som hjälpt mig detta år, detta har varit ett av de intesivaste tävlingsår/träningsår jag varit med om och ser fram emot fler liknande år.

Nocco

Barebells

NK kosttillskott

Muek

Zact städservice

Bygma

Stensele ink art

Audio Video

Better Bodies

 

 

Share

VM å mina tankar kring de...

Förra inlägget handlade om mitt liv i 1000 km/h, och med det kan jag absolut säga att jag uppskattar det, jag älskar verkligen att ha schemat fullt så missförstå mig inte. Det är bara så mycket att ibland vet jag varken ut eller in. Skrev det inlägget efter förra inneveckan i Sundsvall och nu är jag på min andra innevecka.

Det som har hunnit hända sen sist är att VM varit, åkte på VM med bästa känslan i bagaget, att detta är min tävling, jag hade tränat så mycket för årets VM att det går nästan inte att beskriva.

Jag klarade invägningen sjukt lätt, åt frukost och drack vatten osv till invägningen och kunde ändå ställa mig på vågen med kläder på och väga in under 60 kg.  När invägingen var gjord så käkade vi gemensamt, hängde lite på stranden och sedan kollade vi på när våra masters presterade i finalerna. Fredagen tävlades vänster och jag började som vanligt med att förlora min första match, när man har förlorat en match har man bara en chans kvar. Så jag taggade till ordentligt och tänkte jag ska jävlar i mig ha medalj, jag ska åt guldet.  Bröt ett par snygga matcher och fick sedan en match mot en ryska, vi fick varsinn faul och när vi skulle starta “sista” gången laddade jag allt för att gå in i hook och ut åker hennes armbåge. Då stoppar domarna matchen och gav mig faul för att “jag tryckte” ut hennes armbåge. Så jag blev påriktigt förbannad och protesterade för första gången någonsin. Protesten gick igenom och vi startade om matchen. Hon drog ut sin armbåge igen och jag vann, detta innebar alltså att jag var i semifinal mot grymma Elin Janeheim som hade slagit ut många duktiga brytare med sin explosivitet och tjurskallighet, imponerande.  Jag hade brytit hela dagen med en molande huvudvärk och när kvalet var klart mådde jag jättedåligt, gick och la mig på rummet men huvudvärken och illamåendet som ville inte ge sig. Men gick tillbaka till arenan och kände att detta ska fan inte stoppa mig så lyckades förtränga det och gick upp och vann semifinalen.

Finalen mötte jag Lucia och jag ville verkligen verkligen vinna men hon lyckades ta min handled och tillslut bryta ner mig. ( Mina handleder gav vika i många matcher, vet inte varför men har aldrig hänt så förr ) Jag blev även dopingtestad direkt jag gick ner från pallen, så alla andra drog och börja käka.  Tror att det blev boven, att jag inte fick gå ner från pallen och kramas med alla i landslaget, jag kände mig “bortglömd” och de är kanske lite därför jag haft svårt att omfamna mitt silver, blev som bara prispallen, dopingtestad och sedan inget mer.  Höger presterde jag bra, över förväntan faktiskt, blev 6;a . När den dagen var gjord firade vi de som presterat i höger, så jag hade jättesvårt att vara glad över mitt silver i vänster.( JAG VAR SUPERGLAD FÖR MALINS GULD VERKLIGEN). Men jag har för första gången någonsin haft jättesvårt att vara glad för min egna skull, sedan åkte vi hem, jag åka på rejäl matförgiftning i flera dagar, inte träffa någon som säger grattis och har koll, sedan inte få läsa om sig själv i tidning, våran hemkommun osv, ingen som helst uppmärksamhet utom det jag lagt ut själv.  jag kan verkligen inte med ord beskriva hur jag kände mig under veckan jag kommit hem, jag kände mig deprimerad och inte pratat med så många om det. Det är då jag fick ransaka mig själv och börja fråga mig själv, varför jag gör detta? varför tränar jag? varför tävlar jag? JA INTE i fan är det för att jag behöver uppmärksamhet från omvärlden som inte ens bryr sig, nej utan det är för min egna skull och jag älskar det, älskar att tillhöra armedbyeklund, verkligen.

Men ibland få man helt enkelt brottas med sina inre demoner mer än vad man skulle behöva.  Jag skriver nu inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan det är för att jag vill bara få ut det i ord, så om jag svarat otrevligt mot någon efter VM om mitt silver eller inte verkat särskilt glad så är jag på riktigt superglad nu. Jag älskar sporten, människorna i den, tävlingarna, ja allt även den där ångestladdade pressen man får, det är ju en del av att bli bra i något helt enkelt. Jag har länge velat skriva av mig om just detta men inte vetat hur jag ska få ut det i ord, jag är inte personen som visar att jag är ledsen, jag har ett “hårt” och glatt yttre och det är verkligen sånn jag är men efter jag i helgen varit i Stockholm och umgåtts med världens bästa Malin och känner  igen mig i Malin så sjukt mycket, hennes sätt att vara,säga tjejer kan, ensam är stark osv osv. Vi har helt olika bakgrund hon en tuff och stökig medans jag har en väldigt lugn och fin uppväxt. Men vi är ändå såå lika, allt hon berättar, allt vi pratar om, hur vi beteer oss,  allt. Så tack Malin för att jag får någon som kan förstå mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.  Det vi pratade om , lyssnade på när hon blev intervjuad, gjorde det så mycket enklare för mig att kunna skriva detta.

Så helgen som varit var jag alltså i Stockholm på storträning, umgåtts med världens finaste människor, det var verkligen en helg jag behövde.  Så tacksam för alla underbara människor i mitt liv, och två som inte tillhör armbrytarvärlden men är värd allt i världen är mina fantastiska vänner Anna och Therese som alltid finns där, vad skulle jag gör utan er två? ni stöttar i varje jäkla liten grej jag ger mig in i.

Nu hörrni har jag skrivit av mig så pass att jag blev less och vill gå och träna, men när jag har åkt hem från Sundsvall kommer jag vara hemma i en vecka innan jag åker vidare igen och denna gång till Polen för tävling. Yippe.

 

Pusshej

Share

livet i 1000 km/h

Ja, precis som rubriken säger känns det som att jag lever mitt liv i 1000km/h

Det händer så mycket hela tiden att jag knappt vet vars jag ska börja, men vi ska göra en liten tillbakablick på vad jag har hunnit göra sen i sommras.

Jag hade alltså semester första period, det gjorde ju i och för sig inget då det var riktigt varmt som alla redan vet.

Jag hann under min semster både fixa trägården, vi byggde trall, jag renoverade trappen, ligga på stranden och hade besök.

Började om att jobba sådär lagomt till motorveckan, men trotts jobb så hängde jag på öltältet, torsdag,fredag och lördag. Torsdagen körde jag Trans am hela kvällen tills vi blev sugna och gå in och kika läget på öltältet. Jag hade en superrolig motorvecka.

 

I mitten på augusti körde jag först och mellanlandade i Gävle för att hälsa på Carro och dagen efter åkte jag vidare ner till Flen för att möta upp några ur armedbyeklund gänget, vi var på en föreläsning, tränade, spelade in en låt och sedan körde jag hem till Lycksele igen, 160 mil tur och retur, haha.

Efter det blev det lördag den  25/8 då styrde vi en överraskningsfest för Oskar, som jag och Therese spontant kom på efter ett besök till Malå.  Den kvällen hade vi också sjukt roligt trotts att Therese skuttade runt på kryckor.

Början på september började skolan för mig, ja jag har nu börjat plugga till grundskollärare 4 -6 :an distans via Sundsvall för er som inte hade koll på det och jag kommer att välja inriktning bild. Men jag åkte inte på första inneveckan för det var exakt samma vecka som jag var bjuden till USA för att tävla på WAL. helt sjukt. Men jag började min resa på söndagen med att åka och hälsa på Lena och hennes son Harry sedan skjusade hon mig till flyget och jag flög till Göteborg där jag mötte upp Fia och fick åka hem till henne. tidigt måndagmorgon begav vi oss till flyget för att åka vidare till USA.

Dagen efter vi kom dit hade vi lite filminspelningar, fotning, intervjuer och såklart en invägning. Vi träffade sjukt trevliga människor och jag fick för första gången träffa Sarah Rotunda (Bäckman) Helt sjukt vilken fantastisk människa och det kändes precis som jag kännt henne i evigheter. Hon var våran corner person till tävligen och vi kunde absolut inte ha haft någon bättre.  Sarah tog med oss till lite olika matställen och vi hade otroligt roligt i USA. Tävlingen gick dock inte så bra för mig och denna gång skyller jag lite både på vanan att folk runt i kring  skriker, bordet var högre, kudden var högre, domaren “lägger” greppet åt en , allt är ju för show, inte som en vanlig tävling. sjukt rolig upplevelse och jag hoppas jag får göra om det men med vänsterhand nästa gång, haha.  Grymma Fia vann alltihopa. 

26 restimmar senare var jag äntligen hemma på fredagen. Lördagen gick åt till att ställa tillbaka dygnet och söndag började jag ta tag i plugget jag missat.  Den veckan var jag hemma fram till torsdag då jag beslöt mig för att åka upp till storuman för träning, sedan åkte jag hem till Åskilje och spenderade helgen där.

Torsdagen efter så hade jag och Therese bestämt oss för att överraska Oskar ännu mer och drog med honom på en resa, vi körde först ner till Eskilstuna sovde där, jag mötte upp coach på fredagen för lite träning och filmning. När vi var klara där drog vi vidare ner till Halmstad hem till Jonas och lördagen hängde vi på Liseberg. Söndag körde vi hem igen, haha. 

Torsdagen var jag och Therese i Malå hela dagen för ett besök hos bästa Sandra för lite snygga kosmetika tatueringar.

Inte hemma fullt en vecka så var det dags för mig att i söndags dra vidare till Sundsvall för en innevecka. Fick bo hos fanastiska Petra hela veckan och fick träffa lärare och klasskamrater för första gången. En intesiv vecka, mycket nytt, fick bryta arm med drakbrytarna , träna på 2 nya gym. Var hemma igen fredag eftermiddag, fredag kväll drog vi till Therese för idol och lördag hade jag en hel dag hemma. I går drog vi en sväng till Åskilje för genomgång av rygg och kolla pappas bil. 

Idag har varit en dag där allt har jävlats så nu sitter jag här och skriver mest för att jag kände för att skriva ner allt till den som orkar läsa. Om en vecka är det VM och dieten går bra. Den började jag förresten med direkt efter jag kommit hem från USA, tog hjälp av bästa Sarah för att se om jag efter VM kommer lyckas ta mig ner till – 57 kg för att tävla på Zloty i den viktklassen. Men nu ska vi inte tänka så långt fram men efteer VM är mitt schema fortfarande fullt så sitter nu här och nästan längtar till Jul för då kommer det inte vara någon tävling, ingen innevecka utan det kommer vara heeeelt utan planer.

 

Tack för mig om ni har orkat läsa hela vägen hit måste jag berömma er för det blev myket mer text än vad jag tänkte från början.  Tid jag spenderat på att resa är rätt sjukt alltså. Allt detta jag nu gjort är under augusti, sep och nu början på oktober, haha.

Share

Older Entries »
Share

Translate