MAXstyrka

Allt inom kraftsport

VM å mina tankar kring de...

Förra inlägget handlade om mitt liv i 1000 km/h, och med det kan jag absolut säga att jag uppskattar det, jag älskar verkligen att ha schemat fullt så missförstå mig inte. Det är bara så mycket att ibland vet jag varken ut eller in. Skrev det inlägget efter förra inneveckan i Sundsvall och nu är jag på min andra innevecka.

Det som har hunnit hända sen sist är att VM varit, åkte på VM med bästa känslan i bagaget, att detta är min tävling, jag hade tränat så mycket för årets VM att det går nästan inte att beskriva.

Jag klarade invägningen sjukt lätt, åt frukost och drack vatten osv till invägningen och kunde ändå ställa mig på vågen med kläder på och väga in under 60 kg.  När invägingen var gjord så käkade vi gemensamt, hängde lite på stranden och sedan kollade vi på när våra masters presterade i finalerna. Fredagen tävlades vänster och jag började som vanligt med att förlora min första match, när man har förlorat en match har man bara en chans kvar. Så jag taggade till ordentligt och tänkte jag ska jävlar i mig ha medalj, jag ska åt guldet.  Bröt ett par snygga matcher och fick sedan en match mot en ryska, vi fick varsinn faul och när vi skulle starta “sista” gången laddade jag allt för att gå in i hook och ut åker hennes armbåge. Då stoppar domarna matchen och gav mig faul för att “jag tryckte” ut hennes armbåge. Så jag blev påriktigt förbannad och protesterade för första gången någonsin. Protesten gick igenom och vi startade om matchen. Hon drog ut sin armbåge igen och jag vann, detta innebar alltså att jag var i semifinal mot grymma Elin Janeheim som hade slagit ut många duktiga brytare med sin explosivitet och tjurskallighet, imponerande.  Jag hade brytit hela dagen med en molande huvudvärk och när kvalet var klart mådde jag jättedåligt, gick och la mig på rummet men huvudvärken och illamåendet som ville inte ge sig. Men gick tillbaka till arenan och kände att detta ska fan inte stoppa mig så lyckades förtränga det och gick upp och vann semifinalen.

Finalen mötte jag Lucia och jag ville verkligen verkligen vinna men hon lyckades ta min handled och tillslut bryta ner mig. ( Mina handleder gav vika i många matcher, vet inte varför men har aldrig hänt så förr ) Jag blev även dopingtestad direkt jag gick ner från pallen, så alla andra drog och börja käka.  Tror att det blev boven, att jag inte fick gå ner från pallen och kramas med alla i landslaget, jag kände mig “bortglömd” och de är kanske lite därför jag haft svårt att omfamna mitt silver, blev som bara prispallen, dopingtestad och sedan inget mer.  Höger presterde jag bra, över förväntan faktiskt, blev 6;a . När den dagen var gjord firade vi de som presterat i höger, så jag hade jättesvårt att vara glad över mitt silver i vänster.( JAG VAR SUPERGLAD FÖR MALINS GULD VERKLIGEN). Men jag har för första gången någonsin haft jättesvårt att vara glad för min egna skull, sedan åkte vi hem, jag åka på rejäl matförgiftning i flera dagar, inte träffa någon som säger grattis och har koll, sedan inte få läsa om sig själv i tidning, våran hemkommun osv, ingen som helst uppmärksamhet utom det jag lagt ut själv.  jag kan verkligen inte med ord beskriva hur jag kände mig under veckan jag kommit hem, jag kände mig deprimerad och inte pratat med så många om det. Det är då jag fick ransaka mig själv och börja fråga mig själv, varför jag gör detta? varför tränar jag? varför tävlar jag? JA INTE i fan är det för att jag behöver uppmärksamhet från omvärlden som inte ens bryr sig, nej utan det är för min egna skull och jag älskar det, älskar att tillhöra armedbyeklund, verkligen.

Men ibland få man helt enkelt brottas med sina inre demoner mer än vad man skulle behöva.  Jag skriver nu inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan det är för att jag vill bara få ut det i ord, så om jag svarat otrevligt mot någon efter VM om mitt silver eller inte verkat särskilt glad så är jag på riktigt superglad nu. Jag älskar sporten, människorna i den, tävlingarna, ja allt även den där ångestladdade pressen man får, det är ju en del av att bli bra i något helt enkelt. Jag har länge velat skriva av mig om just detta men inte vetat hur jag ska få ut det i ord, jag är inte personen som visar att jag är ledsen, jag har ett “hårt” och glatt yttre och det är verkligen sånn jag är men efter jag i helgen varit i Stockholm och umgåtts med världens bästa Malin och känner  igen mig i Malin så sjukt mycket, hennes sätt att vara,säga tjejer kan, ensam är stark osv osv. Vi har helt olika bakgrund hon en tuff och stökig medans jag har en väldigt lugn och fin uppväxt. Men vi är ändå såå lika, allt hon berättar, allt vi pratar om, hur vi beteer oss,  allt. Så tack Malin för att jag får någon som kan förstå mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.  Det vi pratade om , lyssnade på när hon blev intervjuad, gjorde det så mycket enklare för mig att kunna skriva detta.

Så helgen som varit var jag alltså i Stockholm på storträning, umgåtts med världens finaste människor, det var verkligen en helg jag behövde.  Så tacksam för alla underbara människor i mitt liv, och två som inte tillhör armbrytarvärlden men är värd allt i världen är mina fantastiska vänner Anna och Therese som alltid finns där, vad skulle jag gör utan er två? ni stöttar i varje jäkla liten grej jag ger mig in i.

Nu hörrni har jag skrivit av mig så pass att jag blev less och vill gå och träna, men när jag har åkt hem från Sundsvall kommer jag vara hemma i en vecka innan jag åker vidare igen och denna gång till Polen för tävling. Yippe.

 

Pusshej

Share

livet i 1000 km/h

Ja, precis som rubriken säger känns det som att jag lever mitt liv i 1000km/h

Det händer så mycket hela tiden att jag knappt vet vars jag ska börja, men vi ska göra en liten tillbakablick på vad jag har hunnit göra sen i sommras.

Jag hade alltså semester första period, det gjorde ju i och för sig inget då det var riktigt varmt som alla redan vet.

Jag hann under min semster både fixa trägården, vi byggde trall, jag renoverade trappen, ligga på stranden och hade besök.

Började om att jobba sådär lagomt till motorveckan, men trotts jobb så hängde jag på öltältet, torsdag,fredag och lördag. Torsdagen körde jag Trans am hela kvällen tills vi blev sugna och gå in och kika läget på öltältet. Jag hade en superrolig motorvecka.

 

I mitten på augusti körde jag först och mellanlandade i Gävle för att hälsa på Carro och dagen efter åkte jag vidare ner till Flen för att möta upp några ur armedbyeklund gänget, vi var på en föreläsning, tränade, spelade in en låt och sedan körde jag hem till Lycksele igen, 160 mil tur och retur, haha.

Efter det blev det lördag den  25/8 då styrde vi en överraskningsfest för Oskar, som jag och Therese spontant kom på efter ett besök till Malå.  Den kvällen hade vi också sjukt roligt trotts att Therese skuttade runt på kryckor.

Början på september började skolan för mig, ja jag har nu börjat plugga till grundskollärare 4 -6 :an distans via Sundsvall för er som inte hade koll på det och jag kommer att välja inriktning bild. Men jag åkte inte på första inneveckan för det var exakt samma vecka som jag var bjuden till USA för att tävla på WAL. helt sjukt. Men jag började min resa på söndagen med att åka och hälsa på Lena och hennes son Harry sedan skjusade hon mig till flyget och jag flög till Göteborg där jag mötte upp Fia och fick åka hem till henne. tidigt måndagmorgon begav vi oss till flyget för att åka vidare till USA.

Dagen efter vi kom dit hade vi lite filminspelningar, fotning, intervjuer och såklart en invägning. Vi träffade sjukt trevliga människor och jag fick för första gången träffa Sarah Rotunda (Bäckman) Helt sjukt vilken fantastisk människa och det kändes precis som jag kännt henne i evigheter. Hon var våran corner person till tävligen och vi kunde absolut inte ha haft någon bättre.  Sarah tog med oss till lite olika matställen och vi hade otroligt roligt i USA. Tävlingen gick dock inte så bra för mig och denna gång skyller jag lite både på vanan att folk runt i kring  skriker, bordet var högre, kudden var högre, domaren “lägger” greppet åt en , allt är ju för show, inte som en vanlig tävling. sjukt rolig upplevelse och jag hoppas jag får göra om det men med vänsterhand nästa gång, haha.  Grymma Fia vann alltihopa. 

26 restimmar senare var jag äntligen hemma på fredagen. Lördagen gick åt till att ställa tillbaka dygnet och söndag började jag ta tag i plugget jag missat.  Den veckan var jag hemma fram till torsdag då jag beslöt mig för att åka upp till storuman för träning, sedan åkte jag hem till Åskilje och spenderade helgen där.

Torsdagen efter så hade jag och Therese bestämt oss för att överraska Oskar ännu mer och drog med honom på en resa, vi körde först ner till Eskilstuna sovde där, jag mötte upp coach på fredagen för lite träning och filmning. När vi var klara där drog vi vidare ner till Halmstad hem till Jonas och lördagen hängde vi på Liseberg. Söndag körde vi hem igen, haha. 

Torsdagen var jag och Therese i Malå hela dagen för ett besök hos bästa Sandra för lite snygga kosmetika tatueringar.

Inte hemma fullt en vecka så var det dags för mig att i söndags dra vidare till Sundsvall för en innevecka. Fick bo hos fanastiska Petra hela veckan och fick träffa lärare och klasskamrater för första gången. En intesiv vecka, mycket nytt, fick bryta arm med drakbrytarna , träna på 2 nya gym. Var hemma igen fredag eftermiddag, fredag kväll drog vi till Therese för idol och lördag hade jag en hel dag hemma. I går drog vi en sväng till Åskilje för genomgång av rygg och kolla pappas bil. 

Idag har varit en dag där allt har jävlats så nu sitter jag här och skriver mest för att jag kände för att skriva ner allt till den som orkar läsa. Om en vecka är det VM och dieten går bra. Den började jag förresten med direkt efter jag kommit hem från USA, tog hjälp av bästa Sarah för att se om jag efter VM kommer lyckas ta mig ner till – 57 kg för att tävla på Zloty i den viktklassen. Men nu ska vi inte tänka så långt fram men efteer VM är mitt schema fortfarande fullt så sitter nu här och nästan längtar till Jul för då kommer det inte vara någon tävling, ingen innevecka utan det kommer vara heeeelt utan planer.

 

Tack för mig om ni har orkat läsa hela vägen hit måste jag berömma er för det blev myket mer text än vad jag tänkte från början.  Tid jag spenderat på att resa är rätt sjukt alltså. Allt detta jag nu gjort är under augusti, sep och nu början på oktober, haha.

Share

Snart EM

Alltså tiden går så fort så jag hinner verkligen inte med själv, jag har tänkt 1000 ggr att jag ska skriva ett inlägg men känns så besvärligt att skriva från telefonen och jag sitter verkligen aldrig vid datorn.

Hur som helst, om 2 veckor!?!? är det EM och det känns sjukt roligt att åter igen få åka på ett EM.

Skadan jag drog på mig i januari som inte hade läkt helt till SM (som jag slet upp ännu mer på SM), den har nu läkt efter lite behandling och rehab. Så jag känner mig verkligen i form för EM. Vikten och formen känns riktigt bra och går precis som jag vill.

Jag har nu just käkat middag efter ha varit ute på en löptur, ja jag har till och med börjat löpträna lite smått, jag siktar på att försöka springa 2 – 3 ggr i veckan och det har jag lyckats med senaste veckorna. Inga långa turer utan det är mellan ca 20 – 40 min.  Men jag är väldigt imponerad över mig själv , att jag lyckas ta mig iväg och faktiskt tycker det är skönt att springa. Jag hoppas verkligen att jag kommer fortsätta med det även efter EM.

Utöver det så har sommaren typ kommit till norrland, i en veckas tid har det varit varm. Tills idag då vi haft det kallare men ändå helt okej då solen iaf lyser. Jag hoppas verkligen att hela sommaren fortsätter såhär.

Igår beställde jag en semstergåva till mig själv, eller så jag har något annat att träna på / fokusera på ett tag efter EM, för jag vet att jag inte brukar vara allt för sugen på träna jättemycket armbrytning just efter EM. Vad det är kan jag berätta när jag hämtat de 😉

 

Vill ni som läser min blogg att jag ska skriva lite oftare kanske? 😉 För isåfall ska jag försöka skriva vad som händer i mitt liv kanske till och med 1 gång i veckan.

 

Pusshej

Share

SM 2018

Idag är det exakt en vecka sedan SM startade, Torsdagen den 8/3 var invägningen till SM2018, målet var att väga in på 60 kg utan att basta (hatar att basta) så gjorde verkligen allt för att slippa. blev en del cardio och “bastu” i bilen sen var vi i mål. Efter invgäningen drog vi på närmaste matställe och jag beställde in en oxefilèplanka, vilket var sjukt gott.

Första tävlingsdagen, fredag ett evigt väntande innan det var dags för att bryta, men började värma upp och jag kände mig stark, jag kände mig inte så jättenervös utan jag kände mig säker. Jag kände att huvudet var med.

Äntligen våran tur, första matchen gick mot Ann, det kändes bra men kände lite i armen, andra matchen gick mot Sandra, blev en “konstig” start, kändes som varken jag eller Sandra fattade att starten gick. Men ut på toppen? och jag bröt ner henne. Det kändes fortfarande bra. Matchen om final mot Sara. vi började bryta, Hookmatch blev det, hon fick foul så omstart på det. Hon bröt ner mig i mitt “lås” och jag började jobba emot, då kände jag hur det rev till i armen men fortsatte matchen och vann.  Obesegrad till final, men smärtan i armen påminde sig hela tiden, jag försökte ignorera den och tänkte jag kan ju testa. Men sen börja tanken slå mig, tänk om det blir värre? tänk om finalmatchen blir en grismatch så jag får ännu ondare?  Jag har landslagsplats som jag åkte hit för, ska jag verkligen riskera EM och VM för ett guld?

Sara och jag i vänster kvalet

Usch detta var verkligen ett av de jobbigaste besluten jag tagit inom sporten. Ska jag verkligen ge bort ett guld? När jag väl bestämt mig så lämnade jag WO. Men efter vi stått på pallen och jag fått mitt silver då var det inte långt till att tårarna var påväg. Kanske låter barnsligt men det var verkligen jättejobbigt.

 

Vaknade upp lördagmorgon och vänsterarmen värkte och kändes dubbelt så stor, då kände jag att det verkligen var rätt beslut. Huvudsaken jag kunde greppa pinnen så jag kunde tävla höger.

Sara och jag i högerkvalet, första matchen.

Jag lyckades ladda om och bryta hem guldet i höger arm, vilken skön känsla.

 

Jag och Ann

Jag blev även tilldelad årets senior, vilket verkligen är stort för mig.

 

Motiveringen:

Hon har tränat och slitit sig fram till en tätposition i det svenska damlandslaget och är en av de främsta representanterna där den nya generationens hårt tränande elitarmbrytare. Numera alltid ett medaljhopp, och under 2017 levererar hon på såväl EM som VM.

 

Jag är så tacksam så det går inte med ord beskriva. Jag vill verkligen tacka alla som gjort detta möjligt, tacka alla som gratulerat mig, tacka alla som säger att jag verkligen är värd detta, ni är bäst, utan alla er hade jag aldrig orkat forsätta som jag gör.

 

Banketten var så otroligt rolig men tyvärr alldeles för kort för att hänga med alla underbara människor.

Sen hade jag även min underbara vän Anna på plats, hon kom till Avesta lördagmorgon för att titta på när jag och hennes elever tävlade, sen hängde hon med på banketten. Sjuuukt kul, du är bäst älskade Anna!! ❤

 

Idag fick jag tid så har varit och kollat armen och påbörjat behandling, han sa även att jag kan träna på “som vanligt”  Yeaaay!

 

Så nu tänker jag gå över till gymmet och se vad jag ska hitta på för roligt idag.

 

Jo just det om jag inte nämt det tidigare så säger jag det nu, jag har även fått sponsring av barebells detta år, vilket är guld värt!

 

Pusshej

Share

presenterad som en av världens bästa armbryterskor

Jag blev en dag presenterad som en av världens bästa armbryterskor, jag reagerade och tänkt va? Så är det väl inte? Jag är ju inte ens av Sveriges bästa?  Många tankar kom och gick men i mina ögon är det fortfarande Fia,Heidi,Malin,Sara med fler som är dom bästa i Sverige, jag är bara någonstans där mittemellan.  Jag jagar bara, jag är inte på topp än.

Men när jag har hunnit tänka på det såhär i efterhand, så kom jag 2:a på VM? vilket egentligen känns overkligt.  När man är 2:a på VM är det kanske inte så konstigt att man blir presenterad som en av de bästa i världen. Men som sagt jag säger aldrig att jag är en av de bästa i Sverige för jag känner mig verkligen bara som en nybörjare. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men jag vill inte sätta den stämpeln för jag vill hela tiden känna att jag jagar för att bli bättre.

Jag sätter alltid mål för vilka jag vill vinna över.

sommaren 2013 förlorade jag mot Piritta, Bilden är från sommaren 2014 när jag fick chans att möta henne igen, jag vann 9 – 1, vann 5 matcher höger och 4 vänster.

sommaren 2014 , tränat och tävlat i 1 och ½ år.

Minns  ett av mina mål inom armbrytningen det var att vinna över Klara, för varje tävling kom jag närmare och närmare och tillslut lyckades jag. Nästa mål var att vinna över Sara, det gjorde jag förra fitnessfestivalen. Nu ligger siktet på en ryska, jag ska vinna över henne vet inte när det sker, men jag vet att jag ska göra det, så länge vi båda håller på med sporten.  Det är så mycket som spelar in om de blir vinst eller förlust. Möter jag Sara eller Klara eller vem som helst är jag alltid lika nervös, vem av oss ska vinna denna gång? Jag tror det är bra, för jag vet att det handlar hela tiden om att jaga eller jagas. MAN måste hela tiden bli bättre, träna hårdare osv. Jag vill inte sätta ett mål som att jag ska vinna VM till varje pris, det är ett delmål men det är inte mitt huvudmål. Jag är rädd att om man sätter ett huvudmål som att vinna ett VM,  när man väl lyckas (om man lyckas) med det kan det bli svårt att sätta nya mål. Men vad vet jag, jag har ju aldrig vunnit ett VM än. Så jaga personer och vilja vinna över vissa personer det funkar bäst för mig.

Förra helgen var jag på fitnessfestivalen och tävlade, jag vann i vänster arm och kom 2:a efter Malin i höger. Lite besviken blev jag på finalen mot Malin då jag vet att jag slappnade av för att jag “knixade” med handleden och trodde domaren skulle säga till eller något. Såklart var det mitt egna fel men om man tittar på videon på finalen ser man att andredommaren inte håller tummen upp utan han pekar på handleden sen går starten.  Jag brukar göra mig redo att sticka iväg när andredommaren håller tummen upp, så jag hann därför slappna av lite och de får man absolut inte göra mot Malin. Så film är sjukt bra, då fick jag iallafall svar på varför jag tyckte de kändes galet just när vi brytit klar. Malin är en grym brytare och jag är abslout inte bitter över att ha förlorat men ibland känner man när något blir fel och då vill man ha svar på varför det blivit så.

Fia, jag och Malin <3

Riktigt roligt att åka iväg på fitnessfestivalen, få motivation, prata med folk, umgås med härliga människor.

I mitten på november opererade jag bort en stor knöl på baksida axel, den var 5 * 7 cm så den var inte direkt liten.  Men det var bara en gigantisk fettknöl så inget allvarligt, läkningprocessen har väl varit bra, kan dock fortfarande ha ont när jag överanstränger mig. Men har kunnat börja köra både bänk och dips ibland vilket känns grymt bra.

Nästa helg drar jag iväg till Gävle för träningsdag med Anders Bergström, massa armbrytare, hela armed by eklund gänget, kommer bli grymt kul.

Liten uppdate från mig

Pusshej

 

 

Share

Older Entries »
Share