MAXstyrka

Jag ska väl påpeka att rubriken är ett gammalt talesätt och inte ett uttryck för att jag väntar på att någon äldre kvinnlig släkting ska befordras till härligheten. Dit kommer de tids nog, vi har stor glädje av dem här just nu. Det jag egentligen menar att vi alla i vår utveckling har en tendens att fokusera på någon mindre fråga som är lätt att ordna, så vi slipper att ta i det svåra.  Om man till exempel är väldigt nöjd med sin axelstyrka är det ju väldigt lätt att tro att utebliven framgång beror på lite klena triceps, så att man kan hålla med ännu mer pressövningar och tro att man utvecklar sig. Medan det kanske i själva verket är så att ett gigantiskt mycket större problem just i den här sammansättningen är att man har ett grepp som ovan nämnda kärring.

I armbrytning så är det inte ovanligt med det här förhållandet mellan teknik och styrka. De kan egentligen inte skiljas åt i vilket som är framgångsfaktor, däremot går det lätt att se vilket som är vållande negativt. M.a.o. är det ibland svårt att se varför folk vinner, men lätt att se varför de förlorar. Det finns starka armbrytare som har fått stryk i massor med år, och tror att de bara behöver bli starkare. När två sådana bestämmer sig för att träna ihop brukar det bli oanade höjder av meningslöshet, eftersom de är väldigt överens om att stå och dra långsamt i just sitt favoritläge. Vilket de sedan aldrig hamnar i när de tävlar, eftersom alla någorlunda kapabla brytare vet att de är starka där, och hindrar dem från att komma dit. Vilket de sedan försöker lösa med att åka hem och bli ännu starkare. Stackars korkskallar.

I strongman är det roligt nog tvärtom. Folk som alldeles uppenbart är för klena står och slipar på ”strongmanteknik”. Vilket är en väldigt rolig paradox. Själva grundtanken med strongman är att mäta styrka, inte teknik. Visst finns det en del som det är bra om man har fattat någorlunda hur man gör, men det är inte raketforskning vi talar om. Som arrangör byter jag ut grenar som jag tror att folk har tekniktränat på, eftersom varken jag eller publiken vill veta vem som är bäst på strongman, vi vill veta vem som är starkast.  Johannes Årsjös dominans inom Norden beror inte på teknisk skicklighet, utan på att han är ett as styrkemässigt.

Att bli ännu bättre på det vi redan är bra på, vad det än gäller i livet, är inte lösningen. Det hjälper inte att täta locket på tunnan om det är hål i botten. Är du klen i ryggen så är lösningen inte att köra mer bänk, det är att köra mark. (Mark är förresten lösningen på väldigt många problem i livet.) Är du dålig på stenlyft så beror det inte på att klistret du beställt på nätet av Dave Ostlund är slut, utan att du är för klen, troligen i armarna, om jag ska säga något om hur det brukar se ut nu förtiden.

Är du fet så är det mycket troligare att lösningen finns i köket än på gymmet, hur tråkigt det än är. Blir du alltid dunkad av mindre, snabba brytare, så behöver du inte först bli starkare, du behöver lära dig att vakna utan väckarklocka och var med i starten, även om det är roligare att fälla in i låset och låta nån stå och dra på träningen. Om du har levt i sådan självbedrägelse att du känner du dig osäker på vilket som är den där svaga sidan hos just dig, så fråga de omkring dig. Jag lovar, alla andra vet redan.