Vissa dagar vaknar man upp och man känner sig stark och oövervinnelig. Man tror att man nästan ska spräcka sina kläder, tar massor av formcheck bilder efter ett grymt träningspass och äter upp sådär halva kylen och frysens innehåll. En sån dag har jag inte idag. En sån dag hade jag inte igår. Det var faktiskt ett tag sen sist men de här svackorna är minst lika viktiga. Det är efter en sån som man får sina toppar, det är efter att ha varit liten och klen som Peter Parker klättrar uppåt.
Jag har arbetat dygnet runt nu, inte haft tid till vanlig träning, inte haft tid till att sova mer än några få timmar per natt. Och det tär på kroppen. Så nu sitter jag här och det känns som om musklerna försvunnit och att armarna är hälften så stora. Men jag vet, det kommer bli bättre. Man får bara aldrig ge upp.
I natt gjorde jag ett framsteg, jag började kasta lasso med högern igen utan att det gjorde ont. När det väl började gå över så gick det snabbt, jag har kört med lätt rehabträning, zon och Back on Track. Rehaben bestod av många men lätta reps med handlederna i olika vinklar. Jag använde en ryggsäck med lite innehåll som vikt då axelremmarna är perfekta att greppa. Men sen har jag ju även kört lite marklyft med liten renkalv och dragkamp med mellanstor ren. Så armen har ju inte fått vila i övrigt precis och lite träning har resten av kroppen fått.
Men vad jag menar är att BLICKA FRAMÅT och se det stora i det lilla. Varje liten framgång är ett steg på vägen och även om man står stilla eller faller bak så fortsätt framåt. Det finns ingen som säger att vägen måste vara rak, ibland kan receptet för att slå ett nytt PB eller att få tillbaka lusten att gå på gymmet att man kanske gör något annat och slappnar av, släpper pressen och finner viljan och energin som man sen tar med sig. Det är helt normalt och okej att ha svackor, alla har det förr eller senare. Prata med någon och ladda om och hitta ljusglimtar, för man lyckas sällan lyfta tungt om man har ett tungt inre!
Mycket bra och tänkvärt!