Vi som håller på och harvar med lite olika former av kraftsport utan att uppvisa någon särdeles form av lämplighet för det, kan ibland bli avundsjuka på de som begåvats med en helt annan genetisk uppsättning, och som dessutom har oförskämdheten att helt ignorera den. Visserligen kan det vara en tröst att som i mitt fall ha ursäkten att min usla prestanda beror på att jag faktiskt inte tränar speciellt mycket. Värre är det för de som faktiskt tränar och gnetar på och ändå inte kommer så långt. För dem blir det ju ett veritabelt hån när någon dyker in för en prova på session och efter den inledande förklaringen på två minuter sopar banan med sin lärare. Ibland kan nesan förbytas i glädje när personen blir biten, och man helt plötsligt får träna med en blivande stjärna.
Men den totala förnedringen uppstår däremot om personen i fråga inte ens tycker det är kul, och inte vill komma tillbaka och fortsätta. Långa förklaringar om hur bra de kan bli, hur starka de är, hur fantastiska vinklar de har tycks inte hjälpa. (Vinklar är alltid bra, det är inte lika generande att erkänna att någon har bättre vinklar som att de är starkare.) Då står man där, älskar en sport som man tydligen inte ens är bra på, och ett förbipasserande arsle inte ens har vett att uppskatta sin egen talang. Det är rena triangeldramat. Jag älskar armbrytning, som tydligen inte älskar mig, utan som istället har förälskat sig i den här nya killen som inte är ett dugg intresserad. Men den krassa sanningen är ju att talang faktiskt inte alls förpliktigar, hur gärna vi än skulle vilja att det var så. Man är inte skyldig någon något bara för att man är en naturbegåvning. Tycker man inte att något är roligt så behöver man inte hålla på med det, om vi talar om hobby och fritidssysselsättning.
Scenariot ändras om man under lång tid har tagit upp andra människors tid och engagemang för att utvecklas med ett påstått mål i sikte. I andra mera mainstreamsporter kan man dessutom ha tagit upp skattemedel och andra resurser som finns för elitsatsningar i sin iver att utvecklas. I sådana fall är man moraliskt skyldig att slutföra det man har bett andra människor att hjälpa till med, allt annat är själviskt. Men om ingen har bidragit med mer än att få stryk så har de ingen rätt att kräva något. Tur är väl det, annars skulle jag genast börja skicka ut kravbrev till ett antal personer som jag har mött genom åren som har förutsättningar andra skulle ge sin högra hand för att få. (Bildligt talat, inom både styrkesport och armbrytning blir det svårt att lyckas om man har bytt bort sin högra hand). De håller idag på med allt från folkrace till fridykning och tycks trivas utmärkt med livet.
Phil Pfister som visserligen vann världens starkaste man skulle ha kunnat dominera både strongman och armbrytning helt om han tyckt att det var roligt. Den okände man på kanske 90 kilo som på en prova på aktivitet i Göteborg för många år sedan svepte upp de tre atlasstenar vi hade med oss skulle ha kunnat gå långt. När jag frågade vem han var svarade han isländsk diskuskastare, och då blev det genast mer begripligt. Jag vet inte hur bra han blev på diskus, men stenar nöjde han sig med att prova en gång, och tydligen inte mer. Många dåliga äktenskap har grundats på att den ena personen helt enkelt blev smickrad av att den andra var förälskad och bara fortsatte att vara med, utan att älska tillbaka. Du behöver inte flytta in på gymmet bara för att vikterna älskar dig, det blir bara tråkigt och olyckligt i längden. Däremot om ni älskar varandra så kan du bli världsbäst.
