Efter min femteplats på EM bestämde jag mig för att åka på VM. Det var i Maj och det kändes väldigt avlägset. Sen dess har jag tränat på, tävlat på Wild Arm i flera viktklasser och tävlat i Pulldozers i Finland. Jag har haft ont, jag har känt mig stark, jag har känt mig svag. Jag har inte kunnat följa träningsupplägget som jag tänkt men har med ren vilja kämpat mig fram ändå och passat på att träna så fort jag haft chansen att vara på ett gym eller kunnat vara på armbrytarträningen.
Nu i tisdags ökade jag mitt pb i kronlyft med 40 kg!?! På en vecka!
Jag lyfter nästan min egna kroppsvikt i handledscurls med fat grips.
Det KÄNNS bra helt enkelt.
Ändå har VM känts avlägset och lite overkligt. Tills förra helgen då jag kom på att jag inte bokat någon hemresa. Sen dess har dagarna rullat på och det snabbt! Idag är det lördag, imorgon åker jag med nattåget från Umeå för att på måndag lämna Sverige för Polen i en vecka. Jag har inte ens packat. Det jag är nervös inför är inte tävlingen, inte än. Utan för nattåget för jag har knappt åkt tåg förut. Och lite nervös inför invigningen för jag kommer nog att sticka ut lite.
Vi är 17 stycken i min viktklass, senior damer -50 kg. Flera av dem mötte jag på EM. Det kommer gå bra och jag kommer göra mitt bästa! Mitt mål är att vinna i alla fall en match, helst fler. Men vinner jag en match så ska jag vara nöjd. För det är hit jag har tagit mig, på ett år.
För ett år sedan så började jag träna och satsa fullt ut på armbrytningen. Innan dess var jag rätt spinkig men ändå lite småstark. SM, EM och nu VM på ett år är rätt okej. Det har inte varit lätt och det har inte alltid varit så roligt men jag har kämpat och det har varit värt det. Jag har bevisat för mig själv att om jag verkligen vill, så kan jag.
Stort lycka till! Ge allt och lite till, och hoppas att du får tillfälle att blogga när du är i Polen!