Vi har en tendens att lyfta fram folk som är framgångsrika inom något område som föredömen rakt över, något som ju är väldigt korttänkt. Sanningen att säga så finns det ytterst få människor som är föredömen i allt. Utan att ha känt Ghandi personligen så törs jag nog påstå att han var ett föredöme i politik och samhällsengagemang. Men om jag ska gå på de bilder jag har sett så tror jag inte han var mycket att se upp till som bänkpressare. Winston Churchill var ett föredöme som statsman, i retorik och i sin kosthållning (cigarrer och whisky) men hade troligen ingen vidare koll på förbränningsträning. Däremot så känner jag många personligen som är förebilder inom sin träning eller idrottsutövning, men som minst sagt lämnar en del övrigt att önska i privatmoral eller värderingsgrund.
Sanningen är den att man inte blir en bra människa av att vara en bra armbrytare. Man blir inte ens en bra människa av att vara riktigt stark. Man blir i och för sig inte sämre heller, det har inte alls med det att göra. Jag känner personer som skulle kunna helgonförklaras om styrka eller armbrytning var ett kriterium, som jag inte skulle lämna ensamma i ett rum med en halväten hamburgare på soffbordet. Jag har vänner som jag bittert ångrar att jag lämnade i baksätet med en låda öl som var tänkt att räcka hela helgen, men som jag mycket gärna tränar med och lär mig av. Själv kan jag nog påstå att det finns områden där andra kan lära av mig, men jag blir mörkrädd vid tanken på att någon skulle ta efter mig i andra frågor. Min fullständiga brist på ordningssinne och relativa karaktärslöshet är inget att stoltsera med.
Faktum är att den svenska idrottshistorien är full av folk som i kraft av sina framgångar lyfts fram som föredömen, men som egentligen är klippt odugliga till allt utom just den sport de hållit på med. Vilket i och för sig inte är så konstigt, eftersom de ju ägnat all sin tid och energi på att bli bra på just det, och allmänt vett har så att säga blivit lite eftersatt. Många som blivit stjärnor tidigt har dessutom vant sig vid att allt i tillvaron handlar om dem, så att de blir mer än lovligt egocentriska. De är sällan något att se upp till, utom just när det gäller deras idrottsutövning. Tyvärr leder ett orimligt helgonförklarande till att fallet blir så mycket större när glansen från framgångarna mattas.
Man kan tycka om dem för det, det är ju så det är med vänner. Men bara för att någon är, eller har varit, bättre på en sport än vad du någonsin kan drömma om att bli, så behöver de inte vara något föredöme i livet. De kan vara riktiga svin, eller lite både och, som de flesta av oss är, beroende på dagsform. Det är inget att bli ledsen för, man får ta dem för vad de är, uppskatta dem för det de är bra på, och om du är tillräckligt god vän, skälla på dem när de uppför sig illa. Det innebär inte att du tar ifrån dem det de har gjort, men ta inte ekonomiska eller moraliska råd av någon bara för att de slår dig i armbrytning.
