Jag bytte gym nyligen, och vart erbjuden en första genomgång med ställets pt. Jag tackade nej tre gånger på rad, utan att överväga frågan på allvar. Skulle jag?! Tanken på att lyssna på en nyutexaminerad 20-åring höll på att locka fram en betydligt mindre trevlig sida av mig. Ni som tycker jag är dryg i vanliga fall hade velat slå ihjäl mig med närmaste trubbiga föremål om den hade fått blomma ut. Givet att jag är så omogen som jag är så var det förmodligen bättre som det blev, i alla fall för den stackars PT:en. För min träning hade det förmodligen varit bättre att tacka ja.
Det behöver ju inte vara en PT som det hade varit bra att lyssna på. Det kan lika gärna vara någon kompis, tillfällig bekant eller något annat löst folk. Det finns nämligen en hel del man skulle kunna säga om min träning, både den jag faktiskt gör, och den jag inte gör. Det värsta är att det förmodligen inte behövs mer än den mest rudimentära kunskap för att se felen. Det innebär inte nödvändigtvis att jag vill höra det, och eftersom jag då kan bli lite snarstucken så ligger det nära till hands att servera en verbal gyttorp special till budbäraren. Trots att jag vill vara så jämlik och fin så gör jag ändå skillnad på folk när jag blir lite pressad. När någon av mina goda vänner i Sverigeelit i diverse styrkesporter påpekar något så brukar jag kunna hacka i mig det. Däremot om någon jag inte alls känner och som jag tycker ser allmänt osnuten ut säger något om min träning, så blir det gärna en öm tå. Aggressionen som då hoppar fram är när det gäller sånt man skäms för, och vet om, och varje påpekande påminner om att man borde ta tag i det. Det här kan naturligtvis handla om relationer, ekonomi, kost eller vad som helst, men låt oss hålla oss till träningen. Om någon påpekar att jag inte kör strikt i biceps curl, så är jag frestad att tala om för dem hur många Fitness5 tävlingar och SM-finaler jag har varit speaker på och vet exakt hur man gör. De gånger någon dristar sig att påpeka något fel jag gör tekniskt i armbrytningen så är jag frestad att fråga om de också är expertkommentatorer på Eurosport, eller vilket det sista direktsända VM:et var som de jobbade i tävlingsledningen för.
Det beteendet hos mig är bara dumheter, och tillämpas efter principen att anfall är bästa försvar. Jag fäller upp kanonluckorna och blåser på, vilket är ungefär lika intelligent som om ett örlogsskepp skulle skjuta lotsbåten i sank bara för att den är mindre. Man ska inte skjuta småbåtar i sank, de kan vara till mycket god hjälp. Det mest oerfarna ögat kan faktiskt tala om att ditt marklyft ser ut som yogapositionen ”arga katten”, och då bör man lyssna. Någon gång framöver ska jag försöka trycka in mitt ego i skåpet i omklädningsrummet, gå ut till den unga pt:n och lyssna på vad hon har att säga. Skulle det bli allt för närgånget får jag väl börja namedroppa.
