I helgen åkte jag tillsammans med nio andra Storumanbrytare ner till Flen för att tävla, vi kom fram kl 18 lagom till invägningen. Jag skrev in mig på både -55 och -61 kilo klasserna i Pro och vägde in mig på ca 51 kilo. Vi fick bo billigt på ett vandrarhem utanför Flen och på lördagen var det tävlingsdags och vi klev upp tidigt och åkte till skolan där den skulle hållas. Det var bara det, de började med alla subjunior, junior, klass1 och master i båda armarna med finaler så det dröjde till eftermiddagen innan Pro skulle börja.
När det sen väl blev min tur så var jag jätteseg, vann nog inte en enda start och allt kändes bara fel i vänstern. Jag var alldeles för snäll med greppet och fick inget grepp jag ville ha och har dessutom sån respekt för domaren så jag brukar inte vilja krångla. Så jag trodde att jag kom sist i båda klasserna i vänstern. Då det blev dags för finaler blev jag då positivt överraskad (läs: skeptisk, chockad och glad) då jag fick ett brons! Jag hade helt glömt att jag vann en match i -55.
Högern kändes bättre och jag lyckades tagga upp mig ordentligt men efter jag gått obesegrad till final i -55 och det var dags för -61 så stod jag bara och skakade nästan av allt adrenalinpåslag och tröttheten höll på att komma ikapp. Så där gick jag två raka förluster även om jag kände att jag kunnat göra så mycket bättre!
Även om jag tog guld obesegrad i höger -55 Pro så är det jag tänker på att jag inte gjorde bättre i den högre klassen. Att de är mycket större och att jag var trött finns inte med på kartan, i mitt huvud så finns bara att vinna. Men om någon dag kan jag säkert vara helhjärtat glad över mina två medaljer och i stället för att vara sur över min övriga prestation så kan jag fokusera på vad jag ska träna på och ladda inför nästa tävling.
Men idag är jag trött efter att ha kommit hem till Klimpfjäll kl 7 på morgonen och ha suttit i bilen hela natten, så idag får jag vara lite bitter. Det är helt okej. Men jag ska inte hänga upp medaljerna än utan om nån dag då jag kan hålla i dem och känna att; Jonna, det här gjorde du bra!
